Den nya lärarassistenten, del 8
Författare: Ass Slam Master Datum: 2004-06-11 16:02:46
Kategori: BDSM
Läst:
13 966 gånger
Betyg: 3.6 (432 röster) 3 medlemmar har denna novell som favorit
Där stod också slöjdmagister Sigurd Karlsson bakom sin ledarbänk, som ett enda stort fån. Kanske den fördomsrika bilden av en tvättäkta toffelhjälte i en dels ögon. Liten, mager, yviga mustascher under en liten näsa. Såg nästan ut som en skottehund. Övervakade lamt sina elever, men ingen som direkt sade till någon. Jenny kunde lämna salen med den gråtande Natalie, utan att han ens höjde på ögonbrynen. Väl utanför, satte de sig på en av bänkarna vid skåpen. På varsin sida stod två stora krukväxter, två svärmorstunga, skulle den botaniske direkt sett. Jenny höll armen om Natalie och tog av de stora skyddsglasögonen från hennes näsa. Ögonen var röda bakom de riktiga glasögonen och Jenny såg ömt på henne med sina mörkgröna ögon och sina milda anletsdrag.
- Det är ingen fara. Är Pia Katz dum mot dej igen, så ska jag säga till henne på skarpen. Det lovar jag. Hon har inte rätt att kasta ut sej hur mycket skit som helst. Nästa gång hon ger sej på dej, så ska jag ge henne stryk.
- Nä, gör inte det, snyftade Natalie. Som du sa innan, hon vet inte va hon gör. Pia är bara ett vilselett lamm, som herren inte brytt sig om. Jenny tog upp sin näsduk ur bakfickan på jeansen och gav till Natalie. Samtidigt, så försökte halländskan att föreställa sig hur gud, som han föreställt sig på lågstadiet, en skäggig gubbe från en kyrkmålning mota in en massa får i en fålla, fast unga fröken Österbäck hade nog inte menat så bildligt talat. Natalie snöt sig och lämnade över näsduken igen. Rävberg tog emot den, höll den försiktigt i kanten och lade den bredvid sig på bänken.
Hon fick väl besöka toaletten sen och tvätta den.
- Ska vi ta lunchrast, frågade hon.
- Det är väl inte rast än, snörvlade Natalie.
- Nä, men jag vill inte gå in å träffa den där häxan Katz igen. Å jag tvivlar väl på, att du vill göra det.
Det var rätt tomt i korridoren. Alla hade väl lektion. Det var bara vaktmästare Hultén som gick runt och gruffade tillsammans med en lokalvårdare. Hultén gick förbi de bägge flickorna utan att hälsa. Han hade väl förödelsen med soptunnorna kvar i bakhuvudet. Städerskan höll på att moppa golvet borta vid skåpen och snart skulle hon väl komma bort till bänkarna och då hade de ju varit tvungna att flytta på sig ändå. Långt borta hördes ljudet av raska fotsteg. Någon elev var väl sen till lektionen.
- Jo, vi går väl och äter då, sa Natalie tyst. De reste sig från bänken och stegen kom närmare och när Jenny vände blicken åt ljudet, fick hon se en medelålders man under medellängd iklädd blåjeans, vit T-tröja och Nike-skor. Det våta håret var slafsigt bakåtkammat. Det var lärarassistenten Leopold Nilsson, och han hade bråttom. Han bromsade in hastigt och skrapade sulorna mot golvet med ett gnissling av gummi.
- Värst va du har brått, sa Jenny flinande.
- Ja, jag måste in till slöjdsalen. Har lektion förstår du. Nu när bildlärarn och kemilärarn har börjat bråka, så har rektorn blivit tvungen att placera mej nån annanstans. Annars, så kanske det blir ett attentat! Jenny stirrade förvånat på Nilsson. Attentat?
- Ja, han sa faktiskt så. Nu måste jag in till slöjdmagistern. Annars kanske det blir som den värsta ”Spagettivästern”.
- Vadå, en handfull dollar?
- Nja….jag tänkte snarare på ”Häng dom högt!”
Med ett nervöst smil på läpparna och ett nickande till Natalie som stod bredvid, så försvann han in genom dörren till slöjdsalen. Jenny stod kvar och skrattade dämpat med händerna vid höfterna.
- Det märks att han inte har träffat ”Slöjdmajjen”. Han skulle väl aldrig kunna skälla ut nån. Jag tror inte ens han skulle kunna skälla ut nån, om han så blir återfödd som hund. Ett vemodigt leende spred sig i Natalies fräkniga ansikte och halländskan lade armen om henne igen.
- Nu går vi å käkar.
De gick iväg längs den stora korridoren och bort till matsalen. De passerade Hultén på vägen. Han stod och blängde tryckande på en dörr in till ett grupprum. I ena handen hade han en stor oljekanna. Jennys hjärta hoppade till, när hon sneglade lite på den ljusgula oljan, som vaktmästaren använde på gångjärnen till dörren. Av en ren slump, så råkade unga fröken Rävberg komma ihåg sin erotiska dröm med knuttegänget och hur hon hela hennes kropp blivit insmord med just sådan olja. Kan man drömma fortsättning på drömmar? Tja, vem vet.
Inne i slöjdsalen stod slöjdlärare Karlsson med sina glasögon och yviga mustasch under näsan. Det såg nästan ut som, om han hade klistrat dit lite spretig stålull. Han drog lite i underläppen och synade lärarassistenten uppifrån och ner. Han pratade långsamt, fast inte så entonigt och sävligt som studierektorn på skolan. Det verkade som om han betänkte varje ord han yttrade.
- Leopold Nilsson ja, jo jag har hört att det har varit vissa fejder beträffande dej.
- Knappast mitt fel, flinade Nilsson nervöst och bet ihop tänderna med tillslutna läppar.
- Nä, det klart. Men saken är den, att jag inte riktigt vet vad jag ska sätta dej på för arbete. Jag håller på med papper gällande betygen. Leopold såg neutral ut, men innerst inne strålade han. Ännu en tag med endast nöjen. Det här var ett lätt jobb, tyckte han. Men det var ju snart Lucia och allting.
Plötsligt slets dörren upp in rusade Mayo Ling i full fart med händerna fulla av skolböcker. Grundligt försenad. Det var bara tio minuter kvar på slöjdlektionen. I ultrarapid kunde man upptäcka, att Pia Katz medveten sträckte fram en högklackad sko och Ling gjorde ett svandyk framåt, som fick alla i klassen att sluta med det de höll på med och applådera. Katz flinade. Den enda gången man fick se henne le, var när hon hade gjort någon illa. Hon hade redan flyttat tillbaka benet och stod nu lutad mot träskåpet med verktyg. Mayo kunde mycket väl ha halkat. Det var ingen som hade upptäckt hur det gick till, egentligen. Skolböckerna låg spridda över hela golvet och Pia böjde sig neråt och tog upp en som hamnat i en hög med hyvelspån.
- Herre gud, ta det lite försiktigt i fortsättningen.
Slöjdmagistern kom fram bakom bänken och hjälpte kinesflickan upp på fötter. Hon verkade inte ha skadat sig, men det såg verkligen farligt ut. Hon var klädd i skoluniform (sådan man hade i Kina) med kort blå kjol och blå blus. Under kjolen hade hon ett par vita strumpbyxor. Hon var förståndig. Det var för kallt att gå i kortkort i December.
- Återgå till det ni höll på med, befallde Sigurd Karlsson och det var väl första gången han höjde rösten i hela sitt liv. Eleverna fortsatte. En del hamrade, en del filade och en del var inne i smedjan och använde metallsvarven. Pia Katz höll i en av Mayo Lings skolböcker med tumme och pekfinger, precis som om hon höll i något avskyvärt.
- Hörru, Geishan! Du behöver inga satans böcker på nån jävla slöjdlektion!
Sedan slängde hon boken på den närmaste slöjdbänken, så tvillingbrodern Lasse som höll på med sandpapper, fick hela synen full med träspån. Leopold gick fram till bänken, borstade av den hostande enäggstvillingen som tackade och grep tag i skolboken. Han lämnade över den till Mayo, hon tittade tacksamt på honom med ett gulliga ansiktsutryck och han kände sig som en hjälte under några sekunder.
- Nu är det så, att vi började lektionen för länge sen, så du kan lika gärna sätta dej ner å bara vänta, sa slöjdlärare Karlsson. ”Å som Pia Katz sa, även om jag inte gillade tonfallet, så behöver du inga böcker på en slöjdlektion.”
- Förlåt, sa Mayo. Hennes röst var liten och ljus. ”Jag inte förstå detta. Mitt fel!”
Det var väl lite hackigt med svenskan, men hon försökte i alla fall. Hon hade ganska lång lugg, som hängde ner i pannan, så man inte kunde se ögonbrynen. Sedan hade hon kortklippt hår vid sidan om öronen och längre i nacken. Man kanske kunde kalla det för ”Hockeyfrilla”, vad vet jag?
Frisyrer är inte mitt starka område och inte lärarassistenten heller. Han stod bara still på platsen och tittade och lyssnade på konversationen.
- Det här är åttonde gången i sträck du kommer för sent, flicka lilla. Jag kan inte bara sitta här med händerna på bordet och se genom fingrarna varenda gång. Visst kan jag strunta i att vidtaga stränga åtgärder, men genom att jag vet att du vill bli någonting här i livet, så kan jag ju inte dalta med dej. För då kommer du bli van vid det, när du sedan för ett jobb.
Slöjdläraren hade ställt sig bakom sin kära hyvelbänk igen och försökte nu tala allvar med kinesflickan, så gott han kunde. Lärarassistenten, som tidigare hade varit i centrum, hade nu blivit placerad som bifigur i själva resonemanget. Mayo Ling nickade tyst och hade antingen sina ögon slutna, eller tittade i golvet. Det var svårt att se. Hon mumlade något med skälvande röst:
- Ni inte få säga nått till mina äldrar (föräldrar menade hon givetvis). Dom bli arga på mej, om jag inte sköter skola, trämagistern.
Trämagistern! Lärarassistenten satte upp handen för ansiktet för att dölja sitt tysta skratt. Han kunde föreställa sig slöjdlärare Sigurd Karlsson som en riktig träskalle, men då han några sekunder senare såg humorn som lyteskomik, eftersom Mayo menade rätt, men sa fel, så tystnade han snabbt.
- Nä, jag ska inte prata med dina föräldrar, men jag kommer att skicka dej till rektor Torstensson. Jag är nog rädd, att du kommer att få en kvarsittning. Mayo förblev tyst. Hon kanske inte visste vad ”Kvarsittning” betydde, men hade hon tillräckligt fantasi, så skulle hon kanhända komma med skräckfantasier i skallen, som var mycket värre, än vad ordet egentligen betydde.
Rektor Torstensson vankade av och an i rummet, när det knackade på dörren.
Sekreteraren var på lunch, så något ”Pip!” från snabbtelefonen blev det inte. Rektorn var lite missnöjd över mötet mellan honom och Samuel Palmers, den mystiske mannen med smeknamnet ”Fabrikörn”. Det kanske bara var hans tillvägagångssätt som var konstigt, han kanske var grön.
- Kom in, fräste mannen.
Lärarassistenten öppnade dörren och hade med sig Mayo Ling.
- Slöjdlärarn, eh…. Karlsson hette han väl? Tyst nick från rektorn.
- …Karlsson skickade hit mej med Mayo. Hon har kommit för sent så många gånger, att han, näst intill, krävde att hon skulle ha kvarsittning.
Kinesflickan stod framför lärarassistenten och det syntes på henne, att hon skämdes. Hon blundade skamset med hoptryckta spända läppar. Kanske hade hon hamnat på fel plats vid fel tillpunkt. Den trevliga rektorn var för tillfället vresig och otrevlig. Han fräste något obegripligt och satte sig ner bakom sitt stora skrivbord och bläddrade i en blå pärm med slitna häftklamrar.
- Nä, vi har fullbokat med kvarsittningar ikväll och imorron också!
Han fortsatte att bläddra bland papper. Bläddrade förbi ett schema och kom fram till nästa formulär. Ifyllt det med.
- Det får bli efter nyår. För i övermorgon har vi kvartsamtal hela kvällen i uppehållsrummet.
Leopold Nilsson, som annars brukade vara ganska försiktigt, höjde stämman igen och sade:
- Inte efter kvartsamtalet. Hon vill inte att föräldrarna ska få nys om det hela. Han tittade ner på den korta lilla skolflickan och hon såg förfärad ut. ”Absolut inte efter kvartsamtalet”, stod målat i hennes förskräckta ansikte.
Det löste sig ändå, kan man säga.
Rektor Torstensson bestämde att hon kunde sitta kvar tiden på lunchen och en timme efter, då det ändå råkade vara håltimme direkt efter. Det där med, att inte föräldrarna till Mayo skulle få reda på något, lade han på is för tillfället. Snart satt i alla fall kinesflickan i det lilla uppehållsrummet med sina skolböcker framför sig på
bordet. Över henne hängde ett avlångt lysrör med dragtråd, istället för tryckknapp. Hon satt och läste på ett stycke i svenska som hon hade ganska svårt för och lärarassistenten satt två meter ifrån henne med en vitt blädderblock bakom sig. Ännu en gång hade han kommit undan ansträngande arbete och var bara utsatt som s.k. vakt. Han skulle bara sitta där i uppehållsrummet och vakta eleven, så hon inte fick lust att smita. Varför just han, frågar sig säkert läsarna. Eftersom de flesta eleverna hade håltimme vid denna tidpunkt, så hade rektor Torstensson med sina närmaste ett föredrag för skolans lärare och övriga personal i Aulan. Det var frågan
om ett nyprovat arbetsschema, hade Leopold hört, när han tjyvlyssnat. Han satt där och petade naglarna med en liten tandsticka.
- Kommer mina äldrar få höra det här, magistern?
Magistern! Herre gud, det kunde man ju tolka som en komplimang. Leopold sken upp i hela ansiktet. Mayo satt och såg orolig ut.
- Jag vet inte, men jag ska se va jag kan göra, svarade han.
Det var ju inte mycket han kunde göra, eftersom han inte alls var magister, fast hon kände sig säkert tryggare av att tro det.
- Lova det!
Han försattes i en inre kris, men sade ändå ”Jag lovar.” Utan att direkt tänka sig för.
- …Om jag inte göra bra ifrån mej, så jag inte faktiskt veta va pappa å mamma göra. Dom klara sej bra i skola både två, så icke är det nån ursäkt, att jag inte klara den…Hon talade lite hackigt, men hon litade till fullo på Leopold.
- Men det är ju skillnad. Du blir ju tvungen att gå i en svensk skola. Dom gick väl i en Japansk skola.
- Nej i Kina.
Han ryckte generat på axlarna. Han tyckte alla asiater såg likadan ut, men givetvis, Mayo Ling måste ju vara ett kinesiskt namn. Vad dum han var, egentligen. Men han hade inte fått använda skallen så mycket, därifrån han kom.
- Komma jag få femman då, frågade flickan igen.
I två sekunder trodde lärarassistenten, att hon ville låna pengar till kaffe, men förstod sedan, att hon menade betyget. Hon var duktig i skolan, det hade Jenny Rävberg avslöjat, när hon och lärarassistenten haft tid för att prata. Säkert skulle hon få en ”femma” i slöjd också. Den här kvarsittningen var bara en engångföreteelse. Han ville ju inte lura henne, utan sade ändå:
- Jaaaa….kanske det.
Utan att han var beredd på det, så reste Mayo sig hastigt ifrån stolen och halvsprang fram till honom. Där föll hon ner på knä och gnällde bedjande, som en hund som ville ha ett ben,:
- Snälla! Magistern måste bara ge mej femman. Annars mina föräldrar kanske ge mej stryk. Snälla magistern. Vad jag göra för att få femma?
Nog var lärarassistenten lite överrumplad, men det betydde ju inte, att han kunde säga ifrån. Han reste sig strikt upp och tittade ner på kinesflickan.
- Vänta nu här, jag kan inte bestämma nått om varken betyg eller….Orden fastnade i mun på honom.
-…..Eller…Han stackade fram: ord på ord.
-….Något…annat. Satt inte den lilla kinesflickan på knä och hade, på ett ögonblick, dragit upp knapparna vid kragen. Jo, nog tusan hade hon gjort det. Hennes bara små bröst började synas mer och mer, då hon knäppte upp knapp för knapp med flinka små fingrar. Leopold stirrade neråt och det hettade till i skrevet.
Det här kunde väl inte vara sant. Det här var det verkliga livet och inte någon porrfilm av Bruce Seven.
- Jag….göra allt för magistern, sa Mayo med strupen torr av upphetsning.
Där for den sista knappen ur knapphålet och hon drog ner blusen från sina axlar, blottade sin nakenhet med sin vackra ljusgula hud. Någon BH hade hon inte alls. Lärarassistenten visste inte vad han skulle säga. Halsen kändes som sandpapper och munnen rörde sig, men utan ett ord. Det blommade upp i jeansen hans. Längst ena låret började hans pitt växa och urskiljas. Den lilla tjejen bjöd ut sig helt för honom och plötsligt väcktes han till liv.
Dörren!!! Han tittade bort mot dörren. Den var låst! Det måste den vara, han mindes tydligt att han hade låst den innan. Mayos hand kröp upp under hans vita tröja och masserade hans mage med varlighet. Fan, jag kan inte stå emot, tänkte han. Det får bära, eller brista. Det dröjde inte länge. Snart kunde man höra halvkvävda och upphets-ande flämtningar från uppehållsrummet, men vem hörde. I korridoren fanns inte en människa. Rektorn kontor var tomt. Studierektorns kontor likaså. Lärarnas egna kopieringsrum var också helt öde, så ingen hörde vad som pågick. Dock kunde man se en skugga mot det frostade glaset i dörren. Där inne låg de vita strumpb-yxorna slängda i en hög tillsammans med trosor, skor och skoluniform. Även lärarassistentens kläder var avlägsnade, men jeansen och kalsongerna hängde fortfarande kvar vid vaderna på honom. Han tackade sin lyckliga stjärna, att persiennerna på de tre fönstren dessutom var nerdragna.
Leopold lyfte upp Mayos lätta kropp och höll upp henne, så hon satt med ryggen mot den vita väggen. Hon kunde inte väga mycket, eftersom den, näst intill, tunna lärarassistenten kunde lyfta henne. Det dunkade lite dovt mot den, näst intill, ihåliga bygget mellan grupprummet och korridoren och Mayo grimaserade ihop sitt lilla söta ansikte och bet ihop tänderna för att inte skrika i njutning. Istället kom det små gnyende och stundtals flämtade hon fram någon på kinesiska, garanterat oanständigt, gissade Leopold. Det droppade av sekret ur hennes könsläppar och det hade bildats en liten pöl på det gråa stengolvet under. Det smaskade hela tiden från kinesflickans trånga fitta och Nilsson njöt i fulla drag, när han juckade in och ut ur det behagliga könsfodralet med all värme, fukt och ja, han visste inte hur han skulle beskriva det.
- Oh! Ljuvlig, ljuvlig du är ljuvlig mot mej, stönade hon fram.
Han kände hennes späda små händer greppa tag runt hans skuldror med krampaktig darrning och han pressade sig ännu mer intill henne och var inne i henne.
- Jaaa….du göka mej, pustade hon intill hans öra och hon luktade gott av flytande tvål. I hennes fattiga och strikta familj förekom verkligen inga parfymer, eller hudkräm. Nej, det räckte gott med gammal hederlig tvål.
”Varje millimeter….trycka in hela kuken i min lilla fitta….ja, du vara ljuvlig, magistern!”
- Jag måste (Stön!) Bara ta dej mot bordet….å du ska ligga över läxböckerna, flinade han ironiskt. Han gjorde en mindre kraftansträngning och hivade över henne till bordet och lade ner henne försiktigt, så ryggen och häcken låg över bokens mittuppslag. Sedan klättrade han upp, så bägge knäna var på bordskanten och fortsatte samlaget med svetten rinnande nerför ryggen och mellan hans håriga skinkor. Nu var det bordet som dunkade, istället för väggen och nu kom Mayo i en orgasm och han kände själv, att han var på väg. Skakade i kroppen.
- Snälla! Inte i fitta! Inte bli med barn, magistern, gnydde den lilla tonårstjejen fram på sin hackiga svenska. De svettiga skinkorna vätte ner skolböckernas mittuppslag och nu rann det även ner sekret mellan Mayos särande lår.
Nej, nej, Leopold ville inte vara hänsynslös, även om han utnyttjade ett tillfälle. Han stånkade till ordentligt och samlade sig.
- Okej, då sätter jag mej ner på stol…stol…en å du får knulla min kuk med din mun, tills jag (Stön!) S…sprut…sprutar dej i halsen.Mayo skakade i hela kroppen och det slaskade till ordentligt i hennes underliv. Kroppen hennes gick i vågor och hon stånkade fram:
- Ja, jag göra…jag knulla magisterns kuk med min….Oh! Ååååååååh!…. Med min mun å magistern sprut…spruta i min hals….!
Sagt och gjort. Med ett slurpande ljud drog lärarassistenten ut den våta lemmen. Därefter satte han sig tungt ner på stolen och det lyste av upphetsning i hans ögon. Skrevandes började han onanera så smått. Mayo pustade ut lite och låg kvar över sina skolböcker med stjärten skinande av svett och fittsaft. Hon blåste upp i sitt svarta hår, i syfte att få lite svalka, och reste sig sedan plikttroget från sin liggande ställning. Därefter hoppade hon fjäderlätt ner på golvet och gick fram till Leopold. Med ett, mer än, belåten grin på läpparna. Hon satte sig ner på knäna och böjde sig lydigt framåt med sugande blick. Sedan greppade hon försiktigt tag i lemmen med sina små mjuka händer. Leopold lutade sig bakåt och bara njöt i fulla drag. Mayo öppnade munnen till ett O, och lät sedan lärarassistentens kuk glida in mellan läpparna och ner i halsen.
Hon använde sig inte riktigt av samma teknik som Petra Eriksson hade gjort. Petra hade låtit munnen glida upp och ner över hans styva könsorgan, men kinestjejen hade kvar toppen i munnen hela tiden, slickade på ollonet och drog istället skinnet fram och tillbaka nere vid själva skaftet. Originellt faktiskt, tyckte Nilsson och
flämtade som en gråsäl i Sahara. Bara nu ingen kom in. Var dörren låst? Tvångstankarna malde i hans hjärna, men de kunde ändå inte hindra orgasmen som sköljde över honom. Kuken spände till och fyra rejäla sprut från honom och fyra rejäla sväljningar från henne. Han pustade ut och funderade. Han skulle minsann göra sitt yttersta för att hon skulle få den där ”femman”. Den saken var klar.
Upphetsande fortsättning följer.
Fler noveller av samma författare
