Läkarbesök del 1

Vill höra kommentarer från er så jag vet om jag ska fortsätta publicera eller inte!


Denna historia är delvis sann. Den utspelar sig för några år sedan då jag var allmänpraktiserande läkare och jobbade på en praktik i en förort utanför Stockholm. Numera är jag också aktiv men har en praktik hemma i villan där jag tar emot patienter några timmar om dagen. Resten av tiden ägnar jag åt två av mina främsta fritidsintressen: golf och segling.
Men nu förflyttar vi oss femton år tillbaka i tiden. Jag var då som nu en lite lätt tunnhårig man, mycket smal, ja närmast sagt spinkig. Nyskild var jag. Min hustru och jag hade separerat efter ett långt äktenskap. Ja, långt och långt, vi hade i alla fall varit gifta i över tjugo år och som ett resultat av denna samlevnad och diverse aktiviteter i den första fasen av vår samvaro hade vi en gemensam dotter Jenny som nu bodde växelvis hos oss båda. Hon var arton fyllda så hennes kringhoppande tillvaro skulle snart få ett slut när hon stolt flyttade in i sin första egna lägenhet.
Jenny hade en kompis som hette Emelie. Jag hade bara sett henne några gånger flyktigt. Jenny drog inte med sig sina kompisar hem till mig, av naturliga skäl, utan det blev mest att de träffades på stan eller hemma hos de vänner som hade villa och där föräldrarna så att säga levde under ordnade former. Söt var hon, det hade jag i alla fall lagt på minnet, även om jag inte hunnit kolla in henne ordentligt och det inte var något en man i min ålder direkt borde ägna sig åt heller. Hon hade mörkt brunt hår och ett leende som kunde få vem som helst att smälta. Och hon var trevlig! Det hade jag tänkt på första gången vi bara sa hej till varandra. Vilka trevliga ungdomar det ändå finns nuförtiden, hade jag sagt till mig själv.
Så kom det sig att hon en vacker dag stod där inne i mitt mottagningsrum. Emelie Fors stod det på dataskärmen, född 1986.
- Hej, Emelie! Jag heter Göran. Vi har ju träffats förut eller hur, inledde jag med.
Som sig bör i ett förhållande mellan läkare och patient reste jag mig upp, gick fram till henne och tog i hand.
- Ja, hej Göran, jag bad att få komma till dig. Vilken tur att det gick bra.
Hon verkade inte det minsta blyg och talade med en härlig, klar och tydlig röst.
- Det är trevligt att du kommer till mig, fortsatte jag. Vad kan jag hjälpa dig med?
- Jo, jag har ryggbesvär, sa hon.
- Jo, förresten, sätt dig, sa jag.
Jag hade redan hunnit tillbaka till min stol samtidigt som hon stod kvar mitt på golvet. Nu hann jag betrakta henne ingående. Hon var storvuxen, mycket större än min dotter. Inte tjock men inte heller späd, åtminstone vad jag kunde se. Hennes sommarklänning avslöjade inte så mycket. Den var mörkt blå i ganska kraftigt tyg. Upptill var den helt sluten, det vill säga knäppt. Knapparna på framsidan gick hela vägen ner över kroppen fram till någonstans på övre delen av låren där den helt enkelt slutade och avslöjade ett par underbara ben. Man kunde inte säga att dom var smala, men de var helt i proportion till hennes övriga kropp och hennes längd. (Hon måste ha varit minst 178. Jag är 186 och noterade att hon nästan nådde upp till mig.) De såg helt enkelt sexiga ut och Emelie tycktes ganska medveten om det när hon satte sig snett mitt emot mig i patientstolen och la dem i kors.
- Så, gör det ont någonstans eller vad är det för besvär du har?
- Jag tror att min ryggrad är sned. Min mamma har haft det. Det känns här på ena sidan hela tiden.
Emelie pekade på en punkt bakom ryggen som jag naturligtvis inte kunde se från den position där jag satt.
- Ja, skolios kallas det i så fall, men vi kan inte utesluta att det har andra orsaker. Jag måste i alla fall undersöka dig och förmodligen remittera dig till en specialist också. Så jag måste börja med att be dig ta av dig på överkroppen. Det finns ett skynke där borta. Om du kan byta om där så blir det bra.
Emelie reste sig och vände för att gå bort mot skynket.
- Eller…
Nu blev jag tvungen att hejda mig. Det lät så olämpligt när orden kom men jag sa det ändå.
- Du måste nog ta av dig allt. Jag menar, inte allt förstås, men du har ju bara klänningen.
Jag kände hur blodet pumpade upp mot hjärnan och en viss rodnad spred sig över mina kinder.
- Sure, vände hon sig om och sa. Det är inga problem.
Jag tyckte att jag anande ett leende också, eller så var det bara inbillning.

Fler noveller av samma författare

Kommentarer

Kommentera denna novell

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.