Hanna
Hanna var nervös. Mer nervös än hon någonsin varit sedan hon flyttade till den här staden för snart tre månader sedan. Det värkte i magen. Gatlyktorna klarade inte att lysa upp den asfalterade gatan. Det svaga ljuset löstes upp i duggregnet och mörkret.
Det stack till i henne när hon tänkte på hur besviken Gustav blivit när de inte kunde träffas. Det var lördag, men hon kunde inte. Hon hade annat som fick komma före.
Hon skyndade på stegen. Under armen hade hon mappen med en kopia av den under gårdagen så brutalt avrättade uppsatsen.
- Jävligt amatörmässigt, hade psykologiprofessorn sagt och flinat.
Inför hela klassen. Inför alla. Han hade hållit uppsatsen högt över huvudet. Flinat.
- Fattar bara inte hur du kunde bli antagen, fattar det bara inte.
Sedan hade han rivit av uppsatsen på mitten. Inför hela klassen, så att alla såg det.
Professorn nickade åt henne och grinade.
- Där, sa han och pekade på hatthyllan.
Hanna tog av den röda kappan, hängde den på en galge. Tog av skorna. När hon såg sig omkring i lägenheten tyckte hon att den liknade ett kontor. Möbler som inte var riktiga möbler. Utplacerade som på måfå. I ett hörn en TV-apparat, i ett annat hörn en gammal tygsoffa. Ett soffbord med kakelplattor, och under bordet en tjock ful matta. Bodde han här?
- Sätt dig. – Där.
- Jag tog med…
- Ja, ja…
- Men jag ville inte ha…
- Drick nu.
Hanna ville inte dricka av rödvinet som professorn hällt upp. Hon ville inte sätta sig i den gamla mörka soffan. Men hon var rädd, ville inte misslyckas. Ville inte, fick inte. Hanna tog en klunk av vinet. Det plingade ifrån köket. Från en micro.
- Det blir halvfabrikat, sa professorn och försökte le.
Potatisgratängen smakade inte mycket. Hanna och professorn åt under tystnad. Han hällde upp mera vin, först i sitt eget och sedan i hennes glas. Han satte sig närmare henne. Hans gamla kropp tryckte sig mot hennes unga kropp.
De magra fingrar klämde på hennes lår. Han hade hunnit bli full. Fingrarna letade sig in mellan hennes ben. Mot hennes underliv.
- Klä av dig.
- Men, jag trodde, vi skulle… jobba med uppsatsen.
- Av med dem…
Hanna ville inte.
Hon hade jobbat så hårt hela sista året, lyckats bli antagen till forskarutbildningen. Lyckats fixa lägenhet i andra hand. Träffat en kille som hon börjat tycka om. Jobbat så hårt med den första vetenskapliga artikeln hon någonsin skrivit, och blivit förnedrad. Gång på gång.
Samma läppar som mindre än ett dygn tidigare förödmjukat henne. Nu grävde de sig in i hennes underliv. Tungan sökte sig mot hennes varma inre rum. Läpparna sög på hennes klitoris, sög, - girigt.
Hanna äcklades, och samtidigt kände hon, trots att hon inget hellre ville än att inte känna detta, hur kroppen sakta fylldes av kåthet. Nej, tänkte hon. Inte nu.
Professorns lem blev synlig. Den var blek, ärrig. Könshåret tycktes ha glesnat, som håret på huvudet. Han är skallig mellan benen, tänkte Hanna. De vita gammelmansbenen var täckta av några långa svarta hårstrån. Tunna, magra, svaga ben.
- Sära på benen, beordrade han Hanna.
Han runknade lite, gjorde sig beredd. Hanna särade på benen. Han tryckte in lemmen i hennes unga oskuldsfulla skåra.
Utan att veta det hade han nu hunnit före Gustav till Hannas hemligaste rum. Han hade vunnit över Gustav. Hade han känt till detta skulle han ha sagt det till Hanna. Jag hann före, skulle han ha sagt.
Han kramade Hannas bröst. Lemmen var inne mellan hennes ben. Han körde lemmen in och ut. Han knullade henne. Fortare.
När det gick för honom var det som när man trycker ut litet av den vitfärgade flytande tvålen från en flaska. Hanna märkte det knappast.
- Nu skall du ha mera vin, sa han.
- Och ta mer av maten!
- Jag är inte hungrig.
- Smakade det inte bra, eller vaddå?
- Jo, men …
- Men ät då!
- Sätt dig, sa han när Hanna försökte resa sig för att klä på sig.
- Sätt dig ner.
- Så jävla dålig var den inte, det förstår du väl? Vill bara att du skall skärpa dig! Försöka bli någon. Sluta vara en sån jävla idiot!
Hanna satt kvar i soffan. Naken. Professorns bleka lem vilade i det glesa mörka hönshåret. Han satte sig närmre Hanna, lade armen om hennes hals. Sa att han kunde kanske hjälpa henne.
- Så du skall inte ha mer att äta? Eller vin?
- Nej, tack.
- Whisky kanske?
- Nej.
Han gick bort till mot ett skåp som fanns bredvid TV:n och hämtade två glas.
- Du vänjer dig, sa han. – Sedan tänker du inte så mycket på det, det blir något du bara gör. Alla gör det.
När jag var ung, tänkte han, då … Fan, hon fick väl knulla någon annan. Nu knullade han henne, sedan knullade hon någon annan. Inget konstigt med det. Man får ta skit och ge igen på någon annan. Skulle det vara så jävla svårt att förstå?
- Nästa gång tänker du inte ens på det, det blir en vana.
Hanna svarade inte. Han placerade handen mellan hennes ben. Kände på hennes fitta. Lät ett finger försvinna in i fittan. Fin fitta, tänkte han.
- Jag vill gå nu.
- Jasså.
- Ja.
- Vart då?
- Hem.
- Sära på benen!
Hanna gjorde som han sa. Hon särade på benen, satt där vidöppen.
- Jag vill gå nu.
Han stirrade på hennes fitta. Njöt av att hon satt där öppen och försvarslös.
Efter en lång stund tänkte han att det kunde vara bra för i kväll. Han hade knullat henne. Han var nöjd.
- Ja, gå då! Gå hem då!
Han följde Hanna med blicken när hon reste sig. När hon vände sig om och drog på sig trosorna. När hon knäppte på sig BH:n. Följde henne med blicken. Han stirrade på hennes unga kropp när hon knäppte blusen. När hon drog på sig byxorna tänkte han på hennes fitta.
- Jag går nu.
- Hej med dig, sa professorn.
- Ja, hej då, sa Hanna.
- Och, tack för ikväll.
Men det sista hörde inte Hanna, hon var redan ute ur lägenheten. Redan på väg ner till den svagt upplysta gatan. Snart var hon ute i mörkret och duggregnet.
