Mitt rätta jag
Vi föds med en karta i handen. Någon stakar sedan ut livets stig men ingen frågar vart man själv vill fara. Jag fick inte bestämma om jag ville vara en man eller kvinna. Om jag ville ligga kvar i moders trygga livmoder. Yttre betingelser som moral, sociala mönster och omgivningens krav fortsätter sedan att reglera livet. Separerar mig från mitt ursprungliga jag. Jag ser mitt ursprung kastas ut ur min kropp. Mot en annan riktning och mot ett annat öde.
Jag ser mig i spegeln och undrar vad den avslöjar, Ingenting? Visst är det ungefär samma ansikte som för 5-6 år sedan. Men spegeln avslöjar inte själen. Inte ens mina ögon kan berätta allt. Jag är inte komplett. Jag är någon annan än den som ursprungligen låg i tryggt förvar i min moders kropp. Min själ och min kropp har sedan dess färdats olika vägar. Jag kan inte ens berätta vem jag egentligen är. Jag har glömt bort eller tvingats förtränga. Minnen från den förflutna dyker upp ibland. Det är mitt ursprungliga jag, mitt riktiga jag, som försöker att få kontakt. Desperat har jag försökt att hålla bilderna kvar. Ett första intryck har varit oro och kaos. Ett möte med en främling. Men sedan känner jag något bekant. En känsla av lycka.
Man njuter över mötet. Gläds över att omständigheterna förenat två resenärer som tvingades skiljas från varandra en gång i tiden.
Jag mötte min riktiga själ och mitt ursprungliga jag. Mitt rätta jag fanns där ute hela tiden och väntande på mig. Mitt rätta jag hade färdats på vägar som inte förändrar, lägger till eller tar bort. Lika oförstörd som den väg som livet tar när jag mot min vilja trycktes ur min moders livmoder.
Nu vet jag att vi mötts tidigare under åren. Men jag förstod inte det då. Men nu förstår jag och jag skall aldrig lämna mig själv igen. För alltid skall jag vara dig tacksam. Du kom och befriade mig från bojor som jag själv aldrig hade valt att fjättras i. Du min älskade drottning befriade mig.
Med facit i hand vet jag att man måste dra i handbromsen. Göra något som man själv verkligen vill. Eller som i mitt fall, hjälpa till lite på traven. Knuffa livet. Få det att ändra bana. Det gjorde jag.
.................
Till en början styrdes mitt möte av mitt undermedvetna. Det var när jag hittade min gamla minikjol från mina tidiga tonår. Den gula jumpern och de vita strumporna. Längst inne i garderoben. Dom hade följt med de senaste 2-3 åren. Jag visste inte varför. Jag bar på en tvångsföreställning att inte slänga dom.
Jag försökte prova kjolen men det var förstås helt omöjligt. Jag hade inte växt så mycket på längden sedan dess men jag var något rundare över stjärten och höfterna. Jag är ganska road av sömnad och lyckades lägga ut linningen och ordna till blixtlåset. En kväll prövade jag kjolen och jumpern framför spegeln. Där stod jag i gamla kläder - som vilken tjej som helt slängt efter att de passerat den omtalade ’fjortisåldern’, och undrade vad jag egentligen höll på med? Jag försökte minnas, men endast små fragment av minnesbilder dök upp. Jag kände små ilningar i magen. Bilden av mig själv i spegeln försökte säga mig något. Jag stod där framför spegeln och såg på mig själv med upplyft kjol och neddragna trosor, frenetiskt smekande mig själv över mina fuktiga blygdläppar och klitoris, till en lång utdragen orgasm. ”Ge ditt liv en liten knuff - jag väntar på dig - vi skall börja om” hörde jag en röst inom mig som sade.
Mitt dåvarande förhållande med en 3 år äldre kille är en tråkig historia. Jag har egentligen aldrig älskat min dåvarande pojkvän. Han bara slängdes in i min kupé på min resa genom livet. Jag ifrågasatte aldrig. Väninnor i min omgivning hade pojkvänner. Det skulle bara vara så. Jag orkad inte kliva av helt enkelt.
Mitt liv kretsade därför mycket kring verklighetsflykt. "Mitt jag var är du?". Jag ville bara lägga mig och drömma bort mig till ett annat liv.
Jag är givetvis som de flesta andra i min ålder barnlös och tänker så förbli. Jag slutat att fundera på varför. Mitt och min förra pojkväns sexliv var totalt ointressant och tråkigt. Han tog inga initiativ eller drev inte på för att prova något nytt. Missionären och lite oralt - ifrån min sida – tyckte han var tillräckligt tillfredställande. Jag saknade sex men inte det som min pojkvän eller andra män kunde erbjuda. Det gav mig ingenting. Jag vet att det finns något annat. Jag upplevde det framför spegeln. En röst från det förflutna. "Jag har känt lust, snälla hjälp mig någon. Ta tag i mig och för bort mig".
Jag tillfredsställer mig själv ofta, bilder och fantasier i mitt huvud för mig bort där lust och njutning finns. Det är inga sammanhängande fantasier. Inga tydliga bilder utan snarare känslor och förnimmelser från en svunnen tid. Dock har alla mina fantasier något gemensamt, men jag kan inte lista ut vad. Jag finns där någonstans.
.................
En kraftig doft av äpplen slog emot mig när jag öppnade järngrinden. Grusgången upp mot huset var kantad av äppelträd och den välklippta gräsmattan och grusgången var övertäckt av nedfallna frukter. Järngrinden var gammal och gnällde kraftigt när jag sköt upp den. Jag
stannade upp och tittade upp mot huset. Gardinerna i fönstren - närmast ytterdörren - var fördragna. I den mörka septemberkvällen gav det svaga ljuset bakom gardinerna ett varmt och hemtrevligt intryck.
Klockan var strax över åtta och jag noterade med viss tillfredsställelse att jag trots problem att hitta gatan ändå kom i tid. "Ta det lugnt. Vi möts snart. Du får snart möta ditt rätta jag" var det en röst som sa inom mig.
Min pojkvän hade för en tid sedan oroligt frågat vad det var med mig? Om jag var sjuk? Eller
om det hade hänt något i skolan? Hänt något i skolan?! Det är det minsta man kan säga! Men jag hade följt en röst som manade på. En kort tid därefter gjorde jag slut.
Nu fanns inte rösten där! Jag önskade nu att det hela bara var en dröm. Så där som det är ibland; när jag vaknar på natten med klappande hjärta och ångesten griper tag i mig. Skräcken över något som hänt. Något stort hemskt oidentifierbart som inte går att förklara, men där i gränsen mellan sömn och uppvaknande känns som verklighet. Sedan upptäcka att allt
bara var en dröm. Den sköna känslan och befrielsen.
Nu kunde jag inte känna så! Det var ingen dröm. Det hjälpte inte hur mycket jag än nöp mig i armarna. Det kunde inte göras ogjort. Jag hade tagit steget. Låtit mig knuffas in i det okända. Spänningen, nyfikenheten hade drivit på. Bilderna som jag tvingats se under förtryck. En hälsning ifrån det förgångna. "Jag hörde dig Linn. Och jag kommer." sade rösten inom mig.
Mitt gamla jag hade skrivit manuset, men det förstod jag inte riktigt då. Inte när jag betraktade husfasaden till skolans mest populära tjej denna septemberkväll.
I mina tankar hade jag blivit stående en stund på grusgången. Jag tyckte mig dessutom se en skugga i ett fönster på övervåningen. Hon kanske stod och betraktade mig nu. Det var lika bra att ta tjuren vid hornen. Tanken att vända om och bege sig hem kändes frestande. Men i mitt väl undanträngda scenario var detta en omöjlighet. Jag var ju på väg. Mitt jag ropade på mig inifrån huset.
Linn! Jag vet att du finns där. Förlåt! Snälla hjälp mig!
Vilket stort hus hon bor i, liknade ett smärre palats. Linn hade möjligheten att välja bland i stort sett alla killar i hennes omgivning och många tjejerna avundades henne. Ändå hade hon förblitt singel, i alla fall vad folk kunde se utåt. Hennes syskon och föräldrar var bortresta denna dag. Antagligen låg de och solade på taket av ett lyxhotell i Miami.
Det slog mig att jag trots att jag snart gått 1 år i samma gymnasieskola som Linn, visste relativt lite om henne. Bortsett ifrån att hon verkar vara mycket auktoritär och hemlighetsfull, och att hon var populär var ett faktum. En känsla av mitt förflutna dök upp. Ett snabbt möte med mitt rätta jag? På vad sätt kan jag inte svara på.
Linn var definitivt ingen enstöring. Ständigt omgavs hon villigt av folk som sökte popularitet via henne eller som trånade efter hennes skönhet. Men vad jag kunde se var det ytterst få som hon lät komma riktigt nära och som hon egentligen brydde sig om. Jag vet inte vad som dragit mig till att söka hjälp hos henne. Kanke hennes skönhet, gyllenblonda hår och klarblå ögon, kanske hennes popularitet, kanske båda, kanske något annat okänt. Det enda jag visste med säkerhet är att jag på något vis kunde se en möjlighet till ’frälsning’ i henne.
Jag hade kommit fram till stentrappan som ledde upp till farstubron. Nu fanns det ingen återvändo. Familjen Egneus stod det i fina bokstäver på den dekorerade mässingsskylten. En ringklocka som lyste upp i mörkret kunde skymtas. Jag tog ett djupt andetag och tryckte på knappen.
Ett kraftigt ’ding-dong’ hördes långt inne från huset. Det gick säkert 10 sekunder innan jag hörde fotsteg innanför dörren. Den lilla gulfärgade rektangulära fönstret i ytterdörren lös plötsligt upp. Ett raslande ljud ifrån låset och sedan öppnades dörren..
.................
Dagen efter det att jag - på inrådan från min inre röst - hade smugit in till omklädningsrummet och tagit Linns använda underkläder och hennes plånbok, drogs jag in i damtoaletten av denne blonda vackra kvinna. När jag stod där uppressad emot väggen och tveksamt svalde då jag tittade upp emot Linn som var ett halvt huvud längre än mig själv, kände jag att mina drömmar skulle besannas. Den allvarliga blicken och de spända vackra läpparna. Allt detta gjorde att mina föraningar närmast övergick till förvissning. Rollerna var fördelade.
”Min plånbok med kontokort och diverse annat privat samt de underkläder jag hade igår har försvunnit medan jag dushade!”. Hennes röst var vass och skoningslös. Jag hade ingen aning om hur hon vetat att det var jag. Kanske hade hon sett det men sade inget på plats. Det var ett under att jag inte svimmade på fläcken. Tänk om allt skulle gå fel. Jag kände att jag nästan höll på att tappa balansen och fick ta tag i pappersbehållaren med ena handen för att få full kontroll över kroppen.
”Har du kanske någon förklaring till hur de försvann?” frågade hon mig med barsk och anklagande ton. Jag bara stod där. Nu var det inte drömmar längre. Jag kunde inte förmå mig att ljuga. Inte till Linn. Vart tog du vägen mitt jag? Var det dröm eller verklighet. Trygga bilder som nu plötsligt kändes avlägsna. Jag var på väg in i en annan värld. Känslan var dock
mycket bekant. Den gamla damtoaletten. Läppstiftet och klottret på spegel väggar och tak. Brummet från det trasiga ljusröret i taket.
Men jag stod fortfarande bara kvar på tröskeln mellan två verkligheter. Det fanns en chans att vända om och förklara. Det var ett skämt! Jag ville bara skoja med dig! Men det var ju fel.
Var är du mitt jag? Varför hjälper du mig inte? Säg något! Vad är det som
händer?
.................
Så här tre dagar efter hade jag svårt att komma ihåg alla detaljerna. Jag sade ingenting. Tyst lät jag det ske. Min roll var klar. Jag tror att jag till slut grät, bönade och bad henne om förlåtelse. En förlåtelse som jag inte ville ha. Jag ville ha mitt straff. Möta min själs frälsare.
Jag minns också hur jag plötsligt tvivlade. Några sekunders skräck. Hade jag sett rätt? Vad var det för bilder jag tvingades se? På en bild låg en flicka på magen, fastbunden i en säng med ben och armar isär. Stjärten upplyft med hjälp av en kudde. Ett tänt stearinljus instoppad i stjärtöppningen och skinkorna och ryggen var rödrandiga.
.................
”Kom hit! sade hon plötsligt.Det var med en sådan självklar auktoritet så att jag paralyserades och nästan stod i givakt. ”Kom hit! sade hon igen med argare ton. Fortfarande stod jag paralyserad och grubblade över känslorna som genomfor mig. Jag var rädd för Linn men samtidigt njöt jag av hennes hårda och degraderande sätt att behandla mig denna dag i den tomma skolsalen. Hon hade inte gjort mig till en populär tjej som jag tror att jag egentligen ville ifrån början. Hon hade höllt mig i skuggan av hennes glans och fått mig att utan förklaring dumpa min pojkvän. I själva verket hade hon frälst mig ifrån det som ansågs normalt. Frälst mig ifrån mitt tråkiga liv med min pojkvän. Tvingat mig att leva i skräck, spänning och lydnad. En skräck som behagade mig.
”Skall jag behöva säga det en gång till! Kom hit!” röt hon åt mig. Jag kände mig plötsligt som en ’fjortis’ igen. Det var precis som Magister Rask, klassens skräcklärare i sjuan. Jag hade som vanligt glömt någon bok hemma eller inte gjort historieläxan. Jag ställde mig framför honom och tittade ner i golvet medan han skällde ut mig.
Jag gick tveksamt fram till henne där hon stod och stirrade på mig. ”Vänd dig om och blotta ditt kön, din slampa!” nästan skrek hon. Jag blev alldeles överrumplad av uppmaningen. Mina sinnen och känslor befann sig i ett tillstånd av totalt kaos. Relevansen och logiken i uppmaningen ifrågasatte jag över huvudtaget inte. Det var som om hon förstod att jag förstod. Ja, den upplösning som det hela tog kändes som en liten befrielse. ”Du hör mig Linn! Du hör min icke uttalade bedjan! Du finns här hos mig!” skrek rösten inom mig.
Tryggheten återvände. Mina minnen av Magister Rask som förde mig in i de yngre tonårens - om något imaginära - trygghet. Jag var placerad i dåtid. Det som hade hänt idag kändes nu tillhöra en annan tid. Alla psykiska mekanismer som bidrar till den ljuvliga förmågan till mental förträngning jobbade nu för högtryck inom mig.
Jag tog därför utan närmare fundering tag i blixtlåset, drog ner och lät byxorna och trosorna falla till golvet för att jag skulle kunna gå ur dom på din uppmaning.
Framför mig utmed väggen stod ett stort mahognyskåp och jag kunde svagt se min egen spegelbild i skåpfönstren. Innanför på överhyllan stod provrör och diverse andra artiklar som används inom ämnena fysik och kemi.
Mina tankar gick kors och tvärs och någonstans i bakhuvudet fanns det naturligtvis en röst
som reste frågan. Vad händer härnäst? "Nej det vet du mycket väl" sade rösten inom mig.
Kopplingen till magister Rask, mina förträngningsmekanismer som kastade mig in i barndomens trygga minnesbilder. Den självklart auktoritära stämman från Linn. Min prekära situation och den förträngda skammen gav ett helt nytt perspektiv på situationen. Det fanns något förväntansfullt i luften. Utvecklingen kunde endast leda vidare, bort från verkligheten.
.................
Hallen flödar av ljus. Det är inte Linn Egneus som står i dörrposten, utan en okänd kvinna. Hon är betydligt äldre än jag och Linn som då knappt var 17 år. Jag gissade på att hon var omkring 25 år. Ganska söt. Svart långt hår. Ett par svarta åtsittande skinbyxor och en lika svart läder bh. Hon såg på något sätt halvklädd ut. Som hon slängt på sig kläderna för några sekunder sedan. Hon var barfota med röda tånaglar som lyste kraftigt. Jag inser plötsligt att det är kvinnan från bilderna. Hon som så utstuderat och utmanande visat upp sin rödsmiskade
stjärt, hängt fastbunden i en ribbstol, smekt sig själv med en massagestav under det att hon utmanande tittat in i kameran.
”Förlåt” sade jag och harklade mig. ”Jag måste kommit fel. Jag söker Linn Egneus” tillade jag sedan.
”Du måste vara Madeleine. Du har kommit helt rätt. Stig in.” sade kvinnan till mig.
Det fanns något hårt i hennes blick - inget som kunde jämföras med Linns blick den dag då jag ställdes emot väggen i damtoaletten – men ändå hård. Ett bestämt drag över munnen kunde jag skymta. ’Stig in’, hade uttalats nästan som en order och jag reagerade lydigt - om
något frågande - och steg in i den stora möblerade hallen.
Hon öppnade ett skåp bredvid dörren och tog fram en galge. ”Du kan hänga av dig din jacka här! Samma uppfodrande och befallande röst.
”Jag heter Madeleine Teern och jag skulle…ehm…skulle träffa Linn klockan åtta.” sade jag tveksamt till kvinnan.
”Jag vet!” svarade hon. Hon tog jackan som jag hade krängt av mig och hängde själv in den i skåpet. ”Hon kommer ner snart. Jag skall ta hand om dig så länge. Jag skall bistå henne i bestraffningen.”
Vad är det hon säger? Det måste vara något fel? ”Jag vet inte riktigt vad du… vadå bestraffning?” frågade jag tyst och tveksamt. Jag kände hur jag rodnade över hela ansiktet. Plötsligt blev jag medveten om mina kläder. Min blå minikjol från ’fjortistiden’, min röda jumper, mina vita sockor. Det kändes fel. Varför hade jag satt på mig dessa gamla fula kläder. Jag ser ju inte klok ut!
Det var som om jag vaknade ur en dröm. Varför stod jag här i en främmande hall. Varför dessa idiotiska gamla groteska kläder som dessutom satt
illa. Sedan mindes jag igen.
"Rösten hade bett mig ta på dom. Det var en påminnelse om den första riktigt auktoritära person jag träffat, magister Rask. Han som skrämde slag på klassen. Han som gett mig och många andra kvarsittning. Han som så många gånger slagit med pekpinnen på katedern. Han som var min klassföreståndare i sjuan och åttan.
”Du behöver inte vara orolig. Du kan lita på mig. Detta kommer att stanna mellan dig, Linn och mig. Jag vet vad du gjort och du behöver inte skämmas. Slappna av och gör bara som Linn säger så kommer allt gå bra. Ett råd är dock att aldrig stjäla eller sätta dig upp emot Linn igen.” sade kvinnan lugnt till mig. Tanken slog mig, ville jag att detta skulle ske. Var det därför min inre röst tvingat mig att för första gången i mitt liv stjäla och nyfiket få rota igenom Linns - denne speciella tjejs - plånbok. Var det min inre röst som fick mig att tråna efter hennes doftande underkläder.
”Det måste..vara något missförstånd. Om du menar det där med plånboken…jag har redan fått en rejäl utskällning och stry… något är fel...” sade jag stakande och försökte febrilt få det hela att gå ihop.
...........
Jag hade säker stått och stirrat in genom mahognyskåpets glasdörrar i flera minuter. Linn hade under tiden varit tyst. Det rådde till motsats från mina tidigare gråtattacker ett påtagligt lugn.
”Visa mig din stjärt!” röt Linn åt mig. Jag stod och fortsatte stirra in i skåpet. Mitt yttersta ville springa därifrån men innerst inne ville jag bara fogligt lyda Linn.
”Du gillar verkligen att utmana ödet din vidriga hora.” fräste Linn och återförde mig till verkligheten. Eller var det en dröm trots allt? Dåtid och nutid flöt ihop. Det kändes på något sätt berusande. Någon styrde över mitt liv. Kontrollerade över mig. Jag kunde slappna av. Behövde inte ta ansvar själv, utan bara lyda.
Jag vände mig långsamt så att hon tydligt kunde skåda min välformade fasta stjärt. Nakenheten gjorde att jag rös till lite. Här stod jag blottad och visade upp mina intimaste kroppsdelar för en annan kvinnlig skolkamrat. Dessutom kunde vem som helst komma in i fysik och kemisalen och se mig. Jag upplevde kanske en känsla av skam, men det kändes ändå rätt på något sätt.
”Sära på benen slampa!” beodrar hon mig.
Jag gjorde som hon sade. Hon befaller, jag lyder. ”Vänd dig om och se mig i ögonen!” sade hon med barsk ton. Under det att jag tvingades att se hennes kalla men vackra ögon kände jag hennes fingrar mot mitt kön. Inte smekande, snarare en hårdhänt utforskning. Ett finger pressade sig in. Aldrig har någon vidrört mig så mycket med händerna där - inte ens min fd pojkvän, eller de andra killarna som man utan att lyckas försökt finna njutning hos - utom mig själv. Jag var våt. Gud varför var jag våt? Jag är inte flata! Dessutom under rådande omständigheter borde jag definitivt inte vara kåt! Varför gör jag inget motstånd?!
Fortsättning följer
Fler noveller av samma författare
