Ljuslågan berättar
Författare: Schakalen Datum: 2004-05-27 12:02:58
Kategori: Heterosex
Läst:
3 409 gånger
Betyg: 2.5 (154 röster) 1 medlem har denna novell som favorit
Mörkret hade bestämt sig för att falla över Halmstad en gång för alla. I en lägenhet på tredje våningen i ett hyreshus någonstans i de dunklaste kvarter i Halmstad, var det enda som lyste upp de tre rummen en svag ljuslåga som oavbrutet rörde sig.
Klockan närmade sig elva, på kvällen, den trettonde juni 1999. Om ett halvår så skulle de inte längre vara en etta, utan en tvåa som stod först på årtalet.
I en stol i lägenheten, vid det bord som ljuset brann stod på, satte sig före detta kriminalkommissarie Paul Lessler och såg ut över Halmstads öde gator. Han mindes fortfarande varför han hade avgått som kommissarie. Det var den där natten, för inte så länge sedan - eller var det längesedan Han kanske hade tänkt på det varje dag sedan det hade hänt, att det fortfarande kändes som igår? - då han definitivt hade bestämt sig. Han hade efter en annan händelse bestämt sig för att avgå, men inte gjort ort det. Då han tittade in i ljuslågan så tyckte han sig se alla händelserna som hade utspelat sig.
Det hade varit i gryningen, klockan måste ha varit någon minut över fyra på morgonen, den trettonde juni 1997,och det hade kommit in ett telefonsamtal ifrån en gammal bonde ute i Tiarp. Han sa att där var en flicka i hans åker, närmare bestämt ett rapsfält, som oavbrutet flyttade sig. Först förstod Lessler inte. Flyttade rapsfältet sig? Sedan insåg han att vad bonden menade var att flickan oavbrutet förflyttade sig i rapsfältet för att inte kunna infångas.
Lessler hade stannat kvar på polishuset den natten, ty han hade inte varit färdig med sitt arbete förrän klockan var över två och då var han för trött för att gå hem den lilla biten till hans lägenhet. Så han hade legat över där.
Redan innan han hade fått samtalet ifrån Fredriksson, en kriminalassistent tent som tog emot samtalet, hade han känt på sig att någonting skulle hända över natten. Hans snart trettioåriga erfarenhet av polisarbete tog sällan fel och han undrade i sitt stilla sinne var det var som skulle hända.
När samtalet kom hade Lessler yrvaket kravlat sig upp och svarat. Sedan suckade han och insåg återigen att hans trettioåriga erfarenhet hade rätt. Med växande oro gick han nerför trapporna och ut ur polishuset. Sedan tog han bilen och körde ut mot Tiarp. Natten var ljummen.
------
Femton minuter tidigare kysste Jim och hans nittonåriga flickvän varandra där de låg, en bit in i skogen i en glänta. De hade bestämt sig för att göra något galet den här natten så därför hade de åkt ut till Tiarp på Jims moped och lagt ut en filt en skogsglänta och sedan börjat älska.
Gina, hans flickvän, njöt just nu av att känna hur hennes pojkvän smekte henne på de mest känsliga ställena inne i henne och när han till slut nådde klitoris så var hon så kåt att hon trodde att hon skulle skrika. Ifrån hennes mun kom ett gurglande läte som dolde den smärta och vällust som gick igenom henne då han tryckte hårt på klitoris med handen och fick henne att stöna.
Hennes tajta linne var uppdraget över brösten och hon nöp oavbrutet i de styva, bruna vårtorna. När hon till slut kom så gjorde hon det med flera långa skrik som hon trodde skulle höras genom skogen till I-16,Halmstads militärförläggning som bara låg någon kilometer därifrån.
Tio minuter senare älskade de högljutt och två minuter senare bestämde de sig för att åka hem igen och fortsätta att älska där. De började gå ut mot vägen igen där mopeden stod parkerad. När de kom ut till vägen så såg de att mopeden stod parkerade på andra sidan vägen -"Ställde jag den där?" undrade Jim. -"Jag vet inte, kanske.. är så full så jag minns inte." svarade Gina. -"Vi får väl gå över då." De brydde sig inte om att se efter så att det inte kom någon bil. Vem skulle vilja köra just där så sent?
------
Lessler letade febrilt efter cd-skivan med Jussi Björling på. Han hittade den inte. Han letade i baksätet, i handskfacket, på golvet, samtidigt som han försökte hålla bilen på vägen.
I efterhand så skulle han tänka att det inte hörde ihop. Den tunga dun- sen, den lätta vibrationen i ratten. Och sedan det där som träffade hans vindruta och tryckte in den ordentligt. Helt chockad stannade han bilen och gick fram för att se efter.
Vägen framför honom lystes upp av bilens framlyktor och han kunde lätt se de två människorna som låg där. De hade blodiga ansikten och kropparna såg i det närmaste söndertrasade ut. Han tvingade sig ändå att gå fram och känna på pulsen. När han gjorde det så undvek han att se på dem.
Han kände ingen puls på någon av dem. Först nu förstod han vad han hade gjort. Han hade dödat två människor. Det hade endast hänt en gång tidigare, i en potatisåker då han hade tvingats skjuta mot gärningsmannen för att inte själv bli träffad.
Men vad spelade det för roll nu? De låg bara där. De två kropparna. Det var en kvinna och en man, såg han. Lesslers första tanke var att åka därifrån och sedan kontakta Ambulansen och förklara. Sedan for ytterligare en tanke genom hans huvud. Han kunde bara åka därifrån. Inte säga något till någon.
Han började gå tillbaka mot bilen. Flickan i rapsåkern struntade han i. Han staplade fram, det märkte han och när han kom fram till bilen så tog han stöd mot den. Plötsligt kändes det som om någon hade sett allt. Någon som hade varit gömd bakom kulisserna, i skuggan, och sett hela skådespelet.
Innan han satte sig i bilen så tog han en sista titt på de två kropparna Sedan vände han bilen och körde därifrån.
När han kom hem så kände han sig konstig. Han hade aldrig känt sig så där förut. Sedan mindes han -"han kände sig som en brottsling." Han märkte att han var chockad, ty han hade svårt att gå och dessutom kunde han inte tänka klart.
Han öppnade spritskåpet och tog fram en halv flaska whisky som han sedan dan drack ur under kvällen, liggandes naken i en soffa lyssnande på opera innan han blev alltför berusad så bestämde han sig för att avgå som polis. Han kunde se en död kropp igen, det var han övertygad om. Och sed- an vara med om att utreda en olycka, eller ett mord, som han själv hade begått. Det skulle vara fruktansvärt. Han bestämde sig för att hedra de två döda så pass mycket att han inte skulle göra så.
När flaskan var urdrucken och LP-skivan tystnade började han plötsligt att gråta. Sedan grät han hela natten, ända tills morgonen då han ringde in till sin chef och bad om avskedansökan. Han förklarade även att han inte satte sin fot i polishuset en gång till, utan att han skulle avgå direkt. Polischefen hade inget att invända, Lessler märkte att han var bakfull.
Han ryckte till. Ljuslågan vet. Den vet vad som hände. Han tyckte det kändes skrämmande att sitta och titta in i en ljuslåga och se hur alla de händelserna han helst velat glömma spelade upp sig igen. Så hade det nu gått exakt två år sedan det hände, tänkte Lessler där han satt i stolen och såg ut över Halmstad. Vad var han nu då? En alkoholist. Det var vad han var. Han undrade i sitt trötta sinne om någon såg honom den där kvällen för exakt två år sedan. Antagligen inte, ty han hade inte fått något brev eller något telefon- samtal om det. Sedan undrade han varför han hade valt det senare alternativet, den där kvällen. Varför hade han inte kontaktat Ambulansen? Han visste svaret, han var rädd. Han vågade helt enkelt inte. Förmodligen så skulle han bli anklagad för att ha dödat dem. Eller kanske inte, tänkte han. Om han hade sagt som det var. Men det hade han inte.
Ingen hade heller talat med Lessler om varför han inte längre var polis alla teg.
Lessler såg fortfarande de två blodiga ansiktena framför sig. Han mindes den lätta vibrationen i ratten, den kraftiga dunsen på bilen och sedan hur han hade bromsat så däcken skrek.
Klockan hade passerat halv tolv. Sömnen började påminna sig. Ljuslågan brann fortfarande. Men den sa inget. Den var bara tyst och dansande i mörkret, framför Lesslers ögon.
Fler noveller av samma författare
