Sagan om en stark kvinna del 2

---

---

Jag har väntat på dig i hela ditt ynkliga liv sade hjältinnan uppenbarandes inför Pelle klara ögon, och log.
Den tidigare så morske och alltför sturske Pelle var förstummad. Det enda hans läppar tycktes kunna forma var flammande och oklara fragment till ord.
Helt rationellt och koncist förklarade hon utan överflödigheter att hon på begären från övre myndighet sedermera skulle vara Pelles förmyndare. Vidare berättade hon att alla Pelles vänner, all Pelles familj och släkte, varit rörande överens om att det var i sin ordning att Pelle måste omyndigförklaras nu efter examen. Han tog alltför mycket plats hade sagts, det hade också sagts att han var vidrig, egocentrerad och inkapabel berättade den ädla och modiga damen för vår prins. Hon förklarade att hans kamrater vänligt hade blivit ombedda att inte låtsas något om, detta sedan ett år tillbaka. Hon lutade sig fram och strök Pelle om nacken när hon uttryckte att hon antagligen var hans enda vän. Pelle brast i gråt.
Den vackra kvinnan hade tänkt över detta mer än en gång, att hon med den slickande och sugande lögnens hjälp skulle förföra vår prins. Driftigt, vist och rättframt hade hon ordnat med papper som bevisade sanningshalten i hennes historia. Pelle skulle inte under några omständigheter få möta sina kamrater igen. Sin väna familj skulle han visst få träffa, men det skulle dröja tills dess.
Hon var generös och frikostig vilket hon också klargjorde för den ynkliga Pelle, han skulle få bo i hennes stora och fina hus ute på landsbygden! Det var väl inte så dumt mumlade hon älskvärt till Pelle. Hon kysste honom på kinden och gav honom textilier ur sin blusficka att torka det salta, glansiga vattnet som rann ur hans ögon med.
Pelle såg en livslögn krossas till is, i ett inre där tanke möter tanke och ingen klarhet finns var Pelle således mycket, mycket sårbar. Han behövde någon att ty sig till, en flicka, en modersfigur! Han frågade om han fick omsluta den vilda och mycket vackra kvinnans lilla hand med sin grova hand och det sade hon att han visst fick.
Examensruset med all dess giftiga champagne och dess ståt adderat med det ofattbara han just fått höra var för mycket för vår prins att bära, han föll i sömn.

Med ett ryck vaknade Pelle! Damen tafsade på honom, med ett par handskar i plast rörde hon vid hans långa och mjuka snopp. De var fortfarande i den stora bilen och det enda att lyssna till var ljudet av motor. Pelle förhävde sig; "Vad fan göru" och "du är ju helt sjuk i huvet" snubblade ur hans unga läppar. Med bara pojkens trots och agg såg han in i Damens sylsköna anlete; det blida leendet fanns ej mer. Pelle såg bisterhet och apati förkroppsligat, i hennes varje muskel. Lugnt och stilla förpackade hon Pelles lem i vita boxer, drog upp gylfen med ett nätt "riiitch" och vände sig bortåt, blickade ut.
Hon tänkte stilla att den nyktre och stolte unge herrn inom en överblickbar framtid skulle vara kuvad och hennes, så varför då hasta? Vi har ju all tid i världen tänkte hon, klarsynt och vist.
Pelle förstod ej sin situation till fullo, han var yrvaken och kvinnan han tydde sig till, såg upp till, hade tafsat på honom. Han blev stursk, frågade vad hon hade för rätt till honom. Rationellt och uppriktigt lade han fram sina argument: Han var ju arton år gammal, sin egen och fullt frisk så varför skulle han nu tro på damen? Var inte allt bara en bluff? Det verkade ju inte redigt och klokt att han skulle vara sjuk utan att veta om det, varför skulle hans vänner dolt det för honom och...Bla, bla, bla bla, bla. Damen vände sig hastigt, daskade honom med våld över kinden, tre gånger. Smack, slap, wham!!!
Örfilarna var nyttiga, de övertrumfade Pelles ynkliga och talade försvar med råge. I sinom tid skulle han nog inse det, tänkte den fantastiska och undersköna vilda kvinnan!
Pelle var i ett kort ögonblick ställd men hämtade sig snart. I sin dumhet tänkte han att den visa och sköna damen inte var så vis, att hon inte var frisk. Raskt bestämde han sig för att fly. Han talade in i limousinens mikrofon och skällde naivt åt chauffören att stanna.
Den svarta mobilen svängde raskt in på en avfart intill den stora vägen och de glittrande maskinerna slutade att brumma. Varför Kvinnan log så överlägset när hon egentligen borde varit ledsen över att Pelle skulle försvinna kunde inte den fånige lille Pelle svara på. Han fick inte heller tid att reflektera vidare kring saken för strax öppnades dörren!

Chauffören var en jätte. Med myndig röst frågade han om det var några problem, om något behövde "styras upp". Den eleganta damen svarade att det var det visst inte! Så länge "unge herrn" är beredd att samarbeta vill säga, sade hon och vände sig emot Pelle. Pelle lade fram sin sak för den store mannen som väl täckte dörröppningen. Pelle förklarade sansat och löjligt att han ville ge sig av, att han anade ugglor i mossen och att damen hade tagit på honom och burit hand på honom. Damen skrattade och förklarade hjärtligt för chauffören att Pelle var problematisk men att hon av dygd skulle uppfostra honom, hon var ju trots allt en god kvinna som ville Pelles allra bästa!
Pelle kände sig obekväm i situationen, han bestämde sig för att fly. Med kraft sprang han ut och med kraft togs han in. Chauffören höll honom i ett hjärngrepp emedans den vackra kvinnan med de snuskiga kläderna kedjade fast honom. Bilen var utformad på det viset att det smidigt och enkelt gick att boja fast passageraren i sätena. Med spännremmar gjordes Pelle nu lam (det var ju för hans allra, allra bästa!), och med en duk virad runt munnen gjordes han därtill stum.

Bilen svängde ut och allt var frid igen. Pelle snyftade och hans blick rörde sig häftigt omkring i bilen, det ryckte i hans starka kropp.
Den vackra kvinnan visade nu sina bästa och mest moderliga sidor, med en blidhet och ett medlidande ville hon nu lugna den unge mannen. Hon talade stilla till honom, förklarade att han var söt, att hon förstod att han skulle älska henne, att hon var den enda att ty sig till... Hon rörde med ett av sina fingrar vid hans grova haka, log. Hon torkade honom i ansiktet med frotté och hon baddade hans brännande panna med is. Kysste honom ömt på kinden.
När han lugnat sig en smula knäppte hon beslutsamt upp hans finbyxor, öppnade upp. Varsamt tog hon fram hans kuk, med sina händer som enda verktyg, allt för att hon var så Duktig med dem. Hon rev i omslagshuden med sina nagelknivar och Pelle gnydde, hon rullade upp den och Pelle snyftade, hon slickade på sina händer och runkade sen stilla. De båda var nu tysta, beslutsamt och vackert såg hon in i hans ögon och han i hennes. Lemmen växte och hämtade styrka, den reste sig, styvnade, modigt.. och djärvt. Upp ner, upp ner, klämma, riva och så upp, ner i rytm och med en takt! Pelle snyftade och andades, andades och snyftade. När saken började krampa och darra blev damen bister... Det vänliga försvann. Ur ett fack plockade hon fram två små glänsande ringar. Med våld skred hon till verket, hon ville sätta fast Pelle i de små ringarna för de var ju så vackra! Hon ansåg att de skulle klä bra i Pelle helt enkelt. Med våld och styrka drogs den ena fast över Pelles äckliga och röda pungsäck. Med styrka och våld träddes den andra över Pelles stora kuk, över den blodfyllda ollonfrukten träddes den grovt för att befästas där ollonet blir snoppskaft, i springan mellan förhud och ollon.
Tanken med pungringen var att Pelle skulle få svårigheter att spruta emedans snoppringen fanns där enkom för att klia och skava, trigga och flörta. Manövern styrde Pelle till att gråta, så ont gjorde det. Men vill man bliva fin så får man ju lida pin resonerade kvinnan tröstande, återigen blid och vän..
I detsamma Pelles styva muskel åter hade förpackats i sina "fodral" stannade den stora bilen.

---

---

Fler noveller av samma författare

Titel	Kategori	Betyg	Datum
Sagan om en stark kvinna del 2	BDSM	3.7	21/3-07
Sagan om en stark kvinna del 1	Kinky	2.4	11/2-07

Kommentarer

Kommentera denna novell

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.