Livet i Kröshult.
Författare: Bondpigan. Datum: 2005-03-17 14:59:04
Kategori: BDSM
Läst:
23 593 gånger
Betyg: 2.6 (237 röster) 3 medlemmar har denna novell som favorit
Livet i Kröshult.
(Fortsättning på ”I Fångvården” och ”Piga i Kröshult”. )
Efter ombyggnad och modernisering, flöt livet på ett angenämt sätt i Kröshult. Från att tidigare ha varit en ensamstående, utarbetad bondkvinna med en knapp bärgning, var nu UllaKajsa ekonomiskt oberoende och Härskarinna på en modern, ehuru liten bondgård. UllaKajsa ägde en slav (mig), som avgudade henne och hängivet handmjölkade hennes numera 15 kossor. Så fanns en kvinnlig elev från Lantbruksuniversitetet, Ursula Jönsson, som praktiserade lantbruk. Både slaven och praktikanten ställde upp på allt sex UllaKajsa önskade sig. Och det var inte lite, för efter alla år av avhållsamhet blommade hon verkligen upp. ”Strap on” , oral och mjölkning, men även vanilla önskades. Både UllaKajsa och Ursula var lätt mjuksadistiska, och det gjorde, att jag smiskades ibland, men aldrig hårt. I umgänget fanns flera andra aktörer. Veterinären Anita Holmgren växlade mellan olika roller. Hon kunde vara ko, ponny och mjölkerska, men även härskarinna. Konsulten Lisa Holmlund dök upp då och då. Hon var mest mjölkerska men ibland också kossa. Såväl Anita som Lisa måste smaka piskan emellanåt. En riktigt rå sadist var grannbonden Aira Sjöholm. Hennes behandling fick jag utstå på hösten när korna och jag bodde hos henne på Kritteråsen under ombyggnaden.
Genom anskaffandet av alla moderna maskiner, kändes arbetet numera inte så betungande. Handmjölkningen var väl den enda krävande sysslan. En försäljare från en mjölkmaskinfirma dök upp och pratade vitt och brett för sina maskiner. Men UllaKajsa pekade bara på mig och sa
— Han är min mjölkmaskin! Handmjölkning är mycket hälsosammare för kojuvren och mer hygienisk. Dålig diskning av mjölkmaskiner förorenad mjölk. Dessutom är det roligare med handmjölkning. Och har man slav som jag, så bortfaller ju arbetskostnaden. Så gå och pröva din lycka nånannanstans!
Försäljaren skakade på huvudet och lommade iväg.
Vintern led, men på gården var allt varmt och trivsamt och eftersom husen numera var sammanbyggda, behövde man sällan gå utomhus. Utom när mjölken måste transporteras till mjölkbryggan. Men mera om det senare. Isen lade sig aldrig på ån, strömmen var för stark. Så vi kunde kallbada hela vintern efter bastandet. Och Aira hade upptäckt bastubadets fröjd, så hon kom numera ofta över. Sedan Ursula rakat hennes yviga buske, var det bara skönt att få ge henne tunga före badet. Men hon föredrog Ursula före mig. Det var en fröjd att höra hennes frustande, stånkande, stön och tjut när hon kom. Veterinär Anita höll koll på hälsan hos oss alla, både 1-, 2- och 4-speningar.
Men visst fanns det utomhusaktiviteter. Anita skickade efter en kvinnlig sadelmakare och hovslagare från huvudstaden, som skulle tillverka ponnyutstyrsel till henne själv och mig. De seldon, som Aira gjort till slåtterns hökörning, var lite för primitiva , så man kom fram till i Ledningen, att bättre skulle anskaffas.
(Ledningen eller Ledningsgruppen bestod av UllaKajsa Olsson själv, Ursula Jönsson och Liselotte Furch från Fångvården, som var adjungerad. Inga andra.)
Ulrike Bengtsson drev en liten firma vid Surbrunnsgatan, som åtog sig diverse udda jobb inom kinky-området. ”Pony play” låg henne varmt om hjärtat. Ulrike hade ett förflutet inom ridsporten, så hon kunde hästar av olika slag. Hon anlände snabbt till Kröshult med sina tillbehör och tog kommandot över Anita och mig. Ulrike var en vältränad, effektiv kvinna. Medellängd, kraftig byst, cendré, vita tänder. Snygg.
Sen Ulrike besiktigat oss, tog hon fram skissblock och måttband och började arbetet. Hon hade till uppgift att tillverka två seldon var åt oss. Ett för ritt och ett för dragning av vagn, plog, harv o.dyl. Hon var snabb och hårdhänt. Följde man inte ögonblickligen hennes anvisningar, vankades en hård klatsch. När vi var avritade och måttagna, fick vi sitta ner med (bak)-fötterna i formar. Så fylldes gjutmassa i och bakre extremiteterna avgots. Jag försökte pejla Ulrike på hur det var i Stockholm numera. Min tidigare arbetsort, alltså. Hon bara spände ögonen i mig.
— Hästar kan inte tala, lär dig det!
Ulrike Stannade i Kröshult över natten, för hon ville delta i kvällsmjölkningen.
— Jag har varit tävlingsmjölkerska, därför nyttjar jag alla chanser till träning! Tidigt nästa morgon for hon hem till sin verkstad för att färdigställa våra ponnytillbehör.
— Hon är dyr, sa UllaKajsa, men jag har ju pengar, så det reder sig. UllaKajsa hade slutat att tala om, att det var mina (= slavens) pengar. Nu ägde hon dem, helt enkelt. Överhuvudtaget var hon mera självmedveten och mån om sitt yttre. Ofta åkte hon in till Fröklinta. Hårfrisyr, manikyr och klädmode intresserade henne mycket. Hon kunde numera räknas som en vacker och elegant dam i medelåldern. Och hårt arbete behövde hon ju inte själv göra . Fast ibland mjölkade hon ett par kor, det var så eggande, sa hon. Piska och björkris lät hon dansa på Anitas och min rygg, det var också eggande. Och allt detta gladde mig otroligt. Att se en fattig, enkel och och obetydlig bondkvinna resa sig och bli vacker, rik och ansedd. Det kändes skööönt att ha initierat detta.
Men det finns även andra drag att framhålla. Fastän UllaKajsa nu var i överläge, så var hon snäll. Hon piskade oss bara på rygg och stjärt, aldrig på bröst eller könsorgan eller partier med känslig hud. Och aldrig så, att blodiga sår uppstod. Och i talet var hon vänlig. Vi kallades bara slav, inte ”slavelände” eller dylikt.
En vecka senare kom Ulrike Bengtsson tillbaka med sina alster. Det var mycket pryttlar. Först seldon inklusive betsel till Anita och mig att användas vid ritt. Sedan seldon lämpade för dragning av plogar etc. Vidare hovar för både fram - och bakben samt koklövar för oss båda. Hovar och klövar var utförda i hårdgummi. De trängdes på våra händer och fötter, och passformen var exakt. Dock fordrades det kraft att få på dem. För mig hade Ulrike gjort ett trespent juver av mjukgummi, som kunde klistras fast i mitt underliv. Det fanns ett hål där min kroppsfaste spene kunde trädas in. På det här sättet blev jag en perfekt fyrspening, något som jag alltid önskat att få vara. Gummijuvret kunde fyllas med vätska exempelvis mjölk.
UllaKajsa jublade, men Ulrike var inte färdig.
(Fortsättning följer.)
Fler noveller av samma författare
Om Kritiker söker upp sådana här sidor och läser dem . är han nog också sjuk. Men söka hjälp hos så skenheliga personer som Kritiker, lönar nog inte mödan. Kritiker bör istället hålla sig till söndagsskolan.Fast där frodas kanske ännu värre saker. Pedofili etc.
Nej den verkligt sjuke är nog Kritiker! Den som dömer andra är oftast den sjukaste!
Bondpigan.