Sophie och den gyllenhårige mannen i skogsgläntan

---

---

Sophie Eriksson var på det hela taget en tämligen normal flicka. Jag menar nu inte ”normal” som i ”välanpassad och omtyckt av den typ av äldre damer som hellre skulle äta strykninglaserad sushi än erkänna mikrovågsugnens och mobiltelefonens alla fördelar”, nej, jag menar ”normal” som i ”uppträder som alla andra, känner som alla andra, är ett lika stort misslyckande som alla andra”. Hon var en normal flicka i en normal by i en högst ordinär kommun på gränsen mellan Värmland och Västmanland, ett område som aldrig tycktes erbjuda henne det livet rätteligen borde erbjuda en flicka i tonåren.

Hon var, på sätt och vis, eller kanske bara hade varit, en söt flicka med svallande bronsrött hår, blekgröna ögon vars blickar utstrålade mer energi än vad som förväntades av dem, några små fräknar som bara avslöjades vid närmare inspektion av hennes i övrigt fläckfria och lena hy, läppar mjukare än det finaste siden, rader av små pärlor där andra har tänder och en smal, men ändå lätt kurvig kroppsbyggnad som till många förbipasserandes glädje lade stor tonvikt vid en ytterst välformad bakdel.

Allt dettas syntes dessvärre inte, då Sophie hade funnit det för gott att något år innan vår lilla berättelse tar sin början sälla sig till de människor som klär sig i svart, färgar sitt hår i samma deprimerande icke-färg, sticker metall genom sin hud och lyssnar till musik som till stor del skriks och som alltför ofta handlar om död och annat elände. Sådan var hon nu, en flicka mer lik en häxa än en prinsessa, en flicka som bara log i hemlighet och som gömde sig för omvärlden bakom blekt smink och en nihilistisk attityd.

Ah, men jag känner hur mina lustande åhörare håller på att lämna mitt sällskap i jakt på en något mer lättillgänglig ”petite mort” på någon pornografisk sida. Vad ni än gör så gör inte så, ty den sedelärande och könsorganvärmande historien skall snart ta sin början på allvar. Jag kan ju för de otåliga berätta att unga fröken Erikssons erfarenheter av sex var... normala. Hon hade förlorat sin oskuld (Tänk nu på ordets egentliga betydelse, inte bara den krassa förlusten av ett tillstånd av icke-erfarenhet.) till en något berusad ung man. Hon hade idkat samlag några fler gånger, använt sin mun någon gång, släppt in någon i det bakre hålet en annan gång. Det hade varit skönt, men det var alla ytterst begränsade upplevelser. Begränsade i köttet, begränsade till stunden. De var bara ytterligare en del av det ointressanta liv som var Sophie Erikssons.

Vi skall nu inte tala närmare om hennes familj, ty det var ingen lycklig historia. Det räcker nog med att jag ger er några nyckelord: Alkoholism. Far borta. Mor missbrukare. Fyra syskon. Tre missbrukande syskon. Ett dött. Så. Jag hoppas att ni nu känner tillräckligt för den unga fröken Sophie Eriksson, att er samlade sympati skall lyfta min lilla berättelse till oanade höjder så att alla inblandade blir lyckliga, eller, i alla fall, mer lyckliga än de verkar vara nu.

Hur som helst, Sophie Eriksson var inte lycklig. Det fanns egentligen ingenting i hennes liv som beredde henne nöje. Den musik hon lyssnade på lyssnade hon på mest för att det var den typen av musik en sådan som hon ”skulle” lyssna på: Innerst inne kände hon inget för alla dessa dödshyllande och världsförfulande band. Deras musik fyllde inte hennes inre med glädje, det väckte inga nya tankar. Det enda den förmådde göra var att få henne att återigen tänka på hur genomrutten hennes situation var. Hennes vänner var av samma slag som hon och inte heller de förmådde lyfta hennes humör, inte heller de kunde ge henne minsta lilla bit livslust.

En dag i slutet av april, rentav den trettionde april, skedde något som hon inte hade förväntat sig och det är med denna händelse vår historia börjar. Sophie sprang ut från sitt hus, tårögd, efter ett häftigt gräl med sin mor. Hon tillät sig inte att gråta innan hon var utom synhåll för det hus hon hade lärt sig att hata mest i hela världen men när hon väl grät så kom tårarna i en strid ström. Hon vandrade på gator hon inte direkt hyste några varmare känslor för och äldre människor som hon inte låtsades om kommenterade hennes klädsel med den typ av fnysningar som alltför ofta kommer från de som är för gamla för att kunna göra allt de gjorde när de var unga men som ändå har minnena, och avundsjukan, kvar.

Hon ville, som den så kallade trenden var bland de som delade hennes inställning till livet, skära sig. Hur underligt det än kan låta ville hon skära sig in i det lilla kött hon hade på sina armar och flertalet ärr visade att det var just det hon hade gjort tidigare i sitt korta liv. Hon hade ett rakblad gömt i en ficka och när hon var utom synhåll för mänskligheten skulle hon bruka det för att med smärta lindra smärtan. Fråga mig inte hur hon tänkte, jag vet i ärlighetens namn inte. Jag är blott en skald, inte en undersökare av de dödligas handlingar och känslorna bakom dem. Hur som helst...

Hon fann inget ställe där hon fick vara ifred från sitt släktes klandrande blickar och sprang i desperation över en för detta område kraftigt trafikerad väg, över en lerig åker där hennes skor, strumpor och svarta kjol fick små färgstänk av jordigt brunt, över ett kalhygge där hennes ovan nämnda kjol fastnade i diverse stubbar och snår och in en mörk granskog där hon, trodde hon, äntligen skulle få vara ifred med sitt rakblad.

Ju mer hon fortsatte in i skogen desto fler tårar spilldes. En annan förändring som skedde var att granskogen sakta men säkert ersattes av en mer luftig tallskog som i sin tur, efter att Sophie på grund av utmattning saktat ner flertalet gånger och nu mer stapplade fram än sprang, ersattes av en lummig lövskog som tycktes högst otypisk för det landskap där hon befann sig. Till slut tog hennes ork slut och hon satte sig ned på en mossig sten som ytterligare förskönade hennes nu svarta och bruna kjol med lite grönt.

Hon satt nu och grät, bara grät. Vad hon grät om, kära åhörare, vet jag ej, men jag tror att det är säkert att säga att hon hade drabbats av något av alla de vardagliga men inte desto mindre tragiska problem som kan drabba en 16-årig flicka. Kanske hennes mor inte förstod de känslor Sophie i sin åldersskapade ångest hyste, kanske hennes mor lät sina droginfluerade bekymmer gå ut över sin dotter, kanske hon hade sett sin dotters sår och invände mot deras existens? Orsaken är inte viktig, resultatet är det: En ung flicka som borde njuta av sin ungdom satt och grät.

Hon tog snart fram sitt rakblad och hon reflekterade inte ens över det första nya ärret hon gav sin arm. Det andra uppstod lyckligtvis aldrig då Sophie nu hörde musik. Den musik hon hörde var helt olik den hon brukade lyssna på i normala fall då de klara tonerna från något stränginstrument blandades med en lågmäld röst som sjöng på ett vagt skandinaviskt språk hon inte kände igen. När hon först hörde musiken blev hon som förstenad och bara lyssnade, men efter ett ögonblick eller två återvände hennes handlingsförmåga och en svag rädsla dök upp i dess ställe. Hon satt mitt ute i skogen och nära henne fanns någon, antagligen en fet, perverterad islänning, som satt och spelade på någon underlig melodi. Hon tog det säkra före det osäkra och reste sig upp för att tyst tassa i väg och fortsätta med sitt självdestruktiva beteende någon annan stans. Men...

Det gick inte. Hur hon är försökte kunde hon inte förmå sig att röra sig bort från den vackra musiken och till sin förvåning och skräck fann hon att hon istället gick mot den. Förvånad blev hon också när hon upptäckte att musikens källa var betydligt längre bort än hon trodde: Trots att sången nätt och jämt framviskades kunde hon höra den tydligt, men ingenstans fanns sångaren att se. Sophies ben fortsatte röra sig och de gjorde det nu mer eller mindre frivlligt, då musikens skönhet fick henne att glömma till och med sin egen säkerhet.

Till slut kom hon fram till en plats hon aldrig sett förut, en liten skogsglänta vid en stor bäck (eller liten å, om man så vill) med tillhörande fors. Platsens skönhet var omöjlig att förneka men det var inte denna som nu upptog Sophies intresse, det tilldelades istället den person som satt i gräset med slutna ögon och spelade på en lyra samtidigt som hans läppar stilla sjöng den sång som Sophie hade hört. Mannen som Sophie såg var som... ingen annan hon sett tidigare. Ett långt, gyllenblont hårsvall dolde hälften av hans ansikte men den andra halvan formligen lyste i sin ljushet (Ljushet, inte blekhet.) och de höga kindbenen fulländade det smala ansiktet som utgjorde något av det vackraste Sophie sett. Fast den till synes ganska unge mannen satt ihopsjunken verkade han mycket lång och hans smala lemmar doldes, märkte Sophie när hon kommit över chocken hans skönhet gav henne, av mycket underliga kläder som mest verkade bestå av löst sittande, ljust silke.

Länge stod Sophie bara och såg på, men till slut tog hon mod till sig och gick sakta närmare. Den långhårige mannen i gräset såg inte upp när hon närmade sig utan fortsatte bara att sjunga och spela. Till slut stod hon precis bredvid honom och var osäker på om hon var ohörd eller ignorerad samt om hon borde säga något eller om det skulle betraktas som oartigt. Hon valde att inte säga något utan slöt istället ögonen och insöp musiken.

Till slut upphörde mannen att sjunga, men han öppnade inte ögonen innan sista tonen från hans lyra hade försvunnit djupt in i skogen. När den väl hade gjort det såg han upp mot Sophie och log.

"God dag, unga fröken.” sade han och började återigen spela på sin lyra. Sophie visste inte riktigt vad hon skulle svara men stammade till slut fram:

”Hej. V-vad fint du spelar.” Hon rodnade.

”Jag tackar så ödmjukt mitt alltför självgoda jag tillåter.” svarade mannen och log ännu bredare. ”Men jag betvivlar att jag kan ta åt mig äran för musikens skönhet, om den nu ägde en sådan. Allt jag gjorde var att jag beskrev en blåsippa jag såg i morse. Tonerna som kom från min lyra var blott en nödvändig del av den beskrivningen och om du fann min sång skön och melodisk så var det helt i sin ordning då jag knappast kan beskriva en blomma utan de egenskaperna i min röst.”

”Men...” började Sophie. ”Men... jag förstod inte språket du sjöng på.”

”Tror du att du verkligen behövde det? Såg du in dina tankar inte blåsippan? I sådana fall har jag misslyckats.” sade mannen. Sophie svarade inte. Mannen fortsatte med sitt spelande i ytterligare någon minut. Till slut frågade Sophie tämligen tyst, som om hon halvt inte ville att mannen skulle höra:

”Jag heter Sophie. Vad heter du?”

”Mitt namn är Aldrian. Det är mig ett sant nöje att få träffa dig, Sophie.” svarade mannen utan att se upp från sitt spelande. Han hade nu påbörjat en gladare, livligare visa och hans huvud rörde sig i takt med musiken. Sophie märkte att hon ofrivilligt började stampa med foten i takt med musiken och hon fick anstränga sig för att inte le. Till slut gjorde hon dock det och Aldrian såg då upp mot henne med ett betydligt frikostigare leende än vad hon kunde förmå sig att uppbåda. Aldrians leende försvann dock hastigt och han reste sig häftigt upp. Sophie tog ett förskräckt steg bakåt när Aldrian sträckte ut sin hand mot hennes arm och tog tag i den. Han föste undan håret ur sitt vackra ansikte med andra handen och böjde sig ner mot Sophies arm. Han granskade den länge och sade sedan:

”Dessa sår... vad orsakades de av? Jag svär, om något av träden har börjat anfalla människor igen...”

”Vad?” frågade Sophie förvirrat. ”Träd? Nej, jag... det där... jag råkade skada mig själv.”

”Råkade? Hur då?” frågade Aldrian.

”Nej, inte... inte råkade.” viskade Sophie. ”Jag... jag skar mig själv. För att döva smärtan. För att...” Hon började gråta igen.

Sophies ögon fylldes med tårar och hon kunde inte se något, hon kunde bara känna hur Aldrians armar omfamnade henne och hur han drog henne till sig. Hon begravde ansiktet i hans bröst och lät tårarna fläcka silkestyget. Aldrian vaggade sakta fram och tillbaka och hyschade henne.

”Såja... allt brustet kan lagas. Torka dina tårar och vänta här så får du se.” Aldrian kysste henne på pannan och gick till bäcken där han fyllde sina kupade händer med vatten. Han reste sig försiktigt upp, noga med att inte spilla så mycket som en droppe. Han förde sina kupade händer mot munnen och Sophie trodde först att han skulle dricka, men istället började han viska till vattnet. Samtidigt som han viskade gick han fram till Sophie och efter att han viskat klart bad han henne om att sträcka ut armarna – båda armarna.

Sophie gjorde så och försökte så gott hon kunde hålla tillbaka tårarna när hon såg ärren som täckte båda hennes armar. Aldrian såg medlidande på henne och började hälla ut vattnet över hennes armar, samtidigt som han återupptog sitt viskande. Sophie skrek.

Anledningen till hennes reaktion var det faktum att ärren på hennes armar försvann i samma ögonblick som vattnet rörde vid dem. Sophie trodde inte sina ögon när hon vände och vred på armarna och fann att det inte fanns ett enda tecken som tydde på att rakblad hade skurit genom hennes hud. Hon tittade upp på Aldrian och viskade förskräckt:

”Vem är du?” Han svarade:

”Mitt namn har jag redan gett dig, väna mö, och i övrigt vet du att jag är en herre som just helat dina sår. Räcker inte det?” Sophie fortsatte att stirra på det vänliga ansiktet och viskade sedan ett tack.

”Sätt dig ned.” bad Aldrian som sedan fortsatte ”Berätta nu varför du skadade dig själv. Varför du är olycklig.” Sophie satte sig osäkert ner och sade med ostadig röst och blicken i marken:

”Mitt liv... mitt liv är ett helvete. Alla bara knarkar och super och skriker och slår. Jag förstår inte... jag förstår inte vad jag annars skall göra. Det finns inget slut på det. Det kommer bara mer och mer lidande, mer och mer av allt hemskt. Det... det är bara att ge upp. Bara att vänta på att dö, bara att försöka vänja sig vid smärtan.”

”Du har fel.” sade Aldrian leende.

”Vad?” sade Sophie och tittade återigen på Aldrian.

”Du har fel. Det finns mer i livet. Livet är något underbart, livet är fyllt av glädje och allt det goda i världen, och de motgångar vi stöter på är bara där för att vi skall kunna le när vi lagt bekymren bakom oss, när vi har tagit oss igenom oskadade. Livet består av sanning, av skönhet... av kärlek.”

”Kärlek?” sade Sophie svagt när hon återigen såg ner i marken.

”Kärlek.” viskade en röst intill hennes öra. Aldrians läppar var där. Invid hennes ansikte. Sophie kunde bara förmå sig att flämta till och blunda när hon kände hans händer i håret, när hon kände hur hans läppar närmade sig hennes, när hon kände...

Aldrian kysste henne. Först lätt, inte mycket mer än en antydan. Sedan pressades hans läppar mot hennes och Sophies andhämtning blev märkbart tyngre. Vid tredje kyssen öppnades deras munnar ytterligare och...

”Nej!” Sophie drog bort ansiktet.

”Nej?” undrade Aldrian med sina vackra ögonbryn höjda.

”Nej.. eller... vad händer? Varför händer det?” Sophie bet sig i läppen.

”Därför,” svarade Aldrian leende, ”att det är bra att det händer.”

”Jag... jag är inte värd dig.” snyftade Sophie. ”Titta så jag ser ut! Jag är alldeles ful och... ’svart och svår’. Jag är inte värd någon som du, inte värd någon glad och... och...” Sophie började än en gång storgråta. Aldrian svarade, fortfarande leende:

”Du är inte alls ful. Jag skall visa dig.”

Han plockade upp sin lyra och började spela. Sophie slutade att gråta och lyssnade istället på musiken, på tonerna från lyran och på den sång Aldrian nu sjöng. Sophie hade någon gång läst att det fanns människor som kunde smaka färger och på andra vis blanda ihop sina sinnen och hon tänkte att det måste vara ungefär så som hon kände sig nu som det kändes för dessa. Fast hon kände inte Aldrians musik med något annat sinne än hörseln, hon mer... hon kände att det var mer än bara musik, det var världen, det var verkligheten, det var själva existensen. Hon accepterade detta, slappnade av, kände sig som ett med musiken och blev bara milt överraskad när hennes kläder började röra på sig.

Hennes skor föll av henne och två små bäverungar hasade sig mot bäcken i deras ställe, kjolen och tröjan slet sig lösa och de korpar de nu var flög iväg, liksom de svalor som en gång varit Sophies underkläder och strumpor. Hon kände hur hennes piercings i näsan, tungan och underläppen började röra på sig otåligt och de förenade sig, när Sophie öppnade munnen, till en liten fisk som med förvånansvärd kraft sprattlade efter bäverungarna. Den mörka färgen i hennes hår gled ner utefter hennes arm och fortsatte sedan lyckligt mot skogen, där den förenades med skuggan av en björk.

”Nu är du vacker.” sade Aldrian som alltjämt spelade. Sophie reste sig, gick fram till bäcken och såg ner på den nakna flicka som såg tillbaka på henne. Hon såg en ung, vacker flicka med svallade rött hår och smått leende läppar.

”Ja.”

Den på något vis oklädde Aldrian reste sig, ställde sig bakom Sophie, lade sina händer på hennes axlar och kysste lätt hennes hals. Sophie noterade vagt att lyran fortfarande spelade, men det intresserade henne inte nämnvärt. Hon vände sig istället om för att låta sina händer vila på Aldrians rygg och för att låta sina läppar bli kyssta.

Länge stod de och lät sina kyssar bli mer och mer passionerade. Deras tungor gled över varandra och Sophie drog Aldrians kropp närmare sig, njutandes av att känna hans svala hud mot sin. De lade sig ner i gräset och Aldrians läppar lämnade nu Sophies. Hon gnydde svagt och såg längtande på honom, men han bara log tillbaka och kysste hennes hals. Hon blundade och kände hur hans läppar vandrade nedåt, kyss efter kyss, över hennes bröst, hur de omslöt hennes bröstvårta, hur de – aah... började suga på den. Sophie drog sina fingrar genom Aldrians långa, vackra, blonda hår och uppmanade honom stönande att fortsätta. Hans tunga lekte nu med hennes styva bröstvårta samtidigt som en hand smekte Sophies andra bröst.

Aldrian tog varsamt tag i Sophies båda händer och placerade dem på hennes bröst samtidigt som han fortsatte sin kyssande resa nedåt. Sophie började smeka sina bröst på egen hand när hon kände Aldrians andedräkt på sitt brinnande sköte, och när hans läppar kysste hennes klitoris kunde hon inte hålla tillbaka ett högt stön.

”Aaah! Åh herregud, jag älskar dig Aldrian! Jag älskar dig! Gud... fortsAAAH!” Aldrian hade börjat suga på Sophies klitoris och han lät nu sin tunga fortsätta uppgiften att skänka henne njutning. Hela Sophies kropp rörde sig rytmiskt och hennes stön var kraftiga och utdragna men kunde ge omvärlden blott en aning om det välbehag hon kände. Aldrian gav Sophies klitoris en avskedskyss och lät sin tunga istället utforska hennes blygläppar och utrymmet mellan dem medan hans händer tog över ansvaret att stimulera klitoris.

Sophie andades nu häftigare och häftigare och hennes stön tilltog i styrka tills hon mer eller mindre skrek ut den lust hon kände. Hon tog tag i Aldrians huvud, tryckte det mot sitt sköte och vrålade när hon fick sin orgasm.

Hon låg och flämtade i någon minut och erkände för sig själv att hon aldrig tidigare hade fått en orgasm som ens var i närheten av att nå upp till den extasfyllda explosion hon just erfarit. En arm lades om henne och hon vände sig om, kysste den man som låg bredvid henne och var skamlöst medveten om hur hon njöt av att känna smaken av sina egna vätskor.

De låg sedan och höll om varandra längre. Hur länge? Vad vet jag, kanske en kvart, kanske en timme, kanske ett år... det viktiga är i alla fall att Sophie, som hitintills inte sagt något mer utan bara lyssnat på fåglarna och njutit av Aldrians närhet, viskade:

”Älska med mig.”

Aldrian kysste henne med det leende Sophie redan lärt sig älska mer än något annat i världen och rörde sig sakta över den flicka som nu upptog hela hans intresse, den flicka som fick hans kärlek. Hans klarblå ögon såg in i hennes blekt gröna och ingen släppte blicken när han gled in i henne.

Sophie gav ifrån sig ett litet stön när Aldrian började röra sig inuti henne. Rytmiskt fortsatte hans inte oansenliga fallos sitt arbete i Sophies trånga sköte, till dennes glädje. Deras höfter rörde sig nu rytmiskt i takt med varandra och Aldrian ökade hela tiden takten. Snabbare. Hårdare.

”Oh gud... snälla Aldrian... aah.... AAAH... fortsätt ooh...jag älskar dig. Lämna mig aah.... aldrig. Jag älskar dig så.” stönade Sophie fram, och hon menade varje ord i det sista påståendet. Hon älskade honom.

De låg så länge, glänsande av svett och med dimmiga, lyckliga ögon. Utan förvarning började Aldrian stöta in och ut ur henne i en takt som fick Sophie att i sitt lustrus skrika högt, gång på gång, tills hon fick ytterligare en orgasm och ett utdraget, kärleksfyllt skrik lämnade hennes läppar.

De fortsatte länge att älska och Sophie fick så många orgasmer så tätt att hon inte längre brydde sig om att ens försöka urskilja dem från varandra. Till slut var de dock för utmattade för att orka forsätta och de avslutade sitt älskog med kyss efter kyss, passionerade kyssar som avlöstes av mer stillsamt kärleksfulla. När inte heller kyssarna förmådde uttrycka den ofattbara kärlek Sophie kände för sin nye älskare, sin nye älskade, kröp hon ihop i hans famn och lade sin kind mot hans bröst. Det var Aldrian som började tala.

”Jag älskar dig, Sophie.” Sophie önskade att hon inte hade känt sig förvånad men det gjorde hon.

”Varför?” viskade hon.

”Därför att det är bra att det är så.” Hans leende var kvar hos honom.

Ytterligare en tid förflöt varefter Sophie stilla frågade:

”Det här är inte Bergslagen, va?”

”Nej.”

”Du är inte människa, va?”

”Nej.”

”Men... du älskar mig?”

”Som jag redan informerat dig om: Ja.” Leendet igen.

”Jag älskar dig med.”

”Jo tack, det budskapet framfördes med all önskvärd tydlighet.”

Sophie fnittrade och klappade leende Aldrian på kinden i en totalt misslyckad imitation av en örfil. Hon slöt sedan ögonen och frågade:

”Kan jag bo hos dig?”

”Ja.”

”För alltid?”

”Ja.”

Några sekunders tystnad som bara stördes av den stilla spelande lyran förflöt.

”Menar du det?”

”Så vitt jag vet är inte mytomani mitt utmärkande karaktärsdrag. Ja, jag menar det. Jag älskar dig. Du älskar mig. Du vill inte hem. Det är klart du kan bo hos mig för alltid.”

”Tack.”

Himlen började först brinna orange och rött för att sedan förmörkas, bara upplyst av de tusentals stjärnor som såg ner på paret. Aldrian sträckte sig efter sina kläder, tystade sin lyra med en nick, bredde ut sina kläder som ett täcke över sig själv och Sophie och viskade efter en god natt-kyss:

”Nu sover vi. Imorgon skall du få träffa mina vänner.”

Sophie gäspade fram ”Det ser jag fram emot.” och somnade.

Hon var lycklig.

---

---

Fler noveller av samma författare

Titel	Kategori	Betyg	Datum
Sophie och den gyllenhårige mannen i ...	Heterosex	3.8	8/4-07

Kommentarer

Kommentera denna novell

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.