Den nya lärarassistenten, del 12
Författare: Ass Slam Master Datum: 2004-06-11 16:09:22
Kategori: BDSM
Läst:
12 273 gånger
Betyg: 2.5 (274 röster) 3 medlemmar har denna novell som favorit
"Vällustens omfamnande.”
Historien börjar med en dialog någonstans i skolan.
- Nå, Leopold? Har du dreglat ut bettskenan än?
- Nä, men jag kanske gör det, om du inte slutar att egga upp mej.
- Jasså, du är kåt?
- Sluta nu Jenny! Vi är inne på en lektion å jag skulle få sparken. Gör dina laborationer som du ska…
- Vad gör du om jag ställer mej exakt intill dej å trycker mina bröst mot dej? Du måste väl bli uppeggad…
- Sluta, snälla! Jag får panik….svälj! Jag måste….sluta nu, snälla!
- Ops!
- Insåg du ditt misstag?
- Nja, jag tappade blyertspennan på golvet…
- Du får en av mej….jag har massor….ett helt pennfack….hör du vad jag säger?
- Nja, jag vill nog ha min penna. Jag är rädd att jag måste BÖJA mej ner å plocka upp den….
- Nej, Nej, Nej! Ge fan i det. Skit samma för jag blundar!! Fattar du? Jag…nej, satan!! Hör du jag blund…jag blund…jag försöker i alla fall! Det här är terror!!
Denna dramatiska dialog ägde rum i en av skolans kemisalar.
Lärarassistenten fick hoppa in tillfälligt, eftersom rektor Torstensson hade ett allvarligt samtal med två av sina lärare, en utav den kemilärare Arvidsson. Den andra bildlärare Gren.
Det var morgonen före den stora julfesten på skolan och nu satt de två rivalerna bildläraren och kemiläraren inne på rektorns kontor. Bägge blängde med ena ögat på den andre och de hade själv satt stolarna rejält ifrån den andre. Senaste anmälan var, att någon, i Arvidssons benämning Jävel, hade slagit sönder nästan hela hans lager med metanol, etanol, svavelkoncentrat, flytande koloxid och han visste inte allt som var sönderslaget. Den största misstänkte, eller låt oss säga: Den ENDA som han misstänkte var kollegan Evert Gren, som han bråkat med under hela veckan, fast det egentligen var ett litet påstående om rättigheter som startade det hela. Kan ju nämnas att dessa rättigheter var om den nya lärarassistenten. Personalbrist på skolan, med andra ord. Rektor Torstensson spatserade besviket runt i rummet och tittade ner på de bägge lärarna med pannan i veck. Han försökte väl ge dem dåligt samvete, men det gick inget vidare, då de bägge var så ilskna på att den andre satt i samma rum. Det hjälpte inte hur mycket suckar rektorn gav ifrån sig och hur bedrövad han såg ut.
Lika bra att gå rakt på sak, tänkte han till slut. Det var ingen ide att ta upp deras illdåd, utan bara inrikta sig på skolans goda namn och säkerhet. Han böjde sig över skrivbordet och under- strök allvaret med att sätta knogarna mot skrivbordet.
- I morgon kommer vårat stora luciafirande att äga rum och vi kommer att vara hela skolan, nästan 200 personer…..dessutom kommer många av deras föräldrar att vara närvarande med och vad tusan (grov svordom för den fine Torstensson) skall dom tro, om ni två undertecknade går runt och inte litar på den andre och sätter ut s.k. fällor överallt?
Han såg arg ut och drog ihop hela munnen, så hans dubbelhaka såg ändå större ut än den var. Ingen utav lärarna svarade. Evert Gren hade händerna korslagda över bröstet och låtsades inte höra på. Han tittade in i väggen bara.
Arvidsson såg ut som ett ovädersmoln med sitt stora spretiga hår och ett gråmulet ansikte. Han hade det ena benet uppslängt över det andra och petade sig med sin stora tumme i näsan. Det gjorde han alltid under pressade situationen.
- I morgon får absolut ingenting gå fel, så därför är det bäst för herrarna att stanna hemma i morgon. Ta lite ledigt å stämpla på sjukassan, så skall jag och dom andra försöka hålla ställningar imorgon på julfesten. Överens?
Inte ett ord från de båda lärarna. De snörpte ihop munnen, precis som om de bitit i en citron, och fortsatte att tjura. Rektorn suckade lika djupt som Atlanten (Atlanten suckar inte, men den är djup) och slog ut med armarna i en ”Vad gör jag, gest”.
- Okej, ni kan gå nu, sa han och sänkte bedrövat ner blicken mot allt pappersarbetet. Han gillade inte det heller, fast det kom han i alla fall överens med.
Nu uppstod ett nytt dilemma. Ingen utav lärarna ville gå ut först. De satt kvar och tjurade och Torstensson upprepade det han sa, ändå var han säker på att de hade hört första gången. Evert Gren svarade med en kaxig ton på rösten:
- Jag tänker INTE gå ut från kontoret först. Det får allt herr Frankenstein göra.
Arvidsson fnyste till, så en stor snorkråka rann nedför fingret och spände ögonen i sin rival.
- Frankenstein sysslade inte med kemi! Han inriktade sej bara på biologiska experiment!!
- Jag ber om ursäkt då…
- Ja, det får vi fan i mej hoppas!
-…Dr. Jekyll ska det naturligtvis vara!
- Va i helv…
- Sluta bägge två, röt rektorn och slog knytnäven i skrivbordet, så hårt att det gjorde ont. Han ville inte ha någon sabla ”Jerry Springer diskussion” inne på sin rektorsexpedition. Det här fick slashasarna klara av själva någon annanstans, långt borta ifrån skolan. Det var meningen att eleverna skulle studera viktiga läroämnen, inte se på, när två vuxna lärare gjorde upp som små- barn. Han suckade igen, satte blicken i skrivbordet och gjorde en lätt bortviftning åt Arvidssons håll. Han kunde gå ut först och sedan bildläraren. Fast så enkelt blev det ju naturligtvis inte.
- Va!! Ska jag gå ut först, gnällde mannen med den vitspretiga håret.
- Ja, just du, hånade Evert Gren. ”Fast om man tänker på din stora tjocka mage, så kan vi ju formulera om det hela lite. Vi kan kalla dej för NI, eftersom du väger lika mycket som två personer.
Nu tog det hus i helsike, och Arvidsson flög upp som en raket ifrån stolen och grep tag i den väl- vikta kragen på Gren med sina knubbiga fingrar.
Han drog honom upp från stolen, men bildläraren vägrade att avskräckas, hur mycket än kemi- läraren gormade.
- Jag sitter i alla fall inte å proppar i mej massa jävla cigaretter å förstör lungorna, som du gör din satans Rembrant. Stick iväg å bättra på färgerna i ”Nattvarden” istället.
Gren visade divigt framtänderna och bjäbbade tillbaka, fast han satt fast i ett ganska hårt grepp.
- För det första så var det inte Rembrant som målade den målningen, din grobian, och för det andra så heter den inte ”Nattvarden” utan ”Den sistamåltiden”. Målaren hette Leonardo Da Vinci, född och uppvuxen i Italien på1500-talet och var även ytterst framstående uppfinnare. Han var
särskilt skicklig på att bygga olika mobiler…
- Käft din snobb, jag har aldrig gillat dom där satans mobiltelefonerna, och nu tänker jag inte diskutera något mer med dej!!!
Medan rektorn nästan var snyftfärdig av det idiotiska resonemanget, knuffade kemiläraren ner bildläraren på samma stol igen och placerade sin egen stuss på sin egen. Torstensson fruktade, att han inte skulle kunna vara med på den stora julfesten. Plötsligt började han må riktigt dåligt.
- Kan du gå ut först Evert, frågade han, utan att direkt förvänta sig något vettigt svar.
- Va fan ska jag gå ut först för? Är jag kanske mindre värd än den där giftblandaren?
Rektorn grävde fram en krona ur innerfickan på den fina västen och höll upp den för översyn.
- Välj krona eller klave, sa han kort och bestämt.
- KRONA, sa bägge två på en gång.
En ilsket stirrande på varandra och exakt samtidigt ångrade de sig båda två och skrek ut:
- KLAVE!
Det tog måhända en minut, innan de bestämt sig för någon utav myntets sidor och satt och höll tummarna om vem som skulle vinna. Rektor Torstensson tyckte, som sagt, att de bägge betedde sig som två 3-åringar i sitt sätt och naturligtvis tog det inte slut, när en utav dem förlorade. Nej, då började denne anklaga den andra för fusk och vise versa.
Det pep till i snabbtelefonen och rektorns sekreterare hördes.
- Eh…Vaktmästare Hultén söker rektorn, sa hon. Det låg en tvekan i rösten.
Dock såg Torstensson det här som en superb chans, att slippa undan en massa idiotresonemang.
- Släpp in honom, sa han nästan feminint sockersött.
- Är ni säker på att….ni ….vill…ja, alltså träffa honom, undrade sekreteraren.
- Klart jag vill, svarade mannen. ”Skicka in honom som en pil!”
Medan dödsfienderna gnabbade på, kom vaktmästaren in och ledde med sig detektiv Berntsson, som såg mer än blek ut. Denne raglade, dreglade och tittade vinögt. Kläderna hans var slarvigt påtagna, hängde lite varstans och rocken såg, om möjligt, ännu otympligare och skrynkligare ut än innan.
Hultén såg sträng ut och i andra handen höll han en stor flaska whiskey.
Lärarna avbröt sitt gräl, då de kände den fräna spritdoften. Nästan samtidigt vände de sig om, och lika samtidigt ramlade de bägge av stolen av synen. Nu satt de på golvet och såg ut som fån. Torstensson förstod ingenting.
- Vad….Vad har hänt, frågade han bara handfallen.
- Vad som har hänt, fnyste vaktmästaren, så hans mustasch fladdrade i tvärdraget. ”jo, den här äckelpottan hittade jag helt nersupen på ”Fabrikörns” kontor. Vad var det jag sa! Han var en jädra olycka, å det sa jag redan från början…
Han släppte det hårda greppet om privatdetektiven och mannen föll till golvet, precis som om han inte hade något skelett i kroppen. Han låg och jämrade sig på golvet och yrade någonting om ”Treo”. Nu försvann Gren och Arvidsson ut från kontoret som två raketer. De ville uppenbarligen inte höra vad den rasande vaktmästaren hade att förtälja för ”högsta hönset” på skolan.
-….Fast ni ville ju inte tro mej, mumlade Hultén och tittade ner på detektiven med en min av avsmak. ”Han hade hällt i sej en massa brännvin å dessutom fann jag honom naken med en massa ”sagga” över hela kroppen!” Den pryde rektorn hostade till.
- Men tänk på vad ni säger, karl!
- Det är bara fakta! Tror han att jag hittar på? Svinet har hällt i sej en massa sprit å sedan masturberat sej till sömns. På skolan!!! Vilket jävla svin! Jag har sett bergsgorillor med bättre omdöme! Fy fan!
- Snälla Hultén, tänkt på språket, utbrast Torstensson och höll sig för bröstet i chock. Det hade varit för mycket sådant idag, tyckte han.
- Mitt huvud, gnällde Berntsson. Han kravlade runt som en sköldpadda på alla fyra, och visste säkert inte vart han skulle. Hultén ställde ner flaskan med spriten på bordet, fast nog noterade rektor Torstensson, att det faktiskt var mer än två tredjedelar kvar i buteljen, att mannen kunde bli så på lyset efter så lite.
- Ta ut honom omedelbart och se till att hälla ut den där whiskyn i slasken, sa han till slut. Hultén ställde sig rakryggad och svarade med en militärisk stämma.
- Ja, jag ska hälla whiskyn i slasken!!
Samtidigt höll han fingrarna i kors bakom ryggen.
Det ringde ut och utanför hopade sig eleverna som på ”Roskilde Festivalen”.
Den långsamme studierektorn höll på att bli nersprungen. Han sprang iväg som en älg, och tog praktiskt taget skydd bakom några hatthängare vid matsalen.
Med hans långa ben, så behövdes det inte många steg. Där blev han stående en stund, innan han vågade sig fram. Då fick han se ”Fabrikörn” komma gående tillsammans med lärarassistenten, sekreteraren och mannen i det vågiga håret. Den sistnämnde verkade inte hänga med de tre förstas gångtakt, utan småsprang efter som den värsta byfåne. De diskuterade någonting och nyfikenheten väcktes i Viktor Nordgrens hjärna. Han pressade sig mot väggen och hade öronen på spänn. De fyra passerade honom och nog hörde han två meningar, men det var allt han behövde höra för att fatta situationen.
- Det här håller inte Samuel, sa Leopold Nilsson.
- Det går visst, den där dumme rektorn hittar inget skumt med våra papper.
De gick bort längst korridoren och Nordgren spanade efter dem och smekte över skägget. Bligade genom de stora förstoringsglaset till brillor. Han log ett leende och mumlade tyst för sig själv:
- Det här ska bli mycket intressant.
Sedan knatade han iväg, så fort han förmådde, och passerade Lotta som stod och pratade med Jenny Rävberg och halländskan berättade fräckt hennes retsamma behandlande av lärarassistenten. Lotta log i mjugg åt berättelsen och skakade kritiserande på huvudet. Jennygnuggade händerna och stack ner dem i bakfickorna på jeansen.
- När ska du träffa den där lille killen, frågade hon sedan.
Lotta tittade sig diskret omkring, böjde fram huvudet och viskade i Jennys öra med handen vid sidan av munnen.
- Vi ska mötas utanför biografen ikväll, sa hon. Halländskan sträckte på sig i sin fulla längd och blinkade med ena ögat.
- Jo, jag tackar jag. Vad ska ni se för film?
Lotta tänkte några sekunder, innan hon gav ifrån sig ett frustande av försmädlighet.
- Det är dumt, men jag har faktiskt glömt bort vad filmen hette.
Hon drog in djupt in luften i näsborrarna och andades ut, likt en nordanvind genom sammanbitna tänder.
-…Eller också sa han inte vad filmen hette. Jag blev så himla paff helt enkelt, sa Lotta med sin lugna metodiska röst. När man hörde henne, så skulle man lätt kunna döma den rösten för en fullvuxen kvinnas. Det fanns inget sånt där: Flams och trams, som man så lätt förknippar med tonårstjejer. Inget: ”Guuud, vad pinsamt” eller ”Jag prata med henne i tellan i sju timmar igår.”
- …Det är ingen kille som har velat bjuda ut mej förut. Jag har alltid haft så mycket jobb vid sidan om, så jag har inte träffat några killar alls. Läxor, prov, skrivit för skoltidningen och elevrådet.
- Han är söt i alla fall, hävdade Jenny.
- Jo…
Dagen gick fort fram, tyckte Lotta Bodin och kvällen kom och de bäggeungdomarna såg filmen, som visade sig vara den tragikomiska historien om ”Forrest Gump”. Nog satt de i biomörkret och var helt inne i filmen, men Phillip Jönssons blyghet gjorde, att de kanske inte såg ut som pojke och flicka på träff. Som gentleman, som han dock ansåg sig själv att vara, så följde han med Lotta hem. Hon hade rika föräldrar och de bodde i en lägenhet med dubbla våningar vid något av den lilla stadens överklassområden.
När de sedan stod där utanför dörren i vintermörkret, kom den klassiska frågan ifrån fröken Lotta Bodin.
- Vill du komma in, frågade hon.
Phillip funderade en stund och kom på, att det kunde han väl göra, fast bara en liten stund. Han brukade ju lägga sig tidigt, när han skulle till skolan dagen efter. Det var den stora julshowen imorgon. Han klev innanför tröskeln med ett tyst nickande. Där fanns en nopprig dörrmatta i ett randigt mönster och under hatthängarna fanns ett skoställ i plast. Där stod ett par skor, men inte så många ändå. Det var rätt tomt, i alla fall om man tänkte på att Lotta bodde ihop med sin far och sina två systrar, båda i 20-årsåldern.
Dessutom den ohängde halvbrodern (på hennes mors sida) som låg hemma och latade sig dygnet runt samt vägrade gå till arbetsförmedlingen.
Han hängde av sig sin jacka, efter att ha skakat av det värsta blöta utanför dörren. Lotta böjde sig ner, satte sig på ena knäet och snörde av sig sina gymnastikskor. Det var ovanligt tyst i lägenheten och det enda som hördes var ljudet ifrån familjen Bodins granne, som alltid spelade ”SvenneRubins” vilken tid på dygnet det än var. Just nu hördes ett instängt ljud av låten:
”Folköl och dunka, dunka” ifrån den vita hallväggen, Lotta pekade mot ljudet och bägge skrattade glatt.
- Vill du ha kaffe, frågade hon sedan.
Phillip satte prydligt upp skorna på skohyllan och ställde sig upp raklång igen gnidande sina händer mot varandra. Lite fumlig som han var, så hade han på något konstigt lyckats klämma sig på skohyllan.
- Nja…jag kan inte dricka kaffe. Har problem med magsår ibland, sa han och pekade ner på sin platta mage under den tjocka polotröjan.
- Jasså, ja det har du säkert nämnt, sa Lotta. ”Vill du ha nått annat kanske?”
Phillip visste inte riktigt. Han smackade lite med munnen, medan han tänkte.
- Tja, kan…kanske ett litet glas vatten.
Lotta flinade och bromsade ett skratt, så det blev ett snarkartat ljud istället.
- Äsch, vatten. Du kan allt begära nått. Det verkar väl fattigt, eller hur?
Han såg likgiltig ut.
- Ja, ta det som finns. Det är inte så noga.
Lotta gav honom en genomsnäll blick och pep in i köket. Phillip själv,
tassade långsamt och försiktigt in i vardagsrummet där han höll på att halka på det nybonade parkettgolvet. Han noterade ett par trasmattor ligga ihoprullade i ett hörn under en golvlampa, så han drog slutsatsen att de nyligen har haft storstädning. Det fanns en stor stereo av märket
Panasonic med dubbla Cd-spelare, en för LP, separat för singlar och två kassettdäck.
Herr Bodin jobbade som börsmäklare och frun var visst sekreterare på något stort företag, så pengar hade de.
Soffan var av ljusbrunt skinn och svängde av i själva hörnet av väggen och låg också längs en spaljé som i sin tur hörde till en trappa, som ledde upp till övervåningen. Phillip satte sig ner i soffan med knäna tätt ihopdragna och händerna vilande på knäskålarna. Nog var han väldigt spänd. Lotta skulle nog sagt till honom: ”Känn dej som hemma” innan hon gått in i köket, fast det skulle kanske inte få pojken att slappna av ändå. Teven stod på utan ljud och det pågick någon actionfilm med Bruce Willis på tv 1000. Kanske rent utav en av Die Hard filmerna. Det låg ett halvt dussin (!) kontroller på bordet, men då han inte visste vad de alla var till, så lät han ljudet vara på.
Lotta kom in med två stora glas med guldkant. Det var fyllt med något brusande, fast det var bara hon själv som visste att det var päronsoda i. Hon ställde ner dem på mahognybordet.
Där fanns redan ett par underlägg av kork, som skulle skydda från fuktfläckar i materialet och passade precis till glasen. Phillip frågade försiktigt, vad alla kontrollerna på bordet var till och Lotta böjde sig fram och började hålla ett mindre föredrag. Hon tittade lekfullt på honom och tog upp den första dosan, som var metallfärgad och mer avlång än de andra.
- Det här är till teven.
Hon visade genom att byta kanal och sedan tillbaka till den ursprungliga igen. Phillip nickade och flyttade sig lite diskret i soffan. Han blev generad, när han satt så nära Lotta. Hon tog upp den avlånga svarta.
- Den här är till videon. Hon lade ner den igen och tog upp en rektangelformad.
- Den här är till den andra videon. Vi har två stycken, en vanlig och en super VHS. Sen har vi den svarta med röda knappar. Den är bara till själva kabeldekodern.
Hon lade ner den sistnämnda och lämnade över det ena glaset till Phillip. Hon flyttade sig närmare honom med ett leende i sitt ljusa ansikte. Han tog emot glaset och flyttade sig några centimeter åt det andra hållet. Han vågade fortfarande inte sitta för nära, trots de faktiskt satt ganska nära varandra på bion. Han drack två klunkar och hostade till.
- Är det nått fel, utbrast Lotta förtvivlad och trodde för några sekunder, att hon ovetandes lagt råttgift i sodan. Pojken hostade och flickan bultade honom lätt i ryggen med handflatan.
-….Inget, råka bara….host! …svä…svälja fel.
- Jaha, då måste du bara hosta tills du inte behöver hosta mer, sa Lotta.
Phillip hostade en avgörande gång och harklade sig med ett ansträngt leende.
För att inte flickan skulle få något negativt intryck på päronsodan, så drog han till sig glaset och drack två klunkar som uppmuntran. Han nickade bort mot bordet.
- Dom två andra kontrollerna då….vad är dom till?
Lotta verkade bli avbruten mitt i något hon tänkte säga och Phillip noterade det.
- Eller…sk..skulle du säga nått?
- Jo, men det kan jag säga sen…
Han flyttade sig närmare honom igen, fast det bidrog i sin tur, att han flyttade sig åt andra hållet likt den värsta kedjereaktionen. Hon tog upp en grå dosa med trasig batterilucka.
- Det här är till kassettdäcket.
- Jasså, ni har till och med kontroll till kassetterna.
- Jo, och den andra är till cd-spelaren. Vill du höra nått. Lite julmusik kanske?
Lotta väntade inte på svar, då hon anade att det skulle ta en stund för Phillip att bestämma sig, så hon tog initiativet och satte på skivan som satt i, med två knapptryckningar. Ut ur nätet på de stora högtalarna hördes Dean Martins stämma, när han sjöng: ”1´m dreaming of a whiiiiiite christmas!”
Hon tittade ömt på honom och log igen med sina röda läppar och flyttade sig närmare och, att han rodnade över hela ansiktet gjorde henne bara mer ivrig att komma närmare. Det här var inte likt henne, det insåg hon själv. Hon hade, som hon själv sagt, aldrig varit ihop med någon pojke, men hon följde bara sin instinkt. Phillip makade sig åt andra hållet med ett rött ansikte.
- Varför flyttar du dej, frågade hon vänligt.
- Eh…öh…soffan var lite knölig just där jag satt.
Hon såg lurigt på honom, precis som om hon var en lärarinna, som avslöjat en elev som fuskat på matteprovet.
- Jaha…Hon hoppade upp och landade bredvid honom igen.
-…Då flyttar jag mej med, sa hon lekfullt.
Phillip flyttade sig lite igen. Nu hade han nästan nått fram till ena hörnet på skinnsoffan.
-…Jaha, då flyttar jag mej närmare igen. Du slingrar dej som den värsta kattunge.
Så höll de på och tre ”flyttningar” senare, så satt Phillip i hörnet och armstödet stod i vägen. Lotta knuffade in honom och satt nu alldeles nära honom. Phillip svalde och skälvde nervöst i kroppen. Hon tittade mjukt på honom och lyckades fånga hans ögon.
- Jag börjar förstå vart dina magsår kommer ifrån, sa hon.
Sedan lade hon försiktigt sin handflata mot hans darrande bröst.
- Ditt hjärta slår ovanligt fort, med tanke på att du sitter helt stilla.
-…Ja…jasså.
- Kan du inte slappna av.
- Lotta, dina föräldrar kan komma ner, stammade Phillip.
- Är det bara det du är rädd för. Mina föräldrar är på en julfest på stadshotellet.
Hon smekte över hans polotröja, så den korvade sig över bröstet.
- Dina systrar….
- Natalie är hos en kompis, kommer inte hem inatt. Eva-Karin är bortrest till sin pojkvän i Narvik.
-…Men…din…
- Brorsan Staffan är på fyllepartaj. En av hans kompisar har svensexa. Snälla, kan du inte slappna av? Är jag verkligen så hemsk?
- Nä, det är du…du inte…men…
- Men vadå?
- Jag kanske måste gå. Lotta satte ner hakan på Phillips axel och viskade i hans öra.
- Du kan sova här inatt om du vill.
Phillip skakade i hela kroppen och det klapprade från hans mun. Han skallrade tänder helt enkelt och imma hade bildats på hans glasögon. Han kände doften av hennes parfym, trots att hon inte brukade hälla på direkta mängder, så gjorde han det. Lotta höjde på sina mörka ögonbryn.
- Varför skakar du så? Fryser du…skall jag värma dej?
Phillip trodde han skulle krevera. Hon satte upp fötterna i soffan och lade benen i hans knä, sedan slog hon armarna runt honom och han fick för första gången känna värmen från en flicka på nära håll. Lotta masserade honom med handflatan, så han skulle få tillbaka värmen. Kanske visste hon om, att det inte alls var av frusenhet som han skälvde, men hon trodde pojken skulle bli säkrare på sig själv, om han vande sig vid hennes närhet.
- Snälla du, måste du skaka så, gnydde hon försiktigt och smekte runt hans nacke och ner mot ryggen. Hon höll tyst ett tag, men snart tändes hennes inre hetta riktigt och hon gnällde bedjande fram mellan sina röda läppar:
-…Håll om mej. Snälla Phillip, håll om mej.
Mer plikttroget än av egen vilja förde han sina armar runt hennes liv och kramade varsamt åt. Nu satt de kind mot kind och kunde höra varandras häftiga andetag och känna varandras dofter. Han smekte längst ryggen och greppade då och då tag i tyget i hennes tröja.
- Ja, håll mej hårt. Jag vill vara nära dej, viskade Lotta.
- Ja…jag ser ingenting, svalde Phillip, just när hans valhänta händer kanske hade smugit sig lite väl långt ner till ryggslutet för någon sekund.
Han hade för immiga glasögonen. Lotta gav till ett medlidsamt gnyende och gled ur hans armar för en stund och föll bakåt i soffan.
- Jag ska hjälpa dej. Vi tar av glasögonen bara.
Hon greppade tag i bågarna och lade dem på träbordet. Dean Martin sjöng sista tonen på sången och det blev tyst en stund och därefter kom Christer Sjögren, som sjöng den minst lika lugna låten ”Sjömansjul på Hawaii”.
Dekramade varandra igen i det dunkla ljuset och på teven pågick blodbadet i Bruce Willisfilmen och superhjälten tog livet av den ena skurken efter den andra på det mer makabrare sättet än det andra.
- Öppna munnen.
Det gjorde Phillip och Lotta pressade häftigt sina egna läppar mot hans och Phillip kände hur värmen från flickans mun och tunga löpte ner i vågor i magen, benen och fötterna. Han krökte tårna i strumporna av välbehag.
De satt länge så. Tungorna möttes i deras öppna giriga munnar och de bytte kroppsvätskorna ifrån varandra och sög in respektive tungor med full kraft. Lotta smekte med sina långa lösnaglar genom hans blonda hår och ner i nacken på Phillip och han rös till av vällust, sedan lade hon sin hand bestämt på hans och ledde den neråt. Med sin andra hand, knäppte hon ivrigt upp sin egna tröja. Det var tryckknappar och hon lade Phillips hand på sitt ena bröst. Nu ryckte han till och ville dra sig ur, men flickan lyckades lugna ner honom med sin glupska kyss. Hon cirku- lerade sakta med hans hand över sitt bröst, takten blev senare snabbare och snart kunde hon släppa taget.
Han höll kvar greppet ändå. Hade blivit lite modigare i sina handlingar. De separerade läpparna och mellan de kåta ögonen hängde en klibbig sträng av saliv.
- Vänta lite, sa hon flämtande.
Hon krängde av sig tröjan och började knäppa upp behån i ryggen. Det gick ganska snabbt att hitta dem och, eftersom det också var tryckknappar, eller i detta fall, dragknappar, så fick hon lätt upp dem. Phillip stirrade med darrande underläpp. Det såg ut som, om tonårspojken var hypnotiserad.
- Ta mej på brösten, flämtade Lotta. Hon darrade av upphetsning och tittade i hans uppspärrade ögon.
-….Ta på hela mej!
Utan att svara så verkade pojkens händer få eget liv och smekte flämtande över flickans naknavita bröst. Bröstvårtorna var ganska röda, om man jämnförde med Lottas hudfärg och formerna var runda som vetebullar och Phillip hade aldrig tyckt om vetebullar förrän nu. Lotta böjde sig rakt framåt, hamnade över Phillip och tyngde ner honom i den sköna skinnsoffan.
Hon drog tag i hans tröja och nu hjälpte Phillip t.o.m. till, att få klädesplagget över huvudet, även om han av upphetsning såg helt apatiskt ut.
Hans kropp var smal och spinkig och något hår på bröstet hade han inte fått ännu i sin unga ålder. Han var helt slät över hela bringan. Lotta stönade till, smekte runt hela hans kropp med sina mjuka händer, flinka fingrar och långa naglar. Hennes byxor slet hon av. Den djuriska lustan hade helt tagit över den skötsamma skolflickan. Det här var naturligt och även, om det var första gången för dem bägge, hade de i alla fall en inre instinkt, som fanns hos alla varelser.
De hade snart hunnit så lång, att de låg tätt omslingrande i bara trosor och kalsonger. Phillip sög in Lottas bröstvårtor mellan sina små läppar och bearbetade dem med sin våta tunga. Till slut förde han ner hela munnen över vårtgårdarna och började röra huvudet upp och ner. Han sög av flickans ena byst med sin mun. För varje gång han rörde huvudet, gled de styva hallonen mellan de våta läpparna. Hon stönade till och böjde huvudet bakåt i soffan, spände alla senor i sin vita hals.
- Gjorde jag fel, flämtade Phillip förskräckt.
- Nej, men vi går upp till mitt rum. Jag vill fortsätta. Jag vill älska med dej!!
- Vill…du, frågade Phillip. Han svalde nervöst.Lotta flämtade något ljud, som skulle betyda ”Ja!”.
- Tänk om jag inte k…kan.
Hon kysste honom vått på halsen med öppen mun, drog med naglarna varsamt i hans hår och såg så där snäll ut, som hon var känd för i skolan, att verka vara.
- Jag tänker inte så…Du ska inte heller tänka så…
Han nickade med sammanbitna tänder. Sedan reste de sig och halvsprang ivrigt uppför trappan.
Direkt till vänster hade Lotta sitt rum. Det enda som lyste var en liten fönsterlampa med orange lampskärm. Hon drog av sig sina våta trosor och tittade ner mot Phillips kalsonger, där stretade hans lem av alla krafter mot det strama tyget och han rodnade igen. Lotta log och ställde sig intill honom och vätte ner hans lår med sitt våta kön. Hennes safter avslöjade, att hon var lika upphetsad som honom. Flickan tog tag i resårerna på kalsongerna och, nästan, trädde runt tyget över det bultande ståndet.
Sedan lade de sig ner bland de rosa lakanen och duntäcket. Hon hade vattensäng och det blev en mindre väg, när kropparna landade i sin fulla tyngd.
- Okej, försök nu att tränga in i mej, stönade Lotta och särade medvetet på sina välformade lår. Könet öppnade sig, hon hade ganska glest bevuxet runt slidöppningen, däremot var blygdläpparna lika röda som bröstvårtorna.
Phillip lade sig rätt över henne, var noga med att inte lägga hela sin tyngd på henne även om han inte vägde så mycket och försökte, fast lyckades inte så bra.
- Ja…jag hittar inte.
- Vänta, jag skall hjälpa dej.
Lotta slöt varma handen runt själva skaftet på lemmen och satte ollonet mot sin slidmynning. Nu låg den där som en revolver på väg in i ett hölster, fast alla vana cowboys vet, att ett helt ny- köpt hölster kan vara väldigt trångt i början. Phillip bet ihop tänderna, där han låg kind mot kind med flickan och pressade till. Huvudet gled in och han kände hur värmen omgav hans penis. Han stönade till och förberedde sig för nästa tryck. Han spände musklerna i underlivet samt pressade på av alla krafter och nu jämrade sig Lotta.
- Åh!! Ooooh! Aj! Aj! Det där känns!
- Ska…ska...Flämt!…sluta!
-….Nä! Du…du har bara nuddat mödomshinnan. Vi måste spränga den och det kan göra lite ont!
-…Gör det ont, utbrast Phillip förfärad.
- Bara en liten…liten stund!! Sen kommer det att bli skönt. Lovar! Fortsätt!
Phillip blev lite rädd, att göra henne illa, men samtidigt hade han tillräckligt förstånd att trycka på. Skulle nu oskulden försvinna, gick det inte att fjutta. Det var antagligen precis som, när man drog av ett plåster.
Drog man av plåstret SNABBT, gjorde det inte så ont. Han drog in luft i lungorna och kände sin egen svett framträda i pannan. Sedan pressade han på.
Rejält! Det smaskade till och Lotta skrek till och nog kände de bägge hur det verkligen rann till vid flickans underliv.
- Fortsätt! AJ! AJ! Fyra drag till….så….går det över!!! AAAAOOOOH!!!
Det stämde. Phillip juckade fyra gånger till, efter de fyra nådastötarna och Lotta började stöna av njutning istället för smärta. Han hade aldrig känt något liknande. Hela hans, lika oskuldsfulla, stake pressades ut och in i den varma grottan och den varma och tillika blöta grottan kramade runt hans mandom med klimaxretande effekt.
- Åh! Herre Gud, stönade han och kände hur det började brinna en behaglig eld i pungen. Elden fortsatte att brinna, nästan krampaktigt och orgasmen kom närmare för varje juck. Till slut exploderade han med ett halvkvävt skrik. Pumpade ut och kände hur det sprutade ut vätska i strålar från ollonets öppningen Lotta skrek av vällust och drog sig själv i sitt kortklippta svarta hår, då hon kände hur sperman sprutade in i henne.
Han drog några sista drag med flickans ben spända över hans rygg och sjönk ner på henne och blev liggande där, som ett andfått litet barn och flämtade ynkligt, men lyckligt. Lotta kände att även hennes egen puls slog i hyperslag, fast det skulle väl förhoppningsvis tonas ner i takt. Hon smekte Phillips huvud och brydde sig inte om, att nämna, att hon inte hann få utlösning innan det gick för honom. Det var skönt ändå, tyckte hon. Om hon berättat alltihop för honom, så hade han nog blivit ledsen.
Spännande fortsättning följer.
Fler noveller av samma författare
