Flickan från "andra sidan". Del 11.
Författare: Sir Göte Borgare Datum: 2005-09-07 17:15:17
Kategori: Age Play
Läst:
15 971 gånger
Betyg: 4.6 (308 röster) 2 medlemmar har denna novell som favorit
Del 11.
Av.
Sir Göte Borgare.
Förord.
Som du ser är detta del elva, och har du inte läst tidigare delar ännu rekommenderar jag att du gör det först. Naturligtvis finns det inget tvång på att du gör det, men för sammanhangets skull är det bäst, då allt är sammanlänkat i en lång berättelse.
Mer hinner vi inte innan Johan passerar på nytt, men denna gången stannar motorn och Johan säger:
– Sitter ni här Karin och Göte, utan att säga någonting.
– Vaddå utan att säga något? Vi har pratat hela tiden, det är du som inte hör något.
– Ja, det är inte lätt att höra något när den där helvetesmaskinen går, skrattar Johan och sparkar till gräsklipparen.
– Akta, den kan gå sönder, säger Karin förskräckt.
– Han har råd att köpa en ny, skrattar jag, med den hyran han tar för torpet.
– Ja, jag vill prata med dig om hyran sedan, när vi är ensamma, mumlar Johan medan han tittar ner i marken.
– Jag kan försvinna om du vill, kvittrar Karin.
– Du stannar kvar älskling. Om Johan har något att säga om hyran får han säga det medan du är här.
Johan tar en snabb blick på Karin innan han tittar mer i marken igen. Sedan skiner han upp och säger:
– Det här var svettigt. Någon mer som vill ha saft?
– Ja tack, jag tar gärna ett glas
– Du då Karin, frågar Johan med en blick på Karin innan han fortsätter: Förlåt, jag glömde att du är ett ... ett spöke. Du ser så verklig ut där du sitter.
– Jag vet, fnittrar Karin, det brukar Göte också glömma ibland.
– Påminn mig inte, din näbbgädda.
– Hi, hi, hi.
– Hämta du saften Johan, så ska jag bita Karin i brösten under tiden.
– Nej, du får inte, fnittrar Karin, du vet vad som händer då.
– Ja, det vet jag. Det är därför jag ska göra det.
– Var snäll mot lilla Karin nu, skrattar Johan när han går.
– Du kan inte hindra mig, kåtis.
– Jo, det kan jag. Jag kan försvinna, fnittrar hon med glittrande ögon.
– Ditt odjur! Du har blivit alldeles för uppnosig på så kort tid.
– Det är du som har gjort mig sådan, älskling.
– Morr. Jag skulle ha kastat något på dig jag också.
– Hi, hi, hi. Det tror jag inte på. Det är du alldeles för snäll för.
För att få tyst på hennes fnitter kysser jag henne länge och djupt medan jag klämmer på dom härliga små tuttarna.
När Johan kommer tillbaka med saften kysser jag fortfarande Karin, och han hojtar:
– Hör ni era turturduvor. Vågar jag komma ner eller gör ni något mer än bara kysser varandra?
– Kom du Johan, vi gör inget mer, även om Karin vill.
– Det vill jag visst inte. Det är bara Göte som luras, piper Karin medan hon rodnar.
Eftersom Johan har stått bakom hammocken hela tiden vi har pratat har han inte sett att Karin är utan bikiniöverdel, utan när han kommer tillbaka och ser hur Karin är klädd håller han på att tappa brickan med saft och glas av förvåning.
När han ska sätta ner brickan på bordet framför hammocken är han så nervös att han håller på att missa bordet. Sedan tittar han sig runt för att hitta något att sätta sig på, men det finns inget mer än hammocken där jag och Karin sitter.
Jag sitter i ena ändan, och Karin i mitten, så Johan blir tvungen att sätta sig jämte henne om han inte vill stå, och försiktigt sätter han sig så nära armstödet han kan komma, men eftersom det är en tresitshammock kommer han nära Karin ändå.
Medan vi dricker saften ser jag att Johan sneglar på Karins fina bröst gång på gång, även om han försöker dölja det.
– Vad var det du ville säga om hyran, Johan, frågar jag medan jag försöker låta så likgiltig som möjligt.
– Ja, jo, mumlar han medan han sneglar på Karin. Eftersom Karin har sagt att hon tänker lämna torpet nu, och eftersom det är din förtjänst ... och hon har ju skrämt mina hyresgäster förut ... så tänkte jag att du skulle slippa betala hyra.
– Vad bra, skrattar jag. Då ska jag be Karin att hon kommer tillbaka igen när jag har åkt hem så kan jag bo här gratis flera somrar framåt.
Karin fnissar bara, medan Johan mumlar:
– Mja, det var väl inte riktigt så jag hade ... Så fortsätter han:
– Fan också, du djävlas ju bara med mig. Jag fattar inte hur Karin står ut med dig.
– Jag älskar honom, fnissar Karin. Jag älskar Göte.
– Som kompensation för att jag är jäklig ska du få ta bort plåstret från Karin.
– Nej, hördu. Det får du göra.
– Kommer aldrig på frågan. Det var du som satte dit det så du får allt plocka bort det också.
Med darrande händer försöker Johan få tag i plåsterkanten, och jag ”tänker” till Karin:
– ”Låtsas att det gör ont när Johan drar i plåstret”.
– ”Varför det”?
– ”Bara för att ”jäklas” lite med honom”.
– ”Ok, säg bara vad jag ska göra”.
– ”När Johan börjar dra i plåstret säger du: ”Aj, det gör ont”, och så försvinner du”.
– ”Som du vill”.
Johan darrar så han lyckas inte få tag i plåstret och medan jag lägger händerna på Karins bröst säger jag skrattande:
– Är det Karins bröst du är rädd för? Ska jag hålla i dem så dom inte biter dig?
– Fan ta dig, mumlar han. Varför ska du utsätta mig för det här?
Jag ”tänker” vidare till Karin:
– ”Får Johan ta dig på brösten”?
– ”Varför frågar du det”?
– ”Jag tänkte bara kolla om han vågar”.
– ”Hi, hi, hi. Ja, det kan han få”.
Johan fortsätter att darra men han lyckas så småningom få loss en liten kant på plåstret när jag släpper Karins bröst med orden:
– Nej, det här går inte. Du får hålla fast brösten medan jag tar av plåstret.
– Nehej du, där går gränsen, säger Johan medan han snabbt ryggar bakåt.
– Vad är det, Johan? Är du rädd för mina bröst, fnittrar Karin.
– Nej, jag är inte rädd för dina bröst, svarar Johan med ett nervöst skratt. Jag är rädd för hela dig. Jag vet ju att du är ett spöke.
Karin ”hör” vad jag tänker göra, så nu ser sin chans att få jäklas tillbaka med någon efter alla gånger jag har skrämt och retat henne, så hon säger fnittrande:
– Känn på dem då, varken dom eller jag bits.
Mycket tveksamt närmar sig Johan med framsträckta darrande händer. Det är ju inte var dag han får chansen att smeka ett par så fina tuttar som Karins, så han kan inte låta bli fast han är både nervös och rädd.
Jag sitter med armen bakom Karins rygg, och precis när Johan lägger sina skakande händer på hennes bröst knuffar jag henne framåt på samma gång som jag skriker PANG!
Johan far som skjuten ur en kanon långt ut på gräsmattan, och när han har kravlat sig upp säger han:
– För helvete Göte, tänk på mitt hjärta. En sådan grej till och du får betala dubbel hyra i stället för ingen alls.
– Där ser du hur jäklig hon är, skrattar jag, och tack vare dig bor jag ihop med henne.
– Jag vet nog vem det är som är jäklig, mumlar Johan, och inte är det Karin!
– Gnäll inte Johan, ta bort plåstret nu.
– Ja, när du har ställt dig vid äppelträdet där borta.
Johan pekar på ett träd 10 meter bort, och jag går dit och ställer mig.
Försiktigt tar Johan tag i plåsterkanten med en våldsamt darrande hand, på samma gång som han sneglar på mig där jag står.
– Aj, det gör ont, piper Karin till och försvinner. Det enda som blir kvar är bikinibyxorna och plåstret.
Johan blir stel som en pinne och bara stirrar på plåstret som hänger och dinglar i hans fingrar.
– Vad gjorde du Johan! Skrämde du iväg Karin?
– De ... det var inte me ... meningen, stammar Johan. Jag bara drog lite i plåstret så, så försvann hon.
– Nu du Johan, nu har du ställ till det ordentligt. Hur tror du nu att jag ska kunna få henne att gå dit hon ska när du har skrämt bort henne?
Jag har all möda i världen med att hålla mig för skratt, men Johan är så uppskärrad att han inte märker något.
– Men det var ju inte meningen! Vad ska jag göra? Snälla Göte, kan du inte be henne att hon kommer tillbaka?
– Jag vet inte om hon vill eller vågar. Vi får sätta oss i hammocken och vänta så får vi se vad som händer.
Jag är så full i skratt att jag knappt vågar prata, men Johan märker fortfarande inget.
När vi har satt oss i var sin ända av hammocken ”hör” jag Karin säga:
– ”Får jag byxorna, Göte”.
Utan att Johan märker något tar jag bikinibyxorna och håller dom över ryggstödet, och jag känner hur någon tar dem.
– ”Skräm honom nu”, tänker jag.
– ”Hi, hi, hi,” hör jag inne i huvudet.
I ögonvrån ser jag hur Karin kommer fram bakom Johan, tar honom om halsen och ropar ”Bööö” i örat på honom.
Med ett illvrål kastar Johan sig åter en gång långt ut på gräsmattan, medan jag skrattar så jag ramlar ner på marken där jag blir liggande medan jag håller mig för magen för att lindra skrattkramperna.
När vi så småningom har satt oss tillrätta i hammocken igen alla tre, säger Johan, som fortfarande är blek i ansiktet:
– Fan vad rädd jag blev. Jag får nog ha mig en stadig grogg för att lugna nerverna. Vill du också ha en Göte?
– Om jag får för Karin, skrattar jag.
– Det är klart att du får, fnissar hon. Jag kan väl inte bestämma över dig.
– Det är ju det du gör hela tiden.
– Det gör jag visst inte!
– Jo, det gör du visst! Kom och älska med mig, Göte. Jag är såå kåt låter det ju hela tiden.
– Du vill du också, fnittrar Karin medan hon sneglar på Johan och rodnar lite.
– Ta god tid på dig Johan, skrattar jag, för nu ska jag ”bråka” lite med Karin, och så böjer jag mig fram och biter henne lätt i det ena bröstet.
– Hi, hi, hi, du är inte klok, låt bli, piper Karin medan hon slingrar sig och försöker komma undan, men jag förstår att det är för syns skull.
– Du får ropa när jag kan komma ner igen, Karin, skrattar Johan, för jag litar inte ett dugg på vad Göte säger.
– Hur kan du lita du på Karin då? Hon som skrämde dig så.
– Jag liter mer på henne än på dig, för jag är säker på det var din idé att hon skulle skrämma mig.
Johan hinner inte många steg innan Karin viskar:
– Åhh, Göte älskling, jag är bara såå kåt. Snälla, du kan väl knulla mig eller slicka fittan innan Johan kommer tillbaka, och medan hon ler med glittrande ögon lirkar hon snabbt av sig bikinibyxorna så hon ligger helt naken framför mig.
– Älskling, skrattar jag, det där leendet behövs inte nu. Det kunde du ha gömt till något annat tillfälle.
– Snälla Göte, reta mig inte nu. Gör något innan Johan kommer tillbaka.
Hennes ena ben lägger jag upp på hammockryggstödet, medan jag knuffar till det andra så foten hamnar på marken. Såja, nu ligger hon härligt öppen framför mig.
Efter en titt mot huset för att kolla så Johan inte är på väg, böjer jag mig fram och biter lätt i dom kåtsvullna blygdläpparna.
– Ja, slicka mig älskling, stönar Karin medan hon lyfter underkroppen mot mig.
– Lugn lilla älsklingen min, du ska få så mycket vi hinner innan Johan kommer tillbaka.
Jag koncentrerar mina slickningar till klitorisen, medan jag för upp två fingrar i slidan och två fingrar i rumpan på henne, innan jag låter tummen överta tungans plats på klittan och så låter jag ömsom tungan ömsom tummen stimulera klitorisen.
En titt upp på Karin säger mig att hon nu ligger med öppen mun, medan hon kramar hårt om hammockdynan med sina små händer.
Jag tror inte att det tar mer än högst ett par minuter innan hon med sitt lilla ”iiiii” talar om att det går för henne, men denna gången slutar jag inte att slicka och jucka för det, utan fortsätter med oförminskad kraft tung- och handarbetet.
Återigen tar det inte mer än som högst ett par minuter innan det går för lilla Karin igen, men jag slutar inte fingerpulandet för det. Den enda skillnaden är att efter det jag har tittat om jag ser Johan, vilket jag inte gör, är att jag tar bort tummen och börjar slicka och suga på klittan i stället.
Så håller jag på medan Karin får den ena orgasmen efter den andra. Jag räknar inte orgasmerna, men jag skulle gissa på att hon har fått så där en 8 – 10 stycken när jag tycker att jag hör henne flämta:
– Snäll-la Gö-te, In-te mer nu, ja-ag or-kar in-te me-er.
Jag pular och slickar henne till ytterligare en utlösning innan jag sätter mig upp och tittar på henne medan jag säger:
– Nå, min lilla älskling, har du fått så du är nöjd nu då?
Hon svarar inte, utan tittar bara på mig med glansliga, men lyckliga, ögon.
– Hur är det sötnos? Har du tappat talförmågan?
Efter ytterligare lite tystnad kommer det svagt:
– Göte, jag älskar dig bara såå mycket.
– Jag vet älskling lilla, och jag älskar dig mer än vad du älskar mig.
– Hi, hi, hi, det gör du inte alls, fnittrar hon. Jag kan ”höra” hur mycket du älskar mig, så jag vet att jag älskar dig mer än vad du älskar mig.
Fan också, det finns ingen rättvisa alls här i världen.
Så hör vi Johan ropa:
– Är ni klara med varandra så jag kan komma ner?
– Ja, kom du bara.
– Nej, vänta lite, piper Karin. Göte, var är mina byxor?
– Jag har inte en aning.
– Det har du visst. Du har ju satt dig på dem så att jag inte ska hitta dem. Får jag dem genast!
– Det har jag visst inte. Du bara fantiserar, skrattar jag medan jag försöker tänka på något annat.
– Ta hit mina byxor, fnittrar Karin och knuffar ner mig från hammocken.
– Ditt busfrö!
– Hi, hi, hi, nu kan du komma Johan, fnittrar Karin medan hon tar på sig byxorna.
– Tack, det var snällt. Jag har redan hunnit dricka en grogg för mig själv medan jag väntade på er.
Jag sitter kvar på marken jämte hammocken, och när Karin ska hjälpa mig upp passar jag snabbt på att dra ner henne byxor precis när Johan kommer.
– Iiiii, tjuter Karin. Låt bli. Du är inte klok, Göte.
Snabbt drar hon upp byxorna igen medan hon fnittrar:
– Låt bli att göra så! Du vet ju att jag är blyg.
– Det var bara för att du knuffade ner mig på marken.
– Det var inte meningen. Jag försökte bara få tag i byxorna du hade gömt.
– Jag tror dig inte.
– Joo, det är sant. Jag älskar dig ju. Jag ... Åhh, Göte älskling, nu luras du ju bara igen.
När Karin skriker Johan hoppar till så att han håller på att tappa groggarna, och han säger:
– Jag tyckte ni sa att ni var färdiga med det ni höll på med.
– Ja, det var vi också, skrattar jag, men så satte Karin igång och bråkade igen.
– Hi, hi, hi. Nej, det var inte alls jag som började. Det var Göte.
– Du behöver inte förklara dig Karin, jag förstår mycket väl att det var Göte som började bråka igen, jag börjar känna honom nu.
– Hör du din svikare, skrattar jag, är det inte vi killar som ska hålla ihop?
– Joo, drar Johan på det, men jag föredrar att hålla mig på god fot med Karin så att hon inte blir arg på mig. Jag tror hon kan jäklas mer med mig än vad du kan.
– Skitstövel, skrattar jag, som straff får du bjuda på en grogg till efter den här.
– Ja, det gör jag gärna, skrattar han till svar.
Vi smuttar på groggarna medan vi pratar om allt möjligt. Till slut har Johan samlat så mycket mod att han vågar fråga Karin vad hon har gjort alla åren sedan ”det” hände och om hon inte tyckte att tiden hade gått långsamt. Det var ju i alla fall nästan 250 år sedan.
– Nej, svarar Karin allvarligt, det finns inget sådant som tid när man har blivit spöke. Inte på det sättet som när man är människa i alla fall.
– Men vad har du gjort hela tiden då?
– Bara varit. Det tråkigaste är att jag inte var någon annan stans än här omkring när jag levde, så jag hittar inte någon annan stans.
– Är det därför du har ”spökat” här i torpet hela tiden?
– Ja. Jag har velat ha hjälp, men alla har ju varit så rädda för mig så till slut vågade jag inte ta någon kontakt längre.
– Var det därför du inte vågade svara Lisa när hon var här och försökte kontakta dig, inflikar jag.
– Ja, jag vågade inte för jag trodde att hon var likadan som alla andra.
– Men så kom Göte och honom vågade du ta kontakt med, fortsätter Johan.
– Inte i början, då var jag jätterädd för honom också.
– Men så småningom vågade du.
– Ja, han lät så snäll på rösten.
Under tiden vi har pratat har groggarna sinat, och jag säger:
– Är det inte dags för påfyllning snart?
– Oj, det har jag glömt, skrattar Johan, men nu hittar ni inte på något under tiden jag hämtar groggarna.
– Nejdå, vi lovar, flinar jag till svar.
Johan hinner inte mer än vända ryggen till förrän jag biter Karin i det ena bröstet, hon fnittrar:
– Nej, Göte. Inte mer nu.
– Nej, jag bara retas med dig, älskling, men ska vi inte skrämma Johan en gång till?
– Jo, det kan vi göra. Det var kul, men hur ska vi göra då.
– Jag har sett hur han tittar på dina bröst, dom vill han nog gärna känna på.
– Ja, det har jag också sett. Det kan han väl få, men varför skulle han bli rädd för det?
– Lugn älskling, det ska jag se till att han blir.
– Hi, hi, hi, fnissar Karin som har läst mina tankar, det blir han säkert.
När Johan är tillbaka med groggarna sätter vi oss i lugn och ro i hammocken medan vi dricker och pratar om allt möjligt, och Johan tittar allt oftare och oblygare på Karins bröst.
Johan verkar allt mer påverkad av spriten, och jag undrar om han verkligen var nöjd med en grogg medan han väntade på att jag och Karin skulle bli ”färdiga”.
– Vad säger du Johan, ska du inte ta chansen att känna på Karins tuttar en gång till?
– Så att du kan skrämma skiten ur mig en gång till menar du?
Ännu är han i alla fall inte fullare än att han anar oråd.
– Jag ska sitta här och varken röra dig eller Karin. Jag lovar.
Johan ser väldigt skeptisk ut, men på samma gång rycker det i händerna på honom efter att få känna på Karins fina tuttar.
Sakta närmar han sig brösten med händerna medan han sneglar ömsom på Karin och ömsom på mig.
Försiktigt smeker han lätt över brösten utan att det händer något, och stärkt av framgången kupar han händerna om brösten och kramar försiktigt.
– Vad säger du Johan, skulle det inte smaka att få kyssa och suga lite på godsakerna också?
– Joo, mumlar han, medan han sneglar försiktigt, på Karin.
– Då får du nog be henne väldigt vackert.
– Hur då menar du?
Karin tittar på mig och ler med hela ansiktet, men Johan märker inget. Det enda han har i huvudet just nu är väl Karins fina bröst som han förhoppningsvis kommer att få smaka på snart.
– Du får väl ställa dig på knä framför Karin och be riktigt snällt så kanske, kanske. Jag kan ju inte lova något. Det är hon som bestämmer.
Jag ser att Johan har svårt att bestämma sig för hur han ska göra, han har ju trots allt sin manlighet att tänka på också.
Efter moget övervägande sväljer han i alla fall stoltheten, kryper ner på knä framför Karin, och medan håller hennes små händer i sin stora säger han med inställsam röst:
– Snälla Karin, kan jag få kyssa dina bröst?
Karin ”tänker” till mig:
– ”Ska jag säga ja?”
– ”Det är du som bestämmer. Men ska jag kunna skrämma honom så …” ”tänker” jag tillbaka.
– Ja, det får du, fnittrar Karin blygt.
Johan lutar sig framåt, och medan han med darrande händer håller om Karins smala midja. Efter en sista blick på mig lutar han sig sista biten framåt och jag ropar högt:
– AKTA DIG, DOM BITS!
Med ett skrämt rop kastar Johan sig bakåt, och när han några sekunder senare försöker resa sig från gräsmattan mumlar han:
– Jag kunde ge mig fan på att du skulle skrämma mig i alla fall. Det var bara för att vara sant.
Både jag och Karin skrattar så vi inte kan svara, och Johan mumlar:
– Fan, jag blev ju helt nykter av det här. Nu får jag allt ha mig en grogg till bara för det. Ska du också ha påfyllning, din jädrans skitstövel?
– Ja för sjutton, kom igen bara, skrattar jag.
Medan Johan hämtar nya groggar lägger jag mig på rygg i hammocken och drar ner Karin över mig och kysser henne.
Mellan kyssarna fnittrar hon:
– Göte, det var inte snällt att skrämma Johan så. Han är ju snäll i alla fall.
– Jag vet, men du tyckte ju att det var en bra idé.
– Jo, jag vet, men nu efteråt får jag lite samvetskval.
– Ska vi låta honom suga lite på dina bröst då.
– Ja, om han får för dig.
– Jag kan inte bestämma över dig älskling. Det gör du själv.
– Det är tack vare dig som jag är som jag är, men han får inte göra det om inte du säger ja.
– För mig får han göra det, men det är du som bestämmer.
Mer hinner vi inte förrän Johan hojtar:
– Vågar jag komma ner eller håller ni på med något nu igen?
– Kom du, här är grönt.
– Vad säger du Karin? Kan jag komma?
– Ja, du kan komma. Vi kysser bara varandra, fnissar Karin.
– Bara, säger jag med ett skratt.
– Iiiii. Och så nyper Göte mig i rumpan, fnissar hon vidare.
Johan närmar sig försiktigt och vi reser oss upp i sittande ställning.
– Börjar ni tappa orken, skrattar Johan medan han ler.
– Nejdå, det är ingen fara. Jag tänkte bara att du skulle slippa att supa ensam.
– Tack, det var ju snällt.
– Javisst var det. Jag är alltid snäll.
– Utom när du nästa skrämmer ihjäl mig menar du, mumlar Johan dystert.
– Jag och Karin har pratat om det. Du får känna på och kyssa hennes bröst.
– Visst. Ta den om jultomten också när du ändå håller på. Jag går säkert på den också.
– Fan vad misstänksam du är.
– Är det så konstigt tycker du?
– Ja, jag förstår inget alls.
– Det tror jag säkert.
Johan sneglar på Karins bröst när han med en suck sätter sig i hammocken. Han vill nog gärna, men han vågar inte.
– ”Sätt dig i hans knä”, tänker jag.
– ”Varför det”?
– ”Han kommer inte att våga göra något annars”.
– ”Nä, jag förstår det. Så som du har skrämt honom”.
– ”Åja, du har också hjälpt till”.
– ”Hi, hi, hi”.
När Karin kryper upp i Johans knä ser jag hur han spänner sig och stelnar till, beredd på att något ska hända.
– Förlåt att vi skrämde dig, Johan, säger Karin med mjuk stämma.
– Ja, det är ingen fara.
– Då är du inte arg då?
– Nejdå, visst inte. Jag kan tänka mig att det såg roligt ut när jag slängde mig på gräsmattan, svarar han med ett skratt.
– Ja, det gjorde det, fnissar Karin innan hon fortsätter: Vill du ta mig på brösten får du det.
Fler noveller av samma författare
Kommentarer
Detta löjliga mellansnack! Denna jävla klämkäckhet kan ju göra en frigid!
måste säga att jag inte står ut med all denna väntan på varje avsnitt :) helt klart bästa novellen på hela världens vida webb och jag väntar med stor spänning i hela kroppen då jag tittar in varje dag för att se om min dröm slagit in hehe.. nästa tack!!!
Den roligaste hittills, även om det kanske är lite för mycket "hihihi". Men jag ser med spänning fram mot nästa avsnitt.
Kommentera denna novell
Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.
Till alla er som inte hittar alla avsnitten av denna novellen. Skriv "andra sidan" i sökrutan så poppar alla avsnitten fram.