Jag Anna, en slavinna 4 (Dagbok)
Författare: Anna38 Datum: 2004-10-19 18:23:43
Kategori: BDSM
Läst:
7 571 gånger
Betyg: 3.2 (305 röster) 1 medlem har denna novell som favorit
Jag Anna, en slavinna 4 (Dagbok)
(Här kommer lite fler plock från dagboksanteckningarna, var så goda)
Flugorna
Min egen Kära Herr Dagbok,
För att du ska få en uppfattning om hur TOTAL jag försöker låta min lydnad vara så ska jag berätta en RYS-MYS händelse som inträffade hos min Herre A.
(Det var ganska tidigt i vårt Herre – slavinna-förhållande då jag var precis före 20 år. Jag vet att Du tänker: ”Ung och blåögd”.
OK, så var det nog och jag älskade min fjärran prins på hans vita häst.)
Han hade en härlig och otroligt kittlande fantasi.
På våren hade vi hämtat ner saker från vinden och några husflugor hade vaknat till liv och kommit ner. Där var också en stor fluga (som barn kallade vi dom för "spyflugor") stor, blågrön och äcklig. Jag hatar flugor och kan bli fullständigt galen när de surrar omkring mej.
Att få in en i sovrummet en sommarmorgon ska vi inte tala om.
Jag började direkt i städiver och gammal hämnd att jaga dom med en flugsmällare. Men min Herre avbröt mej.
Jag skulle precis säga att ”jag ville ha bort dom”, när han stoppade mej. Han bestämde – punkt – och det kändes så skönt när han bestämde.
Han sa att han skulle gå till djuraffären och strax komma tillbaka och jag förstod att han hade sett någon ny flugfångare, som han ville testa.
När han kom upp befallde han mej:
NAKEN!
Jag reste mej upp och slet kläderna av mej, ställde mej i Orderställningen och väntade på att bli dominerad.
SOMERSAULT! (eg. KULLERBYTTA)
Jag böjde mej framåt och ner till golvet, satte nacken och axlarna i det och slog en kullerbytta framåt, (det var en intränad (läs inrisad) ställning som det går blixtsnabbt att inta) och stannade när stjärten var precis rakt upp mot taket, nacken böjd mot golvet. Benen flög snabbt starkt isär och tårna greppade mot golvet framför mej, för balansens skull. Jag visste att denna ställningen blottar underlivet mer fullständigt än någon annan ställning. Han kunde ju uppifrån se mej som underifrån. (Att det kan vara så rysligt intressant.)
ÖPPNA!
Blixtsnabbt for mina händer upp och drog isär blygdläpparna.
Jag hade noll uppfattningen om vad som skulle ske, förmodligen hade han glömt flugorna.
Så tog han fram en liten flaska och hällde något in mellan blygdläpparna och följde skåran bakåt till stjärthålet och "duttade" lite på skinkorna och drog en sträng av vätskan på insidorna av båda låren. (Den var seg, klibbig som sirap - därför kallar jag den sirap - men vet än i dag inte var det var. Han hade flaskan kvar. Men FLUGORNA blev som tokiga)
"Du ligger blickstilla och rör dej inte ur fläcken, inte så mycket som ett finger får du röra, har du förstått?"
"Ja Herre", svarade jag och började långsamt att fatta, det som jag hade haft en ryggradskänsla av redan när jag fick ordern om kroppsställningen, vad han höll på med när en fluga landade på min vänstra skinka och började spatsera omkring, sedan kom fler.
(Det jag kände från början att han skulle vänta tills flugorna landade på mina skinkor och då klappa till med flugsmällaren, men detta var ännu mer utstuderat.)
De drog som av magneter till "sirapen", som de sög upp med sina snablar - eller vad det är de har.
Hans order om att jag skulle ligga blickstilla ringde fortfarande i min öron och hetsade någon nerv i magen.
”Han skulle minsann få se att jag låg blickstilla”.
Min järnvilja därinne kände sej utmanad och Du kommer längre fram att förstå att det kan vara perfekt för en lydig slavinna att ha en järnvilja. Det gör, på ett svårförklarligt sätt, att hans vilja förstärks när han råder över en järnvilja. Vi hade diskuterat min järnvilja tidigare och nu ville han förstås sätta mej på prov.
”Han skulle inte vinna” bestämde jag mej för.
Han hämtade videokameran (den första typen av video som kom ut, VHS eller något sådant) med stativ och belysning och startade upp dem och riktade in mot min kropp.
"Jag kommer att titta på videon om en stund och om jag ser den minsta rörelse, att du ens rycker i skinnet för att skrämma bort flugorna, så har du brutit ditt lydnadslöfte. Du får inget straff, men du har brutit ditt löfte och förlorat, har du förstått?".
"Ja, Herre", svarade jag och nu började jag förstå vidden av testet.
Men jag var fast i min övertygelse, ”jag skulle ligga blickstilla” och ”han skulle inte vinna”. Men jag förstod att detta skulle bli supersvårt. Bacillen kände sej hetsad av att han ha beordrat mej att ligga stilla.
Sedan gick han, jag hörde honom öppna och stänga ytterdörren och jag låg kvar i denna fullständigt blottade och utlämnade ställning (utlämnad åt flugor, som jag hatade - hatar).
Hade han bundit mej och mina händer, så hade han gjort mej en tjänst, men att kunna röra händerna och samtidigt vara tvungen att uppbåda all min koncentration för att inte röra ett finger, inte röra en muskel, inte en ryckning i skinnet det var fruktansvärt - men också oändligt skönt, som du nog förstår. Jag visste att kameran övervakade mej men mitt eget samvete tillät ännu mindre av rörelse än en apparat.
Jag kände mej så fullständigt utlämnad, när en fluga landade på mitt högra långfinger (som höll isär ena blygdläppen) och spatserade under ett fruktansvärt kittlande, från fingret, upp på blygdläppen, vidare ner mellan de i särdragna inre läpparna och ner mot min blottade slidmynning.
Jag kände som i ultrarapid hur den stannade och surrade med vingarna. Samtidigt kom en annan promenerande från min vänstra skinka och ner mot min anus och jag visste att jag ofrivilligt skulle rycka till om den kom dit. Men jag koncentrerade mej och koncentrerade mej och koncentrerade mej på att L Y D A !!!
”Han skulle för-b-e mej inte sej en rörelse”.
Det var speciellt utstuderat, kände jag, att överlåta övervakningen av mej till en död grej (videon) och låta små hjärnlösa djur sköta händelsekedjorna.
Lyda att inte röra en muskel, inte skinnet, som kittlade oerhört under alla dj-la flugfötterna.
Den som var på väg mot min anus gick ner i skåran och började suga upp med sin snabel. Så började den surra med vingarna. Jag tror att det var så klibbigt att de fastnade och måste slå med vingarna för att komma loss, eller något.
Så gick den i skåran upp mot min anus och jag kände promenaden millimeter för millimeter. Det hjälpte mej att det kittlade på flera ställen samtidigt för plötsligt började den eller de som var nere vid slidmynningen att också surra och jag kände att en hade gått ganska långt in.
Min "grymme" Herre (jag älskade honom) hade förmodligen hällt in lite av sirappen en bit in i kärleksgången som jag med fingrarna, lydigt mot min Herre, drog isär. När en tredje fluga började också surra inne vid min slidgång, trodde jag att jag skulle bli tokig.
Jag hade bara behövt att släppa blygdläpparna så skulle jag ha klämt ihjäl den, men ICKE, jag höll hela tiden isär min blygdläppar, trots kittlandet, trots utlämnandet, trots att jag tvingades blotta min innersta hemlig för de hemska djuren, trots..
ALLT FÖR ATT LYDA, men också för att inte förlora vadet. Mitt i all galenskapen fick jag en fullständigt obegriplig impuls att jag skulle vilja öppna ytterligare på mina blygdläppar för att blotta mej ännu mer, förödmjuka mej ännu mer, driva det ännu närmare gränsen för vad som går att utföra. Men förbudet att röra en finger eller en muskel hindrade den galna tanken ifrån att bli verklighet.
(Jag har efteråt finderat hur jag kunde få en sådan galen känsla och har kommit fram till att det förmodligen var att när jag i en känslotopp kände att jag klarade det så ville slavinnan inom GE ännu mer lydnad, jag vet inte…)
Nu kände jag att hade jag BARA fått ris som straff så skulle jag ha givit efter för några av impulserna att rycka i musklerna, för att liksom få mej själv straffad på ett motsägelsefullt sätt, men han hade (ganska smart) utmanat min lydnad direkt genom att säga att jag INTE skulle få ett straff men att jag istället BRÖT mitt LYDNADSLÖFTE till honom och han visste att det skulle aldrig mitt samvete tillåta, det var omöjligt för mej att göra.
Jag visste ju också att han i lydnadslöftet hade vävt in ”hur mycket jag älskade honom”, så det var omöjligt för mej att förlora denna kampen. Och jag lovar, en kamp var det, millisekund för millisekund. (Vårt perceptionsminne klara av 10 signaler per sekund.)
Hade jag BARA blivit bestraffad så vet han att jag skulle försöka få pisk och medvetet eller omedvetet givit upp tidigare.
Men jag kan inte och skulle aldrig tillåta mej att bryta ett lydnadslöfte. Han har tänjt på de gränserna och testat mej på den punkten många gånger, både före och efteråt, under dessa två år. Jag har fått utföra så svåra tester att det är på gränsen till det omöjliga.
Jag måste för Dej Käre Herr Dagbok erkänna att jag innerst inne inte trodde att jag skulle klara det hela vägen, utan flyttade det framåt i ”bara en sekund till, bara en sekund till….”
Detta sekundflyttande hjälpte mej hela vägen fram.
Så kom han äntligen tillbaka och tittade ner på mej där jag låg och kämpade i denna ULTIMATA LYDNADEN. De förhatliga flugorna kittlande och surrande på flera ställen samtidigt.
"Nu ska jag hjälpa dej", sade han uppmuntrande och räckte mej björkriset och sade åt mej att släppa blygdläppen på höger sida.
"Du får slå med detta men bara träffa ditt eget skinn och naturligtvis de flugor som Du träffar.".
"Tack Herre" och jag lovar att jag var tacksam. Jag tog riset och drämde till direkt rakt över mina blygdläppar och visst kom kvistarna (som du själv vet) ner i slidöppningen och flugorna lyfte, men bara för att landa på någon av de andra platserna med "sirap".
Träffarna över mina mest känsliga ställen, jag vet inte ens om det gjorde ont. Jag fick så många insignaler samtidigt att jag inte kunde skilja dem åt.
Jag slog till över vänsterlåret och de lyfte. Jag slog rakt mellan, de i den förödmjukande ställningen särade skinkorna och träffade naturligtvis rakt på anus, som jag kände drog ihop sej. (Hoppades att det inte räknades). Slog återigen över skötet, där de landade igen. Jag lovar att de var fruktansvärt envisa förmodligen hela tiden lockade av "sirapen". Efter att jag "vilt" hade piskat mej själv 20 - 30 slag, avbröt han.
"Nu ska du få din slutliga hämnd" bestämde han.
Jag fick resa mej, hämta flugsmällaren och naken springa omkring och jaga och döda flugorna. Gissa om jag kände det som en gruvlig hämnd. Han satt i en fåtölj och tittade roat på när jag naken och lydigt bjöd honom på show.
När jag var klar så fick jag gå ut och tvätta av flugsmällaren och sedan komma in igen. Naken fick jag lägga mej över hans knän och fick ett 10-tal välkomnande slag på stjärten av smällaren. Den svider lite, men smäller mest.
När vi sedan tillsammans tittade på den svartvita videofilmen fick jag GODKÄNT. Men kände att jag upplevde allt intensivt EN GÅNG TILL, men nu i en annan vinkel. Jag kunde också minnas vilka sekunder jag var nära att ge upp, ge efter.
Nu frågar jag Dej, hur många tror du hade klarat detta med enbart med viljan och lydighet? Nåja, jag är bara lite stolt för mina egna krav på mej som lydig och fullständig slavinna är egentligen högre.
Och det hetsar bacillen att begära ännu mer utav mej själv.
(Jag känner, som kvinna, att den fullständigt och totalt underkastande slavinna som min Herre har är min gåva till honom. En gåva som bara till en viss liten del visar den kärlek som jag uppfylls utav när jag tittar på honom och känner att mitt hjärta ville brista av ren och skär kärlek. När tårarna kommer i ögonen bara utav den exploderande och ofångbara kärlekskänslan.)
Tack för att Du vill lyssna Herr Dagbok
Kramar
Anna
++
Annas mjölksyra
Käre Herr Dagbok,
Hej igen.
Min första Herre Ali var mycket hård och krävande, (ibland för mycket) men jag hade då, omkring mina 20 år, så liten erfarenhet av mäns krav förutom det som jag hade hört tjejkompisar berätta om i nedlåtande tonfall och hade jag nu givit mej in i leken så...
(Det hände ofta att jag i min fantasi lekte med deras berättelser om hur hårda och manligt egoistiska som vissa män kunde vara. Och jag lät dem i mina drömmar bli ännu mer egoistiska så att de bara såg kvinnan (sin slavinna) som ett föremål för sina lustar, ett redskap för sin utlösning och kanske var det då som jag fick detta svårklarliga eggandet av ”ohämmad manlig egoism”.
Jag tänds och hetsas så otroligt av ”fullständigt ohämmad manlig egoism.”, vet inte riktigt varför. Men sådan är jag, eller rättare: så har jag blivit.
Som slavinna kan jag njuta så enormt utav att han bara precis använder mej för sin njutning och sedan ”kastar” bort mej i ett hörn igen eller låter mej återgå till mina sysslor, som om ingenting har hänt. Jaghar lärt mej att inte bli sexuellt tänd av detta utan bara ”lite” mekaniskt serva honom och sedan är jag nöjd med det. Egentligen är min bacill nöjd. Men jag vet att vi är olika, tänker olika och känner olika. Kanske är det tur att vi är så unika. ”Så blir alla flickor gifta och alla kakor uppätna”, som min mormor brukar säga.)
Dessutom var det också skönt på ett underligt sätt, men visst tyckte jag att han var för hård mot mej ibland, när jag tyckte syn om mej själv, men har man givit sej in i leken…...
I rättvisans namn måste jag berätta för dej att han inte varit sådan hela tiden. I början var han mycket mjuk, kärleksfull, givande, öm, förstående och förlåtande. Dessutom var han mycket lekfull och det passade mej perfekt.
Men efter mycket mindre än ett år förändrades han märkbart. Han blev mycket mer krävande och oresonlig, han tog absolut på mitt lydnadslöfte till honom, mycket egoistisk, (OK, jag vet att en del män är det och det är så jag tycker om dem, som Herrar) men också hård, empatilös och rå.
Han ville inte längre ha kroppskontakt med mej, något som han tidigare hade uppmuntrat. Detta sårade mej mycket eftersom jag är mycket taktil (beröring).
Den enda kroppskontakten med honom som han accepterade var när han var inne i mej, när jag sög honom eller när jag slickade honom med tungan.
De sista tjänsterna kunde jag få utföra i timmar och det var väl också OK eftersom jag var hans slavinna.
Jag försökte att kompensera mitt beröringsbegär med att koncentrera det till munnen, tunga och läpparna, där hade jag kontakt med honom. Jag försökte också hålla på honom och röra vid honom när jag utförde detta, men kunde hjärtlöst beordras att ”hålla fingrarna i styr” eller ”att hålla händerna knäppte bakom nacken när jag gav honom munservice”.
Det jag reagerade mest mot var att han blivit kärleksavvisande, det hårda och empatilösa kunde jag leva med, men kärlek behöver även en slavinna för att hon ska kunna ge den vackraste gåvan av alla: ”Sej själv”.
Jag vill att Du, mitt Hjärta och ständige vän ska förstå vad som slutligen utlöste mitt uppbrott.
(Vi är ju sådana vi tjejer: Vi biter ihop, samlar på oss och försöker signalera ”att nu klarar jag inte mer” och så en dag, till mannens fullständiga överraskning, exploderar burken.
Då hans, när det är försent, desperata: ”Du kunde väl ha sagt något” besvaras med: ”Jag har sagt och skrikit, men Du lyssnar ju inte!”)
Du vet att jag vill ha en HERRE, som är manligt hård, krävande, mycket manligt egoistisk (bara tänker på sig själv och det är inte svårt för en man).
(Men OK , jag har hört tjejkompisar berätta om män som inte är sådan utan mycket mer givande, så någonstans i bakhuvudet vet jag att det inte gäller alla män. Men det har inte varit ibland dessa män jag sökt en Herre.)
Jag tänkte skriva att han ska vara omutlig, men tvekar, för visst vill jag se att jag kan muta honom med kärlekshandlingar och underkastelser, visst vill jag att han är lika mjuk innerst i hjärtat som han är stenHÅRD i lemmen. Hans lem ska jag böja mej för, dyrka och se som symbolen för min överlämnade vilja. Den lika mycket som han är min Herre.
Däremot vill jag inte att han ska vara rent grym, stenhjärtad, känslokall, sakna empati och vara kärleks- och ömhetsavvisande.
För även en slavinna behöver kärlek. Hon blir mycket bättre slavinna om hon får just ömhet, omtanke och kärlek.
Att sedan bara få orgasm när han tillåter det är helt OK det. Det blir en så pass mer omskakande upplevelse när man fått kämpa för och vänta på hans tillåtelse.
Exempel på hans oresonlighet och grymhet:
Jag minns en kväll i sovrummet, när vi båda hade lagt oss. Jag låg och väntade på att somna.
Jag får sova i hans breda säng
(Annat blev det senare hos Herre B, där golvet var bra nog för en slavinna, RYS-MYS. Då kunde han använde henne när han behöver henne och hon tog ingen plats i sängen. Det är lite det som jag menar men manlig egoism, som jag hetsas av och älskar.)
Han kunde tydligen inte somna och plötsligt blev jag beordrad:
RIS !
Så det var bara att springa ner i köket, hämta det, springa upp igen och vördsamt överlämna.
(Han lade stor vikt vid både springandet och själva överlämnandet. Det sista skulle ske ytterst ödmjukt och undfallande, inte en blick eller en rörelse som utmanade honom det minsta för då blev det synd om min stackars stjärt. Och detta var helt OK, eftersom han var min Herre och jag hans slavinna. Jag ville heller inte göra någonting som han upplevde som om att jag utmanade honom, det hade jag gjort några gånger och lärt mej, den hårda vägen.
Det fanns numera en stor glasvas i sovrummet där riset tillfälligt kunde förvaras när det inte rödfärgade skinnet på min stjärt och dess omgivningar.
Men hans grundtanke var att det springandes skulle hämtas i köket när han tyckte att det skulle finnas till hands eller användas.
För mej hade detta blivit naturligt och är inte det minsta förödmjukande, liksom att ofta få gå ut och skära nya ris att ställa i Höganäskruset i köket (björkarna var många).
(Det kunde hända någon gång att han kunde beordra mej att ställa upp ett ris i sovrummet. Men då hade han något annat i beredskap åt mej som för honom uppvägde springövningarna.)
När jag kom tillbaka låg han kvar på rygg i sängen.
Först fick jag suga på honom och efter en kort stund avbröt han mej och beordrade mej att sätta mej på huk över hans väntande och resta lem.
Naturligtvis fick jag först öppna mej. Det var alltid min uppgift att se till att han kom in i mitt sköte när han ville det och det var ju fullständigt OK.
Sedan fick jag knäppa händerna bakom nacken (vanligt i många av hans ställningar. Han tyckte brösten lyftes, kom bättre till sin rätt och var mer utmanande då, hade han sagt).
Jag satt så att jag hade en fot på varje sida av hans kropp, på huk och med hans lem in i mitt sköte. Sedan skulle jag höja och sänka mej ner över lemmen ENBART med hjälp av benmusklerna.
Det är mycket svårt, när man inte får hjälpa till med och stödja sej på armarna.
Jag menar i vanliga fall när jag fick sitta på honom vilade jag den mesta av min kroppstyngd på knä, skenben och fot och dessutom på händerna. Då var det bara att häva och sänka sig över honom i den takt han bestämde.
Takten bestämde han nu också. Till en början gick det bra, (och var gudomligt skönt) men efter ett tag hade jag så mycket mjölksyra i benmusklerna, att jag avskärmades ifrån vällustsignaler ifrån skötet och trodde istället att jag skulle dö. Det är verkligen en jobbig kroppsställning.
Det gav han fullständigt fasiken i. Med riset hetsade han mej att fortsätta, fortsätta och fortsätta.
Inte bara det, han ökade och minskade också min takt i arbetet och manade på mej att krama om honom med slidmusklerna, när jag fick ha lite långsammare takt.
Han låg bara där på rygg, tittade på mej och mina bröst och rappade till mej med riset på låren, bak mot skinkorna och några gånger upp över brösten. Skinnet där är så fruktansvärt känsligt att jag skrek rakt ut, men vågade inte sluta.
Min mun skulle vara gapande och det passade mej bra för jag behövde all syre jag kunde få under ansträngningen.
Jag ville så snabbt som möjligt få fram en utlösning hos honom för jag förstod att det skulle betyda vila och lisa för mina stackars ben. Så egoistisk brukar jag inte tänka men ansträngningarna i mina ben var så stor att jag tidvis hade kramp i flera muskler.
Jag var så trött och hade så mycket mjölksyra i mina stackars ben att jag aldrig tidigare hade upplevt det så.
Trots att jag är och upplever mej som slavinna har jag mitt i alltsammans en vilja av stål. Har han föresatt sej någonting och bestämt det så ska det genomföras till varje pris, av mej. jag ska se till att det händer, det är en slavinnas förb-de skyldighet.
Är det svårt eller näst intill omöjligt är det ”bara att bita ihop!”, som min far så ofta sa (om annat förstås).
Tröttheten i främst benen gjorde att jag fick tvinga fram varje sträckande muskel i rörelsen upp men kunde låta kroppen sjunka ner i rörelsen ner, men så skulle jag bråkdelen av sekunden efteråt upp igen, ner och upp, ner och upp.
Jag såg på hans ansikte att han njöt av min ansträngningar, njöt av att plocka ut den sista lilla kraften ur mina ben. Ja, han plockade ut kraft som inte fanns i dem. Det minsta HAN tyckte att jag slappnade av i mina ansträngningar så kom risets toppar och hetsade mej till ytterligare.
Även om jag anser mej vara en servande och fullständig slavinna, vars enda tanke ska vara min Herres njutning och välbefinnande i det gör jag, så måste jag säga: DETTA VAR GRYMT. Detta var känslokallt och fullständigt empatilöst.
Jag grät öppet och högt hela tiden, tårarna fullständigt forsade och droppade ner på honom, men han gav inte efter, min kropp skulle röra sig i precis den takten som han bestämde.
Du ska veta att jag fick till slut kämpa som ett djur för varje liten uppåtgående rörelse och det såg han, men kunde likväl, helt hjärtlöst, kräva bättre fart ändå och sparade verkligen inte på riset, som han kunde rikta in precis var han ville och visste att det gjorde mest ont.
Vid ett tillfälle fick jag sådan kramp i lårmusklerna att de bara låstes och var långt utanför min vilja att påverka. Då fick jag ett trettiotal rapp över hela kroppen, omväxlande, låren, brösten, höfterna bak mot stjärten.
Risandet gav mej en viloperiod så att krampen kunde lösa sig. Kanske flyttade de skiftande risträffarna också min uppmärksamhet från krampen för de sekunder som behövdes för den att börja släppa.
Trots att jag sedan, så snart jag överhuvudtaget kunde, började röra mej igen efter hans vilja så sporrade nya träffar mej till att inte stanna upp.
Jag tror inte för ett ögonblick att det var i empati, men plötsligt bestämde han att jag skulle sitta stilla i ett nerläge och istället krama om honom med slidmusklerna.
Jag lovar dej att jag lade ner all kraft och koncentration i det kramandet. Jag var tacksam för varje sekund, minut som jag fick fortsätta att krama om honom.
Jag VILLE att det skulle vara så skönt för honom att jag fick vila mina stackars lårmusklerna som hade passerat förbi alla stadier av mjölksyra och total utmattning.
Efter det att han, efter flera miljoner år, hade valt att spruta in i mitt sköte, fick jag som vanligt tacksamt slicka honom ren. Men det blev som en avkoppling att få slicka honom istället och känna mina värkande muskler få vila. Jag fick återigen kramp i vänster lår. Hela övningen var jobbig, men jag klagar inte nu. Jag hade själv valt att lyda honom och jag förstod redan då att det inte skulle bli lätt, men å andra sidan inte SÅ svårt. Jag vill bara att Du ska förstå.
Och mitt i all denna plåga och totala underkastelse så kände jag ett kittlande nere i maggropen som signalerade att detta tyckte min bacill var en RIKTIGT krävande Herre. Och Luther höll med bacillen.
Jag älskade min Herre fortfarande så mycket att jag trodde att mitt hjärta skulle brista och detta var likväl ett sätt att VISA honom min kärlek och det gjorde jag gärna (men mitt uppe i det var det hemskt).
En annan händelse:
Hans känsla för vår svenska uppfattning av rättvisa vann inget gehör hos honom. En kväll när han tittade på fotboll (eller ishockey) på TV:n befallde han, när jag passerade rummet för att gå ut i köket och förbereda en kaffebricka åt honom, med nybakad mjuk pepparkaka:
NAKEN!
Jag drog blixtsnabbt klänningen över huvudet och var naken under.
Han talade om att motståndarlaget hade gjort mål och att jag skulle ha 20 rapp av riset för varje gång motståndarlaget gjorde mål. Jag fick ställa mej framför honom, böja mej framåt, med handflatorna i golvet (DOM). Jag hade precis kommit till rätta när det brände till över höger skinka och sedan vänster, osv. När jag var färdigpiskad för denna gången fick jag gå och ställa mej till höger om TV:n och med stjärten mot honom, så att jag inte stod i vägen för honom.
Detta gjorde att jag inte kunde följa matchen (och har aldrig kunna mobilisera något intresse för det) men hörde emellanåt att det vara nära, men visste inte för vilket lag.
Mina skinkor brände och sved under den hetta som han orsakat dem. Jag tror att detta hände vintertid när björkriset är torrt, spretigt och stickande.
Min stjärt är expert på att känna skillnader på björkriset efter årstidernas skiftningar. Och nog hamnar det mjuka, stickiga och swischande riset från våren högst på listan.
Så ett nytt mål (på fel håll) och återigen DOM-ställningen för mej och min stjärt kunde få samla på sej nya risträffar. Jag hade önskat en större fördelning, när nu min stjärt inte fick röra sej, men han slog nästan på samma skinka hela tiden. Sedan fram bredvid TV:n igen och vänta.
Min hand smög sig bak till den superhettande högra skinkan för att bara hålla om den, men det såg han och bedömde det vara straffvärt:
Tillbaka igen och så nya slag. Mitt under bestraffningen hände något på planen, vilket gjorde att jag fick ett kort avbrott, men sedan fortsatte han bestraffningen igen. Tror inte att det blev mer än 10 totalt. Sedan bort till TV:n med mej igen. Förmodligen stod jag i vägen för bilden.
Så blev han arg på domaren. Så arg att han övergick till arabiska.
Fram med mej igen och så fick jag ta emot de slagen som domaren skulle ha fått.
Att han var jättearg på domaren fick jag verkligen känna av, tror inte att det räckte med 20 slag, när spelet återigen fångade hans intresse och jag viftades bort till min TV-plats.
Som avslutning fick jag 30 extra när han laget, som han höll på, förlorade. Jag tror att det blev 3 – 4, men mitt intresse för fotboll eller ishockey ändrades inte.
Kram och godnatt
Anna
++
Om fortsatt intresse finns följer nästa gång utlandsresan till LILLE med förödmjukelserna där och SÄNGSTOLPEN, en grym och känslokall övning som återigen testade min lydnad och hans makt.
Fler noveller av samma författare
