Jag Anna, en slavinna (Dagbok)

---

---

Jag Anna, en slavinna 9 (Dagbok)

Min alldeles privata Käre Herr Dagbok.

Du får, som du vet, räkna med att få lite konstiga frågeställningar, funderingar och lynneskast, som en dagbok tålmodight får stå ut med.

Efter diverse studier i Stockholm och Uppsala återvände jag till Skåne. Om det var en undermedveten önskan att att få vara nära Herre B vet jag inte riktigt säkert. Saknaden var helt outhärdlig och jag skuldbelastade mej själv enormt för att frivilligt ha lämnat honom. Nu var hela mitt tänkande inställt på att få komma tillbaka.

Jag kastades mellan hopp och förtvivlan och inte blev det bättre av att jag såg Herre B bygga upp ett nytt stort harem och dessutom tala om att sälja huset och använda den nya och sanna EU-andan för fri rörelse och flytta utomlands, till Frankrike, Bretagne.

(Han hade svarat undvikande på min fråga om jag fick flytta med honom och istället pekat på att han nu skulle ha både Pia, Ulrika och snart också Elin boende hos sej, med Rebecka på besök emellanåt. Och att i varje fall Pia skulle flytta med honom, om han flyttade.)

(Han visste att jag föredrog monogami men också att jag var beredd att stå ut med konkurrensen från de allt ynge tjejerna, bara jag fick bo hos honom.
Att få att komma och ”hälsa på” hade från början varit himmelskt, och en klar eftergift från hans sida, men ”mycket vill ha mer”. Nu ville jag flytta in för gott hos honom och till precis varje pris - för mej - som helst.)

Min bacill krävde en Herre för att jag skulle må bra och därför krävde också mitt förstånd och min överlevnadsinstinkt att jag måste ha en plan B.

Stefan

I mitt sök efter en så-länge-Herre träffade jag Stefan.

Han var en vanlig, genomsnäll, enkel och svensk kille på stadig väg mot sin 30 årsdag. Han var så nära gränsen mot ”dumsnäll” att han inte ens kunde döda en fluga som kommit in i köket, det fick jag göra.

Jag upptäckte snabbt att han var osäker först och främst på sej själv och därigenom också på sin omgivning, mycket angelägen om att bli omtyckt, men mycket blyg och tilbakadragen. Jag blev den starka i vårt förhållande, en roll som jag inte trivdes med. Jag minns att jag såg honom så långt ifrån ett Herre-ämne det gick att komma. Jag behövde en vän, en manlig vän. (Många ”jag” – vet och skäms.)

Förutom att min bacill behövde en Herre så behövde min hjärna intelligent motstånd i diskussioner och samtal men också ett bollplank för mitt bearbetande av och funderingar om varför jag hade lämnat Herre B och förstört mitt liv.

Han var en trogen lyssnare och smög bara emellanåt in någon dämpande eller förklarande kommentar eller en välgenomtänkt och vändande fråga.

I mitt bubblande behov av att bearbete och mani att berätta målade jag upp bilden av Herre B, nämnde Herre A, men ärligt talat, mer som en bild hur en Herre INTE skulle vara. Den motsatta rollen i mina berättelser fick Herre B. Stefan lyssnade och höll manligt tröstande om mej, när vi låg tillsammans i sängen och jag helt själviskt berättade om en ”annan man”. Jo, jag vet och jag skäms lite, men bara lite. Han var ju en vän och jag visste att en väninna skulle tåla och frossa medlidande i det.

Långsamt märkte jag en irritation hos honom när jag tog upp mitt favoritämne Herre B. Plötsligt förstod jag att han kanske kunde vara svartsjuk, men hur skulle han kunna vara det vi var ju bara kompisar, vänner?

Mitt antingen-eller-tänkande hade gjort överenskommelsen med honom om att vi var kompisar och sedan körde jag det racet rakt fram. Att känslor skulle smyga sej in från hans sida hade jag inte garderat mej för eftersom jag hade kontroll på mina genom att fokusera på Herre B.

Endast Gudarna vet varför jag fastnade för honom, men någonting djupt inne i min intuition pekade oförklarligt envist mot honom.

Vår första sexuella kontakt inledde inte han, tvärtom han var omanligt passiv.

Efter, jag tror, en månad tillsammans drack vi en kväll ett rött vin, Terra Andina, Cabernet Sauvignon, Chile, tror jag och åt en välstekt köttbit, (Rosa, hette kanske kon, jag vet inte) men vinet minns jag därför att dess alkohol rann in i mitt huvud och gjorde min normala blygsel omtöcknad och utslagen. Jag tyckte att det var tid för Plan A och förförde honom, eftersom jag ville och kände för det. Jag erkänner!
(En kvinna har ju en urgammal rätt att ”våldta” en man och bli applåderad av män. Medan en man som utför samma handling blir fördömd av alla, ibland även av sej själv. *småler naivt och ironiskt*)

I sängen blev han en medryckande positiv överraskning, trots att jag fick leda initiativen, någonting som min bacill INTE tyckte om och som Luther (bakom mitt öra) också hade mycket konservativa synpunkter på. ”Det är mannen som ska leda och kvinnan som ska följa” hävdade han, men jag lyssnade inte på honom, just då. Hade jag gjort det hade det definitivt inte hänt någonting och min längtande kropp ville det. Min bacill fick stillsamt hålla sig i bakgrunden till förmån för mina ”vanliga” njutningar.

Stefan dolde för omvärlden en lem, som var så mjuk och len att man skulle tro att den var klädd i babyskinn och som svarade på den minsta lilla retning som en lydig soldat. Den var ordentligt mycket större än medelsvenssons. Även om jag ibland säger att ”storleken inte har någon betydelse” så är det nog ett mer tröstande uttalande än en ren och skär sanning.

(Jag minns att min bror har uttryckt det som så: ”Storleken har ingen betydelse, utan hastigheten!” *Ler åt en plump och tokig bror*)

Om man ska se nyktert (utan Terra Andina) på det så är det nog känslorna och det som serveras omkring viktigare än storleken på lemmen, inte minst desserten *Illmarigt*.

Efter några efterlängtade orgasmer kände jag att han hade byggt upp så mycket tacksamhet i min kropp att jag ville ge honom någonting tillbaka.

Jag erbjöd honom att jag ville göra precis vad han begärde, men lite blygt ville han inte begära något. Så jag viskade tyst en order till mej själv, som bacillen gillade: ”SUG honom och gör det superskönt för honom!” Jag vet inte om jag högt hade mumlat ett ”Ja Herre! För han tittade så konstigt på mej innan jag lydigt dök.
Min mun, tunga, läppar och hals lydde ordern.

När jag avslutade med DJUPT hörde och kände jag att han var med mej i händelserna och upplevelserna.
Han berättade senare att han aldrig varit med om det eller ens hört talat om det tidigare, men det var en ”höjdare” tyckte han.

När han senare blev min Herre använde han flitigt detta kommanoord, DJUPT!

Jag hade berättat i utlämnande detaljer om hur mina Herrar hade beordrat mej att utföra precis vad de ville.

Han visste att jag ville bli TVINGAD och att min bacill föredrog och belönade det (jag berättade aldrig om själva belöningen).

Han visste också att jag gärna såg att den som var min Herre TVINGADE genom sin vilja genom att använda björkriset på min stjärt och att jag då lydigt gjorde det som han hade sagt.

Han hade också, under mina berättelse, fått veta att jag helst såg att min Herre var ”manligt egoistisk” och BARA tänkte på sej själv och sin egen njutning och struntade fullständigt i vad jag ville eller inte ville. Han fick böja min vilja som han ville.

Jag hade betonat att ”DEN som var min HERRE” kunde fullständigt släppa loss sina vildaste pojksexdrömmar och beordra mej att se till att de blev verklighet!” (Det kittlade skönt i magen när jag lade fram detta för massor av män så utmanande Ess på bordet!)

Jag tyckte genom att uttrycka ”Den som är min Herre”, lämnade öppet att jag inte hade någon Herre NU, men att platsen var ledig för den som verkligen egoistiskt ville njuta av en fullständig slavinna.

Hur mycket MER kan en tjej bjuda ut sej?

Men nappade han på de färggranna metkrokarna?
(Utfästelser som massor av män skulle ha givit sin ena arm för, sedan kunde han använda mina som han ville.)

Men NIX!

Senare förstod jag att det var hans blygsel och osäkerhet som bromsade honom.

OK, ärligt talat så var jag flera kvällar på väg att ge upp. Han ville njuta av min mun, men kunde inte ge mej en ORDER att utföra det utan tryckte bara baktill i min nacke och när han sedan ville ha Djupt så tryckte han en gång till. (Detta kom senare att bli en signal.)

Försök efter försök, kväll efter kväll och varje morgon hade jag givit upp hoppet om honom och tänkte att jag borde nog växla ner förhållandet till kompisnivån igen. Hans trygga och tröstande famn ville jag inte missa och den kunde jag ju njuta av som hans vän.

Varifrån jag fick energin till att fortsatta FÖRSÖKA vet jag bara inte. Jo, den kom nog från en djup avkännande signal från mitt undermedvetna. Jag bestämde mej varje morgon för att ge honom en chans till på kvällen. Galet? Jag menar, ”Han var ju INTE den siste mannen på jorden”.

Jag hade nog satt en absolut gräns vid max 7 dagars försök, sedan skulle jag dessutom få de fysiska hinder som naturen i svårförståelig välvilja begåvar kvinnor med. Hos mej fyllde detta dessutom ingen funktion eftersom de Högre makterna likväl nekade mej att kunna bli gravid. Att få bli en mor. Till min stora sorg.

När jag den femte kvällen hade serverat honom motivationerna och förklarat ALLA verktygen, ställde jag mej NAKEN i orderställningen, sträckte upp mej, fäste min blick lydigt på honom och tittade nästan utmanande men också lite uppfordrande på honom när jag sade:
”Ja Herre!” och öppnade väntande munnen. Jag kände att min kropp VILLE stå till hans njutningsförfogande, jag ville så gärna.

Då plötsligt, som en överraskande blixt från en klar himmel, öppnade han munnen och ut föll hans första kommandoord:

”SUG!”

Jag blev så fullständigt överrumplad att jag istället för att, som jag var supertränad till, blixtsnabbt kasta mej ner på knä framför honom och utföra hans order, så stod jag nog dumt kvar i flera sekunder, med öppen mun, innan polletten föll ner och jag LÖD honom.
När mina knäskålar med en duns slog emot golvet översköljdes jag av en sådan fullständig lycka. Jag undrar hur många kvinnor får känna så sekunden innan de fångar upp den stela och uppsvällda lemmen med munnen, beredda att ge allt? Hela registret av uppbyggd njutning.

(Efteråt försökte jag att analysera varför jag, som var så tränad på att omedelbart och utan ett ögonblicks tvekan lyda en Herres kommando, inte bara automatiskt löd honom DIREKT. Jag kom fram till att det var hans röst i kommandoläget, som jag inte var van vid.)

Det blev jag med råge!

Mycket snart följde:

DJUPT!

Han njöt länge av Djupt. Sedan ville han pröva, det som jag berättat om, min kramande och omfamnade slidmuskler omkring sin lem.

(Detta sista är jag bara måttligt stolt över eftersom jag vet att massor av kvinnor behärskar den välkomnande konsten.)

Jag hade berättat i detalj om kommandoorden och inte förstått att han noggrant hade lärt de flesta. Han var också den som ökade på med flera andra framöver.

När Stefan väl kom underfund med och förstod att det, hos mej, var TILLÅTET att vara ”manligt egoistisk” och bara tänka på sin egen njutning så tog han det till sej på allvar. Och min roll blev, fortfarande utan mitt heliga lydnadslöfte, mer och mer den servande slavinnans. En roll som min bacill trivdes med och jag med den.

++

En knapp vecka senare frågade HAN själv mej om detta ”Heliga löfte att slaviskt lyda” som jag hade talat om, ”inte för att han behövde det, jag var ju så lydig ändå”.

Jag hade tidigare tyst bearbetat frågan inom mej. Lyssnat, ställt frågor, analyserat honom, gjort prognoser om hans säkerhet och ordfasthet och framförhållning och framförallt sökt i mitt hjärta och i min intuition. Jo, jag skulle våga!

Detta är ett mycket djupare beslut än kvinnans JA framför altaret. I dagens Sverige är hennes JA många gånger inte värt ett ruttet lingon eftersom det statistiskt sett tas tillbaka mer än hälften (63-67%) så ofta som det lämnas.

++

När han kom från arbetet väntade jag med en god middag och en flaska vin, egentligen bara ett billigt Pizzavin, men vadå? Hade inget annat hemma.

Jag var naken under en döljande röd cape, av egen tillverkning på lånad symaskin. Kardborrremsor i hela fronten gjorde att jag snabbt skulle kunna bli naken, det hade jag förberedande testat och det pirrade skönt och uppfordrande i magen.

Fäst runt halsen hade jag ett nyinköpt grönt, vacker, broderat hundhalsband av läder, med metallring och en liten metallbricka, som han kunde skriva vad han ville på.

Omkring mina handleder hade jag läderarmband och om vristerna bruna läderband alla med metallringar. Det störde mej något att man i ”Vuxenaffären” inte hade läderband som gick i färg med mitt tidigare inköpta hundhalsband, men fick trösta mej med att bara resten blev perfekt så var det OK.

Jag tog emot honom i hallen, hängde upp hans ytterkläder och ledde honom bort till badrummet. Jag tyckte att jag inte gärna kunde beordra honom att duscha, men han förstod vinken när han kom in och såg att allt var framlagt och förberett där inne för dusch och duschstrilen igång med lagom tempererat vatten.

(Jag hade funderat på att själv ha hand om tvättningsen av hans nakna kropp, men Luther tyckte att det var att ta sej för stora rättigheter och att duschning borde vara privat. Bacillen höll ovanligt nog med honom och menade att det hade varit skillnad om jag hade blivit beordrad (läs TVINGAD) att utföra det för en Herre.)

När han kom ut ledde jag honom försiktigt styrande fram till hans stol och servera maten och vinet och satte mej själv mittemot honom. Han hade på morgonen innan han gick till jobbet haft ”sin” slavinna stående i orderställningen snett emot sej när han ensam åt. ”Det är ju tillåtet att vara egoistisk” tillade han förklarande för mej.
Jag nickade lydigt instämmande eftersom själv hade givit honom den signalen från början.

Det fanns nu en uppenbar och eggande risk att denna gången var den sista som jag fick sitta mittemot honom vid bordet och äta. Det visade sej senare att denna prognos var välgrundad i alla sina antagandeparametrar.

Han lät mej försiktigt leda honom genom händelserna och hade ett roat leende på läpparna, nästan som man kan se hos en vuxen som leker med i ett barns lekar.

Efter maten ledde jag honom fram till en fåtölj, som han satte sej i med samma leende, men nu med en blandning av genant blygsel och ett anande av vad som skulle ske. Tänk att män ibland kan bli så härligt osäkra!

Jag tror att jag gav honom rätt i hans aning och föll på knä framför honom och sa:

(Mina studier i beteendevetenskap hade lärt mej att man ska servera det positiva först för att öppna upp sinnena hos mottagaren.)

”Först och främst, för att allt ska bli rätt och riktigt, jag kommer att överlämna mej själv till Dej som Din fullständiga slavinna, som Du äger och kan göra vad Du vill med. Jag kommer att lyda varje befallning och min huvuduppgift är att se till att Du har det skönt och bra på alla sätt jag kan framkalla.”

”Det finns en hake, Du måste ge mej fri med tre dagars uppsägningstid och Du måste också lova att jag får besöka min Herre B för tjänstgöring, när han kallar på mej. Jag är SÅ ledsen men detta är ett ”allt-eller-inget-erbjudande.
Om Du inte tar det måste vi backa tillbaka vårt förhållande till ett vanligt kompisförhållande.”

Jag önskade att han inte tolkade det sista som ett hot utan bara som det var, ett förtydligande i betydelse, ”Allt ska vara rätt och riktigt!”

Jag kunde inte undvika att se att han såg både glad och sårad ut och jag kände mitt hjärta ångra mina ord, men kände ännu starkare att min längtan efter Herre B var mitt primära livsmål, så det måste bli ”antingen-eller”.

Så log han igen mot mej och svarade att han acceptera gåvan. Jag förstod att han inriktade sej på det positiva och sköt det negativa på framtiden, ungefär som när man skriver på ett avbetalningskontrakt.
”Man ska börja betala en annan dag!”

Jag visste inte då att det var HAN som skulle komma att häva vårt kontrakt - inte jag eller Herre B.

Så fort han gav mej sitt positiva svar slet jag isär capen, lät den falla till golvet och låg sekunden efteråt naken på knä framför honom.

+

”Stefan, min Herre!

Jag överlämnar mej själv till Dej att bli Din totala och fullständiga slavinna, som Du äger och kan göra precis vad Du vill med.

Jag kommer lyda Din minsta vink och utan ett ögonblicks tvekan.

Du har rätt att bestraffa mej på valfritt sätt om Du bedömer att jag inte är tillräckligt lydig, duktig och ger maximalt av min förmåga.

Jag är tacksam om Du föredrar björkriset, men accepterar lydigt andra bestraffningsredskap.

Min viktigaste uppgift är att se till så Du får njuta dygnet runt.

Din njutning är min belöning.

Jag skulle tacksamt uppskatta om Du är ”manligt egoistisk”!

Detta är ett heligt löfte som bara kan brytas på det sättet vi har kommit överens om. ”

+

Jag kände hur mina känslor flödade och behagligt genomströmmade hela kroppen när jag uttalade alla orden. De var mycket väl genomtänkta och ofta inom mej repeterade innan jag hittade en ramsa som täckte hur jag hade tänkt mej mitt slavinneskap. Min gåva av mej själv. Det kändes så hetsande oåterkalleligt och jag kände hur jag rös i hela kroppen av välbehag och spänning.
Frågan som äventyrligt kittlade min hjärna var: ”Vad skulle han göra med mej?”

Nu var det sagt och jag låg naken och beredd att lyda hans minsta vink. Det kändes så himmelskt underbart och bacillen glödde där inne. Luther tyckte att jag gott skulle ha gett ännu mer i mitt löfte.

Sedan förstår Du själv att det slutade i ett långt och utdraget DJUPT, den kvällen, som blev en av de viktigaste i mitt liv.

++

Tidvis sög Stefan ut mycket av min kärlek till Herre B ur min hjärna, men bara för att det skulle rinna till igen, men kanske inte i samma styrka.
Stefan blev en ansvarsfull, kärleksfull, nära, finurlig, fantasirik och härligt ”manligt egoistisk” HERRE, som många gånger öppet struntade i vad jag ville eller inte ville för att genomdriva sina gamla och nya idéer om hur en man njuter av en kvinna. Detta belönades hemligt många gånger av min uppväckta bacill. En bacill som, precis som jag, stod på tånaglarna under mina ”påtvingade” anträngningar att låta min Herre njuta maximalt utav mej och min inlärda och intränade konster.

++

Stefan växer i rollen som Master, samtidigt som JAG själv ett par gånger ifrågasätter om jag ska fortsätta att ge mej in i den uppåtvridande spiral som slavinnerollen är.

MYCKET VILL HA MER. Det är ett gammalt talesätt.

Så jag förstår att både jag och den som är min Herre kommer att driva upp rollen för att pröva nya vinklar, utmaningar och gränsflyttningar hela tiden. Jag har ju sett hur min egen slavinneroll har ökat, även om jag hade mitt ”värsta” med min första Herre. Det var han som hårdtränade mej till en absolut och blind lydnad, han som risade in alla de kommando som jag nu automatiskt reagerar på och utför. Emellanåt känner jag mej som en prototyp på den frivilliga slavinnerollen i dess prydnad. Jo, frivillig är viktigt. Precis som Du menade, så finns det massor av slavar och slavinnor i världen, som inte fått välja.

(Visste Du förresten att det i Paris finns en auktion för frivilliga slavar.)

(Stefan är den sortens kille att när ett nytt ämnesområde öppnar sej för honom så läser han in allt om det. Han sökte på Internet och på klubbar i Stockholm och Malmö, läste litteratur och jag fick springa till biblioteket och låna ”Historien om O” åt honom och springande återlämna den när han hade läst färdigt. En order om att springa betyder för mej ”att springa!”
Men innan dess hade han fått nya ideér att testa på mej.
Han berättade efter sin besök på Internet att det i Frankrine finns en "förening" eller vad man ska kalla det, dit frivilliga slavar och slavinnor kan anmäla sig. En förening för endast sådana individer som gripits av denna vidunderliga bacill.)

(Sedan kan rika personer "köpa" eller byta slavinnor (och slavar) och betala 100.000 FR och mer och disponerar dem sedan under en månads tid eller så för att sedan byta och/eller köpa nya. Slaven/slavinnan får en del av beloppet insatt på ett räntebärande konto att använda sedan de slutligen begär sig fria. En flicka som nu är 27-28 år har på detta sättet samlat på sej en förmögenhet på 1,7 Miljoner FR. Men har de otur så hamnar de hos grymma och svåra Herrar och då är det bara att bita ihop och stå ut. Däremot kan de varna andra slavar för den ägaren. Någon skulle lite elakt påstå att detta ligger så nära prostitution som man kan komma, men det håller jag inte med om. Det finns tydliga skillnader, trots att pengarna är starkt argument för motsatsen.)

(Tydligen kan slaven/slavinnan löpande före auktionen välja mellan tidbegränsat eller totalt ägande vid försäljningen. Vid totalt ägande får deras Herre/Härskarinna 25 % tillbaka vid försäljning.
Detta visste Du naturligtvis, men det är ju ett inlägg i debatten om "vit slavhandel".)

(Vad Du kanske inte visste var att det i eller utanför Halmstad i Sverige finns en hemlig förening där alla medlemmarna har slavar/slavinnor och visar upp dessas konster vid party eller möten några gånger om året. )

(Malin har varit där med sin Herre och det var tydligen ett rysligt hysch-hysch. Men det är klart att det är känsligt i detta ”jämlika” tidevarv. Malin hade fått suga av tre andra män och hon anade att hennes Herre (Hasse) hade fått ersättning eller andra fördelar för hennes arbetsinsats. Vid ett tillfälle hade hon fått utföra det inför alla de andra och där många var framme, kontrollerade och tittade på henne i "närbild". Hon visste att hennes Herre hade begärt att de tre männen skulle visa färska läkarintyg på (HIV-test). Negativa förhoppningsvis.)

++

Nu vet Du mycket, min Käre Herr Dagbok.
Nej, jag tror inte att jag vill att Du ska föra det vidare till Stefan genom att han läser dej. Jag måste kunna tänka utan att han vet det.

Han äger min kropp och kan dels göra precis vad han vill med den, dels befalla mej att utföra vad han vill och dels bestraffa den som han behagar. Men så långt som Malin har jag inte nått, eftersom hennes Herre bestämmer vad hon ska tycka och tänka. Kan man det i verkligheten? Hon påstår det. Men i så fall beror det på att hon VILL det.

++

Ibland låter Stefan mej ha hand om hans lem med tillbehör. Det finns bara den ”tvingande” ordern att ”ta hand om den”, i övrigt får jag göra som jag vill. Vet Du att jag älskar det och blir så otroligt avkopplad, avstressad och lugn av att bara få ta hand om den och leka med den.

Oftast ligger han på rygg på sängen och jag får ligga på knä framför och med mitt huvud vid hans lem. Hans ben är särade och jag har hela hans hemlighet till mitt förfogande.

Jag kan beundrande och förundrad se hur testiklarna sakta rör sej och lever sitt eget liv inne i hans påse, men hur deras liv och rörelser kan påverkas av en kittlande tungspets eller fingernagel och det räcker att jag rör vid hårstråna med tungan för att genast få underbara reaktioner där innanför. Hans ofattbart mjuka och lena skinn på denna ädla kroppsdel kan inte nog fånga mitt intresse. Och jag kan ligga och studera, leka med, smeka, kittla, fingra på den i timmar. Ja, så länge han tillåter mej. Jag glömmer tiden och sjunker in i min egen värld samtidigt som jag avlägset ser och hör att han njuter.

++

Han har tagit upp lite från tidigare en Herre och jag får, när han sitter vid datorn och skriver eller chattar, ha hand om hans lem och pung och låta mina fingertoppar kittla och smeka och min tunga och läppar i ett ”fritt sök”.

Han gör ingen hemlighet av att han NUMERA läser om sex och tittar på bilder av bundna och lydiga tjejer under tiden som jag måste sköta mitt jobb där nere. Emellanåt, som om han vill att jag ska vara delaktig i vad som händer på skärmen, kan han kommentera högt: ”En sådan liten slyna, henne skulle man kunna använda!”, ”Den ställningen ska jag använda dej i.”

Jag har lärt mej att jag inte svara, min enda tillåtna och beordrade reaktion ska vara ökad verksamhet, hastighet och agerande med mun, tunga, läppar, hals eller fingertoppar. Då vill han helt enkelt ”ha bättre fart” och det får han naturligtvis. Det är ju han som bestämmer om vad som ska hända, så vad kan en slavinna ha för synpunkt på det, mer än att lyda.

Inne i min lydiga hjärna finns uttrycken som han travesterat och myntat: ”Tungan ska gå som en lärkvinge på undersidan av lemmen!”. Nåja han använder ett annat ord. Och ”Du bestämmer när Du är trött, men jag bestämmer när Du får vila och fram till dess är det full fart som gäller!”

++ 18 September

Häromdagen talade Stefan om att han skulle ha några kompisar på besök hemma och då passade jag på att fråga om jag kunde gå över till en vän och väninna (ett par jag brukar besöka, som inte ens anar min andra värld). Men han nekade mej det och sa att jag skulle sitta på toaletten. !?

Strax innan de kom fick jag naken sätta mej på gästtoaletten. Jag fick sitta på toalettstolen och skulle ha munnen öppen hela tiden. Sedan släckte han ljuset och gick ut. Jag skulle sitta och vänta. Nu ligger denna ”toan” vägg i vägg med stora rummet och jag hörde honom och hans kompisar, Göran och Peter och Maria. Jag hörde dem skratta och stoja där inne och jag satt naken och lydigt med munnen öppen och väntade. På vad? Inte svårt att gissa.

Så hörde jag honom ursäkta sej, dörren öppnades, ljuset tändes och han kom in. Han öppnade gylfen och kissade i vasken, sköljde med vatten under kranen, vände sej mot mej och stack den halvstyva och våta lemmen rakt in i min gapande mun.

-DJUPT.

Jag slappande av i halsen och tryckte mitt gap mot den, körde ner den i halsen och satte igång sväljreflexerna, som sedan jobbade på av sig själv. Det hörs ganska mycket när jag sväljer eftersom jag också sväljer luft. Det hörde han också och satte på kranen så att vattnet skvalade. Så kände jag ryckningarna i lemmen och han sprutade långt där nere. Lydigt lät jag den vara kvar där och kände hur den slappnade av. Jag vet av erfarenhet att om jag fortsätter att svälja så styvnar den igen efter en kort stund och sedan är det tid igen, men tar lite längre tid.

-UT!

Det betyder på både ut och ”gör ren”. Och jag satte igång. Han stoppade in den, släckte ljuset, gick ut, stängde och låste dörren från utsidan. Jag hade blivit upphetsad av min utförda slavinnetjänst och väntade på honom med gapande mun. Han kom fort in i diskussionerna inne i rummet och jag hörde Maria frågade efter mej och fick svaret att "hon är upptagen, kanske kommer hon innan ni går".
Strax efteråt gick Maria hem.

Hon tyckte väl att det var lite tråkigt när inte jag var där, men hade hon bytt med mej så hade HON upplevt en annan dimension av ordet tråkigt. Jag älskar att suga och serva min Herre på alla sätt, men att sitta här naken, i mörkret och bara VÄNTA, helt outnyttjad mellan gångerna.
Så fort Maria hade gått blev språket vulgärare men också hjärtligare mellan killarna, en intressant iakttagelse för en kvinna.

När nu Maria hade gått erinrade sig Peter en tjej som han hade träffat i Paris som hade varit "en jävel på att suga honom". Jag smålog inne i mörkret och tänkte på vad Stefan hade kunnat sagt, men han var tyst och hörde på Görans association till Peters beskrivande berättelse.

Men det kanske påverkade Stefan i alla fall, för han ursäktade sig och strax efteråt hörde jag dörren låsas upp och ljuset tändas. Jag gapade lite extra, där jag satt. Han kom in och hade redan tagit fram sin återigen stolta lem (förmodligen under tiden han tände ljuset) för den bara pekade på mej.
Han fortsatte att gå emot mej och styrde in lemmen i min öppna mun. Så det var bara för slavinnan att sätta igång och låta mjuka läppar och en kittlande tunga stimulera den kroppsdelen på honom som också var som en Gud för mej. Den skulle alltid ha det bra, det skulle och ville jag se till. Jag försöker alltid att passa på att känna på den med läppar och tunga så mycket som möjligt innan det oundvikliga kommandot DJUPT kommer. Ibland lever jag för dessa sekunder och längtar så fruktansvärt efter att bara suga och stimulera den och behandla den som den är VÄRD.

-DJUPT!

Jo, så kom kommandot och trots att jag ville smeka den annorlunda så öppnade jag upp svalget och svalde ner den. Kväljningarna som jag kändes förr bara något kom ner i halsen, var borta för länge sedan. Borttränade och bortrisade.

Kranen spolade igen och jag koncentrerade mej på min uppgift och svalde, svalde och svalde. Det dröjde lite längre men så kände jag hur lemmen spändes och han stönade lite kvävt. Jag hörde på hans stönande när han tömde sej i min hals och kan nästa förutsäga varje sprutande sats genom det. Så blev han tyst och jag kände hur lemmen slappades. Jag väntade på kommandot UT för att få känna den mjuk mot mina läppar och tunga.

-UT.

Jag lät den glida ut och började pussa och kyssa på den samtidigt som min tunga från undersidan fångade upp de droppar som tränger fram efteråt. Jag smakade på dem och det smakade salt, "mycket" och igenkännande. Nu var den bara liten, mjuk och söt, men kunde snabbt förvandlas till att bli hård, genomträngande och detaljerad i sina njutningskrävande.

Han tog in den, släckte ljuset, gick ut och stängde och låste dörren. Och jag satt där återigen gapande och väntande i mörkret och koncentrerade mej på att lyssna.

"Fan va Du är borta länge. Har Du passat på att "runka" av den", hörde jag Göran fråga, men Stefan svarade inte och jag smålog igen i mörkret och gapade sedan lydigt igen.
Detta med att meningslöst gapa här inne i mörkret. Jag skulle lika gärna låta bli och bara gapa när han kom in, men mitt samvete tillåter mej inte det.
Ska jag lyda så ska det vara hela vägen. Jag är en ”antingen-eller-tjej”. Inget medelsvenssonskt lagom här inte!

Det känns faktiskt också ganska skönt i kroppen att LYDA sin Herre, vad han än kommer på att befalla. Jag känner att jag har inget ansvar, bara inför min Herre och mitt samvete, när han inte själv kan övervaka mej. Min Luther är den strängaste övervakaren som finns.

Jag anser och har sagt till honom, att han har rätt att risa mej till lydnad om jag skulle vara motsträvig. Det har hänt någon gång att jag har testat honom:
Jo då, han driver igenom sin vilja och bara några träffar av riset på min blottade stjärt övertygar mej om att jag SKA LYDA och jag känner att fortsätter han att slå så sätter min underkastelsekänsla in och jag kan bönfalla honom att få lov att utföra det som jag bara någon minut tidigare nekat att utföra.

-DJUPT!

Stefan hade kommit in igen och tänt ljuset och krävde mun- eller rättare sagt halsmassage för sin lem, men bara en kort stund. Sedan fick jag resa mej, böja mej framåt över toalettstolen, sära på benen och ta emot honom i mitt sköte där han snabbt tillfredsställde sina lustar, men jag blev inte övertygad om att han utlöste sej.

Sedan var det bara att vända på sej, sätta sej och göra den ren med tunga och läppar. Första gångerna tyckte jag att detta var äckligt men min underkastelsekänsla har suddat ut den gamla äckelkänslan. Nu gör jag bara som jag blir tillsagd att göra.
Nu måste jag sluta, Stefan kommer snart hem och jag HOPPAS att han vill använda mej på något vis, eftersom jag blivit lite upphetsad av att skriva och minnas.
Kramar
Anna

++



Annas julstädning

Käre Herr Dagbok! 12 dec 2001

Nu börjar väl höstterminen lida mot sitt slut och så även jag, även om jag långt ifrån enbart ser det som att ”lida”, där finns ju mycket njutning mitt i LIDANDET – hur underligt det än låter.

Jag har också haft bråda dagar. I söndags fick jag utföra julstädningen här hemma, naken naturligtvis, men under övervakning av en Herre som hade ett björkris (börjar bli lite väl ”stickiga” vid denna årstiden, annat är det på våren då de blir mjuka och smidiga och svider och bränner mest. Helt olika upplevelser i varje fall under de olika årstiderna.

Jag brukar alltid utföra julstädningen ensam och i lugn och ro – om Du förstår vad jag menar – i min egen takt. Nu stod, eller rättare sagt satt Han och bevakade mej hela söndagen. Det betydde framför allt att jag inte fick utföra det i min egen ordning, men vad då! Han är ju min Herre och det är ju han som bestämmer.

Ingenting jag gjorde gick snabbt tillräckligt, blev bra tillräckligt och det ju OK, när man nu har en Herre. Men det blev mycket risande och det var en brännande och illröd stjärt som jag fick och som hela tiden späddes det på. Det slutade med att jag fick utföra de olika arbetsmomenten på tid, en inte alltför väl tilltagen tidsrymd, så att det var hela tiden knappt att jag skulle hinna även om jag ansträngde mej till det yttersta.

Detta med att anstränga mej till det yttersta för min Herre är något som hetsar mej alldeles speciellt.

Jag jobbar på nära gränsen av min förmåga. Han begär mer och snabbare ansträngningar och jag följer honom och ökar på min takt ytterligare.
Min ansträngning passerar gränsen för min förmåga och hela tiden hetsar han mej med nya krav och mer ris. För att lyda och slippa riset på den redan överhettade stjärten ökar jag ytterligare, gör det snabbare än vad jag strax innan ansåg vara möjligt, eftersom jag tyckte att jag jobbade på så mycket jag orkade.
Med riset och nya krav ökar han sedan hela tiden på min förmåga, men hastighet och jag vet att slarv finns det inget utrymme för. Det ska gå fort men bli ordentligt gjort. Annars vet jag att han kräver att jag ska göra om, göra om tills han blir nöjd.

Jag känner hela tiden att han flyttar gränserna för min förmåga. Och likväl skulle jag i början, när jag anstränger mej för honom absolut maximalt, svära på att det bara inte går att utföra fortare.

Trots det får han mej att öka ytterligare och göra det ännu fortare och som det inte räcker när jag fått upp den nya snabbare arbetstakten kommer hans krav att det ska gå ännu fortare ändå. Och min kropp följer honom och anstränger sig ytterligare och ytterligare.

Ur mina ansträngningar att göra honom till viljes och vara honom till lags och bara öka springer den underbara underkastelsekänslan som är så eftersträvansvärd och som jag också verkligen får jobba på för att uppnå.

Det är säkert därför som min frivillighetsfas är så tydlig. Jag vill totalt underkasta mej hans vilja och hans krav på mej. Jag ska bara göra det bättre, bättre, snabbare och snabbare fram till den takt och den hastighet som han kräver av mej.

Fönsterputsningen på insidan (utsidan tog jag på lördagen när temperaturen var passande). Jag fick stå naken med undantag för ett litet rött förkläde, som inte täcker mycket mer än den delen av min nakna kulle som normalt skulle ha varit täckt av hår – om jag nu hade fått ha den orakad.
Fullstädigt hela rumpan var bar och det kände jag av under tiden som jag stod på en stol och putsade för fullt, när den träffades av det ena slaget efter det andra. Han tyckte att jag rörde så förförigt på stjärten när jag putsade och det betydde att jag fick avbryta arbete för att på knä framför honom med munnen arbeta fram en orgasm så att han kunde spruta in i ”min, varma, våta, giriga och välkomnande mun”, som han uttryckte det när han kom.

Golvet skulle först sopas, sedan dammsugas (med dammsugaren) och slutligen knäskuras (jag brukar alltid klara av det sista med en mopp).

Knäskurande är inte svårt för Dej att räkna ut hur den gick till, jo naturligtvis på knä eller på alla fyra. Även då tyckte han att jag ”viftade” förföriskt på stjärten när jag jobbade för att på tid hinna med de sträckor som han hade bestämt. Tre gånger fick jag avbryta, en gång för att laga kaffe till honom och servera och två gånger för att ge honom munmassage. Dessa gånger inte till utlösning, den verkade det som om han sparade till annat.

Som Du förstår blev det ett massa avbrytande i julstädningen i år.

But so what! Vad kan en slavinna ha att anföra mot det?

Ordet rättvisa förekommer inte i en slavinnas värld, det är hela tiden ens Herre som bestämmer vad som är rättvist, oavsett hur orättvist vilken annan människa än skulle tycka att det var. Men visst det är ju en del av tjusningen i det hela. Att han bestämmer totalt över mej och därmed också i den delen över mitt tyckande.

Redan min första Herre plockade bort min gamla uppfattning om vad som var rättvist och inte. Att han har lyckats med hjälp av flera björkris kan Du höra på mej nu.
Jag anser ärligt att min Herre avgör vad som är rättvist och vad som orättvist. Och det är alltid rättvis om han bestämmer det, eftersom han håller i riset eller piskan. Alltså en enkel regel: ”Den som håller i riset bestämmer också vad som är rättvist”. Jo, jag tycker det! Det ligger i slavinnerollen att tycka så.

Julskinkan, som var kokt i gårkväll, skulle skötas och griljeras i ugnen, brunkålen skulle hackas och brynas, men skötte sej själv sedan, köttbullar skulle rullas och stekas, diskningar mellan momenten.

Ett diskningsbeting missade jag med 27 sekunder (mot vad han hade gissat och sedan bestämt att det skulle ta att genomföra) och fick 27 slag på stjärten i DOM-ställningen.

Köttbullarna tog 4 minuter för lång tid (och då ska Du veta att tiderna bara ”höftades” av honom, som inte hade en aning om hur lång tid det tar, sedan måste jag anpassa mina ansträngningar till vad han hade slagit fast i fråga om tidsåtgång.

Köttbullsförseningen kostade mej 40 slag av riset på stjärten. Nu kan man lätt bli förblindad att tycka att ”40 slag är väl ingenting”, men verkligheten är den att det spretiga risets alla toppar träffar stjärten 40 gånger och stjärten är redan superöm efter tidigare träffar. Då är det inte LÄTT att stå stilla och bara ta emot, men det gör man, även om stjärten instinktivt försöker att vrida sig lite för att undkomma träffarna eller åtminstone önska att dom inte träffade på samma ställe hela tiden.

En sträcka på golvet tog 39 sekunder för lång till och lika många slag.
En ”avsugning” var satt till 1 min 30 sekunder och det hade jag klarat om inte den förb-de telefonen hade ringt, han svarat och då tänkt på annat. Trots att jag fick fortsätta under det att han samtalade med en arbetskamrat till honom, undrar om denne hörde hans svaga stönande, men det tog 125 sekunder för mycket och gav 25 slag på en redan rosig och öm stjärt.
Kan Du tänka dej att min Herre i nåder efterskänkte 100 slag. Kanske han har ett hjärta i alla fall *LER*.

Annars måste jag säga att ge munservice på tid är eggande även för mej, jag blir alldeles vild av stress och ”gör allt” som jag vet är skönt för honom för att hinna. Samtidigt blir det till en UTMANING. Jag SKA klara det. Och gör för det mesta om inte telefoner blandar sig i mitt liv och mina beting.

Sedan var det pepparkakornas tur (själv hade jag nog köpt färdiga, men hade fått order om att köpa hem en färdig deg). Jag stod vid bordet och han satt på en stol bakom mej. Jag fick många ”uppmuntrande” slag på rumpan när jag kavlade ut degen. Sedan skulle varje plåt hållas fram för honom och godkännas, att jag brände en plåt för att han risade mej (att inte stå stilla under en risning är inte ens tänkbart) och fick 30 slag för det och det rörde sig inte om mer än kanske 5-10 sekunder för länge inne i ugnen, men som jag sade innan begreppet rättvisa finns inte i en slavinnas värld (och skönt är det).

För att sedan det kommit lite mjölstänk på golvet fick HELA golvet skuras om och det tog också 40 minuter för lång tid, men ”bara” 15 för min julröda rumpa. Jag tittade i spegeln på toa, den var totalröd med tiotusentals prickar och små vattenblåsor som bildats. Med normal ögon hade det inte varit rättvist, men för en slavinna, som LOVAT att lyda och underkasta sej sin Herres vilja????

Plocka ut allt i köksskåpen, torka av, tvätta och torka alla hyllor, nytt hyllpapper och sedan ställa tillbaka. Det var uppenbart att han inte hade en aning om att sådant tar tid, så det blev en massa ris på stjärten även om hans justerade tiderna efterhand så att det blev MÖJLIGT, men det första skåpets 4 minuter var bara OMÖJLIGT och det resultatet av den omöjligheten träffade min stackars stjärt. Vet inte varför han alltid börjar med att slå på höger skinka och sedan vänster, när han skiftar, det händer att samma skinka får ta allt och inte bara skinkan utan inte sällan träffar det förb-de topparna långt utanför målområdet, ut på höfterna, upp på det känsliga skinnet vid midjan och ner på låren, beroende på vilken ställning han har bestämt att min kropp ska stå eller ligga i.

Det ligger trots allt något för en slavinna mycket njutningsfullt att bara få stå till tjänst, inte få ifrågasätta, bara lyda, inte få känna orättvisans brännande glöd (jag slår alltid bort det innan känslan väller upp – han är min Herre, han bestämmer och bestämmer även vad som är rättvist.) Jag menar under normal förhållande skulle jag skrikit i himmelens sky, men jag kan tydligen kanalisera denna känsla innan den inställer sej.

Jo, ibland suckar jag, inte sällan rinner tårarna, men hela tiden ältar jag inom mej: En slavinna kan inte känna orättvisa, får inte – och så stillar den sej. Och jag får kontroll på den liksom han har kontroll över mej.



Jo, här har Du lite av min annorlunda julstädning, som jag tror inte är så väldigt vanlig i Sverige eller har jag fel? Att det förekommer är uppenbart det har jag hört från Halmstad i varje fall. På nätet förekommer också signaler om att det inte är helt unikt med julröda skinkor.

Kramar
Anna

(Mottandet och intresset för mina dagboksanteckningar är antingen Noll eller Max, väldigt lite mittemellan. Helt OK!
Om fortsatt intresse kan avläsas så kommer fler utdragur dagboken, med den i Herre-rollen växande Stefan och också när han för in sin storebror Börje i händelserna.
När Stefan väl hade fattat och förstått att det var TILLÅTET och önskvärt med en ”manligt egoistisk Herre” så accelererade han och lät sin fantasi flöda ”FRITT”.
Likväl hävdar jag att det KAN vara bättre att ta en vanligt snäll kille och göra en krävande Herre av honom, än en som redan är färdigtänkt.
Mängden mail (mail blir personligare) är hitintills de som får mej att tro på intresset från läsarnas sida./ Anna)

---

---

Fler noveller av samma författare

Titel	Kategori	Betyg	Datum
Jag Anna, en slavinna 10 (Dagbok)	BDSM	3.8	15/2-05
Jag Anna, en slavinna (Dagbok)	BDSM	3.3	22/11-04
Jag Anna, en slavinna 8 (Dagbok)	BDSM	3.1	8/11-04
Jag Anna, en slavinna 7 (Dagbok)	BDSM	3.7	27/10-04
Jag Anna en slavinna 6 (Dagboken)	BDSM	3.0	23/10-04
Jag Anna, en slavinna 5 (Dagbok)	BDSM	2.8	20/10-04
Jag Anna, en slavinna 4 (Dagbok)	BDSM	3.2	19/10-04
Jag Anna, en slavinna 3 (dagbok)	BDSM	2.9	17/10-04
Jag Anna, en slavinna 2 (Dagbok)	BDSM	2.7	8/10-04
Jag Anna, en slavinna (dagbok)	BDSM	3.7	4/10-04

Kommentarer

Kommentera denna novell

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.