Jag Anna, en slavinna 7 (Dagbok)
Författare: Anna38 Datum: 2004-10-27 00:29:07
Kategori: BDSM
Läst:
10 977 gånger
Betyg: 3.7 (179 röster) 1 medlem har denna novell som favorit
Jag Anna, en slavinna 7 (Dagbok)
(Jag är ledsen att jag måste störa med ytterligare parenteser. Som många andra så har jag sett och hört
s k religiösa personer av båda könen som har kravet på sej att övertala/övertyga andra människor att mer eller mindre betalande gå med i deras övertygelse (kyrka). Min tydlighet i parallellen till min dagbok kan inte överdrivas:
Jag vill INTE pådyvla någon MIN bacill-idé eller övertyga någon att försöka bli slavinna, som inte är det i sej själv.
Men jag skulle gärna ge råd till och uppmuntra de som känner detta speciella inom sej men kanske inte vet hur det kan upplevas SÄKERT.
Med ”säkert” menar jag inte bara på ett säkert sätt utan också på ett sätt där integritet (namn och person) är skyddat. Att vara självvald slavinna är ingenting man vill ha skrivit på sin panna, för alla att läsa.
Jag har läst om hur feminister har misstolkat min roll. Jag menar att tvinga någon till frihet ger väl inte frihet? Liksom att bli tvingad till glädje inte ger någon äkta glädje. Dessutom är det inte säkert att man är glad i hjärtat för att man skrattar. För att spetsa till det lite, är jag kanske mer fri hos min självvalde Herre än den är som är fri i sin ensamhet, för att inte säga ensam i sin tvåsamhet.)
(Jag minns så väl hur jag läste, men inte förstod djupet i, den varningstext på bokens ”Historien om O” baksida.
Jag skulle vilja ha en liknande VARNINGSTEXT här och skulle inte förlåta mej själv om jag fick veta att läsandet av mina dagboksanteckningar hade lockat in någon ung (över 18) och oerfaren tjej i dessa tankebanor, om hon inte hade dem inne i bröstet redan. Dessutom! Det går INTE att gå upp till vilken man som helst och begära, hoppas och tro att han kommer att bli en bra och riktig Herre, det fungerar inte så! Och tänk på:
DET FINNS MÅNGA GALNINGAR DÄRUTE!)
(Begreppet Frihet betyder för mej att du har frihet att, med din egen vilja, välja mellan alternativ och sedan inför dej själv ansvara för ditt val. Denna frihet innebär också, som hos mej, att jag har rätt att välja bort min vilja (frihet) och överlämna den till en annan person i tillit och förtroende. Övertygad om att den blir brukad men inte missbrukad. Längre fram i dagboken kommer jag att visa att även jag har missat på den punkten, trots min överdrivna försiktighet.
Grundtanken: Var och en bestämmer och ansvarar för sej.)
(OBSERVERA: Inga BARN är välkomna med e-mail till mej.
För mej är Barn och Sex fullständigt oförenligt och åtskiljt!)
Jag Anna, en slavinna 7 (Dagboken)
E-mail kimita3
Kimita, slavinna och ödessyster,
som jag lovade ska jag fortsätta att berätta för dej om en av mina helgtjänstgöringar hos Herre B. Han måste ha hittat något hos mej som gör att han sväljer sin stolthet så mycket att jag får komma till honom för ”tillfällig” tjänstgöring, annars hade hans svar varit ett oåterkallerligt Nej. Kanske han tänker låta mej stanna för gott en dag och nu bara straffar mej (hämnas) för att jag lämnade honom och därför håller mej på halster. Hoppas innerligt det!
"Ok, jag måste träna dej på djupt".
"Ja, Härskarinna", svarade hon ödmjukt och accepterande. "Befall, jag lyder och gör precis som du säger".
Hennes ”Härskarinna” störde mej, det var som om det skalade av och tog ifrån mej min egen slavinnedräkt, men jag förstod att hon menade att vara ödmjuk och lydig. Så jag bestämde mej för att låta henne hållas om hon nu kände så inför mej, efter det att vår Herre
tillfälligt hade överlämnat styrningen av henne till mej.
"Du ska veta att det är mycket svårt. Man har naturliga klöknings- och kväljningsreflexer som man måste lära bort och komma förbi. Jag minns när jag lärde det så gick det åt mycket ris innan jag slutligen kunde tvinga ner den så långt i halsen. Nu kan jag bara göra vad jag är beordrad till, att träna dej!"
"Ja härskarinna! Jag vet", svarade hon.
Nu började jag att fundera, massagestaven skulle genast få henne att kväljas och kanske kräkas och det lärde hon sej inget utav mer än att det snabbare på nya kväljningsreflexer. Nej, jag måste använda något mjukare och mer likt en lem. Så kom jag att tänka på korvar.
Jag öppnade kylskåpet och mycket riktigt där fanns Scans lunchkorvar, men också en rak Falukorv. Jag tog en lunchkorv, kastade ett grymt öga mot Falukorven och stängde dörren.
Pia stod kvar i o-ställningen och väntade med öppen mun.
Min maktkänsla var för mej ofattbar, helt enkelt ofattbar i sin sprudlande skamgrepp på mitt psyke.
Jag satte mej på stolen och kommenderade henne:
"Kom hit och lägg dej på knä!"
"Ja härskarinna", svarade hon och lade sej i o-ställningen på knä framför mej och hade fortfarande händerna bakom nacken.
Jag tittade på hennes gapande lilla mun, fast inte så liten ändå och kände en sådan underbar maktkänsla skölja över mej och pirra nere i magen. Lite i en maktdemonstration (den underbara känslan av att jag kunde göra vad jag ville) stack jag in mitt högra långfinger i hennes mun och rörde det därinne. Hon gapade hela tiden lydigt och det kändes underbart att ha fingret inne i henne mjuka våta mun.
Jag skämdes lite (inte så lite) inför mej själv, hon var ju tjej och jag fick inte känna så. Men jag kände tydligt att det inte var kopplat till att hon var av samma kön utan istället till nyvunnen MAKT.
Plötsligt kände jag betydelsen av ordet Maktmissbruk, som jag själv hade hånat och fördömt.
Jag stack fingret ner i bakre delen av hennes mun, mot svalget och hon började genast att klökas. Nu förstod jag att jag skulle komma att misslyckas med min uppgift, trots att jag var så otroligt lojal mot min Herre. Jag kände att jag måste plocka fram lite av den pedagogik som jag lärt mej på högskolan.
"Det är naturligt att kväljas, men du måste lära bort de reflexerna för att lyckas. Det är jobbigt, mycket jobbigt. Det går, men det tar tid. För mej tog det säkert en vecka eller mer. Vi börjar försiktigt. Du måste helt enkelt bestämma dej och bara precis TVINGA den ner i halsen. Sug nu först på min finger, som om det hade varit vår Herres lem."
Hon slöt lydigt läpparna omkring fingret och började suga på det. Jag kände att jag nästan blev arg, men det lugnade sej lite när jag förstod att det måste vara jobbigt för henne att suga på fingret på en tjej.
"Bättre kan du".
Jo, hon ökade själva sugandet så att det blev hål i kinderna, vidrörde mitt finger med tungan, men inget mer".
Jag minns att jag såg Baghera i Djungelboken framför mej, när han smackade med munnen och sa:
"Thu, thu, thu, utomordentligt fånigt!"
Min vrede lade sej något mer, när jag förstod att hon inte kunde bättre. Men Herregud vad hade hon att erbjuda vår Herre, tänkte jag också lite triumferande, eftersom jag visste vad jag hade att erbjuda honom i den konkurensen.
Hon måste lära sig att smeka och stimulera lemmen, inte bara råsuga. Och jag förstod till fullo varför jag blev arg, att hon inte erbjöd bättre för vår Herres njutning.
Jag hade sett en plyertspenna, som låg i fönsterkarmen. Jag tog pennan, vände den och förde gummisidan ner i halsen på Pia. Varje gång hon klöktes drog jag ut den och sedan ner igen. Men det var ingen bra metod.
"Nu tar du pennan själv och för baksidan ner i halsen, gång på gång".
"Ja härskarinna", svarade Pia och jag bländades av hennes underbara leende.
Så började hon lyda befallningen. Två gånger tryckte hon den så djupt ner att hon for upp och bort till vasken. Jag vet inte om hon kräktes, men jag tror det, eftersom det lät så och hon spolade med kranen varje gång.
Jag var nu helt på det klara med att jag INTE skulle klara uppdraget. Hon var helt enkelt för svår. Jag kände mej som en urusel lärarinna.
”OK, jag får ta mitt straff”, tänkte jag accpterande. Men samtidigt så visste jag att vår Herre också visste att det tog lång tid att lära och hans förstående och empatiska sida anpassade säkert kraven på mej till det.
Så gick Pia tillbaka till knästående framför mej, öppnade munnen för nya försök. Visst var hon modig ändå eller kanske bara lydig mot vår Herre. Jag tog nu lunchkorven, bet av yttersta snoppen i ändan så att skinnet precis höll ihop. Sedan stoppade jag in den i munnen på henne och visade hur hon skulle smeka med tungan, på undersidan ”där den känsliga strängen sitter”.
Hon fick sticka ut tungan helt och så förde jag korven med dess tänkta undersida mot ovansidan av hennes tunga och förklarade under tiden så pedagogiskt jag kunde. Jag höll lunchkorven stilla och hon fick utföra rörelserna med tungan. Hon lärde sej snabbt tösen. Så fick hon sluta läpparna om, skapa ett lätt sug och fortsätta att stimulera den tänkta strängen med tungan, men jag fann att jag inte hade någon kontroll på tungan eftersom hennes läppar var slutna omkring korven.
Jag visste inte om hon var lika lojal och lydig som jag, som aldrig skulle få för mej att fuska. Hon fick utföra samma på mitt pekfinger och då kunde jag känna kontrollerande. Jo, hon hade fattat.
Jag förklarade att kravet på tungans hastighet måste hon själv lära sej att känna av, när hon bara skulle kittla, trycka och smekande stimulera och när hon sedan skulle lyssna på hans andning och öka takten efter det.
Jag började känna en viss tidspanik och märkte att jag gick som katten runt en het gröt. Jag lärde henne en massa omkring istället för att angripa mitt uppdrag, att hon skulle lära sej DJUPT. Därför tog jag tag i mej själv och förde ner korven i halsen igen på henne, med effekt att hon började ulka och for upp och bort till vasken igen. Jag tyckte att jag kunde känna björkriset på min egen stjärt. Det var väl inte så att jag längtade efter att böja mej under honom och det var därför som jag inte brukade allvar med mitt uppdrag?
Korven var alldeles våt och salivbemängd så att jag knappt kunde hålla om den utan att halka. Hon fick hålla den själv och föra ner den djupt i halsen gång på gång.
”Du måste bestämma dej och pang ner med den bara!”, försökte jag pedagogiskt. Jag visste att det i grunden var så enkelt, men vägen dit………!
Nu fick jag själv känna på motsatsställningen mellan den triggande maktkänslan att jag fick göra med henne ”vad som behövdes” och den inte så lite stressande ansvarskänslan, att nu ansvarade jag för vad hon gjorde och hon behövde bara lyda mej. Jag kände så väl igen den sista känslan, att bara koncentrera sej på att lyda och strunta i allt annat. Ett mycket avkopplande och behagligt tillstånd. För ett ögonblick förstod jag varför det var så passivt lätt att vara slavinna och så svårt att vara en RIKTIG Herre.
Jag kände hur hela upplevelsen och känslan studsade inom mej och jag gjorde naturligtvis jämförelsen med min Herre och mej själv.
Jag kopplade bort hjärnan (som jag kallar det) och BARA löd honom. Han måste se till att allt blev rätt och säkert. Om jag löd och det blev fel bar han ansvaret och jag visste att han tog det ansvaret på sej fullt ut. ”Han borde ha tänkt på den effekten innan”.
Nu var det jag som måste tänka i nivåer och ta ansvaret för vad jag bestämde och hon bara slaviskt utförde.
(Vet du, Kimita, att jag har frågat mej själv flera gånger: (och diskuterat det med Herre B) ”Vem är ´starkast´, en Herre eller hans slavinna?”
Det kan vara slavinnans underkastande som ger en Herre hans styrka och utan slavinnan och utan hennes underkastelse och erkännande av hans makt, blir han till ingenting eller som vilken man som helst.
Har han flera slavinnor, som alla erkänner hans makt, blir han ännu starkare, eftersom de genom sitt mångfald ökar hans totala makt, inte minst i deras inbördes konkurrens.)
Jag mindes att när jag första gången fick ner lemmen djupt så passade min dåvarande Herre på att rappa till mej över stjärten med riset. Jag fick då ligga på magen och på längden i soffan, där han satt, så att jag hade mitt ansikte över hans lem och benen utanför ena soffgaveln. Han rappade till mycket hårt först och när jag öppnade munnen för att skrika spontant så tryckte han ner mitt huvud så att lemmen helt plötsligt hade kommit förbi "spärren". Det finns nämligen en spärr av något slag som man måste förbi. En spärr som känns när man går över den.
Nu förstod jag att Pia måste öva MYCKET på detta för att klara det, men kravet på den röda stjärten fanns kvar och det var jag tvungen att ta itu med. Lite ursäktande påminde jag henne om den långa piskan och sa:
"Som du vet så måste vi risa stjärten röd på dej för att du inte ska råka ut för den långa piskan". Har alltid undrat varför sjukvården använder så mycket "vi" när de menar du, kanske för att det ger en vi-känsla. Jag har själv gjort det många gånger och också väntat på frågan: "Vilka vi?", men sällan fått den.
"Ok" svarade hon kort och accepterande.
”Jag måste ju” tillade jag ursäktande mer inför mej själv än inför henne.
"Hur ska jag ligga så det blir lättast för dej". Nu talade hon som en riktig slavinna och jag kände hur maktkänslan grep tag i mej. Jag kände också djupet av hennes fråga. Hon skulle ha ris på stjärten och hon ville ligga så att det blev bekvämt för mej att piska henne. Det värmde på något konstig sätt ner i magen. Vad det min bacill som upplevde en ny dimension av bakvänt tvång?
Jo, i det ögonblicket kunde jag känna hur en Herre upplevde maktberusningen. Samtidigt så lärde jag mej ännu mer hur jag skulle säga till min herre för att förstärka den ytterligare. Jag skulle vara så ödmjuk det överhuvudtaget gick och svara som det förväntades av mej eftersom hans maktberusning förstärktes och sedan återskapade min underkastelsekänsla.
"Lägg dej över mina knän här från höger". Den nakna Pia ställde sej först på min högra sida, lade sej ner på knä samtidigt som hon vek överkroppen över mina knän med huvudet och armarna ner på min vänstra sida.
Vet du Kimita att jag kände igen hur det kändes i alla hennes rörelser, som jag själv har fått repetera oändliga gånger, när det var min stjärt det gällde och det gav en dubbel och hetsande känsla.
Det kändes tudelat men inte helt fel att för en gång skull befinna sej på andra sidan om risets stickande, brännande och svidande toppar.
Jag höll riset i omväxlande höger och vänster hand och tittade ner på hennes lilla välformade rumpa, såg att hennes höfter höll på att visa lite svällning men mest hade hon ungflickans pojksmala höfter. Jag räckte ner korven till henne och talade om för henne att hon skulle föra ner den i halsen och själv öva på det när jag sade: DJUPT och kommenderade det samtidigt.
Kommandoordet som var samma som min herre använde och det var det hon måste lära sej att reagera reflexmässigt på. Det som jag hade fått gör under flera år av träning och utförande.
Jag såg att hennes båda skinkor spände sej och kände igen den hemska ångesten och rädslan innan första slaget kom och satte igång den kemiska och neurologiska processen.
Plötsligt tänkte jag på att hon kanske inte alls upplevde något endorfin eller felkoppling (läs: dubbelkoppling) mellan smärt- och vällustsinnet, som du och jag gör. Jag fick nästan panik men framförallt dåligt samvete. Skulle jag verkligen risa henne. Jo, jag måste ju annars skulle hon få smaka den långa piskan och han skämtade inte med den tonen och det ansiktsuttrycket som han hade haft. Jag tror mej känna honom.
Men Gud, varför drar jag ut på det när jag själv vet hur hemskt det är att vänta? Jag var inte arg på Pia längre, den uppbyggda gamla hatlusten att piska ut min egen vrede hade totalt försvunnit, fanns helt enkelt inte kvar.
Dessutom varför skulle jag vara arg på henne. Jag hade frivilligt lämnat honom och hon hade kommit in i mitt ställe. Jag hade ju inte ens rätt att vara arg på henne, kanske det har varit du, Kimita, som i dina mail vänt min vrede (för att jag lämnat honom) från henne.
Jag vet inte.
Jag lät det första slaget träffa rakt över hennes spända skinkor, som ryckte till och jag ångrade det i samma ögonblick. Jag tyckte så fruktansvärt synd om henne och hennes lilla stjärt. Samtidigt kände jag att denna sidan av riset var inte min grej, jag skulle nog hålla mej enbart till slavinnans roll.
"Ett", räknade hon lydigt och jag fick tårarna i ögonen av hennes ödmjukhet, men jag måste risa henne. Hon skulle ju vara röd om hela stjärten och att fuska med rödfärg var inte ens tänkbart. Herre Gud det var ju för hennes egen skull som jag risade henne. Jag kände att detta var sant. Jag fick inte ut något av det, jag bara hjälpte henne. Den tveeggade lögnen: ”Det är för din egen skull” ringde igenkännande i mina öron.
"Tvåå", räknade hon och jag förstod att min hand hade daskat till med riset igen.
"DJUPT" kommenderade jag igen och kände att jag hade ingen som helst kontroll HUR hon gjorde det. Jag måste träna henne efteråt och ge henne ris nu så hon kanske slipper piskan. Men jag hörde att hon kväljdes och tänkte: "Bara hon inte spyr ut på golvet". Jag tål de flesta lukter, men inte den.
Så rappade jag till henne gång på gång, men inget räknande. Jag accepterade att hennes mun var upptagen av annat. Jag såg att hennes skinkor var rödprickiga eller rättare sagt hundratals små vattenblåsor på rödrosa som började att framträda där topparna på det stickiga och spretiga riset träffat. Hon spände stjärtmusklerna hela tiden och jag hade inte hjärta till att befalla henne att slappna av. Det var helt uppenbart, hon kände inget välbehag det såg jag på henne muskler.
Jag kände det med kvinnligt avkännande: ”Hon tyckte INTE att det är skönt. ” Och det gjorde det hela ännu värre för mej.
"Ska vi vänta ett tag?", frågade jag lite fegt.
"Nej, det är lika bra att få det undanstökat", svarade hon. Som svar fick hon fyra-fem snabba rapp, som fick henne att dra efter andan. Jag ångrade dem under tiden som jag gav henne dem. Hur man nu kan det.
Kramar och Pussar
Anna
++
kimita4
Kimita,
Slavinna och ödessyster,
Min far sa: "Äras den som äras bör", och med det menade han naturligtvis att ofta hamnar äran för något på fel ställe. I fallet med Pias djupt så var min insats genant blygsam. Jag gjorde ens det jag skulle göra.
När vår Herre kommit hem och in i köket så hittade han oss båda nakna och i o-ställningen (vi hörde honom komma). Han satte sej på en stol och beordrade fram henne på knä framför sej. Lydigt låg hon gapande framför honom. Hon visste vad som skulle begäras av henne. Hon fick öppna munnen och ta in hans stora lem i munnen.
Hon följde hans order om DJUPT i den sekunden han uttalade det och tvingade ner den, men om hon gjorde för hans, sin eller min skull kommer endast framtiden att utvisa. Jag tittade gapande på och såg att hon för några sekunder hade läpparna nere vid hans hårbuske.
Det räckte för honom och hon fick låta den lämna munnen direkt.
”Men Gud, hon lyckades direkt!”
Jag blev fullständigt överraskad och hade varit helt inställd på att ta straff för misslyckande och kände samtidigt att min kropp, som en martyr, skulle fånga upp och ta emot slagen som var avsedda för henne.
Bara att klara av DJUPT direkt efter så lite träning är en prestation värd ett Nobelpris, det kan intygas av de få kvinnor som behärksar denna konstart. (Jag tvivlar starkt på att Nobelkommittén skulle se det så, om inte männen där hade fått uppleva dess effekter, förstås. *ler underfundigt*)
Efter att ha givit MEJ beröm lät han henne fortsätta att suga honom vanligt. Det förvånade mej att han inte berömde henne, det var ju hon som utförde prestationen (både du och jag vet att det är en prestation), men nej, jag fick berömmet. Säkert hade han en tanke med det som jag inte stod.
"OK Anna, vad önskar du dej i belöning?"
"Herre, jag skulle gärna vilja ha en slidorgasm", svarade jag.
Jag vet att om han frågar om något vill han ha svar på det och inte en massa kvinnliga krusiduller och omskrivningar - utan rakt svar. Det är något som jag avundas mannen, tillsammans med en del annat förstås.
En renodlad slidorgasm har jag längtat efter länge. Som du vet är de inte så vanliga eftersom de flesta kvinnors njutningar är kopplade till klitoris.
Jag visste att enda vägen för mej att få en slidorgasm var att han försatte mej i hypnos och "lade" in impulsen i mitt undermedvetande och öppnade upp just den perceptionen. Han lade ALDRIG in något som jag inte gått med på innan, det skulle vara "ojust", som han brukade säga. Och som jag sagt tidigare, frivillighetens flagga var hissad högt framför hans hus. Det gör honom bara ännu tryggare för mej och tyvärr för andra också!
"Ok, då får du det."
"Eller en psykisk orgasm, Herre", försökte jag och kände hur hjärtat slog av ren upphetsning och hur mitt psyke kände igen den, bara jag uttalade orden.
"Var inte otacksam, slavinna! Nu får du en slidorgasm denna gången", svarade han kort. Bara att han sa slavinna istället för Anna markerade tydligt min plats. Men hans tonläge signalerade också att Anna hade gått över en gräns, otacksamt begärt MER. Så jag rättade mycket snabbt in mej i ledet.
"Tack herre, tack, tack", jag upplevde en översvallande tacksamhet.
Detta med att vara slavinna är också att mottaga en av sin Herre väl avvägd blandning av uppmuntran, beröm, belöning å ena sidan och missnöje, tillsägelse, anmärkning, straff å andra sidan. Allt i proportioner och intensitet som "vår" Herre ensamt och allsmäktigt bestämmer.
Bedömde han något som bestraffningsvärt så var det helt enkelt det - ordet rättvisa existerar inte i slavinnevärlden, där är det bara "The Masters" värderingar som gäller och det kittlar skönt i någon nerv.
Jag minns att det har hänt att han har missuppfattat något och jag fått ta emot straff för det, men då har jag tagit mitt straff eftersom det är hans bedömning (inklusive eventuella missuppfattningar) som gäller och det känns rätt för en riktig slavinna. Det är också ett martyrskap som bacillen tycker om och älskar och sedan belönar på sitt hemliga sätt.
Jag såg verkligen fram mot denna överjordiska njutning som låg framför mej. Hans ordhållighet är sådan att har han sagt det (lovat) så är det inteckningsbart i bank (hoppas att också Pia inser det).
Jag tittade på den i o-ställningen stående Pia (Jag stod själv också så) att hon inte riktigt förstod var som pågick, men hon registrerade, det syntes. Och hon log. Hon har ett gåtfullt, halvt inåtvänt leende, som är mycket kärt och samtidigt mycket gäckande - ungefär som det leendet som Herre BB berättat att en Sonja hade, när han "höll på med henne" för länge sedan. Till min fullständiga överraskning (överraskningarnas man) ville han veta hur jag hade gjort i detalj.
Det räckte inte med effekten för en beteendevetare, vägen dit var ännu viktigare om den skulle vetenskapligt kunna vederläggas.
Jag berättade om lunchkorven, pennan, mitt och mina fingrar i hennes hals och sedan om hur hon legat över mitt knä och fått ris.
"Staven då"?, frågade han plötsligt. "Jag sa att du skulle använda en massagestav, har du inte gjort det?".
På något sätt kändes jag på mej att han visste svaret utan att kunna veta det.
Det snurrade runt i mitt huvud, där jag stod med händerna knäppta bakom nacken. Men Gud det hade jag glömt bort eller rättare sagt sorterat bort eftersom jag visste att den var så hård och otymplig. Hur kunde jag som slavinna ifrågasätta lämpligheten av att använda en hård plaststav i den mjuka halsen på en flicka, när min Herre hade bestämt att det var lämpligt. Jag kände att jag blev röd i ansiktet.
Kimita, jag skämdes, så mycket att jag skulle kunna sjunka genom golvet. ”Men Gud hur har jag tänkt?”
Att bortförklara med att jag hade glömt bort den, nej, det fanns inte med i mitt huvud. Man ljuger inte för sin herre och HELST inte för sej själv heller!
"Nej herre, jag använde inte staven, jag tyckte att den var för hård för hennes hals och risken att hon skulle kräkas var större".
"Så då tycker du att jag inte kunde avgöra det?"
"Nej herre, jag har gjort fel, jag skäms och är beredd att ta det straff du utdömer och jag har gjort mej förtjänt av det, vad det än blir. Jag en enkel slavinna ska inte ifrågasätta vad du har bestämt, jag ser nu att det säkert hade ett annat och djupare syfte som inte min dumma hjärna förstår. Förlåt - du är min Herre! Det är du som bestämmer och jag som ska lyda dej. Förlåt!"
För att ytterligare visa min ödmjukhet inför honom, föll jag på knä i o-ställningen (i övrigt samma ställning men på knä) och naturligtvis fortfarande så brett mellan benen, som jag var intränad på. Jag böjde fram mitt huvud med händerna kvar om nacken och tittade ner i golvet. Jag kände det som om jag inte var värdig att möta hans blick.
"Hur f-n kunde jag vara så dum? Jag kommer ju alltid ihåg ordagrant vad han säger i sina order".
Jag hade fullständigt glömt bort att Pia fanns i rummet och stod nästan mittemot mej. Jag hade inte sett henne i min skam över min miss, trots att jag flera gånger tittade rakt på henne.
(Jag tror jag blir tossig, jag har skrivit flera sidor från här och framåt, till dej och glömt att spara så tiden har gått ut, modemet lägger av och jag får skriva om.)
I varje fall tittade han på Pia och befallde kort:
"RIS!"
Hon sprang bort och hämtade björkriset, som stod i sitt Höganäskrus bara två meter ifrån henne. Det tog henne säkert inte 3 sekunder att vördsamt överlämna det till honom med rätt sida mot honom. Han ställde köksstolen mitt på golvet och satte sej på den.
Sedan av en outgrundlig anledning fick Pia lägga sig naken, på rygg och raklång på golvet så att hon hade sitt huvud vid hans högra sida och kroppen rakt fram mot vasken.
Detta stämde inte: ”Det var ju jag som skulle straffas”, tänkte jag.
Men så fick delikventen (brottsliga jag) ställa mej på hans vänstra sida (och det var smart i förhållande till när jag hade Pia liggande över mina knän - jag fick skifta över riset till vänster hand för att nå ner över hennes rumpa och hennes lår. Istället hamnade felaktigt, när jag höll riset i höger hand, många av mina slag upp mot den känsliga midjan och den har inte med smisk att göra.)
Jag fick lägga mej över hans knän så att jag hade stjärten på hans vänstra sida och huvudet på högra sidan. Jag fick mitt ansikte alldeles kloss mot och ovanför Pias.
"Pia, nu ska du med tungan slicka bort tårarna från Annas ansikte och efteråt vill jag inte se en tår i hennes ansikte, har du förstått?"
"Ja, herre", svarade hon ödmjukt bara en knapp decimeter ifrån mitt ansikte.
Jag förstod att, när han sa på det sättet, jag skulle verkligen behöva gråta. Och det var jag väl värd så dum som jag varit – oförlåtligt?
Men min (vår) herre är sådan att när han väl har bestraffat något, har det inte hänt. Det är bestraffat, avklarat, glömt och förlåtet. Sedan går han direkt vidare, likt en lärare jag hade i 5:te klass (kanske 6:te).
Jag lade mej tillrätta. Till rätta för honom för att han skulle kunna träffa min stackars stjärt precis där han ville se musklerna rycka till för slaget och skinnet färgas rött i tusentals små rosa prickar. Jag kände hans lem peka med bestämdhet mot min mage. Det förvånade mej något att han inte lät henne suga honom under tiden. Men så tänkte jag att han alltid hade beräkningar med vad han gjorde och bestämde. Jag kände att jag i trygghet ville överlämna mej själv åt honom, vara i hans våld. Sedan gick det upp för mej att hennes munservice skulle vara svår att hantera om han ville ha mej över sina knän samtidigt. Ibland kommer jag på hans nivåtänkande.
Jag skulle hemskt gärna vilja göra annat med lemmen istället, som du vet är man lite rädd och nervös innan det hela börjar. Men så kom jag på att jag säkert skulle komma att göra något för hans lem genom att flyktmässigt låta min stjärt, alldeles under hans ögon, hoppa i hans knä när risträffarna skulle börja att dansa sin egen dans, i hans takt, på min stjärt. Det skulle säkert ge lemmen ytterligare stadga och spänning. En spänning som antingen Pia eller jag skulle få agera för att lossgöra. Hur och när visste bara han. Och det är spännande och eggande rätt.
När jag hade lagt mej tillrätta för honom lade sej Pia tillrätta efter mitt ansikte för att kunna utföra sin uppgift. Jag väntade men han bara strök över mina skinkor med sina mjuka händer, det kändes skönt men väntan var olidlig, så att jag bad inom mej: ”Sätt igång och risa mej! Jag är värd det som inte, efter dessa år, har lärt mej en slavinnas enkla och totala lydnad utan ifrågasättande och egna värderingar.”
Så träffade plötsligt det första slaget rakt över vänster skinka och ner på utsidan av låret. Jag hann att tänka: ”Jaha, nu låg jag själv här, efter att bara någon timme innan varit den som höll i riset och fick nosa på maktkänslan.”
"Ett, tack Herre", skrek jag ut och kände att hela underkroppen hoppade till i hans knä.
Det gjorde ont, det brände, stack och sedan kom svedan som tusen eldar. Pia hade sin mun 4-5 centimeter från mina ögon och jag såg hennes mun röra sej och hon viskade "Stackars Anna, jag lider med dej". Det brände till i mitt samvete att hon sa så, eftersom jag strax innan hade gjort samma med henne.
Munnen öppnade sej igen och tungan kom ut och vidrörde min kind i en svepande, slickande rörelse. Det kändes underbart, mjukt, vått, varmt och taktilt vidrörande.
Hela upplevelsen var så omtumlande för min hjärna, stickandet, svidadet och hettandet på stjärten och hennes mjuka, våta, varma och slickande tunga som vidrörde huden i mitt ansikte, bättre än den bästa antirynkkräm.
Sedan kom tre slag till i snabb takt och han slog på höger, vänster och höger skinkor. Jag kände hur skinkorna instinktivt spände sej och jag skrek ut:
"Ajjj två", "Tre Tack Heeeerre", "Fyyyyraaaaa, Tack".
Men nu började bacillen belöna mej fullt ut på sitt svårbegripliga sätt.
Omedelbart efter, innan jag hade hunnit hämta andan, kom tre svidare och stickare till. Denna gången tog topparna ner på insidorna av låren.
Normala människor skulle ha dragit ihop benen för att skydda sej mot fler träffar där, men en slavinna koncentrerar sej och för hellre isär sina ben lite mer för att inför risets ägare markera öppenheten och att det är Han och inte en hon som bestämmer var träffarna ska ske.
Så gjorde jag och endast Bacillen vet var jag fick kraften ifrån.
"Femmm", "Sex", "Sju".
Redan det första slaget hade öppnat tårkanalerna och sedan var kranen öppen. Jag hade bestämt mej innan för att inte gråta inför Pia, men nu kunde jag inte längre. Nu såg jag återigen i närbild hur munnen öppnades och ut kom tungan och slickade i långa smekande och fuktiga drag först på den ena kinden och sedan på den andra. Jag kände hennes tröst i tungberöringen. Jag såg munnen röra sig och hon viskade: "Ska jag säga åt honom att sluta?". Och jag svarade viskande:
"Nej, för himmelens namn! Lova att du inte gör det!".
"Ok", viskade hon tillbaka och tunga kom ut igen och slickade bort tårarna från min panna. Emellanåt när träffarna kom lyfte jag instinktivt upp huvudet i en båge uppåt. När jag förde ner huvudet igen slickade hon mej tårfri.
Så kom fem slag i rask takt, nu enbart på lårens insidor och nedre delarna av skinkorna. Stolt kände jag hur benen stannade isär. Jag tror att det andra slaget var värst av dem alla och det följdes blixtsnabbt av det tredje.
Du Kimita vet att risandet också hade påverkat min Bacill och jag hade mitt i allt tidigt börjat känna bacillens först smärtlindrande och sedan hur den triggade igång underkastelsekänslan. Det var säkert därför mina ben höll sej isär. Jag ska inte ta den heroiska äran åt mej för någonting som styrs inne i min kropp och psyke.
"Åtta" "Niiiiiiooooo" "Ajjjjjjjaajjjj". Det kändes skönt att få gråta ut och markera den vällustblandade smärtan och jag förstår vilket helvete du måste ha haft, som inte har kunnat skrika ut den av risk att Stefan skulle sluta att slå dej.
Sådan risk har inte jag, min herre slutar bara när han vill. Jag skulle precis säga "Tio", när han bestämde: "ETT" och jag förstod att jag hade räknat fel.
Det kändes som en anmärkning, mycket värre än träffarna på skinnet. Som du säkert har förstått är jag mycket känslig mot anmärkningar från den som är min herre. Jag vill lyda till 100 %, ja egentligen 110% genom att vara steget före min Herre med tanken i hans krav på mej för att sedan perceptionssnabbt lyda när ordern kommer.
"Ett", rättade jag mej.
"Två", Treeeeeee", "Fyra", "Fem, tack herre, jag ska vara lydig, jag lovar". Nu flödade endorfinet i mina ådror och dubbelkopplingen i hjärnan mellan smärt- och vällustsinnet hade inträtt (Eller rättare: båda kranarna var öppna samtidigt. Det vet jag nu efter mina universitetetsstudier. Innan dess var det fullständigt obegripligt för mej och jag bara accepterade.)
Pia slickade in runt mina ögon och in i ögonvrån, där hon fångade upp färska tårarna. Jag var blöt i ansiktet, men utav hennes saliv. Hon hade en varm och mjuk tunga, men hon använde mycket saliv Pia.
"Anna tycker att du har gjort dej förtjänt av fler slag?", frågade min Herre, mycket provocerande.
Så vad svarar en slavinna på en sådan fråga?
Jo, hon lägger sitt liv, nåja sin stjärt, i sin Herres händer.
"Ja, herre, jag är tacksam om jag kunde få några fler", svarade jag lydigt eftersom jag visste att det var det som förväntades av mej. Det var säkert bacillen som hetsade allt osunt förnuft och gjorde att jag fick fram det. Jag kände såväl att han visste, kände och förutspådde det svaret. Förmodligen ville han bara höra det. Jag hade ju själv fått vara på andra sidan av risets hetsande toppar så jag började ana lite utav denna världen också.
Pia stannade förvånad upp mitt i en slick av mitt ena öga. Förmodligen trodde hon att jag blivit tokig. Jag såg hennes mun röra sej men jag hörde inte vad hon sa, men anade hennes förvåning, eftersom hon på grund av tårarna kände igen att det verkligen gjorde ont och förstod att jag INTE ville. Men nu ville jag igen?
Detta var ett spel mellan honom mej, som jag tacksamt kände igen som en underbar samhörighetskänslan mellan oss.
Han svarade inte utan rappade till ett tiotal slag i rask rakt och nu över hela skinkan och topparna ner över lårens insidor och inte sällan träff på mitt sköte och jag kände hur det brände på blygdläpparna, men benen stannade i särat läge, som om jag ville ha fler träffar just där och det ville jag inte eller ville jag det? Bacillen ville att jag skulle tvingas och att han bestämde träffarna.
Tårarna flödade och jag skrek ut min smärta (men också min vällust) jag började gnida mitt blygdben mot hans knä, eller rättare sagt hade jag lägligt i mitt "hoppande" kommit att hamna mot hans spända lem. Det verkade det som om han, när han märkte detta, rappade ännu hårdare. Men det ökade bara på den vällustblandade smärtan).
Jag kände att alla mina tår på båda fötterna var spända mot golvet och benen förda isär så mycket det gick. Jag tänkte på vad jag skulle kunna göra med tungan på hans pung och lem och jag längtade att få den belöning det skulle vara att få serva honom. Känna hans obeskrivligt babymjuka skinn på hans stenhårda och bultande lem mot mina läppar och bara njuta och KÄNNA!
"H-vete", tänkte jag. Jag hade glömt att räkna högt. Jag vet att vi kvinnor har simultanförmåga, att vi kan utföra många saker samtidigt. Här kom jag på mej själv med att INTE kunna känna Pias slickande tunga i ansiktet, få pisk, gnida mej mot hans lem, hålla benen isär, tänka på hur jag skulle vilja serva honom med tungan och samtidigt räkna högt. ”Bättre kan du Anna!”, manade bacillen med viss skadeglädje inom mej.
Jag visste inte var jag var i räkningen så jag försökte:
"Åtta" "Nio"
"Isär med benen max".
Jag flyttade benen ytterligare isär, mer som en markering eftersom det inte gick mer och strax efteråt träffades lårens insidor av fyra, fem riktiga "stingare" och en avslutande med topparna ner över skötet. Men jag var bortom smärtgränserna. Det kände bara skönt och benen särades och höjde för varje slag. Jag hade satt båda händerna i spjärn mot golvet.
Pia slickade och slickade mej nu över hela ansiktet och som kvinna kände jag igen hur mycket ömhet, omvårdnad och tröst det fanns i hennes beordrade tungarbete. Det kändes gudomligt skönt med hennes tunga i ansiktet, det kändes som att bli tvättad i ansiktet med av en tunga. Någonting som jag inte ens i mina vildaste drömmar hade kunnat föreställa mej. Men min Herre hade denna upplevelsen i sin bakficka åt mej.
Min räknemiss. Jag vet inte om min Herre direktbestraffade mej, med slaget ner mot skötet eller han lät det bero. Han sa inget och jag sa inget.
Hade Pia sagt något hade jag dödat henne. Nåja, inte dödat, men min hand hade kommit ihåg det när jag hade haft hennes stjärt framför mej nästa gång.
När min konstiga orgasm hade lagt sej fick jag resa mej upp och ställa mej i DOM-ställningen framför honom med handflatorna i golvet och stjärten mot honom. Han studerade min baksida. Pia fick resa sej och lägga sej på knä framför honom för att börja suga honom. Jag var tvungen att ta ett steg, på alla fyra, framåt för att lämna plats åt henne bakom mej. Det tog inte lång tid. Jag tror att jag bara fick två slag på stjärten, sedan kastade han riset på golvet.
Jag stod kvar och väntade på att han skulle säga åt mej att resa eftersom risbastun förmodligen var slut för denna gången. Nu först kände jag hettan och sveda på hela min baksida. Men det kändes också skönt att han, i sin makt över mej, hade framkallat den. Och att han hade RÄTT att göra det om han ville.
Pia fick lägga sig på knä bakom mej och fick order om att slicka med tungan över alla träffplatserna, på hela stjärten och låren.
Hon lade sej lydigt på knä bakom mej och jag såg henne mellan mina ben i min nu upp-och-ner-vända-värld. Såg hur hennes bröst gungade lite när hon rörde sig. Hon började slicka nere på låren och sedan hela vägen upp till korsryggen, dit tydligen också några träffar hade hittat. När hon var längst upp reste hon sej så mycket att jag kände hennes mjuka och varma bröst mot baksidorna av mina lår. Hon ödslade med saliven och det var ett gott liniment för risat skinn, som läkemedelsföretagen inte kommit på, men det är klart det risas inte längre i Sverige, mer än i speciella kretsar.
(Fast ibland får man känslan av att det risas mer i dag än någonsin, men det står inte i tidningarna). Jag tror att "rödstrumporna" skulle skrika i himmelens sky om dom visste. Samtidigt hade någon av dem KANSKE mått riktigt bra utav att få vara slavinna under några timmar eller en dag, inför RÄTT Herre, förstås. (Nej, förlåt, nu var jag dum! Min grunduppfattning står orubbad kvar: Var och en väljer för sej och tar också ansvar för sina val inför sej själv!”
Men jag vet EN argumenterande feminist i en storstad i Skåne som blev ”överlöpare” efter att hon hade träffar rätt Herre och idag har hon bedyrat att hon är en ”lycklig slavinna”. Närheten mellan storheterna är ibland hårfin.))
Vår Herre reste sej och gick och vi stod och låg kvar i de ställningar vi var beordrade till. Jag tyckte att det var mycket behagligt med hennes mjuka, våta tunga på det ömtåliga och bestraffade skinnet och han fick gärna gå in och titta på TV och glömma oss, så kunde jag känna hennes tunga hela kvällen. För om han inte beordrar henne att sluta är det alltid det sista som gäller.
Hon frågade mej mellan slickningarna vad som hade hänt om hon sagt ifrån att han inte skulle piska mej mer.
"Svårt att veta exakt, men jag gissar att han hade fortsatt och givit mej några extra bara för att du hade lagt dej i.
För att du satt dej upp mot honom gissar jag att han hade beordrat mej att piska dej hårdare än vad han piskade mej och förmodligen dubbelt eller tredubbelt så mycket.”
”Och jag hade varit tvungen att lyda honom! Jag visste att det betydde problem så därför stoppade jag dej, men frågan är: Skulle du verkligen vilja sätta dej upp mot honom? Då är du ingen riktig slavinna! ", tyckte jag.
Hon började gråta och berättade att hon minst av allt ville sätta sej upp mot honom. Hon ville, som jag, lyda honom i allt och även tävla mot mej om vem som var lydigast, men att hon tyckte så fruktansvärt synd om mej.
"Du får inte lov att tycka synd om mej. Jag njuter OCKSÅ när han risar mej. Hur var det när jag risade dej på stjärten, visst tyckte du om det också?"
Hon svarade undervikande att hon helst inte ville tala om det, eftersom hon inte visste riktigt själv. Jag tror att hon rodnade, men jag bara gissar. Hon var ju bakom min rygg och slickade mitt ömmande och brännande skinn.
Kimita, jag vet att du som bisexuellt undrar om Anna har börjat tycka om tjejer och svaret blir ett dundrade NEJ! Inte så, men hennes mjuka och våta tunga på skinn, som hade råkat illa ut, var en skön upplevelse, det kan jag inte förneka.
Kimita, mer om mina "lediga" dagar i Skåne kommer senare.
kramar,
Anna
(Här slutar jag nu. Om fortsatt uttalat intresse för dagboksanteckningar finns kommer: ”Jag vet inte riktigt, men förmodligen, ANNAS JULSTÄDNING (den börjar ju närma sej nu – om någon Herre/slavinna vill ta efter) och MÖTET med och underkastelsen inför någon av mina Herrar, eller kanske början på ANNA SOM PONYGIRL, nästa gång. Dagboksanteckningar är på flera tusen sidor så jag har en sjö att ösa ur och det mesta är inte uppvisat förr. Jag håller likväl på att överföra det handskrivna till WORD och det är en bortglömd läsning för mej.
Glöm inte att min e-mailadress är öppen för fördjupande frågor och annat. Det skulle jag också se som uttalat intresse. Hej då, Anna.)
Fler noveller av samma författare
mycket hög kvalietet,som vanligt,väntar otåligt på nästa del,ser speciellt framemot Anna som ponygirl.Ös mer från ditt djup!!