I Fångvården.
Författare: Bondpigan. Datum: 2004-12-23 17:14:06
Kategori: BDSM
Läst:
30 961 gånger
Betyg: 3.6 (246 röster) 1 medlem har denna novell som favorit
I Fångvården
Inledning. Jag hade varit invecklad i en ekobrottshärva av betydande omfattning. Med min bristande ekonomiska utbildning, hade jag inte begripit vad jag höll på med. Ledningen på mäklarfirman, där jag jobbade, hade gett mig alltför fria händer, och när hela ”vår” verksamhet föll ihop som ett korthus, blev det jag som fick stå där med en förlust i hundramiljonersklassen. Mina chefer avvek till Sydamerika i god tid före kraschen.
Rättegången blev en mardröm. Även om jag hade en god advokat, så gick det inte att trolla bort ansvaret. Jag erkände allt som lades mig till last och hjälpte till så gott jag kunde att klara ut vad som hänt. På grund av min samarbetsvilja, ådömdes jag ett minimistraff, men det blev ändå åtskilliga år bakom lås och bom. Samt ett skadestånd, så stort, att jag aldrig skulle kunna ha ett jobb mer. För kronofogden, alltså. Allra först konfiskerades min privata förmögenhet, men den räckte inte långt
De första månaderna satt jag på Västeråkeranstalten, men sen flyttades jag till Betesmarken, en liten idyllisk anstalt på gränsen mellan Västmanland och Närke. På Betesmarken fanns bara brottslingar av min sort, d.v.s. lugna, samarbetsvilliga och icke våldsbenägna. Klientelet var blandat - både manliga och kvinnliga fångar fanns. De flesta kvinnorna hade sysslat med prostitution, något som ju är mycket allvarligt i det bigotta svenska samhället.
Som platschef satt en kvinna, Jessica Larsson. En imponerande person. Medellängd, kraftig byst, skarpskurna drag, blonderat hår, genomträngande blick. Så vill jag i korthet beskriva henne. I hennes närhet kände jag mig liten.
Hon hade under årens lopp rekryterat goda gruppmedarbetare, också de kvinnor.
— Kvinnor är bäst som fångvaktare, det visar all erfarenhet, yttrade Fru Jessica ofta. Till en början kanske manliga fångar är obstinata, men rätt snart blir de intrimmade.
Varje fångvakterska handhade fyra stycken fångar. Min fångvakterska hette Liselotte Furch, en jänta som nyss slutat skolan och
fått ett vikariat inom Fångvården. Hon trivdes så bra, att hon tänkte stanna och vidareutbilda sig på interna kurser. Liselotte var en späd flicka med mörka ögon och råttfärgat hår. Inte vacker precis, men hon hade en sällsam utstrålning. Att hon sen tagit ett svart bälte inom kampsporten, gjorde inte min respekt för henne mindre.
Jag anpassade mig snabbt till Betesmarkens normer. Liselotte lärde upp mig i de sysslor som fordrades. Vi var tre flickor och jag i vårt team.
Det första jag märkte var den sammanhållning som fanns mellan fångar och vakterskor. Även om smisk ofta utdelade, rådde vördnad och underdånighet gentemot överheten. Och våra vakterskor använde inte fula tillmälen utan ”slav” till männen och ”piga” till kvinnorna. Vi titulerade våra vakterskor Fröken och chefen Fru Jessica. Inte ens sinsemellan kallade vi vakterskorna för plitar e.d.
Det rådde alltså en god anda på anstalten, och risken att bli skickad iväg var det största hotet. Anstalten var egentligen en stor farm, som odlade grönsaker och frukt för försäljning. För att förse jorden med dynga, ingick en lagård med sex kor i anläggningen. Tre stora holsteinkor och tre små gulliga jersykor. Fröken Liselottes grupp - Harriet, Iris, Melissa och jag - hade hand om korna och köksträdgården. Vi försåg alltså köket med råvaror för matlagningen, vilken sköttes av en annan grupp. Ute på fälten och i växthusen arbetade ytterligare andra grupper. Ibland kunde någon i vår grupp bli utlånad till köket.
Sommartid var alla fångarna nakna, vilket ledde till att huden blev svartbrun. Omkring hela anläggningen löpte ett högt ståltrådsstängsel vilket även var anslutet till en kraftfull elstängselapparat. Anstalten ansågs rymningssäker. Men ändå måste vi bära en tung kätting, fastfäst med hänglås, runt våra fotleder vid allt utearbete. Allt detta trots att ingen ville rymma.
Men all personal var besatt av något slags ”mjuksadism”, som resulterade i, att vi dagligen fick lätt smisk. Fröken Liselotte erkände, att hon njöt av att smiska oss, särskilt mig. Så jag gav henne ofta tillfälle genom att - lindrigt - missköta mig. Harriet och Iris i min grupp var lesbor, så de klarade sinsemellan av sina behov. Men ibland tog Fröken Liselotte sig an mig för egen njutning. Hon ville oftast ha tunga, men körde även med strap on och någon gång vanilla. Med mig i underläge.
Så förflöt åren på Betesmarken. Jag hade nästan glömt, att det fanns ett liv utanför stängslet. Livets rytm var jämn. Sömn i ett kobås. Så kom Melissa och löste mitt bindsle. (Melissa var högt betrodd, hon slapp för egen del alla fängsel.) Mjölkning, rengöring av kobåsen, personlig hygien och frukost följde sen. Under resten av dagen måste jag och flickorna slava på fälten och i grönsakslanden. Därpå kvällsmjölkning. Kanske tjänster åt Fröken Liselotte eller någon gång Fru Jessica senare på kvällen. Sedan kom Melissa och klavade fast mig i mitt bås. Hon utnyttjade varje kväll sin rätt till ett skjut på mig. Eller tunga om jag var slutkörd.
Såhär gestaltade sig alltså livet för mig på anstalten. Jag kände ingen bitterhet utan prisade istället min lycka att ha kommit undan den ekonomiska katastrofen så lindrigt.
Men en dag på försommaren kallades jag in till Fru Jessica. Fröken Liselotte tog av mina fotbojor, fäste ett rep i min halsring och ledde in mig.
— Såja, Liselotte, du kan ta av repet, han stannar hos mig! Liselotte tog av repet och gick ut. Jag stod i enskild ställning framför skrivbordet.
— Nu ska vi talas vid lugnt och avspänt, du och jag, slav. Hon pekade på en fåtölj i rummets bortre del. Vi satte oss mittemot varandra. Kaffe var framsatt, och Fru Jessica serverade oss.
— Koppla nu av och lyssna noga på det jag har att säga dig!
Jag nickade och undrade så, vad komma skulle. Kaffe hade jag inte fått på länge.
— Du har varit här i tre år nu, började Fru Jessica. Allt har gått bra, och vi är nöjda med dig. Men nu säger statuterna, att resten av straffet får avtjänas på en arbetsplats ute i samhället. Jag har den sista månaden spanat efter en lämplig syssla åt dig och tror mig ha funnit en på en liten gård på andra sidan sandåsen här norröver. En medelålders kvinna, UllaKajsa Olsson i Kröshult, har länge annonserat i Bondebladet efter en piga, men hon tycks inte få något svar. Inte konstigt förresten. Hon kan ju bara erbjuda en blygsam lön men mycket slit, tidigt och sent. Handmjölkning, dålig hygien, ingen centralvärme, utedass ---. Ingen flicka tänder på sådant! Men nu har jag ringt och erbjudit henne dig! Hon lät väldigt tveksam, men samtyckte till ett sammanträffande. Så nu ska Melissa leda dig över åsen till Kröshult, så UllaKajsa själv får titta på dig. Jag tror du blir en ypperlig piga i Kröshult! Melissa är instruerad att tala för dig. Du ska bara svara på frågor och i övrigt vara tyst!
Fru Jessica tryckte på en knapp och in steg Melissa.
— Ja, du vet vad som gäller, Melissa! Led honom till Kröshult och introducera honom! Han ska visas upp naken!
— Ja, Fru Jessica, det ska ske!
Melissa tog ut mig och satte på handbojor. Jag hade ju redan en halsring, och vid den fästes ett rep att leda mig i. Melissa ryckte i repet och gav mig några lätta rapp med piskan. Vi styrde stegen mot en liten grind i stängslets nordsida. Melissa låste upp och släppte ut oss.
Melissa var en blåögd, blodfull blondin med kraftig byst och styrka i arm, som vanligt klädd i jeansjacka och avklippta byxor (s.k. cut offs).
Slav i Kröshult. Hon ledde mig som en kossa längs en smal, nästan övervuxen stig uppför sandåsen. På den högsta punkten stannade vi.
— Gå ner på knä, jag vill rida på dina axlar, befallde Melissa. Jag gick ner på knä och hon satte in ett enkelt betsel i min mun. Det var svårt att komma på benen, för Melissa var tung, men jag lyckades komma upp. Ritten nerför åsen gick bra, och Melissa passade på att trimma mig i att lyda de olika signalerna. Jag var ju inte helt ny som ponny, eftersom flickorna ibland nyttjat mig. Iallafall kom vi lyckligt ner i dalen, där en bred, vattenrik å strömmade fram. På andra sidan låg en liten rödmålad gård och dit förde en smal spång. Melissa satt av och ledde mig över spången. Vi gick genom en bakport in på en kringbyggd gård. Här fanns boningshus, lagård, redskapslider och hönshus. Alltsammans såg näpet ut fast ålderdomligt. Här var det fattigt, det såg jag genast.
— Välkomna till Kröshult, hördes en vänlig stämma. Det var en magerlagd, senig kvinna i fyrtioårsåldern som kommit ut på förstubron. Hon var under medellängd, hade brunt, tjockt hår med inslag av grått. Kvinnan var inte vacker, men hon fascinerade mig. Det vänliga ansiktsuttrycket gjorde att jag föll för henne. Det syntes, att hon levde ett slitsamt liv.
Melissa presenterade sig själv och mig. Med betslet i munnen kunde jag ju inte tala.
— Är det han, som skulle bli min piga? Men jag kan väl inte ha en karl, som arbetar i kök, lagård och på fälten. Han kan väl inte mjölka, laga mat, diska, tvätta och städa? Och lyder han en kvinna som jag?
— Det är nog bäst för honom själv om han gör. Och mjölkning och hushållsarbete har han tre års vana vid. Men du kan använda honom till mycke’ mer, sa Melissa menande.
— Men varför har han betsel och handbojor, undrade UllaKajsa Olsson.
— Därför att jag ridit honom hit ner från åsen. Du kan ha honom som ridhäst också. Och som dragare framför plog, harv och kärra. Han är from till sinnelaget och lyder kvinnor. Fast lite smisk behöver han. Men det är väl bara kul att ge!
— Menar du, att jag kan behandla honom så illa? Får jag slå honom?
— Javisst, hur hårt som helst, men du får inte riskera hans liv och hälsa, där går gränsen.
— Men jag måste väl betala honom?
— Nej, han avtjänar straff på obestämd tid. Du får tvärtom en liten summa pengar varje månad från anstalten. I övrigt måste du ställa upp med mat, logi, smisk och vänligt bemötande - det senare innefattar också sex. Kläder åt honom får du från anstalten.
Vid ordet sex stelnade UllaKajsa till. Hon rodnade och började stamma.
— Men sex kan väl inte jag, en halvgammal bondkärring ställa upp på. Under mitt liv har jag haft mycke’ lite erfarenhet av sex. Det var en skön sommar när jag fyllt tjugo. Vi hade en pojke som sommarbarn---.
— Jamen, då är det på tiden. Han där (jag alltså) har redan tänt på dig. Det ser jag!
Och Melissa hade rätt. Jag hade tänt på UllaKajsa Olsson.
— Men vi gör såhär, återtog Melissa. Du får ha honom på prov tills i morgon och bekanta dig med honom. Under tiden kan du testa hur användbar han är till olika sysslor, och hur du trivs med honom. Låt honom berätta om sig själv, och tveka inte att undersöka honom på olika sätt. I morgon kommer vår chef, Fru Jessica, hit och skriver kontrakt om han passar dig. Nu går jag tillbaka, men först tar jag ut betslet. Handbojorna får sitta på framtill, så kan kan mjölka m.m. Halsringen med repet får också va kvar. Då har du hela tiden kontrollen. Han är mycket fromsint, men du ska visa att du bestämmer! Här är nyckeln till handbojorna.
Melissa lade från sig betslet och gick ut genom bakporten.
Innan vi började samtala, gick UllaKajsa runt och stängde gårdens portar samt vindade upp spången över ån. Den var som en vindbrygga. Därpå tog hon tag i mitt rep och ledde in mig i lagården och fäste mig i ett bås. Alla korna var på bete.
Jag fick lägga mig på rygg i den rena halmen, och UllaKajsa satte sig framför mig på en mjölkpall.
— Ja, det här var omtumlande, började hon. Jag hade ju annonserat efter en piga, och så fick jag en man, som påstås klara allt pigjobb, och som jag kan misshandla hur jag vill! Hur ställer du dig till det här? Finner du dig i allt detta? Som att mjölka?
— Men snälla UllaKajsa - om jag får tilltala dig så - jag är ju bara en slav. Allt vad du ålägger mig måste jag göra, t.ex. mjölka dina kor. Du själv bestämmer hur du vill straffa mig. Jag hoppas bara på mildhet från dig. Men är det inte lämpligt, att du börjar göra kroppsbesiktning på mig, så du vet vad du får när kontraktet skrives!
— Ja, låt oss börja då, sa hon.
UllaKajsa flyttade pallen närmare och sade åt mig att gapa. så kände hon över mina tänder och fann ut att alla fanns och var i gott skick.
Hon strök mig över bröst och mage och ner på låren, men så var det som om hon gav upp.
— Nej, jag måste ha hjälp med det här! Jag går och ringer min goda vän veterinär Anita Holmgren, hon måste komma och hjälpa mig!
UllaKajsa gick och ringde och kom strax tillbaka.
— Anita är här i grannskapet och har just hjälpt en ko att kalva, så hon kommer hit om någon minut!
Det bankade strax på porten, och UllaKajsa gick och öppnade. Hon kom tillbaka med en lång, vältrimmad, rödhårig kvinna, som jag sett på vår anstalt när det varit sjukt bland korna.
— Vad är problemet här då, undrade hon. Kalvsvårigheter?
UllaKajsa berättade hela historien, och Anita grep sig verket an.
Hon puffade omedelbart upp mig på benen och började palpera mig. I handen hade hon ett block , där alla observationer skrevs ner. Anita var flyhänt — det märktes, att det inte var första gången hon besiktigade en manlig kropp. Och hon var hårdhänt! Fingrarna rörde sig snabbt över de olika kroppsdelarna. Tänder, tunga, bröstvårtor, pung och penis klämde hon på. Sen tog hon nacke, axlar, bröstkorg, underliv, stjärthål, armar och ben i betraktande. Hennes händer strök, knep, klämde och rådbråkade min kropp. Hon mätte också upp viktiga parametrar som längd, penislängd, bröstvidd, vikt, puls och blodtryck.
Till slut gav hon sitt utlåtande.
— Detta manliga exemplar är i utmärkt kondition, och kan med fördel användas till alla arbeten på en bondgård! Du ska inte spara honom i något avseende, utan ta ut allt av honom!
— Jestane, hur menar du då? Ta ut? Ja det är klart, han får ju arbeta, men är det mer jag kan ha honom till?
— Åjovars, sjåpa dig inte nu! Ge lite avkall på din lutherska uppfostran och ta för dig, du lever ju bara en gång och kan inte bli med barn längre! Har du fått en slav på gården, så är han din!
— Men skulle inte du, Anita, kunna visa mig tillrätta lite, jag är ju så bakom i sån’t här!
— Jo, hjärtans gärna, såna här tjänsteuppdrag tycker jag om! Och som småbrukare behöver du inte betala något. Din räkning går till Hushållningssällskapet! Men nu hoppar vi i och badar alla tre, f’låt båda två och slaven!
Vi gick till det sköna badstället vid den vattenrika ån på baksidan. Vattnet var ljumt och skönt och vi tvättade av oss svett och smuts, sedan låg vi nakna och soltorkade i gröngräset och förberedde oss på vad komma skulle.
UllaKajsa hade hela tiden försökt dölja sin nakenhet på olika sätt, men när Anita sa till henne på skarpen att visa upp sig, accepterade hon detta. Hon tog bort händerna från blygden och lät oss se. Hon var en mager och sliten kvinna på 40+. Hon hade antydan till hängbröst och en kraftig buske kring blygden. Jag hade tänt på henne tidigare, nu brann jag. Jag önskade lidelsefullt att få tillhöra henne. För mig var UllaKajsa inte en sliten, halvgammal bondkärring! Hon var min Härskarinna!
— Nu, UllaKajsa, börjar vi med att du nagelfar mig. Jag ska visa dig tillrätta!
Så ställde sig Anita med sin perfekta kropp på alla fyra i gröngräset som en kossa.
— Nu är jag en kossa som du tänker köpa. Därför måste du klämma juver och spenar och känna i fittan!
UllaKajsa följde instruktionerna och det gick över förväntan. Hon klämde sakkunnigt bröstvårtorna, palperade magen och lät kossan sära på bakbenen så fittan blev åtkomlig. Ena handen stacks in.
— Du smörjer ju bra. Jag tror jag köper dig på direkten! Du ska heta Rödtopp och får strax ett bås i min lagård! Jag sätter upp en kotavla med namnet ”Rödtopp”! Och så ska du insemineras!
— Du var storartad, UllaKajsa! Jag tar dig på allvar. Hädanefter blir jag kossan Rödtopp i din lagård då och då. Men nu är det din tur att granskas! Ställ dig på alla fyra!
— Ja, det kan väl bara bli ett resultat: slakthuset!
— Nej, nej! Du är alldeles för mager! Vi gör om dig till en annan roll istället: slavägarinnans roll. Res dig nu!
Stående underkastades UllaKajsa en grundlig palpering. Brösten styvnade när de kramades och det droppade ur fittan. Anita hämtade sax och rakgrejor ur sin väska, och snart var busken avverkad.
— Med rakad fitta blir det lättare att få tunga!
— Få tunga? Vad menas med det?
— Det ska du strax få veta. Men nu måste jag gräva i din fitta. Du smörjer ju bra! Men, vanudå! Du har ju mödisen kvar!
— Ja, jag har aldrig haft intimt med någon man, och nu är det väl försent.
— Det tror jag inte, men vid din ålder måste nog en läkare göra ingreppet. Fast du kanske är nöjd med tunga?
— Men vad menas med tunga? Nu måste du förklara det!
Anita pekade på mig.
— Visa UllaKajsa vad som menas med tunga!
Jag gick ner på knä framför UllaKajsa, Anita fjättrade mina händer på ryggen samt grep UllaKajsa och höll henne i ett stadigt grepp.
— Men vad gör ni med mig? Tjöt UllaKajsa, släpp mig! Är ni galna?
— Nej, vi ska bara ge dig tunga! Slicka nu slav!
Jag kom lätt åt att slicka hennes nyrakade fitta. Den smakade salt, vilket jag uppskattar. Tungan stack jag långt in och jag slickade och sög omväxlande. Liselotte hade lärt upp mig till fulländning i fittslickning.
Till en början kämpade UllaKajsa mot, men så slappnade hon av och stönade. Tillslut kom hon med ett tjut.
— Oooo, gusåskööönt! Nå’t sånt har jag aldrig upplevt!!! Oooo, ooo , ooo---.
— Då var det på tiden, och med den här slaven kan du få det tio gånger om dan eller fler! Det är bara att befalla!
När UllaKajsa någorlunda samlat sig, tog Anita på nytt ledningen.
— Men nu har vi ett exemplar till att granska. Ett nytt kreatur i din lagård.
Anita tog tag i min halsring och böjde mig framåt så min kropp kom vågrätt. Därpå fäste hon halsringen i en påle. Händerna (=frambenen) fängslades, och bakbenen belades med sparkkedja.
— Bäst att vara försiktig, kossan Enspena kanske är sparkbenägen!
— Kossan Enspena! Vilket fint namn han, nej hon, fick. Nu har jag två nya kossor: Rödtopp och Enspena!
— Ja, men nu först ska du mjölka Enspena!
UllaKajsa hämtade pall och hink och satte sig till. Konstigt nog hade all mjäkighet försvunnit. Nu tog hon itu med mjölkningen med rödblommig iver. Anita satte ett knippe salladsblad i min mun.
— Kor ska alltid ha att äta vid mjölkningen!
UllaKajsa strök mig mjukt i skrevet med båda händerna, sen grep hon min ende spene med höger. Att hon hade lång erfarenhet av mjölkning var tydligt. Hon var suverän. Först styvnade organet, sen sprutade det så det sjöng i hinken. Min snopp blev nu mjuk som en kospene. UllaKajsa fortsatte att mjölka rent, varpå den styvnade igen och en mindre sats kom i hinken. Så fortsatte det några styvnader till. Men mer mjölk fick hon inte ut. Hon höll upp hinken till beskådande.
— En bra skvätt blev det! Tack Enspena, min goa kossa. Det här blir kalvmjölk! Tänk, den här sortens mjölkning har jag alltid önskat att få göra! Nu blev det verklighet!
— Ja, och du kan göra det om och om igen framöver, så ofta du vill. Du såg hur din enspenta kossa njöt! Och även du njöt!
Innan jag släpptes loss, smorde UllaKajsa in mina ömma organ med Helosan spensalva. Hennes starka, arbetsmärkta händer gnuggade metodiskt mitt underliv. UllaKajsas händer fascinerade mig. De var slitna , nariga och alls icke välskötta som hos en dam. Naglarna var spruckna. Men händerna var vana vid kospenar, hötjuga och dynggrep. Och nu min snopp, kossan Enspenas spene!
Senare mjölkade Anita och jag UllaKajsas åtta kor som tagits in från betet. Alla var snälla och lättmjölkade. Vi mjölkade fyra var, så UllaKajsa själv slapp från mjölkningen för första gången sen barndomen, som hon själv sa.
Efter mjölkningen åkte Anita hem, och jag fästes fast i ett tomt kobås och fick vila i den rena halmen.
Sent på kvällen kom UllaKajsa insmygande och begärde tunga, vilket hon såklart fick. Sen hon stönat färdigt, sjönk hon ned bredvid mig och greppade kuken. Vi somnade sen båda i halmen, men på morgonen var hon borta.
Iallafall hade UllaKajsa tagit sina nya rättigheter i anspråk.
Nästa morgon kom UllaKajsa ut och puffade upp mig.
— Vakna slav! Mjölkdags!
Hon tog loss mig och gav mig en dyngskovel så jag kunde mocka ut. Sedan lät UllaKajsa mig mjölka alla åtta korna, vilket jag gjorde med lätthet.
När mjölken transporterats ut till lastbryggan, korna släppts på bete och vi ätit lite frukost, gick vi båda till badplatsen och tvättade oss rena. När vi låg och soltorkade ville UllaKajsa ha en pratstund med mig.
— Det är en rent förunderlig sak att jag fått hit dig, började hon. Jag kan inte tro det är sant. En manlig piga som jag har bara för maten, och som gör allt jag befaller och som jag får smiska. Som mjölkar korna och arbetar i köket och på fälten. Och som dessutom tycker om mig och gör mig till freds! Och han tycks stanna kvar för all framtid! Finns det ingen hake i det här? Manfolk är ju annars dominanta och vill trycka till oss kvinnor, men du lyder varje tillsägelse. Vad tycker du själv?
— Om en slav får tycka något, så är det detta: Det är din vilja som råder! Du är min Härskarinna! Jag är glad att få tjäna dig. Du har haft det slitsamt i hela ditt liv och fått försaka all njutning. Nu är tiden kommen för dig att leva livet! Det finns ingen hake!
— Men tycker du om att ge mig tunga?
— Ja, hur ofta som helst! Jag njuter av att se dig lycklig! Och mjölka mig kan du göra så ofta du vill!
Hon grep kuken och drog några sköna drag.
— Nej. vi tar tunga istället!
Och så blev det. Men vi kunde inte ligga och njuta så länge för dagens sysslor väntade.
När vi ätit mitt på dagen gick UllaKajsa och knöt sig en stund medan jag gick och hämtade in kossan Merethe för middagsmjölkning. Hon var nämligen nykalvad.
När jag satt och drog i spenarna, hörde jag att någon kom in i lagårn. Det var Fru Jessica från Fångvården.
— Ja, här finner jag dig på plats i din nya syssla! Men var är din Härskarinna?
— Hon tar sin middagslur nu efter maten. Sen hon fick slav, kan hon unna sig det! Jag kramade ur det sista ur Merethes juver, klappade henne och reste mig från mjölkpallen.
— Förträffligt! Du har funnit din livsuppgift!
Just då kom UllaKajsa in i lagårn och mötte Fru Jessica. Båda damerna gick ut och tog plats i bersån. Jag satte mjölken på kylning och släppte ut Merethe i hagen till sina kompisar.
— Kaffe och kakor för oss båda, beordrade UllaKajsa.
En varm våg av glädje sköljde igenom mig. Hon börjar lära sg! Kaffe och kakor kom snabbt på plats. Jag skyndade vidare till andra sysslor.
Damerna satt länge i bersån och samtalade. Tillslut ropade UllaKajsa på mig. Jag lämnade min syssla och rusade fram till bersån och ställde mig i givakt med blicken nedåtriktad. Fru Jessica tog till orda.
— Din Härskarinna och jag har nu förhandlat fram en överenskommelse. Du överlåtes av Fångvården till Fröken UllaKajsa Olsson i Kröshult. Hon blir din Förmynderska och Ägarinna under evärdlig tid. Du måste tjäna henne på alla de sätt hon fordrar, och du måste underkasta dig de bestraffningar hon finner för gott ge dig. Distriktsveterinärskan handhar din läkarvård. Ägarinnan sörjer för dina timliga behov, d.v.s. enkel mat, enkla kläder när väderleken så fordrar samt sömn, fjättrad i ett kobås. Du är även skyldig, att tillfredsställa alla hennes sexuella behov. Några invändningar?
— Nej, Fru Jessica!
— Bra, ner på knä då och kyss våra vaginor!
Båda damerna blottade sina underliv och jag kysste bådas fittor.
Avtalet undertecknades och de tog var sitt exemplar.
Fru Jessica visslade och in genom bakporten kom Melissa ledande två manliga ponnier, försedda med seldon och sadlar. Jag igenkände de två som fångar på anstalten.
— Hoho, nu rider vi hemåt, ropade Fru Jessica. Ponnierna gick ner på knä, så att kvinnorna kunde stiga i sadeln. Sen red de uppåt sandåsen.
Sedan avtalet undertecknats, inträdde en märkbar förändring. UllaKajsas attityd hårdnade. Jag fick mycket mer att göra, och om arbetet gick långsamt, vankades smisk. Visserligen bara helt lätt med björkris, men det var en förändring. Hon tilltalade mig med slav eller träl och jag måste säga Fröken . Men när hon sa Enspena ,visste jag att hon ville mjölka mig.
Men trots att jag arbetade hårt var jag lycklig. Jag lärde mig snabbt alla sysslor både ute och inne, så Frökens arbetsbörda minskades till en bråkdel. Fröken UllaKajsa liksom levde upp när hon slapp hårdslitet. Hon föryngrades, fick klarare hy och fylligare former. Och hon blev säkrare och mera bestämd i uppträdandet. Allt detta gladde mig storligen. Det sexuella beredde henne ett oerhört nöje, och vissa mjuksadistiska drag gav sig också tillkänna. Hon fann således ett nöje i att smiska mig med björkris och även ibland med en läderrem. Fröken UllaKajsa gick upp i rollen som Kvinnlig Bonde och Slavägarinna. Efter ett tag åkte hon in till en klinik och fick sin gamla mödomshinna borttagen, så nu var det fritt fram för vanilla också.
Och jag kom verkligen på god fot (eller klöv?) med korna. Från början var de lugna och snälla som sin matte. De var åtta stycken rödbrokiga kor med runda juver och stora, greppvänliga spenar. Vid mjölkningen stod de blickstilla och lyfte inte en fot eller svansade mig. De njöt av mjölkningen liksom jag. Kor är typiska vanedjur, som kan vara elaka mot en ny mjölkpiga med annan spendragning än den vanliga. Men jag är ju en rutinerad mjölkerska, så jag godtogs direkt. Några av korna slickade av svetten på min bara rygg med sina vassa tungor. Kanske var det ett kärleksbevis, men ännu troligare saltbrist.
Ibland kom Anita Holmgren in och hörde hur allt blivit. En dag berättade hon, att en annan småbrukare, Aira Sjöholm ville komma över och hälsa på.
— Ja, Aira och jag är ju goda vänner, och hon brukar hjälpa mig med höet, så hon är så välkommen. Förresten hänger mitt hö torrt på hässjorna, så det är tid att ta in det. Jag har ju en dragare till höskrindan, men jag måste nog skaffa en till. Slaven orkar inte ensam. Men du lovade ju vara mitt kreatur - kossan Rödtopp! Minns du det? Om du blir parhäst med slaven, och Aira hjälper till med lastningen, så klarar vi nog höbärgningen!
— Ja, hjärtans gärna blir jag din dragare, men då måste jag ha ett nytt namn som häst!
— Rödtopp blir Patty och Enspena blir Polly! Deklarerade UllaKajsa prompt.
Fortsättning följer.
Fler noveller av samma författare
