Interenemy del 17
Dubbel sorg
Oräkneliga gånger försöker HP sista dagen med koden ATL utan att få kontakt. Varför svarade inte Valent, hade hon hittat en annan eller var hon?..
- Gå i stället in och trösta Paters fru, smilade Daimon. Hon är så ledsen för din skull. Kanske kan du tina upp henne?
Tvehågsen och nere gick HP in, genast omfamnades han av Paters fru:
- Oh, vad synd att du ska i koma! Jag förstår inte min man.
Det framgick för HP att den förnäma ytan hade sprickor.
- Där är inget att göra, sa HP. Han skulle ju säga sanningen.
- Hans moral är så mycket bättre än alla andras, tror han.
- Han gjorde vad han tyckte var rätt, fastslog HP.
- Varför är det alltid han som har rätt? fnyste hon.
Frun lät desillusionerad, i behov av tröst och bekräftelse.
- Han bryr sig inte om mig längre, beklagade frun och rättade pimpinett till klänningen. Och det är väl klart. En gammal käring.
- Du är varken gammal eller käring.
- Du är snäll, log hon, du har inte hans moral och kan ljuga.
HP ljög inte; hon var attraktiv, han kände äkta medlidande trots...
- Du skulle se mig utan... allt hänger, sa frun. Min man säger aldrig... Nej, han är inte där ofta! föregrep hon HP. Men jag har också behov.
- Du behöver ett litet äventyr! slank det ur HP utan att veta var orden kom ifrån.
Förtvivlad grät Ambi över att hon inte kom att få se HP på mycket lång tid.
Frun skrattade till, men försäkrade att hon aldrig ville vara otrogen sin man. HP smekte hennes kind, kysste tafatt munnen. Tvekande besvarade hon:
- Nej, jag vill inte, jag har aldrig haft någon annan...vi får inte!
Kroppen och orden sa olika, HP kände igen de disparata känslorna i sin egen lekamen. Hon tog själv initiativ, mumlande att hon hade man och två barn och inte ville.
Det stred mot HP:s egna normer men han kunde inte låta bli. När han kände hennes hull släppte alla hämningar.
Abrupt blottar han hennes barm, slickar, suger de hängiga brösten. Spänningen att göra det förbjudna, drev på hans lusta. Att han gjorde det med Paters fru! Den mest oåtkomliga, prydda kontrasten.
För att mildra hennes enriktade utsatthet drar HP av sina byxor.
- Oh! Jaså, är det du, konstaterade Ambi när Daimon kom in till henne. Du skrämde mig nästan.
- Du kommer vara ensam länge nu, när han ska i koma.
- Ja, jag vet, men jag väntar på honom.
Daimon höll om henne bakifrån, till att börja med tröstande.
- Vad gör du, du får inte!..
- En vacker flicka som du ska inte vara utan, väste Daimon medan han burdust lyfte upp hennes kjol, kramade brösten och karvade i henne.
- Du får inte! Jag ska spara mig åt honom, jag är oskuld...
- Inte nu längre! stånkade Daimon och spräckte henne.
Smärtan fick henne att tappa allt försvar; övergick i oanständig lust då hon mekaniskt spjärnade emot. Insåg vidden! Heligt blod för Ambi tränger fram.
- Jag trodde du var hans vän! grät hon. Du har förstört allt...
- Jag gör bara det som han skulle gjort för länge sedan. Skönt, va?
- En gång, är ingen gång! övertalade HP mellan fruns invändningar. Det han inte vet... du behöver det här, jag kan göra sådant som du inte vågar fråga din man om, varje kvinna bör en gång få uppleva! fortsatte han.
HP vek upp klänningen, rev av trosorna och öppnade henne helt. Med blygsel lät hon honom titta rakt in i hennes kärlekshål som ingen gjort.
Djävulen for i HP, han kände lusten till det förbjudna, hämnden mot hennes man. Att göra honom ont genom att göra henne gott:
- Är det inte skönt att ligga skamlöst uppfläkt inför en främmande man, bjuda ut sig?! hetsade han och dök ner mellan hennes lår.
- Nej, inte så, protesterade hon, det är äckligt!
- Inget är äckligt på dig, mumlade HP. Jag vill smaka på dig överallt.
Besinningslöst sörplar han i sig av safter som var förbehållna den äkta maken. Ju mer han tänkte på Paters moral desto mer läppjar han. Särar fruns dallrande lår i obscen kasus. Borrar in tungan i skammens hål.
- Nej, inte där, inte där! skärrade hon.
- Unna dig nu lusten! Alla kvinnor gillar det, ni vill bara inte erkänna.
- Ditt svin! stönade Ambi mellan de brutala stötarna. Äckel... åh! Åh!
HP böjer upp fruns ben, stöter tungan in och ut i orenhetens kanal. När hon kom i kramper reser han sig, försöker få in den i hennes mun.
- Nej, jag vet inte hur man gör sådant, opponerade hon.
- Gapa nu, societetsluder! morrade han utan veta vad han sa.
Hon nafsade, till att börja med tafatt, sedan allt ivrigare.
- Tänk om din man sett dig nu! retades han för att hämnas honom.
Tankarna - otrohetens förbjudna, kittlande häxkraft - gör frun yr.
- Tänk njutningen när han kommer hem: Att du en stund innan haft en annan man i din mun! röt han och red hennes huvud. Medge att detta har du suktat efter, drömt om, smekt dig på nätterna efter?
- Ja! sa hon och hämtade andan. Gör vad du vill med mig.
Orden stålsatte HP; han vände henne, daskade det yppiga köttet.
- Mer, mer! stönade hon. Smiska mig, jag är en olydig slyna!
- Är det inte skönt att hora sig? hetsade HP och trängde in bakifrån. Tänk om han såg sin fina hemmafru nu: Stående som ett sto med en annan man som pumpar ut och in. Sett dig njuta, utan skam då du betäcks.
Efteråt förbannade Ambi Daimon som hon förlitat sig på:
- Ditt svin! Allt är förstört, tjöt hon. Jag ska säga det till HP!
- Det gör du aldrig. Du vill väl inte honom ont? flinade Daimon.
Smiskande hennes bak fortsätter HP obarmhärtigt stöta. Medan hon eggar honom med snuskord hon aldrig ens vågat tänka. Åratal av uppdämd kättja förlöstes. Han drar sig ur för att penetrera andra hålet, där garanterat ingen varit. Klagande försöker hon fly men ger efter.
- Gör det! Skända mig! Pumpa min tarm full! skriade hon. Fyll mig! Jag vill känna det rinna ur mig när han kommer hem! Känna mig som hona, som ett avlopp för dina lustar! Jag har blivit kvinna!
Efter utlösningen reser han sig bredbent upp. Förlöser i förakt sitt vatten över det hulliga fläsket, riktar strilen mot hennes mun. Begärligt diar hon i sig äckligheten. Paters fina fru drack hans uttömning!
HP använde henne som svabb. Slampigt kysste, sög, sörplade hon ända in i hans kloak. Likt hon befriat sig från all blygsel, skam och tro.
Efteråt rev de generade i tysthet till sig sina kläder. En ångerfull HP försvann ut genom dörren där han stötte på Daimon:
- Jucka, jucka, va? Ha, ha, ha!
Allteftersom drogen verkade blev HP mer och mer slö. Vad kom han att vakna upp till? Bredvid stod Ambi, hon grät över dubbel sorg.
Bilder före inscanningen återkom för HP: I töcknet kommenterade Valent allt: Svek, otrohet och oåtkomlig kärlek. En tår i ena ögat var det sista tecken kroppen visade innan tillståndet koma konstaterades.
Fler noveller av samma författare
