Het sommar i Jämtland.

---

---

Het sommar i Jämtland.

Inledning.
På försommaren ringde Lisa mig och undrade om jag inte kunde komma upp till hennes fäbodvall i Bönåsen några veckor. Lisa är en junonisk kvinna i övre medelåldern. Hon ägde tidigare en gård i Koås, men den hade hon sålt och flyttat till en villa närmare Östersund. Fäboden behöll hon emellertid, och där bor hon om somrarna och sysslar med olika odlingar, skogsavverkning o. dyl. Några kor finns givetvis inte kvar längre - trodde jag.

Jag blev bekant med Lisa när jag var slav hos hennes granne i Koås, EvaLena, långt tidigare. (Detta har jag skildrat på annat håll). Lisa nyttjade mig bl.a. som plogdragare vid potatiskupning. Jag vill beskriva henne såhär: Lisa är nog den kvinna, som jag beundrat allra mest. Hon var storväxt, kraftigt byggd, ljushårig, hade stor pondus och stark utstrålning. Lisa hade också stor vana vid kor och hästar, något som kändes särskilt skönt när hon tog itu med mig och plöjde. Med min läggning blir man enormt följsam. Jag var ett husdjur, ägt av henne.

Om en sådan kvinna erbjuder fäbodvistelse, skyndar man sig att tacka ja.
— Du kommer nog att trivas, sa Lisa på sin sköna jämtländska..
— Utan varje tvekan, svarade jag.
Så gav Lisa mig instruktioner om resan. Natten till måndagen den 30 juni skulle jag ta nattåget upp till Östersund. Sedan hade jag att gå till Gustav III:s torg och stiga på bussen mot Arvesund kl 9.07, samt presentera mig för den kvinnliga bussföraren. Hon visste var jag skulle stiga av och kom att stanna och släppa av mig ute i geografin, långt från någon hållplats. Jag antecknade noga och lovade att följa direktiven. Lisa ålade mig även att resa utan bagage.
— Vi förser dig med allt här på buan, så res tomhänt!

På buan.

Allt gick programenligt. Den kvinnliga föraren fattade genast vem jag var, och efter 1,5 timmars körning stannade hon långt ute i vildmarken.
— Ja, då var du framme. Du ser den smala stigen in i skogen här utanför. Följ den, så kommer du rätt! Hej då!
Jag steg ur, hon startade och bussen försvann i fjärran. Där stod jag och kände mig lite ensam, men så steg jag in i skogen, fann stigen och började gå.
Plötsligt kände jag starka händer som grep om mina armar, och handklovar knäpptes ihop om mina handleder. En huva drogs ner över mitt huvud.
— Håll dig lugn nu bara, så går allt bra, hörde jag en kvinnoröst, som tydligt bröt på tyska.
Starka händer höll i armarna från båda sidor och drog iväg mig längs stigen. Jag var nu beroende av styrning, eftersom jag inte såg. Vi gick länge, men tillsist kände jag, att vi kommit ut på jämn mark. Det blev uppehåll, och huvan togs av. Det skarpa ljuset stack i ögonen, men jag orienterade mig snabbt. Vi hade kommit ut på en stor äng. Längst bort i fonden betade kor. Till vänster såg man en samling gamla byggnader och till höger låg en sjö.
De som gripit mig var två välväxta kvinnor i tjugoårsåldern av tyskt ursprung, det var tydligt. Renate och Ulrike fick jag sen veta att de hette.
— Lisa har åkt ner till landsvägen med mjölken, men hon ska in till Koås och handla också, så hon blir borta ett par timmar. Under tiden fesseln wir - hon bet sig i tungan - fjättrar vi dig i ett tomt kobås! Klä av dig helt, jag hänger in dina kläder i Lisas garderob!
Jag leddes naken in i den tomma lagårn, där tio kor varit under natten. Två andra tyska flickor, Petra och Silke, mockade ut nattens dynga. Men ovana som de var, gick det trögt.
— Bitte, lass mir den Kuhstall ausmisten! (Låt mig få mocka lagårn).
— Ah, du talar tyska, fånge! Ja vi ska låta dig ausmisten!
Så fästes en rostig kedja med hänglås om mina vrister, och jag kunde överta det smutsiga jobbet från flickorna. Van som jag är sen förr, gick det undan, och snart var det rent där korna stått. Silke strödde sedan ut tjockt med ren halm i båsen.

Flickorna kramade om mig och gav även snoppen en kram. Sen gick vi alla till sjön och badade. Jag slapp då kedjan, för flickorna trodde sig om att fånga in mig om jag försökte flykta.
Efter badet satt vi nakna i gräset och samtalade på tyska. Flickorna var från München. De hade aldrig varit på landet förr men hade alltid närt en dröm att få mjölka kor. När de då såg en annons om fäbodvistelse långt uppe i norr, svarade de. Lisas dotter som är veterinär, och en tysk väninna till henne, hade organiserat fäbodvistelsen. Lisa ägde ju Bönåsen. Kor lånade hon för sommaren av lantbrukare som ville ha semester. Tio stycken snälla fjällkor hade hon fått ihop. Visserligen mjölkade de inte så mycket, men de var lätta att mjölka — idealiska för storstadsflickor med lite klena handleder.
Flickorna var i sjunde himlen, men mjölkningen hade orsakat värk i underarmarna samt kramp. Mjölkerskekramp. Fenomen som jag väl kände till. De hade bara varit på fäbon i tre dagar, och Lisa hade nödgats ta vid när de inte orkade längre. Jag tröstade dem med, att om några dagar skulle allt gå bättre
— Ska vi kolla, så ni greppar rätt? Föreslog jag.
På alla fyra fick jag vara provkossa och flickorna klämde i tur och ordning min spene. Alla gjorde i stort sett rätt. Bara mindre modifikationer behövdes.
Så hördes en bil nere på uppfarten, och flickorna drog in mig i lagårn och klavade mig i ett kobås.
Det var Lisa som anlänt, och lite senare tittade hon in till mig.
Samma sköna Lisa som jag mindes från förr. Bara lite mer mogen med svällande bröst som trängde sig fram ur jeansjackan. Det ljusa håret nådde numera ner på de fasta axlarna.
— Det var roligt att du kom, och att du blev så bekant med tyskorna! Nu ska vi resonera lite, du och jag! Lisa satte sig på en mjölkpall alldeles intill mig.
— Du förstår, de här flickorna har ju ingen vana vid kor, men de är lidelsefullt intresserade av att mjölka. Jag tror, att du är den rätte att trimma in dem. Men nu ska jag ge dig bakgrunden. Flickorna har hört berättas, att tidigare var det en tradition i Bayern, att flickor från högborgerliga familjer skickades upp i Alperna till sätrar, där de hölls i strängt arbete med olika göromål. Detta existerar inte längre, men när vi satte in en annons i en München-tidning, fick vi många svar. Dessa fyra flickor var väninnor, så vi tyckte det var lämpligt att välja ut dem. De visade sig vara en väl sammanhållen grupp med en egen ritual. Jag fick en bunt papper på tyska, som min dotter översatte åt mig. Jag har läst in allt, så jag vet hur flickorna ska handhas. De betalar frikostigt, så det är väl värt att arbeta med dem. Alla fyra flickorna gick en intensivkurs i svenska innan de for, så det går bra att tala med dem.
Men det är fyra dagar kvar tills programmet ska börja. Och här kommer du in i bilden. På de fyra dagarna måste du lära upp flickorna till rutinerade mjölkerskor! Verstanden? Som flickorna säger.
— Ja, det ska nog gå, svarade jag. De är ju motiverade i högsta grad.
— Du och flickorna får gå tillväga hursomhelst. Ni får gärna ta till sex, men all inträngning är förbjuden!!! Och korna skall mjölkas ur väl. Själv kommer jag att jobba i skogen. Ja, jag kör ju ner mjölken om morgnarna! Då vet du ditt uppdrag!
— Jawohl, Frau Lisa, svarade jag.
— Gut, Sklave, nu vill jag ha lite tunga. Lisa drog ner sina jeans och blottade den rakade blygden. Kryp närmare här!
Jag kröp intill Lisa där hon satt på mjölkpallen med särade ben. Det var länge sen jag betjänade henne sist, men det är alltid samma ljuvliga äventyr att få ge Lisa tunga. Hon kom med ett tjut, och båda sjönk vi ner i halmen. Hon grep min kuk och drog några sköööna drag, men så slutade hon.
— Vi spar dig åt flickorna. Hon lät mig sova en stund i mitt kobås.

De närmaste dagarna arbetade vi frenetiskt på flickornas upplärning. Både flickor och kossor var samarbetsvilliga till tusen. Jag har nog aldrig tidigare haft så goda adepter.
Jag visade dem hur man sitter intill korna med hinken mellan knäna, hur man kramar spenarna, hur juvren masseras och smörjes in efteråt. Vi hade också ner korna till sjön och tvättade dem rena så de sken. Fjällkor är väldigt tillgivna och lätthanterliga. Tyvärr mjölkar de inte så mycket, men på en ”kursfäbod” är de helt tillfyllest.
Samvaro med mogna tjejer som ska lära mjölka leder ofelbart till laddade situationer. En hand letar sig så lätt till insidan av ett lår eller till ett flickbröst. Och en flickhand tar ofta fel på spene och penis - jag var ju dessutom naken! Det rådde en förtätad stämning, och alla var gulliga mot varandra. Vi var alla fuktiga i skrevet, och det droppade ur min penis.
— Spendropp, säger vi på svenska när det droppar ur kospenar.
— Vad heter det på tyska, undrade Silke.
— Zitzetropfen, kanske.
— Aha, man lär sig!
Och det gjorde de verkligen. På morgonen den fjärde dagen tyckte jag att allt gick perfekt. Visserligen hade de inte fått upp hastigheten till vad man begär av en van mjölkerska (180 drag/ min), men fullt tillräckligt för lågmjölkande fjällkor. Och krampen i flickornas armar hade gått över.
Med bävan såg jag fram mot kvällsmjölkningen den fjärde dagen. Då skulle den verkliga teatern börja - Lisas inspektion!

Lisas inspektion.

i god tid hade korna tvättats och tagits in. Ren halm låg i båsen och korna mumsade på inlagt gräs.
Flickorna hade klätt sig i rena cut offs med öppen blygd och jeansjackor där brösten var blottade. Över håret bar de blommiga sjaletter, läpparna var nymålade och kinderna sminkade. I höger hand höll varje tjej sin buckliga mjölkhink och i vänster mjölkpallen. Alla stod på linje. Jag har inte tidigare beskrivit flickorna, men nu är det lämpligt. Alla var nästan lika långa, ca 175 cm. Hårfärgen varierade från gyllenblont till mellanblont. Smalt ansikte, vita tänder, yppig byst. Naturligtvis hade de individuella särdrag men var förvånansvärt lika! Som kopior av Dolly Parton!
När Lisa nalkades med mig tre steg efter, tog Renare ett steg fram och ropade Givakt!
Alla flög upp i enskild ställning.
— Frau Lisa! Fyra mjölkerskor enligt order!
— Jag tar befälet! Visitation följer!
Renate tog ett steg tillbaka och föll in i ledet. Så begynte visitationen. Lisa började med att fingranska Renate. Hon fick veta, att läppstiftet var slarvigt påsatt, samt att det var en fläck på blusen. Så stack hon in höger pekfinger i vaginan och vispade om.
— Du smörjer bra, sa Lisa gillande och torkade av fingret på Renates bröst. Och de här är styva. Bra! Då tar vi nästa!
Sedan följde Ulrike, Petra och Silke. Alla granskades närgånget, manipulerades i fittan och blev nerkletade på brösten. Det befanns, att allas fittor var välrakade, samt att fingernaglarna klippts korta och filats. Kospenar sargas lätt av långa, skarpa naglar.
— Jag är nöjd, konstaterade Lisa. Endast några små anmärkningar, som jag återkommer om. Nu, med språng samling hos korna. Verkställ!
I god ordning sprang flickorna in till sina kor. De hade två var, samt två gemensamt. Lisa fingranskade korna. Hon fann, att de var rentvättade, stod i ren halm, samt hade väl ”rakade” juver.
Så beordrades mjölkning.
Flickorna tvättade noga av de juver, som skulle mjölkas och satte sig till. På tecken av Renate startades konserten. Ja, det låter så när fyra mjölkerskor börjar strila i sina hinkar. Efter ca 10 min var alla färdiga med sin första ko, och skulle börja tvätta juvren på sin andra. Då avbröt Lisa och frågade:
— Varför tvättade ni inte av alla juvren på en gång, det vore väl mer rationellt? Hon pekade på Petra.
— Nej, man tvättar juvret omedelbart före mjölkningen, Frau Lisa. Då startar nedsläppsreflexen. Om man tvättade alla juvren på en gång, skulle alla korna släppa ner, men bara hälften bli mjölkade!
— Bra, sa Lisa och kastade en gillande blick på mig. Ni har lärt er väl.
Flickorna mjölkade sina andra kor, och allt godkändes.
— Nu, sa Lisa, mjölkar Ulrike och jag de två återstående korna. Renate på pallen bakom mig, vänster hand på mina bröst och höger i min fitta! Petra på pallen bakom Ulrike! Höger hand i fittan, vänster på brösten! Slaven får vara ko åt Silke! Bind upp honom och sätt dig till!
Alla kom på plats. Jag klavades i ett tomt bås, och Silke satte sig till min högra sida och grep spenen.
Lisa kommenderade: start!
Vi kom igång samtidigt. Plåthinkarna utgjorde klangbotten, och
när mjölkstrålarna träffade kanterna, uppstod ett vibrato. Alla var nu skickliga mjölkerskor, och arbetade frenetiskt. Allteftersom mjölken steg i hinkarna, sjönk tonhöjden. Flickorna bak på pallarna manipulerade mjölkerskorna i samma takt som spendragningen. Liksom fyrspeningarna sprutade jag med våldsam kraft. Silkes hink fick snabbt bottenskyla.
Varje ”ekipage” var en enda varelse. Ko, mjölkerska och manipulatris var som sammansmälta. Alla ”ekipagen” kom samtidigt som juvren var tömda.
Sedan mjölken satts på kylning, lade sig både två - och fyrbeningar ner i halmen för en stunds slummer. Jag vilade huvudet mot kon Cindys buk, medan Lisa lutade sig mot min mage. Flickorna vilade mot de andra korna - våra ”Kuhmeraden”, sade de (kokamrater, kanske).
Men snart blev det uppbrott.
— Sätt ut mjölkpallarna i solskenet, så torkar våra safter in i träet och ger en fernissa, beordrade Lisa.
— Låt mig sen säga, att alla flickorna klarat det praktiska provet med glans. Senare tenterar jag er individuellt i mjölkningens teori. När även detta är klart, får ni fina diplom att sätta upp på era väggar hemma i München!

Hästarbete.
När vi nu fått allt med flickor, kor och mjölkning att fungera, väntade nya uppgifter för mig. Lisa hade avverkat sitt behov av ved för kommande vinter i villan nere i bygden. Men trädstammarna låg i oländig terräng inåt skogen och måste forslas fram till en pålastningsplats i en glänta. Stammarna var kvistade och delade i längder om 2 - 3 meter. Diametern kunde röra sig om 2 - 2,5 dm, så det var tunga stockar. Och de måste släpas över den oländiga terrängen. C:a 500 meter. Men det fanns ju ingen häst tillgänglig.
— Jo, visst finns det häst - du! Lisa log med hela tandraden. Du minns väl när jag plöjde potatislandet med dig hemma i Koås! Du var toppen! Jag har lånat ditt gamla seldon av EvaLena och nu i eftermiddag kommer dina hovar från Östersund!
För att förklara detta om hovar, måste vi gå tillbaka till min första dag på buan.
Det kom en hovslagerska, Erna, från Östersund. Hon fick genast hand om mig. Jag placerades naken på en pinnstol utomhus och bands fast. Erna satte ner mina bakfötter - så sa hon - i två trånga plåtcylindrar. De var så trånga, att medan tårna nådde botten, pressades hälarna mot cylinderväggarna. ”Fiskstjärt” kallas sådant. Erna blandade sen ihop gjutharts och härdare i en särskild bytta. De tyska tjejerna följde nyfiket allting.
— Vad är det där, frågade Ulrike när Erna kom med gjutmassan.
— Gjutmassa!
— Njutmassa? Ulrike förstod ingenting.
— Alldeles riktigt, svarade Erna. Ni njuter nog en massa häruppe på buan. Och det här ökar säkert njutningen för vissa av er. Men inte för honom. Hon pekade på mig. Ni förstår, flickor, jag gjuter avtryck av hans bakfötter. Sen tillverkar jag hovar som passar fötterna. Han måste ha en hästs fotbeklädnad för att kunna draga släpor, plogar, harvar och kärror i den här terrängen! (Jag måste efter bästa förmåga översätta de underliga orden åt tyskorna).
Efter en tid kom Erna med mina bakhovar, och utprovningen började. Erna tog tag i mina bakisar och trängde på hovarna. De satt som gjutna (hähä), dock utan att hindra blodcirkulationen. Men det var lite ovant att gå på tåspetsarna, så att säga. Erna satte på mig seldon och betsel. Mina händer spändes fast med remmar vid sidorna. Sedan leddes jag runt. Till en början stöttade hon mig, men snart visade sig detta onödigt. De olika gångarterna , skritt, trav och galopp, genomgicks. Jag anpassade mig förvånansvärt väl i min nya roll.
— Renate, sa Lisa, tag den här svansen och tryck in pluggen i hans stjärt. En häst måste ju ha svans!
Renate tryckte in pluggen i min analöppning. 0ch det kändes skööönt. Så begav vi oss till Lisas avverkning i skogen. Erna kliade mig under hakan, sen sa hon adjö och åkte tillbaka till sin verkstad.
Lisa höll mig i betslet och stödde mig i den svåra skogsterrängen fram till hygget.
— Det blir bättre balans när han får en tung stock att dra. Då går han framåtlutad och draglinan håller emot! Så sant så. Lisa är kunnig.
Väl framme såg Lisa ut en lagom stor stock att börja med. Hon fäste först draglinan i ringen bakpå mitt seldon. Linans andra ände anslöts sen till två stycken lyftkrokar som slogs in i stockändens nedersida. Härigenom kom stocken att höjas vid dragningen över ojämnheter i marken.
Så begynte dragningen. Det var tungt, men jag klarade påkänningen. Seldonen låg hårt åt om axlar och midja, och jag måste gå starkt framåtböjd, som Lisa förutsagt. Stocken rev upp en fåra i mossan men gled över stenar och stubbar. När vi kom in på ängsmarken på vallen, gick det lättare. Lisa gav min bara rygg några försiktiga rapp ibland. Något som kom mig att älska henne ännu högre. Jag var ju hennes dragare, hennes husdjur.
Stocken dumpades vid lastplatsen.
Lisa och tyskorna tog sedan av mig betsel och remtyg. Efter bad i sjön, granskades anliggningsytorna på axlar och midja. Lite skavsår hade uppstått, och de smordes in med Helosan, kornas juversalva.
Lisa hade både före och efter dragprovet kollat min puls, och den var tillfredsställande.
— Så nu är det fritt fram för hårdkörning, konstaterade hon med ett leende, som gjorde mig galen av åtrå. Men vi gör inte mer idag. Ni flickor går och mjölkar. Dragaren släpps på bete.
Jag tjudrades i en hage, där det växte ett antal örter, lämpliga för min matsmältning. Lisa pekade ut dem för mig. och jag betade.
Senare badade vi alla i sjön, och så fjättrades jag för natten i ett bås, nej spilta måste det heta eftersom jag var häst.
Tiden som följde blev arbetsam. Alla stockar som Lisa avverkat, måste jag släpa fram till lastplatsen. Ibland höll Lisa själv i tömmarna, ibland någon av tyskorna. Men alla behandlade mig väl. Pulsen kontrollerades och regelbundna raster hölls. jag fick några få rapp på ryggen, men bara så många, att jag njööööt! Jag levde ett ansträngande, men skööönt liv!
Men så en dag var all Lisas vinterved framsläpad och nya uppgifter väntade. Ett tjugotal höhässjor stod torra och måste in lite snabbt. Det kunde ju bli regn. På sätern (buan) höll man av gammalt slåtter på flera ängar. Lisa hade haft folk uppe före midsommar, som slagit och hässjat, och i det varma vädret hade höet torkat snabbt.
— Nu blir du spänd framför en höskrinda, meddelade Lisa. Renate och Ulrike lastar ute vid hässjorna, Petra och Silke lastar av och bär in höet i ladan. Jag sköter tömmarna! Så blev det.
Vagnen var inte så stor. Den rymde endast en halv hässja, så det blev c:a fyrtio turer. Eftersom slåtterängen låg högre än ladan, bestod arbetet mest i att bromsa kärran, så den inte skenade iväg. Jag var genom seldonen fastfäst i tvenne skaklar, så det var lätt att hålla igen. På uppfärden till hässjorna åkte Lisa i kärran, och då gällde det att hugga i. Lisas piska sörjde för detta. Nere vid ladan togs mitt betsel bort. Så satte Petra och Silke fram vatten åt mig, som jag måste dricka med huvudet ner i en hink. De gav mig även hö. Lisa befallde mig att äta för att få kraft att dra. Det var inte gott, men jag måste ju lyda Lisa.
Ibland tog Lisa själv ett knippe hö och torkade bort svetten på min kropp. Särskilt noga gnuggade hon i blygden.
Det tog 3 - 4 dagar att få in allt höet. När vi kört sista kärran för dagen, fick flickorna gå till mjölkningen, medan Lisa tog mig in i det färska höet.
— Det måste äggviteberikas! Lisa tittade menande på mig. Om din säd får spruta i höet, blir det mer näring för korna nere i bygden. Jag säljer det till bönderna därnere!
Lisa tog av mig betsel och seldon. Så klädde hon av sig själv också. Och nog blev det berikning! Har man en hel dag eggats och hunsats av sköna damer, så har mycket ”berikningsmedel” hunnit samlas! Det blev sköööna omgångar, och Lisa såg alltid till, att spruten kom i höet.
Sedan äggviteberikningen var färdig, vacklade Lisa och jag ut mot badplatsen. Flickorna satt redan och väntade på oss. De var också i behov av bad, nedkletade som de var av egna safter, mjölkstänk, kodynga och svett. De var även kletiga i ansiktet, så man såg vad som timat.
— Mjölkningen är klart och tydligt eggande, konstaterade Lisa roat.
Efter badet den allra sista bärgningsdagen, satt vi alla sex - jag räknades som människa då - nere vid sjön och grillade korv över en öppen eld. Vi kunde nu fritt resonera om fortsättningen. Jag frågade då vad slags dragjobb, som väntade mig framöver.
— Det visar sig imorgon, svarade Lisa. Vi får besök då. Fler kor, fler slavar! Mer ville hon inte säga.
Nästa morgon, sen flickorna mjölkat, spändes jag för mjölkkärran och måste dra de fulla kannorna ner till mjölkbordet vid vägen, där mjölkbilen hämtade. Alla fyra flickorna var med nere och träffade den kvinnliga chauffören. Hon var så fascinerad av min åsyn, att hon kom fram och undersökte selar och betsel och kramade snoppen.
— En mänsklig dragare! Fantastiskt! Kan inte jag också få vara med och leka?
— Jodå, svarade Ulrike, men fråga först Lisa!

Senare på förmiddagen letade sig en personbil med vidhängande hästtransportvagn uppför vägen. Den stannade mittpå vallen och en skööön kvinna steg ur. Hon var iklädd något slags uniform av grön diagonal. Mycket elegant. Det fanns gradbeteckningar, som jag inte kunde tyda. Senare fick jag veta, att hon var kapten i Veterinärkåren.
Kvinnan gick framtill mig där jag stod bunden vid en påle.
— Hejsan, hälsade hon glättigt. Känner du inte igen mig? Jag är ju Lisas dotter Inger. Jag fistade dig en gång i Koås. Det var innan jag blivit färdig veterinär. På dig ville jag öva rektal palpation, vilket jag tidigare bara gjort på fyrbenta kor!
Nu kände jag igen Inger från min vistelse i Koås. Inger hade mognat sen jag såg henne sist. Hon var en avbild av sin mor, en strååålande skönhet. Med en sådan veterinär, var det inte utan att jag ville vara en hjälpsökande kossa.
— Men nu ska det inte bli fisting, meddelade Inger. Kom med och hjälp mig! Hon lossade mig från min påle. Vi gick mot transportvagnen, som ingalunda innehöll hästar.
— Ta ut passagerarna, beordrade hon.
Jag öppnade bakdörrarna och fick se, att inkilade i det trånga utrymmet, stod två stycken jersykor och mellan dem en flicka och en pojke. Genom att öppna framluckan kom jag åt de två slavarnas bindslen och kunde frigöra dem. När de letat sig ut, blev det bättre plats att baxa ut korna. Men det var svårt, för en ko går ogärna baklänges. Iallafal lyckades det, och alla de fyra nyanlända togs omhand av tyskorna för bad nere i sjön. Både 4- och 2-benta skrubbades riktigt rena, och sen tilläts de soltorka, tjudrade på vallen.
— Sedan jag blivit färdig veterinär, sa Inger, har jag köpt en liten gård neråt Hammarnäset, och där ska jag ha några kor och kanske hästar med tiden. De här fyra är första början på min besättning. Jag vill, att du lär upp slavarna i mjölkning, du kan ju så bra! Mamma är så nöjd med dig.

Skuldslavarna.

Inger hade fått tips om att några svårt skuldsatta individer skulle auktioneras ut i Östersund. Det rörde sig om yngre folk, som ådragit sig enorma kontokortsskulder, vilka de aldrig skulle kunna betala. Kronofogdemyndigheten och Socialförvaltningen gick då ihop och omhändertog dessa människor, men eftersom skuldsanering inte kunde beviljas, och ingen ville anställa dem, måste man gå andra vägar. Det fanns bestämmelse om, att mot en summa på minimum 1/10 av skulden, kunde en betrodd person med sysselsättningsmöjligheter få övertaga sådana skuldsatta individer. Inger lämnade in ansökan och beskrev sin gård på Hammarnäset. Hon tilldelades sedan en pojke och en flicka i tjugoårsåldern för upplärning i bondgårdsarbete. Båda kom från överklassmiljö, hade förslösat stora arv och sedan skuldsatt sig. Utbildning eller arbete var inget de brytt sig om att skaffa. Emellertid intygade Socialen att de var friska och knarkfria. Inte heller bar de på AIDS eller andra hemskheter. De var helt enkelt två kroppar, som kanske kunde användas till något. Hans och Greta hette de.
Både Hans och Greta var välväxta fastän späda. Mellanblonda, av medellängd, vackra. Gretas byst var väl tilltagen liksom Hans’ penis. På vägen upp till Bönåsen åkte Inger inom till smedjan i Koås , där halsringar nitades på dem. I halsringarna satt öglor för rep eller kedjor. Jag fick chansen att bekanta mig lite med de nya slavarna innan Lisa och Inger kom vandrande
De båda slavarnas sorglösa sinnelag förvånade mig. De kom från burgna levnadsförhållanden och kastades nu in i ett ganska grymt slaveri. Tydligen förstod de inte vad hårt arbete under piskan betydde. De trodde bara att det hela skulle bli ett stort äventyr.
— Lära mjölka ska bli spännande! Sade båda med en mun.
— Spenande, kanske, föreslog jag. Sen kom mor och dotter.

Inger tog genast ordet. Hon talade hela tiden till Lisa, och det förutsattes, att vi tre skulle lyssna, men själva tiga.
— Ja, mamma, jag har ju min veterinärssyssla, så jag hinner inte själv sköta gården nere på Hammarnäset. Därför har jag köpt de här två av Socialen för en billig penning. Visserligen är de rätt värdelösa, men en rejäl trimning här på buan kan nog göra dem användbara! Eller vad tror du mamma?
Lisa svarade inte omedelbart. Istället började hon fingranska paret. Hon kände på musklerna, tittade in i munnarna, stack ett pekfinger i flickans fitta, tog mjölkningsgreppet på pojkens snopp så den styvnade. Så utlät hon sig.
— Ja, de smörjer ju bra och tänder direkt, så du kan nog ha nöje av båda i sängen. Men till hårt arbete duger de inte så bra. Först ska de lära mjölka, och det får min slav ombesörja. Hon pekade på mig. Han har förmågan att genom övertalning få dem att lära. Men hela tiden bör en av tyskorna finnas med som kan hålla i piskan. För det klarar inte han.
— Silke! Med språng hit! Ropade Lisa.
Silke kom rusande, ställde sig i enskild ställning och anmälde sig.
— Frau Lisa! Kuhmagd Silke, zu Befehl!
— Bra, Silke! Nu får du bli uppsiktskvinna över Hans och Gretas upplärning. Min slav ska lära Ingers båda slavar mjölkning. Du ska vara både mild och sträng. Riset får du använda på alla tre, men med måtta! Verstanden?
— Jawohl, Frau Lisa! Ich verstehe!

Det blev en skööön avslutning på min vistelse på buan. Jag lyckades väl med att trimma Hans och Greta till mjölkpigor. Men hur detta tillgick, kanske de själva vill berätta.
När jag fullgjort alla plikter åt mina Härskarinnor, fördes jag ut på den smala skogsstig, som jag kommit på. De fyra tyskorna satte återigen en huva på mig och ledde ut mig till vägen. Bussen kom punktligt och jag togs ombord sen jag blivit kramad, klappad, smekt och kysst efter konstens alla regler. Den kvinnliga chauffören frågade sen ut mig om mina upplevelser, och jag berättade hela vägen in till Östersund. Lisa hade sagt åt mig att berätta, chauffören var nämligen en väninna till henne.
I Östersund steg jag på stockholmståget, och här sitter jag nu hemma vid min dator och skriver. Men det var mycket roligare att sitta vid en kossa!

---

---

Fler noveller av samma författare

Titel	Kategori	Betyg	Datum
Hos NedgårdsIréne	BDSM	2.9	4/6-05
Het sommar i Jämtland.	BDSM	2.4	17/1-05

Kommentarer

Denna novell har inga kommentarer.

Kommentera denna novell

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.