Mötet med Lisen. Del 1.
Författare: Sir Göte Borgare Datum: 2006-05-17 21:39:09
Kategori: Age Play
Läst:
28 498 gånger
Betyg: 2.9 (72 röster) 4 medlemmar har denna novell som favorit
Del 1.
Av:
Sir Göte Borgare.
Detta är en helt fristående fortsättning av ”En gräsänklings semesteräventyr”.
Efter några timmars körning befinner jag mig en bra bit in i Norge, men jag har ingen direkt lust att köra vidare i dag, så jag svänger in på lite mindre vägar och börjar titta mig omkring efter något lämpligt ställe att sätta upp tältet på. Där går en liten ganska oanvänd väg in så jag bromsar ner, backar tillbaka och kör in.
Efter ungefär hundra meter kommer jag fram till en liten glänta där det ser inbjudande ut att tälta. Ur med tält, sovsäck, campingkök och allt annat som gör livet värt att leva. Precis när jag har rest tältet och plockat in alla prylarna kommer jag att tänka på att norrmännen inte har någon ”allemansrätt”, så man får inte tälta hur man vill där utan tillstånd. Fan också! Ner med tältet och in med det och allt det andra i bilen igen. Bara att leta upp markägaren och fråga om lov.
Eftersom jag inte har passerat några hus på den sista kilometern så fortsätter jag framåt och efter några hundra meter ligger det en ganska stor gård. Jag svänger in på gårdsplanen och när jag stängt av motorn hör jag någon som svär så det osar. Hm. Kanske jag har kommit vid fel tillfälle.
När jag går ur bilen ser jag en ung tjej som går över gårdsplanen. Så där en 16-17 år skulle jag gissa på. Det måste vara dottern i huset. Hon är härligt solbränd och kraftig till tusen men inte alls tjock, allt ser bara ut att vara vältränade muskler.
Jag ser hur musklerna spelar under en trång T-shirt när hon rör sig. Ja, hon riktigt glider fram. Hon har kortklippt rågblont hår, och ett par fina inte allt för stora bröst som pekar rakt ut. Ett par brunbrända vältränade ben försvinner in i ett par avrivna jeans. Mer hinner jag inte se innan hon försvinner bakom husknuten. Och tur är det kanske att hon försvinner utom synhåll för mig, för jag är fan så nära att gå rakt in i den öppna logdörren.
Jag svänger runt logdörren och går vidare mot svordomarna. Inne på logen ser jag en stor kraftig kille som jag av den vältränade kroppen att döma, gissar på är ”snyggingens” pappa. Han försöker förgäves starta en urgammal traktor. Ja, att säga att killen är kraftig är väl bara förnamnet, han ser nästan ut att vara lika bred över axlarna som han är lång, och han är bra lång. Jag tänker för mig själv:
– ”Jösses, vilken djävla ”biff”. Världens starkaste man, släng dig i väggen”.
Och att säga att traktorn är gammal är nog också bara förnamnet Den är så gammal att den inte ens har någon startmotor, utan man startar den med en krutladdning i ena cylindern.
När jag har presenterat mig som Göte får jag reda på att han heter Ole. Han förklarar att han har hållit på sedan i morse med att försöka starta det där gamla helvetes traktorskrället som han ropat in på en auktion, men det är helt dödfött. (Jag översätter all norska till svenska direkt, det är lättast så). Jag erbjuder mig genast att försöka fixa saken, då jag har en viss erfarenhet av sådana gamla motorer.
När jag har gjort rent bränslesystemet, där felet troligen fanns, och handpumpat fram bränsle till cylindrarna, frågar jag försiktigt om det hans mark där uppe vid gläntan och om jag får tälta där. Till svar får jag att bara jag får i gång ”det där gamla fanskapet” så får jag tälta där så länge jag vill.
I med en ny krutladdning, på med en tändhatt, svänghjulet i rätt läge, och så klappar jag till med hammaren. Pang! Med ett par hostande går den gamla maskinen igång, varefter den går lika lugnt och fint som en gammal moraklocka.
Med översvallande hjärtlighet tar Ole mig i hand och dunkar mig i ryggen. Jasså, det är så det känns att ha handen fastklämd i ett skruvstycke, tänker jag. Hade han inte hållit så hårt i min hand hade jag säkert åkt iväg rakt in i logväggen av den ryggdunken. Undrar om ryggraden höll.
När jag har kört upp till gläntan igen reser jag åter tältet, plockar än en gång in allt löst, och pumpar upp luftmadrassen. Sedan lägger mig på den och bara slappar en stund, för man ska väl njuta av semestern också. Lite senare tar jag en promenad ner till gården för att höra om det finns några fiskemöjligheter i närheten.
Ole står fortfarande och plockar med sin gamla traktor. Denna gången utan svordomar, och när jag frågar om fiskemöjligheter får jag till svar att det ligger en liten sjö en bit därifrån där jag kan fiska om jag vill. Men, fortsätter han, det kan vara lite svårt att hitta dit så det är nog bäst att ”lilljänta” följer med och visar vägen.
– LISEN, vrålar han så att väggarna skakar.
Djävlar, vilka röstresurser. Jag gör mig beredd att rusa ut om taket skulle störta in, men som tur är håller det.
Fan, tänker jag, Ska jag behöva dras med en småunge nu också. Det hade ju varit bättre att den där godingen jag såg förut hade fått visa vägen. Jag hinner inte mer än tänka tanken förrän ”godingen” dyker upp och säger:
– Ja pappa.
– Du följer med mannen här och visar vägen till sjön.
– Jamen. Jag ska ju … Någonting jag inte förstår.
– Det kan Kari göra, och så kan du ju passa på och bada på samma gång.
– Ja pappa, svarar Lisen glatt, medan hon skiner upp som en sol i hela det brunbrända ansiktet.
När Lisen har hämtat sina badkläder går vi går upp till tältet för att hämta fiskeutrustningen och jag presenterar mig som Göte Borg från Göteborg, men eftersom vi har lite svårt med varandras språk tar det en liten stund innan hon fattar vitsen. Men sedan skrattar hon gott.
Vi följer en liten smal stig genom skogen. Den är så smal att vi inte kan gå i bredd, utan jag går efter Lisen och tittar på hennes vältränade kropp. Nu ser jag att hon inte har någon bh, utan brösten pekar snett uppåt ändå. Jag studerar henne noggrant och ser hur musklerna spelar vid varje rörelse hon gör. Jag inser genast att här är det nog bäst att hålla fingrarna i styr om jag inte vill få vartenda ben i kroppen knäckt.
Efter en halvtimmas promenad kommer vi fram till en liten idyllisk sjö, och Lisen säger:
– Där kan du fiska, det är ett bra ställe, och pekar på en liten udde som sticker ut i vattnet, så går jag bort till berget där borta och badar.
När jag har gjort i ordning kastspöet tittar jag bort mot berget där Lisen skulle bada och får precis se henne slänga av sig kläderna och helt näck dyka ner i vattnet.
Fan också, min vanliga otur. Varför sa jag inte att jag ville bada i stället?
Jag har svårt att koncentrera mig på fisket med Lisen plaskande runt i vattnet där borta, så jag får naturligtvis bottennapp. I ren ilska sliter jag till för att få loss draget och får det nästan mellan ögonen när det kommer farande upp ur vattnet. Djävlar, det var nära. Jag är nog tvungen att koncentrera mig lite på fisket ändå, även om det är svårt med sådant ”smågodis” plaskande bara en liten bit bort.
När Lisen har plaskat runt en stund går hon upp på berget och börjar med diverse gymnastiska övningar, som t.ex. att gå ner i brygga. Hela tiden med framsidan vänd mot mig, och det gör det ju inte att det lättare att tänka på fisket. Jag kan tydligt se att hon är äkta blond, för ”busken” är lika ljus som hon är på huvudet. De glesa, våta hårstråna döljer inte mycket. Naturligtvis får jag napp just då också. Det är nog första gången i mitt liv som jag blir förbannad för att jag får napp. Jag fortsätter att veva in, men tittar mer på Lisen än fisket så jag vaknar inte till förrän fisken plaskar till i vattenkanten så att det skvätter på mig.
Med ett öga på Lisen och ett på fisken försöker jag att få loss den från kroken, som den har svalt ordentligt. Naturligtvis så sticker jag mig nåt så in i helvete på det hullingförsedda helvetets krokfanskapet. Precis när jag får loss firren från kroken ser jag att Lisen slänger på sig kläderna och snabbt kommer bort mot mig. Jag hinner precis tänka:
– ”Djävlar, hon såg att jag tittade på henne. Nu kommer jag säker att få mig en smäll och världens utskällning”.
Och en utskällning får jag också, men inte av Lisen, utan av en tvärilsken norrman, som jag varken har hört eller sett komma. I väl valda ordalag förklarar han högljutt för mig att detta är ett högst privat fiskevatten, och att han genast ska anmäla mig för den lokala polismakten för mitt fruktansvärda tilltag att tjuvfiska här.
Innan jag hinner yttra ett ord till mitt försvar är Lisen framme och förklarar lugnt att det är hennes pappa som har gett mig lov att fiska i sjön. Med en ilsken blick på mig svänger norrmannen runt på klacken och går därifrån, ilsket muttrande för sig själv. Sedan talar Lisen om att det är hennes pappa som äger sjön, så han kan lova vem som helst att fiska där.
Fisken är ganska stor så jag föreslår Lisen att vi grillar den på plats och äter upp den tillsammans, och det tycker hon är en bra idé.
– Jag hämtar lite ved säger Lisen, och i nästa andetag fortsätter hon:
– Här är ju så varmt så jag tror att jag lättar lite på kläderna, och så slänger hon av sig T-shirten.
Jag håller på att rensa fisken, men kan inte låta bli att stirra på hennes fina toppiga bröst. Det ser hon naturligtvis, och med ett retsamt flin säger hon:
– Akta så du inte skär av dig fingrarna, och så går hon fnissande iväg med svängande röv och gungande bröst.
Fan också, rapp i käften är hon också.
När hon strax därefter kommer tillbaka med famnen full av grenar tänker jag: Jag har ju ingen yxa med. Hur ska vi få av dom grenarna? Yxa! Vad ska vi med en yxa till när Lisen är med? Med lätthet knäcker hon grenarna över knäet och strax brinner elden för fullt.
När vi har ätit går vi sakta hemåt igen på den smala stigen. Lisen med T-shirten i handen Hon vänder sig ofta om när hon pratar med mig, och visar sin underbara ungflickskropp från olika håll. När vi skils åt säger jag med en sista titt på hennes gudomliga liljekullar:
– Om jag vill fiska eller bada i morgon, visar du vägen igen då?
– Ja gärna, svarar hon skrattande, om jag bara får för pappa så ...
Klockan är inte så mycket ännu, och eftersom Lisen har gått hem till sig tar jag en liten promenad i skogen. Plockar lite kantareller, som jag genast steker och äter upp så fort jag har kommit tillbaka till tältet. Efter den extramaten ligger jag bara där och funderar på Lisen en stund innan det börjar skymma Då det mörknat ordentligt fäster jag en kabel med en glödlampa i bilbatteriet och lampan tar jag in och hänger i tälttaket. Eftersom jag gillar att ha ”svängrum” omkring mig har jag ett mindre ”hustält” med mig. Det går ju an att ha ett stort tält när man kan köra omkring med det i bilen. Det är värre när man är ute och vandrar och måste bära det på ryggen.
Jag tar fram en bok och försöker läsa en stund, men hela tiden kommer bilden av Lisen för mitt inre. Muskelspelet i den vältränade kroppen, den lockande rundningen på hennes höfter, brösten … Min hand smyger sig ner innanför byxlinningen, och jag tar några långsamma runktag. Nä, det här duger inte, jag får försöka koncentrera mig på boken igen.
När jag har legat där och läst en stund somnar jag tydligen, för jag vaknar av att boken glider ner på luftmadrassen med en duns. I samma ögonblick hör jag också ett ljud utanför tältet. Kvickt släcker jag lampan som fortfarande brinner, sliter upp dragkedjan i tältöppningen och tittar ut.
Innan månen går i moln hinner jag se en mörk skugga som försvinner in i mellan träden, och jag ryter:
– Det är ingen idé att du försöker smita, jag har redan sett dig.
Först händer ingenting, sedan kommer en mörkt klädd figur sakta gående mot tältet med sänkt huvud.
– Gå in i tältet och sätt dig, säger jag i barsk ton.
När den mörkklädde figuren passerar mig känner jag en svag doft av parfym, och jag tänker:
– ”Vad fan gör ett fruntimmer här i skogen mitt i kolsvarta natten? För det är väl inte en bög jag tvingar in i tältet”!
Privata kommentarer: gote_borgare@hotmail.com
Fler noveller av samma författare
Kommentarer
Har nog läst de flesta av dina noveller, och vet att jag verkligen ser fram emot fortsättning på allt du skriver!
Måste ändå säga att intresset för att fortsätta läsa det som skrivs finns hela tiden i dina noveller.
Hoppas de ändå klarar av måtten.
/Dragu
Kommentera denna novell
Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.
Visst gjelder allemansretten even i Norge, lite får man ta redo på för man skriver.