Den nya lärarassistenten, del 7
Författare: Ass Slam Master Datum: 2004-06-11 16:01:24
Kategori: BDSM
Läst:
12 371 gånger
Betyg: 2.6 (310 röster) 3 medlemmar har denna novell som favorit
”Mayo Lings kvarsittning”
Medan snöflingorna dalade ner från himlen kom en röd folkvagn rullande med största försiktighet på den asfalterade vägen som egentligen var till för gång och cykeltrafik, men det verkade inte hindra föraren och ett flertal pojkar i ”sjuan” fick hoppa undan, då ”bubblans” signalhorn ljöd gång på gång. Bilen hade inga dubbdäck, utan slant fram och tillbaka som en orm på en skogsstig. Vaktmästare Hultén, som höll på med snöskottning för att röja rent cykelställen, grinade bort mot den sakta framrusande bilen och snöflingorna landade en efter en på vaktmästarens glasögon.
Han var påpälsad med dubbla jackor, en vinterpäls och en svart luddig pälsmössa på huvudet med tillhörande öronlappar. Snöyran hade fastnat i hela hans ansikte och det droppade smältvatten från hans mustasch. När han till sin fasa fick se hur, i hans tankenämning, bilfan helt fräckt kör på en av de gröna soptunnorna utanför matsalen. PANG! Och det soptunnan välter med full kraft över den andra PANG! Som också välter och en variant av domino utövas framför den förskräckta vaktmästarens ögon. Först stumhet med munnen vidöppen i det bleka ansiktet, sedan sakta uppblomning av ilska och slutligen:
- Va i helvete är meningen, vrålade han och småsprang bort till soptunnorna som låg i en enda hög, precis som ett bisarrt konstverk med titeln ”Katastrof” textade med stora röda bokstäver högst upp på tavelramen.
”Fabrikörn” öppnade bildörren och bedömde olyckan som en parkering, så han gled ur den lilla bilen med nonchalansen målad i ansiktet. Med sig hade han en vacker kvinna i tidiga 40-årsåldern. Hennes röda fylliga läppar lyste som en fyrbok i snöyran. Hon var klädd i en mindre minkpäls och med tillhörande solglasögon och fin hatt med plym, så kunde man kanske ta henne för filmstjärna. En smäll från bildörren, sedan promenerade de taktfast över skolgårdens vita täcke av snö och försvann in i skolan. Vaktmästare Hultén stod kvar som ett enda stort åkerspöke och bara gapade åt förödelsen.
Under alla omständigheter, dels gällande den nya lärarassistenten och dels gällande bråken mellan de två lärarna, så hade rektor Torstensson vidtagit sina egna små försiktighetsåtgärder. Nu satt han där och trummade med fingrarna mot den luxuösa bordsskivan i skrivbordet av furu. Framför honom satt en medelålders man med trötta ögon under en alltför stor hatt och trenchcoat. Herregud, tänkte rektor Torstensson. Han hade tagit sig friheten att sätta in en annons, om en privatdetektiv som kunde hålla ett öga på Leopold Nilsson och den där mystiske ”Fabrikörn”, fast mannen som nu satt bredvid honom kunde ju för tusan ha kommit direkt ur någon teaterpjäs. Var det någon amatörrevy i stan, tro? Torstensson letade reda på dagens tidning som låg underst i en hög med papper, men kunde inte hitta någon annons, om något dylikt. Däremot såg han sin egen annons uppradad på prydliga rader och utryckt fint, enligt det svenska språkets moraliska grunder. Han lade ifrån sig tidningen och tittade strängt på mannen framför sig och när han dessutom bevittnade ett oförskämd gäspning, så bara ställde han sig upp och fäktade med armarna.
- Herre gud! Jag begärde en detektiv. Inte något utklipp ifrån en millimetersfilm från 40-talet!
- Vadå, sa mannen under den stora svarta hatten (en sådan med vitt brätte som gudfadern hade) och verkade förvånad. Han förstod väl inte vad felet med honom var.
- En detektiv ska vara klädd på ett diskret sätt å på så sätt smälta in i omgivningen. Om ni går runt i det där, så kommer ju folk att kunna peka ut er som en dans.
- Peka ut mej som en dans?
- Just det!
Mannen flinade med sitt trötta ansikte och avslöjade ett par rejäla framtänder med mycket tandkött.
- ….Som en pekfingervals?
Det här var inte rätt tillfälle för några skämt av låg budget. Om rektor Torstensson fick bestämma, så var det inte läge för några skämt över huvud taget. Han bet ihop tänderna och försökte samla sig med flinten blank av svett.
- Jag söker en privatspanare, som kan smälta in i mängden här på skolan. Kanske inte som elev, med tanke på ålder, utan snarare som lärare, vaktmästare eller kanhända som en städare.
- Mattant?
- Definitivt INTE mattant. Jag trodde ni såg lite allvarligt på det här, men är det på det viset att jag har haft fel, så kan ni lämna min expedition omedelbart.
Mannen i hatten kliade sig i örat med pekfingret och såg fånig ut. Han hade inte presenterat sig ännu, trots att Torstensson vänligt hade räckt fram sin näve, innan utfrågningen hade börjat. Det här började inte särskilt bra, tyckte han. Det hördes ett dovt surrande från snabbtelefonen och sekreterarens barska röst hördes i det svaga bruset.
- Rektor Torstensson, herr Samuel Palmers vill träffa er. Herregud, tänkte rektorn. Han höll sig för pannan och frågade i sitt stilla sinne skaparen, varför alla idioter måste samlas på en gång och till råga på allt inne på hans eget kontor. Först en sömnig kopia av Dick Tracy och nu ”Fabrikörn” en slående Elvis-kopia. Det skulle inte vara någon tillfällighet, om någon helt sålika kom fram till den sistnämnde på stan och fråga: ”Kan du inte dra Heartbreak-hotel?” Jösses! Men det var väl lika bra att få det undanstökat.
- Ett ögonblick. Jag håller på att instruera herr…..
- Berntsson, fyllde deckaren i med en slö stämma. Efter detta följde ytterligare en ljudlig gäspning.
-…..Instruerar herr Berntsson. Släpp in…eh….Palmers, om två minuter, så är ni snäll.
- Okej!
Det sprakade till i snabbtelefonen och den stängdes av. Torstensson satte fingertopparna mot varandra och försökte se någorlunda seriös ut i den värsta frustrationen.
- Berntsson sa ni? Ett tyst nickande från maskeradfiguren i stolen.
- Ni råkar inte ha ett förnamn?
Ett saligt leende blommade upp i Berntssons ansikte och kanintänderna syntes igen.
- Det är bara båtar som har namn på FÖREN.
Jävlar, ännu ett av de smaklösa skämten. Den prydlige rektorn frustade till, så en snorkråka for ut ur vänstra näsborre, men det upptäckte nog inte deckaren ändå, så det var ingen skada skedd. Kunde mannen inte vara ordentlig, utan att spelevinka sig, så skulle Torstensson säkerligen få gräva i lådan efter sin hjärtmedicin. Han var rent ut sagt påfrestande, men då ingen utav skämten hade varit riktade mot rektor själv, så kunde han ju inte anklaga skämtaren för att vara oförskämd. Fast det skulle väl vara frågan om sekunder, innan skämten skulle singla ner under bältet, som en sakta dalande påskfjäder.
- Jöns, heter jag i förnamn, ulkade mannen i stolen till sist ur sig. Han hade väl noterat Torstenssons bultande sträng vid tinningen och förstått, att han själv var tvungen att kyla ner rektorn med något lugnande.
- Ni är anställd. Jag vill att ni håller ett ordentligt öga på mannen, som nu kommer in genom dörren snart. Han påstår sig att vara från arbetsförmedlingen och är representant för den nya lärarassistenten Leopold Nilsson. Men jag har ringt arbetsförmedlingen och dom känner inte till honom, så jag ska nu fråga ut honom varifrån han kommer, vad hans egentliga syfte är och samtidigt få en djupblodande förklaring till varför han ljugit innan. Samtidigt ska ni bort till slöjdsalen och hålla koll på lärarassistenten Leopold Nilsson. Prata med vaktmästaren. Han visar er vem det är. Om Nilsson gör något underligt, så vill jag att ni omedelbart rapporterar direkt till mej utan krusiduller på vägen. Är det uppfattat?
Rektor Torstensson hade gått fram som en instruktör i polisskola, men det hade han gjort av bara en orsak. Han ville inte att Berntsson skulle få en syl i vädret och komma med något mer skämt av torftig klass. Det enda han fick var en tyst nickning, fast om man gick efter ansiktsuttrycket hade inte privatdeckaren hört på över huvud taget. Han satt där som en enda stor pösmunk i sin stora rock och hatt. Makade sig till slut upp och gick ut
genom dörren. Torstensson torkade bort svetten från pannan med sin mönstrade snusnäsduk och satte sig bekvämt tillrätta bakom det bastanta och prydliga skrivbordet. Så skulle besök tas emot, av en förnäm rektor, ansåg han.
”Fabrikörn” kom in med ett vänligt leende på läpparna och satte sig, utan att fråga, på skrivbordets ena kant. Med sig hade han kvinnan, som vaktmästaren hade sett innan. Hon var lång, rätt slank och hade kraftigt målade läppar och ett upp-fluffat hår färgat till rödbetfärgad nyans. Hon var klädd i en kort grön kjol med nylonstrumpor runt de välskapta benen. ”Fabrikörn” presenterade henne för Torstensson som ”Sekreterare” och hon satte sig på stolen, där lustigkurren i Trenchcoaten hade suttit nyss. Hon slängde upp det ena benet över det andra och hade samtidigt ett anteckningsblock och penna i händerna. Naglarna var typiska lösnaglar med glittrigt nagellack. Utan att fråga om lov, tände ”Fabrikörn” en cigarett.
- Ni ville träffa mej, sa han och tog två djupa halsbloss. Han var välkammad med sin hårpomada och ingen kunde ana hans tidigare eskapader med eleven Jenny Rävberg. Inte kunde väl den prydlige rektorn ana, att mannen framför honom hade knullat en av skolans elever i röven tillsammans med den s.k. lärarassistenten. Och på lektionstid i ett duschrum på simhallen dessutom. Fantasi var väl inget område för ”Lindvallens” rektor och då det inte syntes alls, så kunde han inget ana.
- Ja, jag ville träffa er.
Nog såg Torstensson lömsk ut, alltid.
-…..Herr Samuel Palmers.
- Jag vill helst bli kallad för ”Fabrikörn”.
- Jasså, kodnamn, alltså. Ni kanske rent utav är hemlig agent? Nu är det så, att jag har ringt till arbets-förmedlingen och dom känner inte till någon Samuel Palmers. Kan ni kanske svara på det?
Elviskopian såg inte ens intresserad ut. Rektor Torstensson hade faktiskt väntat sig en helt annan reaktion. Hade han inte skurit till på akilleshälen? Mannen tog bara ett djupt bloss till på cigaretten och blåste ogenerat rök på mannen bakom skrivbordet, som hostade till. Han tog tid på sig. Funderade han månne ut någon förklaring. Letade han efter ett kryphål?
- Nu är det ju så, att jag inte är anställd av arbetsförmedlingen här i stan. Jag är pappersmässigt bunden till förmedlingen i Uppsala, fast jag åker runt på olika ställen. Bidrar lite här och var till småstäder…Ytterligare en rökpuff åt rektorns håll. Gjorde han det avsiktligt? Svårt att avgöra.
-…..Å kommuner också för den delen. Ni kunde ju direkt ha frågat mej, om vart jag hörde hemma, så skulle ni då få samma som Sivert Öholm….Ett svagt leende i det bleka ansiktet.
- …Svar direkt!
Sekreteraren drog lite på smilbanden och hela kontoret hade spridit sig, förutom rökdoft, en odör av hudkräm och parfym. Han hade inte sparat på något och tillbringade säkert lång tid framför spegeln varje morgon. Sedan var hon en attraktiv kvinna också. Den slutsatsen kunde vem som helst dra. Men rektor Torstensson var en vuxen mogen man och drogs inte till kvinnor som bin till honung. Nej, han var lyckligt gift och nu visste han faktiskt inte vad han skulle ta sig till. Han hade hela tiden trott, att han själv hade trumfkortet, men det hela hade gått i stöpet totalt. Elviskopian tittade bort mot sin sekreterare med ett flin och fick ett bländvitt leende till svar. Han tittade ner på hennes välsvarvade ben i de mörka nylonstrumporna och vi skall raskt gå över till ”Lindvallens” slöjdsal där skolans lilla bystdrottning Natalie Östbäck stod iklädd speciellt förkläde av grönt gummi och skyddsglasögon över sina riktiga glasögon och svarvade till sin lampfot.
Spånen for åt alla håll och om hon var tillräckligt flitig, så skulle hon nog hinna klar den innan jullovet. Det skulle naturligtvis bli en julklapp. Men hon fick inte vara ifred, utan över henne stod skolans största kvinnliga bråkmakare. Pia Katz (Efternamnet var tyskt, eftersom hennes pappa kom från Berlin från början och var son till en gammal nazist) hette hon och var knuttebrud. Eller åtminstone ville hon vara det. Hon hatade skolan och var bara där av en orsak: Om hon inte gick dit, så skulle hon få stryk av sin pappa. Inte direkt någon drömfamilj direkt.
Hon var ljushårig med lockar längst ner på sitt hår och runt pannan hade hon alltid en snusnäsduk knuten. Det var väl hennes variant av mössa, kanhända. Ögonlocken fullkletade med blå ögonskugga och rött läppstift över de tunna läpparna. Hennes näsa var en sådan, som pekade uppåt, ansiktet började med rätt runda kinder och smalnade av med en ganska avlång haka. Som kläder hade hon alltid skinn, skinn och åter skinn. En jacka i mörk kulör och en kort blankskinande och tillika åtsittande kjol runt hennes stora bakdel. De kraftiga brunbrända låren och benen med de runda vaderna var alltid bara med ett par svarta lackskor längst ner med gråa strumpor. Alltid hög klack. (Hon hade väl gått med i Lill-Babs fanklubb, eller något sånt) Man kunde kanske missuppfatta hennes position, om hon gick ute på gatan någon mörk kväll. Pia hade en häck som alltid putade ut, så när man såg henne i profil, såg hon precis ut som lilla bokstaven B. Några stora bröst hade hon dock inte. De var små och toppiga och hon hade väl knappast någon BH. Nu stod hon över Natalie och klämde ur sig den ena otrevligheten efter den andra. Hon gav sig på alla, men Natalie var mest tacksam, då hon var religös och allting. Till slut grep någon tag i satmarans ena axel och drog henne bakåt. Reflexmässigt knöt Pia sin näve, med nitbeklädd läderhandske som slutade vid fingrarna, och skulle klippa till, fast då hon bara stirrade in i ett bröstparti, så
avfärdades hon av ren försiktighet.
Det var Jenny Rävberg som stod framför unga fröken Katz och Jenny var inte den man försökte köra över med fysiskt våld. Hon var 182cm i strumplästen och vägde säkert över 80-kilo. Pia Katz var bara 62-kilo och var kort, 153 eller 154cm, eller något sånt. Nu hade hon ju höga klackar på skorna, men det hjälpte ju föga. Halländskan stod framför den korta kraftiga och tillika uppkäftiga knuttebruden och såg sträng och stöddig ut. Hon var fortfarande blöt i håret, efter besöket på simhallen och kanske ömmade det på vissa ställen, men det hör ju inte hit just nu.
- Nu lämnar du Natalie ifred. Annars kanske jag får lust att gripa tag i ditt löjliga svettband å dra åt kring halsen på dej. Pia Katz samlade sig länge, sög in underläppen i munnen och försökte se morsk ut.
- Åt helvete med er båda två, fräste hon och gick bort till sin hyvelbänk.
Det var väl en sorti som skulle uppfattas som tuff, i hennes egna ögon, men Jenny tyckte bara hon var löjlig. Nu försökte hon reta upp Alexandra Lunne, flickan som blev avstängd från sin pryoplats på ålderdomshemmet, då hon sög av en av patienterna, men att få hennes stubin att nå explosionspunkten var ju omöjligt. Vad än Pia vräkte ur sig för vulgariteter, så stod bara Alexandra där med det flummiga leendet på läpparna och de där likgiltiga rådjursögonen med halvslutna ögonlock, som kunde få henne att likna en liten ängel. Jenny gruffade purket, där hon stod vid svarven iklädd sin röda polotröja och sina, näst intill, traditionella blåjeans runt de breda höfterna. Hon kunde se, att Natalie hade blivit ledsen för det rann en tunn tår nerför kinden bakom lagret av dubbla glasögon.
- Hon är så dum, att det är synd om henne. Va inte lessen, Natalie. Med en sorgetyngd hand stängde flickan av maskinen och nu kunde man höra hennes tysta snörvlade, som man inte kunde innan, då svarven var på.
- Det enda som hindrar mej från att spöa upp Pia, är att hon får tillräckligt med spö hemma av sin buse till farsa. Gråt inte, Natalie. Du gör mej så lessen också, när du gör det. Bakom ryggen hördes konversationen:
- Hur i helvete kan du ha på dej såna där jävla löjliga pumps?
- Ha, ha! Jasså du tycker dom är löjliga?
- Rosa är den färg jag hatar mest! Du ser ut som en Barbiedocka.
- Ha, ha, ha! Tycker du verkligen så….Jahaja! Hi, hi! Verkligen Barbiedocka?
Hur än Katz försökte, så var det omöjligt. Alexandra Lunne gick bara inte att få på dåligt humör och inte kunde hon slå till henne heller. Inte på lektionstid.
Fler noveller av samma författare
