Hos NedgårdsIréne

---

---

Hos NedgårdsIréne.

Inledning
Jag hade accepterat att komma till Iréne på min semester. Iréne förklarade för mig hur jag skulle åka. Tåg till Borlänge, rälsbuss till Päronby, därefter taxi till Trekilsvägskälet. Där skulle jag vänta tills taxin åkt utom synhåll; sen skulle jag gå in på en liten stig, och där väntade Iréne. Jag följde hennes instruktioner fastän taxiföraren ställde sig tveksam till det hela. Han hade velat köra mig till gården, men då hade jag ju tvingats uppge adressen, och det var jag förbjuden av Iréne. Där gick jag så skogsstigen fram bärande min väska. Plötsligt stod hon så där framför mig — Iréne, min Härskarinna. Hon måtte ha varit gömd bakom en buske, för hennes uppdykande skedde så plötsligt och ljudlöst. Jag hajade till och satte ner väskan. Var det Iréne eller Skogsfrun? Kanske både och !
— Du ser förskräckt ut, ljöd hennes första ord. Jag stirrade förmodligen en aning obelevat på henne. Och hon tålde att se på. Under medellängd, fylliga former, mogna bröst, vita, fina tänder lite rund ansiktsform, blå ögon med en gäckande glimt. Blont hår stack fram under sjaletten. Uppknäppt blus, kjol och förkläde fullbordade den synliga klädseln. I handen höll hon ett björkris. Damens ålder kunde jag inte fastställa — någonstans i medelåldern.
Jag kom mig inte för att hälsa, jag gick bara spontant ner på knä och kysste spetsen på hennes ena träsko.
— Såja, såja, nu är det bra, vi ska inte förhasta oss. Fast du kan ju kyssa riset också ! Men det använde jag för att jaga in en förrymd ko med, det var inte för att smiska dig, ävenom du visst gillar att bli risad. Men res dig nu och tag din väska och gå stigen fram, så följer jag efter.
Då och då slog hon mig lekfullt på stjärten med riset. Allt artade sig väl. Iréne hade tagit kontrollen. Efter 10 - 15 minuters skogsvandring, var vi framme vid den lilla gården, Nedgård heter den. Inpasseringen skedde genom en hög järngrind i en tät häck. Iréne tog fram en nyckel och låste upp grinden åt oss. Sedan låste hon grinden igen.
— Nu är du min fånge på riktigt! Ingen vet var du finns, och här är du instängd och utlämnad åt min nåd! Hon skrattade en aning rått.
Jag såg nog förskräckt ut, för Iréne skyndade sig att försäkra mig att hon inte alls skulle göra mig illa om jag lydde henne.
— Jag vill ju bara, att du arbetar åt mig! Här är potatiskällaren! Hon pekade på en dörr rätt in i backen till vänster. Det var en stabil jordkällare som rymde gårdens rotfrukter. Månne den användes till annat också? Iréne läste mina tankar.
— Ja, den källaren kan användas till annat också. Inlåsning av fångar exempelvis.
— Ja, jag finner mig i min Ägarinnas befallningar, mumlade jag andlöst.
— Naturligtvis gör du det, vad annars?
Vi passerade vedbacken, och Iréne pekade på sågbocken.
— Här har vi sågbocken, få se om du får plats i den !
Jodå, jag fick plats. Iréne gav mig några svidande rapp med sitt ris.
— Det här ska vi pröva mer senare. Nu går vi in!
Det gjorde vi, och jag blev anvisad kökssoffan till liggplats. Så åt vi en lätt måltid, som hon satte fram. I vardagsrummet hade Iréne lagt fram kläder åt mig. Slitna jeans, sliten skjorta, sjalett för mjölkningen, förkläde m.m.
— Hade du inte med dig några kul leksaker? undrade Iréne. Du sa ju i telefon, att du skulle ta med dig lite saker som skulle pigga upp oss! Nu blev jag generad. Jag hade nog gått lite för långt under vårt telefonsamtal. De leksaker jag tagit med mig, hade jag tänkt smyga fram efterhand. Men min Härskarinna gav sig inte utan fordrade sakerna på bordet . Motvilligt plockade jag fram handbojor, fotbojor, kedjor, hänglås, ett par piskor, dubbeldildos etc.
— Ojojoj, gastade Iréne, vad är det här för mycke’, såna här saker har jag aldrig sett förr! Hymlade hon. Jag talade om vad detaljerna hette och hur de användes. Iréne blev stum, men ögonen lyste.
— Det var mycke’ sa hon till sist. Hand- och fotbojorna kan vi ju prova meddetsamma!
Jag befalldes, att klä av helt i köket och hänga in mina kläder i ett tomt skåp. Där ställdes även min resväska och andra tillhörigheter in, varpå Iréne låste skåpdörren. Sedan hon granskat min kropp, kramat snoppen som en kospene, knipit bröstvårtorna etc, satte hon på mig hand- och fotbojorna. Ja, jag måste ju visa henne hur man knäpper fast dem, för sådant hade hon inte sysslat med tidigare. Sedan hon övat några gånger, kunde hon konsten.


Mjölka kor
— Det är tid att mjölka nu, så jag tror vi ska ta in korna, sa Iréne därpå. Kläderna kan ju få vara sålänge. Det är så varmt, så du kan gott mjölka naken, du behöver bara sjalett. Efter mjölkningen badar vi i bäcken som rinner genom min trädgård.
Iréne och jag gick ut i hagen och öppnade grinden mot lagårn, så korna kunde rusa in. Vi klavade dem sen i båsen. Jag måste ta korta steg eftersom fotlänken hindrade mig. Iallafall hjälpte jag till att fästa korna. De var rena och fina efter att ha gått och betat i hagen. Kor blir inte så nerdyngade om det finns buskar, som de kommer i beröring med. Det är ju, som alla förstår, behagligare att sätta sig till en ren ko än till en smutsig.
Iréne mätte upp kraftfoder för de fem korna i små byttor. Men varje kossa fick sin bytta först när vi började mjölka. Jag blev visad hur juverna skulle tvättas och sen fick jag hink och pall. Iréne kontrollerade hela tiden så jag gjorde rätt. Hon satt på en pall vid sidan om mig ända tills jag mjölkat min första ko färdig. Handbojorna hindrade inte mycket, men de skavde handlederna lite grand. Fotbojorna var till nytta vid mjölkningen, eftersom jag kunde stödja hinkens botten mot dem. På så sätt behövde jag inte knipa så hårt om hinken med knäna när den började bli full med mjölk. Iréne var mycket nöjd med mitt sätt att mjölka och konstaterade att det inte behövdes mer kontroll. Hon och jag fortsatte sen med de andra korna, Vi mjölkade två var.
— Imorgon ska du mjölka alla korna, jag vill ha sovmorgnar efter detta. Har jag slav, så får han sköta mjölkningen!
Ja, det var ju naturligt. Det var väl därför hon tagit dit mig. Sen vi satt mjölken på kylning och jag diskat mjölkkärlen, gick vi ner till den sköna bäcken. Den forsar våldsamt genom Irénes trädgård. Bäcken kommer från några grunda sjöar, som snabbt blir uppvärmda av sommarsolen. Iréne tog av mig mina bojor och sa åt mig att tvätta av kodynga, som fastnat på dem. Så klädde hon av sig själv också. Hennes kropp var perfekt. Brunbränd, toppiga bröst, platt mage, rakad blygd — en fröjd för ögat! Och Iréne observerade naturligtvis mitt intresse.
— Hördu, dra åt dig dina syndiga blickar. Av mig har du bara smisk att vänta! Och det ska du få omgående om du glor sådär!
Jag föll på knä och bad om förlåtelse.
— OK, sa Iréne, men nu badar vi, sen ska du rakas!
Efter ett skööönt bad i den ljumma bäcken, befalldes jag lägga mig på rygg i gröngräset. Iréne tvålade in mig med rakkräm och rakade bort skäggväxten på bröst, mage, blygd, och lår. Hon satt på mig under rakningen, och hennes kroppstyngd kändes skööön. Så måste jag vända mig, så hon kom åt stjärten och stjärtöppningen. Iréne använde engångshyvlar. När jag tvättat bort raklöddret, beordrades jag raka henne i stjärten, vilket hon inte själv klarade av. Jag tvålade in hennes stjärthål noga med lödder. Men plötsligt vände hon sig om och gav mig en blixtrande örfil.
—När jag vill ha stjärtmassage, så ska jag säga till särskilt. Ta nu en ny rakhyvel och raka öppningen!
Det blev som hon befallde.
På natten fick jag sova i kökssoffan. Iréne fäste fast mig i värmeelementet med en kedja om halsen. Själv lade hon sig i rummet innanför. När vi sagt godnatt och släckt, började jag lite försiktigt runka. Men soffan knarrade, och i en blink hade jag Iréne över mig.
— Om jag ville ha haft dig runkad, så hade jag gjort det själv, sa hon och gav mig en rejäl omgång smisk med ett ris.
Så fjättrade hon mina händer, så att jag inte nådde min snopp.

Klockan sex nästa morgon gick Iréne upp och frigjorde mig. Jag visste vad jag hade att göra: mocka, mjölka, kyla mjölken, diska, släppa ut korna och sedan skjutsa ut mjölken till mjölkbordet vid landsvägen. För detta hade Iréne lämnat nyckeln till landsvägsgrinden.
När jag var färdig med morgonarbetet, gick jag in och lagade frukost, som Iréne bjöds på sängkanten. När hon ätit så mycket hon ville, fick jag resterna.

Hässja hö
Efter maten gick vi sedan ner och badade i bäcken. Vi soltorkade i trädgården, men sen började arbetet. Två fält i grannskapet var slagna och gräset hade legat och torkat på marken. Nu var det tid att hässja.
Hässjevirke fanns vid fältets kant, och det var bara till att göra hål i marken med ett spett och sen stöta ner stolparna. I dessa stolpar satt på jämna mellanrum pinnar islagna. De lutade snett uppåt, så att en vågrät stång kunde hållas på plats. På stängerna lades sedan det halvtorkade gräset i fång. När en stång var helt täckt, lades en ny stång över och nya fång lastades på. Fem, sex lager med hö gick det på en hässja. Sol och vind kommer sedan åt höet, och regnvatten rinner ner på sidorna om det inte regnar för häftigt.
Iréne och jag arbetade hårt med hässjningen. Det var varmt, så svetten flöt om oss. Några fotbojor satte hon inte på mig. Det skulle ha hindrat arbetet för mycket. Vi arbetade nu dag efter dag, mest som två arbetskamrater, inte som Härskarinna och slav. Arbetet gick undan, och i det fina vädret klarade vi av hela slåttern rekordfort. Ja, vi hade fortfarande allt ute på hässjor, så inkörningen återstod ju. En granne slog fälten efterhand, när Iréne ringde och begärde det, så den delen behövde vi inte syssla med.
På grund av fint väder och idogt arbete, låg vi väl framme med sysslorna. Vi gick nu mest och väntade på att kunna ta in höet..

Brott och straff
En dag arbetade jag med städning inomhus. Iréne hade satt mat på spisen och beordrat mig att hålla ett öga på den. Själv stod hon ute vid staketet och skvallrade med en grannkvinna, NygårdsMaria, en robust och storvuxen bondkärring. Jag ropade flera gånger, att maten var färdig, men hon bara pratade och pratade. Potatisen började koka sönder och köttet var bränt. Själv var jag förbjuden att ta hand om matlagningen. Då ilsknade jag till, letade fram nyckeln till skåpet med mina kläder, bytte till blazer och byxor, tog mina pengar och gav mig iväg. Irénes cykel stod utanför, och grinden mot vägen var öppen. Jag cyklade ända in till Päronby och åt ett skrovmål på en matservering, eftersom jag var helt uthungrad. Så tog jag cykeln och återvände till Iréne.
Det är nödvändigt att här ge en liten förklaring. Iréne hade slarvat med mathållningen, hon var en slarva, som hellre ägnade sig åt telefonsnack och sladder med grannkärringar än hushåll. Så var det med den saken. Och jag var hungrig. Men en slav får ju inte klandra sin Härskarinna!!! Fast det var nog inte så, att Iréne levt upp till härskarinnerollen på sista tiden. Så mitt tilltag var väl mest av allt en provokation, kanske undermedveten!
Det var med spänning jag trampade den sista biten fram till gården. Grinden stod öppen, och jag åkte igenom. Iréne syntes inte till. Jag ställde cykeln och gick in. Ingen Iréne. Så klädde jag av mig och hängde in kläderna. När jag stod helt naken, steg Iréne in till mig i köket.
— Klä inte på dig något, jag vill ha dig naken!.
Så åkte hand- och fotbojor på och om halsen fäste hon ett rep. Plötsligt steg NygårdsMaria in.
— Du lovade mig att få va med, sa hon. Jag kan hjälpa till med bestraffningen!
— Ja, men om du hjälper till, så är du medskyldig och då måste du hålla tyst!
— Obrottsligt, svarade NygårdsMaria.
— Brottsligt, försökte jag.
— Det du gjort är brottsligt, sa Iréne. Och straffet blir därefter. Straffet när slavar rymde var korsfästelse i det gamla Rom. Och så blir det för dig också!
NygårdsMaria grep repet och ledde mig, medan Iréne gick efter och piskade på mig. Vi gick i riktning mot jordkällaren. Iréne tog fram en stor smidd järnnyckel, som hon trädde i nyckelhålet. Det gnisslade när hon vred om, men upp gled den tunga dörren. Källarkyla och lukt av potatis slog emot oss. Potatisen var nästan slut, så det fanns plats för den nya skörden. Innanför potatiskällaren låg ett rum till, tydligen från gamla tider. Väggarna var av gråsten, kanske lagda på medeltiden
— Det är länge sen vi pinade OlmatsPer nu, du NygårdsMaria!
— Ja, du NedgårdsIréne, det var länge sen. Få se, här står ju årtalet: 1678. Året efter brände de oss som häxor. Men nu är vi tillbaka!
Båda skrattade ihåligt: ha, ha, ha, ha, ja nu är vi tillbaka! Det ekade i källaren. Jag ryste. Iréne tände en fotogenlykta i det inre rummet. Nu såg jag allting bättre. Det var en gammal tortyrkammare. I väggarna var fästa kedjor av olika grovlekar. Det hängde en rad av läderpiskor. Sedan fanns det moderna pinoredskap också. Ett stort kors med remmar att fästa fast armar och ben, stod rakt fram. Dildon, som jag haft med mig, låg på en hylla.
— Fram till korset slav, befallde Iréne med ihålig röst.
Jag lydde ögonblickligen. Hand- och fotbojor togs bort, sen fästes jag vid korset. Kvinnorna öppnade en silltunna, där sillen redan tagits, men saltlaken fanns kvar. I saltlaken hade Iréne sedan lagt ner björkris. Så fyllde de en skopa i tunnan och hällde över rygg och axlar på mig. Nu kände jag svedan ! Det sved som eld, särskilt i anal- och blygdregionerna. Så tog de upp björkriset och började piska mig. De slog vartannat slag var, och de slog inte falskt! Det kändes som eld. Jag tänkte på häxbränningen 1679 !
— Jadu, nu vet du hur vi kände det sa Iréne! Hon kunde läsa tankar!
Vid det här laget skrek jag för full hals.
— OlmatsPer skrek värre, men så skar vi ju av honom pungen. Men det ska vi inte göra med dig än! Du ska få arbeta mer först. Någon mer rymning blir det iallafall inte!
Kvinnorna tog nu loss mig. Jag måste lägga mig på alla fyra på golvet och i denna ställning klavades jag.
NygårdsMaria klädde av sig och satte in dubbeldildon.
— Nu, NygårdsMaria gör du honom med kalv! Jag går och tar in korna mens du betäcker!
Så blev det. NygårdsMaria stötte in i mig, men smärtan var obetydlig mot den jag redan kände.
— Såhär gjorde vi med OlmatsPer också. Han tyckte det var skönt, stackarn.
Ja, det tyckte ju jag också, men jag var för omtumlad för att njuta.
NygårdsMaria tog tillsist loss mig och ledde ut mig. Tänk att få komma ut i en skön sommareftermiddag efter källarens fasor! Jag leddes ner till bäcken, där NygårdsMaria tvättade ren mig från saltlake, sillfjäll, blod och sperma. Så smorde hon in mina organ med spensalva (Spenol heter den) . Strimmorna på ryggen strök hon med Ewodip-lösning. Efteråt togs jag in i lagårn, där Iréne just satte sig till sista kon.
— Här har du en till att mjölka, NedgårdsIréne ! sa NygårdsMaria. Jag klavar honom i tomma båset!
Så satte sig Iréne till mig där jag stod fastklavad och framåtlutad i kobåset. Hon lutade huvudet mot min länd och grep ende spenen.
— Nu är du min kossa och du ska heta Enspena. Jag förväntar mig en full hink, annars säljer jag dig till slakt!
Iréne klämde och drog precis som vid vanlig mjölkning, och jag njöt. Det var detta jag egentligen kommit hit för.
Först kom ingen mjölk alls, sen sprutade det i kaskader. Det sjöng i plåthinken. Detta vackra ljud som man associerar med mjölkning! Iréne eftermjölkade noga, kramade ur varje droppe. Så reste hon sig från pallen och klappade mig på länden.
— Duktig kossa, det blev ju ganska mycke ändå. Men vi ska nog arbeta med ditt juver så det blir större! Nu får du sova bland de andra korna inatt.
— Muuh, svarade jag.
Jag måste nu tillbringa natten klavad mellan två varma kossor och med en jordig foderbeta som enda kvällsmat.

Sömn i kobås.
Det var en ny upplevelse för mig att ligga fastklavad i halmen mellan två varma goa kossor. De låg och idisslade, och ibland flämtade de. Man kunde höra ljud från matsmältningen inne i deras stora kroppar. Fastän jag var naken så frös jag inte. Det var en skön känsla att få känna trycket från kokropparna på båda sidor. Jag föll i en djup slummer, men väcktes upp av Iréne, som kom med mina handklovar. Hon satte på mig dem och fäste ett rep från dem till kobindslet.
— Nu kommer du inte åt varken din egen eller kornas spenar. God natt med er alla kossor, sa Iréne och gick ut.
Korna var mycket försiktiga med mig. Jag tänkte mig att de lätt kunnat krossa mig mellan sig, men de var så försiktiga så. Kanske trodde de at jag var en kalv.
Jag somnade igen och sov så skönt, som jag aldrig tidigare gjort.
Tidigt nästa morgon vaknade jag av en viss oro bland korna. Några råmade, andra kissade eller sket.
Korna på båda sidor om mig reste sig, och jag, som upptäckte att jag låg i kodynga, måste resa mig också.
Så slogs lagårdsdörren upp, och in steg en för mig okänd kvinna. Alla korna började högljutt råma, och jag anslöt mig till kören.
— Muuh, muuh, muuh ... ljöd det ur både djuriska och mänskliga kostrupar.
— Ja, ja kossor jag kommer, jag kommer. Jag ska tömma era fulla juver! Er vanliga matte orkade inte upp. Hon har haft en häxnatt samman med NergårdsMaria så hon orkar inte mjölka er idag.
Kvinnan som kommit för att mjölka var Irénes brorsdotter Eva, det fick jag veta sen. Eva var en kortvuxen, muskulös, lite rundlagd jänta på 23 - 24 år. Iövrigt påminde hon om Iréne. Samma ljusa hår, vita tänder, rena hy. Men ansiktsuttrycket var lite trumpet.
Eva tog en skyffel och mockade ut den värsta dyngan. nä hon kom till mig utlät hon sig:
— Usch, så du ser ut Enspena, du är ju nedkletad runt mage, juver och spene! Jag måste tvätta dig riktigt innan jag mjölkar dig!
— Muuuuuh, råmade jag sorgset.
Men Eva mjölkade alla fyrspeningarna innan hon tog itu med mig. De fick sitt kraftfoder att mumsa på under mjölkningen. Eva var en verkligt rutinerad mjölkerska, och jag såg fram emot hennes mjölkning av mig.
När de andra korna var släppta i hagen, kom Eva med ett tvättfat med varmt vatten samt den vanliga juverduken. Hon tvättade noga mitt nedsmutsade underliv, medan hon jollrade med mig. Så hämtade hon hink och pall och satte sig till mig. Hon grep min spene och kände att den var styv.
— Jaha, du Enspena, jag känner att du redan gett ner mjölken. Det här blir en kul mjölkning!
Jag särade på bakbenen, så Eva skulle komma åt bättre. Hon lade huvudet mot min länd. Sjaletten åkte bakåt, så hennes ljusa hår kittlade min mage. Hon nynnade på en visa, men jag hörde inga ord.
Hon klämde hårt om spenen och drog taktfast. Hon kunde även mjölka enspeningar. Det dröjde ju ett tag innan mjölken kom, men sen kom den. Jag spände kroppen när sprut efter sprut slog i hinken. Tillsist hade Eva mjölkat torrt. Hon reste sig från mjölkpallen och klappade mig på ryggen.
— Tack skadu ha, Enspena. vår duktiga kossa. Det här ska kalven få. Men nu ska du äta!
Hon satte för mig en skål med hushållsavfall.
— Ät nu ordentligt så du kan mjölka bra även i fortsättningen. Jag kommer tillbaka med vatten.
”Maten” var inte så aptitlig, men jag åt ändå med huvudet ner i skålen. Händerna var ju kedjade, så dem hade jag ingen hjälp av.
Efter en stund återkom Eva med en hink kallt vatten.
— Duktig kossa som åt upp allt! Här får du vatten!
Jag måste sticka ner huvudet i hinken för att nå vattnet. Eva lutade hinken för att underlätta för mig. Så ställde hon undan hinken och satte sig på mjölkpallen. Jag låg i den rena halmen som Eva strött ut före min mjölkning.
— Vänd dig hitåt, så ska jag smörja dina organ med Spenol, sa Eva. Hon smorde in spene och juver med spensalvan.
— Sådärja Enspena, nu är det dags för dig att vara lite vänlig mot mig tillbaka! Sa Eva och drog upp kjolarna till midjan och flyttade pallen intill mig. Jag förstod. Det var bara att sticka in tungan i hennes rakade fitta och börja slicka. Slicka, suga, slicka, suga. Vi höll på länge, och Eva stönade. Hon gled av pallen och ned i halmen, men jag höll kvar tungan. Tillsist tog hon tag i mitt hår och pressade mitt huvud mot fittan så jag nästan kvävdes. Så kom hon med ett tjut.
Vi vilade oss länge i halmen, men så reste sig Eva och satte sig på mjölkpallen.
— Vi ska passa på att talas vid nu när Iréne sover.
— Muuh, svarade jag. Visserligen var jag inte förbjuden att tala människospråk, men av hänsyn till rollen hade jag fortsatt med råmandet.
— Nej, nu ger jag dig tillstånd att tala, sa Eva. Hur upplever du ditt slaveri här? Blev det som du väntade? Du hade ju önskat lite tuffa tag, hörde jag av Iréne.
— Muuh... Nej, jag menar ja, nog är jag nöjd. Det här är storartat. Det överstiger mina förväntningar!
— Roligt att höra. Men Iréne har mycket mer i beredskap åt dig. I morgon börjar höbärgningen. Höet på hässjorna är torrt, så nu ska det köras in. Och du och NedgårdsMarias slav får dra kärran. Det blir slitsamt. Och era ryggar blir randade lita på det. Så du kan förbereda dig på det värsta - bästa kanske du tycker.
(Fortsättning följer)

---

---

Fler noveller av samma författare

Titel	Kategori	Betyg	Datum
Hos NedgårdsIréne	BDSM	2.9	4/6-05
Het sommar i Jämtland.	BDSM	2.4	17/1-05

Kommentarer

Kommentera denna novell

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.