Stjärnfall På Väg - En novell i farten

---

---

Det här är inte i första hand tänkt som en sexnovell, dock är Kapitel 7 en sexscen.

Kapitel 1: Ett Normalt Liv


Solens strålar försöker tränga igenom ett par fördragna svarta gardiner som hänger i ett fönster i Östersund, Jämtland, och ännu en dag äntrar livet hos 17-åriga Marcus. Han kan inte låta bli att le då klockradion, i form av hans älsklingslåt, startar. Han kliver snabbt upp, fattar grepp om en pennburk, vänder den uppochner, låter innehållet falla mot golvet och börjar använda burken som en mikrofon. Han hoppar upp på sängen och klämmer av låtens sista refräng med hela sitt hjärta. Att han inte hade någon sångbegåvning var inget som hindrade honom märkvärt från att sjunga, inte så länge han sjöng utan lyssnare i alla fall.
- Marcus, ska inte du gå på skolan idag? Marcus, skolkar du? Det var Marcus ett år äldre syster, Maria,
som knackade på dörren, fröken nyfiken enligt Marcus, ja, enligt de flesta faktiskt. Marcus valde att inte svara och började istället klä på sig dagens kläder.
När han kommit ut till köket satt Maria beredd för morgonens förhör, men han låtsades inte om henne och tog ut flaskan med Coca-Cola ur kylen. Det är konstigt egentligen, alla tjatar om att kaffe är uppiggande, men cola är minst lika bra, dessutom blir man ju så… Fräsch på nåt konstigt vis, tänkte han medan han drack ur ett glas.
Han gick in till badrummet och började smeta in gelé i håret. Ännu en sak man förväntas kunna göra helt av sig själv, fixa håret. Marcus hade aldrig vetat vad man skulle göra för att det skulle se bra ut, han bara köpte någon billig hårgelé, smetade in i håret, rufsade till och kammade till så luggen låg åt vänster. Efter någon timma hade det alltid stelnat och det såg hyfsat ut tyckte han, men så hade han ju börjat bli expert på just den frisyren också, han hade ju trots allt haft den i flera år nu.
Han borstade tänderna, något han hade börjat med nu på sistone eftersom han börjat förstå att det var en bra idé om man ville kyssa någon. Faktum är att Marcus aldrig riktigt såg någon mening med att borsta tänderna, han märkte ingen skillnad på om dom var borstade eller inte, men många år av misskötning hade nog gjort honom ganska immun mot att känna både dålig lukt, och dålig smak från munnen… Men som sagt, numera borstade han dom varje morgon..
Han sköljde munnen och använde tungskrapan innan han ställde sig vid toaletten, fattade tag om sin penis och såg kisset rinna ner i toaletten, han klämde ut lite som blev kvar och knäppte igen byxorna. Han upptäckte att några droppar kommit på golvet och han torkade snabbt upp dom med en bit papper.
- Äntligen, sa Maria som hade stått utanför dörren och ville in.
- Vad har du så bråttom till då? Frågade han utan att varken förvänta sig, eller få ett svar.
Han gick på nästa moment i sin strategiskt upplagda morgonrutin, att klä på sig ytterkläderna, han kände sig ganska dum och ful i sin vinterjacka som var stor som ett tält, och tjock som sin andra syster, Esmeralda, och det vill inte säga lite då hon, enligt Marcus var i storlek med en elefant.
Han började gå mot bussen och kontrollerade så att han hade tillräckligt med pengar till biljetten. I vanliga fall hade han helt enkelt använt busskortet, men hans mamma Andrea hade inte haft råd att låta honom fylla på det tomma busskortet då hon funnit det viktigare att äta på McDonalds och köpa choklad och Expressen i ett par dagar… Det irriterade honom, om han hade vetat att det var hans busspengar han åt upp då hon kommit hem med McDonalds-mat så hade han struntat i att äta och helt enkelt plockat av henne de pengarna hon fortfarande hade.
Det hade varit samma visa redan månaden innan, vilket irriterade honom ännu mer, hur kunde han ha låtit det ske igen, man säger ju att man lär sig av sina misstag, men det var inte hans misstag, det var hans mammas.
Han kom fram till busshållplatsen och kände att alla glodde på han och hans otroligt fula jacka, antagligen tänkte dom nåt i stil med, kolla vad ful han är, och den där jackan är verkligen urful, typ cp-skadad, hela han är säkert efterbliven och utvecklingsstörd. Ja vem vet, kanske var han efterbliven och utvecklingsstörd, han hade aldrig känt sig som dom andra, alltid känt sig annorlunda, vissa gånger kunde han dessutom vakna upp som ur en dvala och märka att han gör nåt helt konstigt, som exempel den gången han hade suttit och bara gapat i flera sekunder och hävt ur sig en massa konstiga ljud. Kanske var han efterbliven… Bara lite, kanske…
Bussen svängde in på gatan precis då han kommit fram, på nåt konstigt vis verkade han alltid komma exakt i tid numera, så hade det inte alltid varit, förr hade han alltid kommit flera minuter före, eller ett par sekunder försent.
Han lade fram en femma och åtta femtioöringar, fick biljetten och gick vidare i bussen. Han satte sig längst fram, ett av dom ställen som folk undvek, dessutom gott om plats för benen, vilket behövdes då Marcus var 188 cm lång. Egentligen var dom platserna reserverade för äldre, och gravida kvinnor, men eftersom han ansåg att de lika gärna kunde sitta någon annanstans så brydde han sig inte.
Hela bussresan satt han och hoppades på att ingen skulle sätta sig bredvid honom, vilket egentligen var en ganska meningslös önskan eftersom det alltid ändå hände. Slutligen, på Hornsgatan satte sig en ung kille bredvid honom. En enda busshållplats kvar tills jag skulle av, och då blev såklart någon tvungen att sätta sig bredvid mig, suck. Han kände nervositeten stiga inombords, skulle han våga kliva av? Tänk om killen tänker nåt om honom då han måste kliva upp? Tänk om bussen inte stannade? Tänk om busschauffören inte såg att han skulle kliva av, och stängde dörrarna och åkte? Skulle han våga säga till då? Marcus bestämde sig för att kliva av, och om busschauffören inte släppte av honom så skulle han inget säga, bara stå och tiga tills nästa hållplats. Det var Marcus vanliga lösning på problemet, skapa ingen uppmärksamhet hos främlingar och försök vara osynlig, även om det innebär en extra börda för honom, den här gången en fem hundra meter extra promenad. Men bussen stannade och han klev av, följde strömmen av ungdomar som var på väg till skolan, gick in genom den av-ej-ungdomar-använda ingången, och andades ut på väg genom den tomma korridoren. Det var det stora pluset med att använda den ingången, inga ungdomar, och knappt några lärare heller för den delen, och genom den korridoren kunde han vandra ensam hela vägen till sitt skåp.
Gymnasiet var en krävande period i livet, framförallt om man saknade motivation, men det gick ganska bra om man hade vänner och umgänge på skolan. Marcus hade varken motivation eller vänner, något som gjorde det extra svårt för honom, dock var denna lilla detalj inte tillräckligt stor anledning att slippa vissa uppgifter, tvärtom, utan vänner så togs det för givet att man hade en massa tid över, tid till exempelvis läxor och annat skolarbete, sådant var ej Marcus fall, han spenderade sin lediga tid vid datorn och då framförallt Internet. Där byggde han upp ett litet liv på en hemsida kallad Qruiser, han hade lagt upp bilder, skrivit presentationer och tankar på sin sida, därifrån skaffade han sig vänner som han samtalade med hela kvällarna via ett chattprogram, vänner som faktiskt brydde sig om honom, fast ibland tvivlade han även på det. Han hade svårt att finna en anledning till varför dom skulle gilla honom, och dom kunde inte heller förklara varför, vilket ökade hans tvivel ytterligare.
- Du ska väll vara med på idrotten idag? Det var Magnus som kommit till sitt skåp bredvid Marcus.
- Ja självklart, svarade Marcus självsäkert och kände sig duktig, han hade nämligen inte varit med mer än
två gånger det här året, något som irriterade hans idrottslärare och väckte frågor hos hans klasskamrater. Men han hade helt enkelt inte kunnat, idrott var inte hans favoritämne, och det kändes så jobbigt, att han hellre blev utan betyg än att vara med. Egentligen var det heller inte själva idrotten, utan snarare att känna sig osäker, utlämnad och så naken. En massa andra klasser, och han helt själv, alla ögon på honom kändes det som, något han försökt förklara flera gånger för läraren och som lösning fått erbjudet ett eget omklädningsrum, men ett eget omklädningsrum vore värre, det skulle innebära att han är helt ensam och måste hitta dit dom ska vara helt själv, och det är en massa som kollar på honom då han går in genom en dörr dom aldrig använder, nej tack, hellre skolkade han.
Han kom fram till idrottskorridoren, hans klass satt utanför, de flesta ombytta, resten skulle inte vara med. Han kände igen känslan i magen och han tyckte inte om den. Nu måste han alltså byta om helt ensam, kanske var det redan några från en annan klass därinne? Vart skulle han lägga väskan, skulle han lämna den? Tänk om någon stal nåt, tänk om hans klasskamrater skulle skratta åt honom för att han tagit med sig väskan ut? Tänk om dom skulle skratta för att han hade lämnat den? Mer behövde han inte tänka förrän benen fattade ett beslut och gick sakta, men säkert därifrån. Ännu en skolk-lektion, han hatade sig själv för det här, men ändå kunde han inte göra nåt, det var för hemskt att gå in och byta om.
Han gled in på skolsyster Margits rum och satte sig ner på en stol bredvid hennes skrivbord.
- Nämen hej Marcus, sa Margit utan att låta förvånad eftersom han hade för vana att titta in flera gånger i
veckan.
- Hejsan Margit, svarade han och log, vilket han alltid gjorde då han träffade någon, han kallade det
inbyggd uppfostran, för han visste minsann att man log för att vara trevlig, och det visste han utan att ha fått lära sig det varken genom uppfostran eller genom vett och etikett-träning.
- När börjar du då? Frågan hon alltid ställde, fast han alltid kom in den här tiden varje vecka så frågade
hon, och svaret var samma som alltid.
- Jag började kvart över åtta, med idrott, svaret kom snabbt och intränat, och han hade fortfarande leendet
på läpparna, han tänkte minsann inte sluta le bara för att visa hur jobbigt det är att ha idrott, det borde hon veta även om han ler.
- Men Marcus då… Ja, men nu har jag en som ska komma in så nu måste du gå, sa hon snabbt och
började genast sjasa ut honom från rummet och han hann bara säga ett snabbt hej då innan hon hade tagit in nästa och stängt dörren efter sig.
Det var som en fristad inne hos Margit, hon var alltid så snäll, glad och förstående. Dessutom var det sällan ungdomar där, något han verkligen uppskattade eftersom han tyckte det kändes jobbigt i folksamlingar med ungdomar, han kände sig även då väldigt naken, och sårbar, dessutom kollade dom alltid konstigt på honom. Att gå ensam på skolan hade aldrig varit tillåtet, det var som att man var konstig då, det var som att nåt var fel på den som gick ensam, alla som såg någon gå ensam stämplade den personen, antingen som dum eller som mobbad. Marcus var inte mobbad, det tänkte han inte tro, för ingen var elak mot honom. Annat hade det varit i hans gamla skola på högstadiet, där hade man skrikit elaka saker efter honom och mobbat honom på andra vis, men det var något han sällan tänkte på eftersom han ville lämna den tiden bakom sig.
Marcus satte sig ner på en bänk utanför det klassrum de skulle vara i efter idrotten, det klassrummet låg i den tomma korridoren och det var därför inga människor där. Han startade mp3’n, plockade fram ett kollegieblock och började teckna det enda han kunde, bilar ur en 2-dimensionell vinkel. Han hade konstruerat sitt eget märke kallat Zellway, och designade alla möjliga modeller, dock hade alla vissa saker gemensamt, sidolisterna började med en stjärna längst fram, grillen satt i stötfångaren och en inbyggd liten vinge där bak, var några av alla signum för Zellway. Marcus önskade djupt att det en dag skulle bli verklighet att han designade en bil, men han visste att han inte hade teckningskunskaperna för det, så det var bara en av Marcus drömmar. Den enda drömmen han hade, som han faktiskt hade talang att uppnå var hans skådespelardröm, han ville bli skådespelare i Hollywood, han ville se sig själv på film, se sitt namn på affischerna, han ville vara underbar som stjärnorna och älskad av alla, eller ja… Nästan alla i alla fall. Han läste på programmet Estet med inriktning på teater för att förbättra sig och sina chanser att nå sin dröm. Estet var ett väldigt socialt krävande program, och Marcus hade vanligtvis inte klarat av det, men han halkade in på ett bananskal och han hade hållit sig kvar sedan dess, vetandes om att det förr eller senare tar slut, och då hade han gjort det.
Klassen började komma för att ha nästa lektion, och han låtsades inte höra frågorna om vart han var på idrotten, dom bryr sig ändå inte, tänkte han och bytte låt på mp3’n.
Svenska var ett av de genomlidbara ämnena i skolan, han hade haft tur och fått en väldigt bra lärare, Lisbet. Men idag hade han ingen lust, ingen ork. Faktum var att han inte hade haft ork på väldigt länge, han orkade helt enkelt inte med skolan, den släpade efter honom som en tung fotboja och han orkade inte knäppa loss den, det var ännu en sak han hatade sig själv för, att inte ens kunna klara av skolan, det var ju egentligen inte särskilt svårt, bara jobbigt.
Han satte sig längst bak, ingen satte sig bredvid honom, ingen hade satt sig bredvid honom sen de började i klassen så det var för Marcus ingen chock. Han hade till en början försökt komma in sist så han kunde sätta sig bredvid någon, men han hade slutat med det då de han satte sig vid ändå inte räknade in honom i deras grupp, och det slutade med att han inte hade någon att arbeta med. Om han satt helt själv så var det i alla fall någon som såg det, och kunde fråga om han ville vara med i deras grupp. Marcus frågade själv inte om han fick vara med, för många nej, hade gjort att han inte vågade fråga längre. Han ville inte vara utanför, men han vågade heller inte ta chansen om den kom, för trots allt, dom ville säkert bara slippa honom ändå.
- Jag saknar uppsats från Johanna, Jens och Marcus! Ropade Lisbet ut till klassen från sin kateder längst
fram. Marcus hade inte gjort sin uppsats, faktum var att han inte ens kom ihåg att han skulle skriva en uppsats, dessutom hade han minst fem andra skolarbeten som skulle lämnas in före denna, och dom var heller inte gjorda.
- Jag har mitt arbete i skåpet, ska jag hämta det? Jens påpekade sin duktighet, och var snabbt på väg till
sitt skåp för att hämta uppsatsen.
Marcus plockade upp sitt kollegieblock och fortsatte på den nya kombimodellen, han lade till det sista viktiga, stjärnan på sidan, och började tugga på pennan medan han försökte komma på ett passande namn till den här modellen. Grant. Han visste inte vart han fick det ifrån, men det var det första han kom på så det fick bli det. Han började på en ny modell, det skulle bli en sedanversion av Grant.
Efter att Marcus genomlidit lektionen, hade han fått huvudvärk, och bestämde sig för att skolka resten av dagen.
Han gick mot busshållplatsen och fick se bussen åka förbi, Underbart, nu får jag vänta i tjugo minuter!
Marcus kom fram till hållplatsen och kollade tiderna, han hade rätt, tjugo minuters väntan. Han spottade på marken och bestämde sig för att gå till nästa hållplats.
Han öppnade dörren till lägenheten och slogs av stanken från sin syster Esmeralda. Hon hade legat hela dagen som vanligt och det luktade instängd svett i hela lägenheten. Esmeralda gick varken i skolan, eller jobbade, något Marcus påpekade för henne varje gång hon tyckte han skulle göra en syssla.
Marcus gick in på sitt rum och stängde dörren. Marcus var den enda som hade eget rum av det fyra personerna i familjen, han klarade helt enkelt inte av att bo fyra personer i en tvårummare, han behövde ha ett eget ställe, någonstans där han kunde vara själv, det hade hans psykolog också hållit med om, dessutom gick han under utredning för Aspergers Syndrom vilket gjorde att han behandlades av sin familj som att han hade en diagnos på det, och enligt Aspergers Syndrom så hade Marcus behov av att ha ett eget rum för att inte må ännu sämre. Det passade Marcus alldeles utmärkt.
Han startade datorn och drog upp gardinerna som varit stängda under natten och dagen. Sedan satte han sig vid datorn och loggade in på Qruiser och chattprogrammet Msn.
- Hej! Det var Jonas som skrev, Marcus bästa vän, trots att de aldrig träffats.
- Heeeej! Marcus var glad att Jonas skrivit till honom, för annars var det mest Marcus som skrev först.
- Hur är det?
- Jo det är bra med mig, med dig då? Marcus kunde inte svara annat, han visste att Jonas inte mådde bra,
Jonas var ledsen för det mesta, och Marcus ville inte tynga ner Jonas med sina egna problem.
- Samuel har gjort slut…
- Men bubben, varför då? Marcus var på senare tid van vid detta, Samuel hade lämnat Jonas flera gånger
de senaste veckorna, sen hade de blivit ihop igen efter ett par dagar, och Jonas blev lika glad varje gång, och alltid lika säker på att den här gången var det på riktigt, att Samuel var säker nu.
- Han sa att han inte vill ha ett distansförhållande… sa Jonas.
- Det var ju inge bra… Men jag älskar dig i alla fall, svarade Marcus, det var en av de få sakerna han
kunde säga, som åtminstone kunde glädja Jonas lite grann. Egentligen ville han påpeka hur blind Jonas var och hur mycket det var hans eget fel eftersom han tagit honom tillbaka hela tiden, men han visste att om han sade det så hade det blivit krig mellan honom och Jonas, och det ville han definitivt inte.
- Älskar dig med Marcus, sa Jonas och Marcus visste inte vad han skulle svara. Han hade svikit sin bästa
vän genom att inte ens kunna svara, genom att inte kunna trösta.
Han gick ut i köket och hämtade ett glas och en Coca-colaflaska, och satte sig sedan vid datorn igen.
- Hej älskling, det var längesen J, Marcus skrev till en annan av sina vänner, Oliver. Han hade inte
skrivit med Oliver på flera dagar och kände att de höll på att glida isär, dock brukade de ta igen det genom att tala med varandra i telefon i flera timmar, ungefär 2 gånger i månaden.
- Hej!
- Hur är det? Fortsatte Oliver
- Jo, det rullar på… Sj då? Marcus visste att han kunde säga hur dåligt han, egentligen mådde, till Oliver, men han besparade Oliver det den här dagen.
- Okej. Det är bra med mig också, svarade Oliver.
- Oki, vad gör du då? Frågade Marcus för att få konversationen att flyta på.
- Jag håller på och överför mina skivor till datorn.
- Okej, svarade Marcus och gav upp hela samtalet då inte Oliver hade ställt en motfråga, han var less på
folk som inte hjälpte till och höll konversationerna levande, och istället överlät allt ansvar på den andra.
Jag skulle i och för sig kunna skriva till Felix… tänkte han och började en ny konversation med den person han var kär i.
Det hade kommit som en chock för Marcus föräldrar då han berättat att han var bisexuell, och det hade skapat ett mellanrum mellan honom och hans föräldrar, därför hade han inte en tanke på att ta steget fullt ut och berätta att han föredrog killar framför tjejer.
- Hey, skrev Marcus för att öppna upp samtalet.
- Hej på dig J, Felix var för det mesta glad, men det betydde inte att Marcus kände att han kunde berätta
om sina dåliga dagar för honom eftersom Felix också var väldigt oförstående, och rentav kunde bli arg om Marcus började beklaga sig för honom.
- Hur är det med dig idag? J, sa Marcus och fortsatte konversationen.
- Det är bra J Jag var ledig idag så jag har sovit tills nu, hur är det med dig? J, sa Felix.
- Det är bra med mig också J, sa Marcus och övervägde om han skulle berätta för Felix hur han egentligen mådde, skulle han ta risken att Felix vart sur och inte ville chatta med honom längre?
- Fast egentligen är det inte alls bra… fortsatte Marcus då han bestämt sig för att berätta.
- Vad är det dådå? L, frågade Felix.
- Ja, förutom att jag håller på att få IG i alla ämnen? Förutom att jag inte har några vänner i verkligheten?
Förutom att jag är helt jättenere och ligger och gråter enda tills jag somnar på kvällarna? Ja förutom det så är det väll ingenting speciellt, bara mitt vanliga skitliv… Marcus hade för vana att vräka ur sig allt dålig på en gång och den här gången var inget undantag.
- Men lilla du… L Vad ska jag göra åt det då? Du får väll fixa till skolan då? J
Felix totala brist på medkänsla gjorde ont i Marcus, varför kan han inte förstå, varför kan ingen förstå?! Han kände ilskan komma, och han bestämde sig för att helt enkelt logga ut och stänga av datorn.
- Hej då *poff*. Sedan loggade Marcus ut snabbt så inte Felix kunde svara. Han tog Coca-colaflaskan
och ställde på bordet, letade reda på Thelma & Louise i filmhyllan, stoppade in den i videon och lade sig ner i soffan. Två timmars avbrott från verkliga världen och Internet världen var vad han behövde, tänkte han medan han såg filmen börja på tv’n.
Även fast han kände ett sug av att starta datorn igen, så lade han sig efter filmen, klockan var 22 och han hade inte lagt sig så tidigt på länge, så det passade bra.












































Kapitel 2: En Dålig Dag



Klockan började tjuta, Marcus hade stängt av radiofunktionen dagen innan. Klockan var 6.30 och Marcus skulle hinna duscha och fixa till sig. Han drog sig upp ur sängen och sprang genom rummet för att komma fram till klockan vid dörren så fort som möjligt för att slippa höra oljudet längre än nödvändigt. Han plockade fram en handduk ur garderoben och ställde sig i badkaret för att duscha.
Vattnet rann nerför honom och han försökte att inte somna. Han satte balsam i håret och lät det verka medan han lät vattnet massera honom på axlarna, sedan sköljde han av håret och började tvåla in kroppen. Han sträckte sig efter duschmunstycket då han kände fötterna tappa greppet och glida iväg, han föll som i slow motion, men han kunde inget göra, och han kände bröstkorgen slå i badkarskanten med en hög smäll. Vattnet spolade. Duschdraperiet hade slitits loss och han hade en otrolig smärta i revbenen. Han blev så arg att han trots smärtan reste sig upp i det nu tvålinsmorda badkaret, sköljde av sig, vred av duschen, klev ur badkaret och började gråta.
Klockan i bilen slog om till 10 då hans mamma svängde in på skolan och lämnade av honom. Ett brutet revben, så det är så här det känns, och inte ett jävla piss gjorde den där förbannade inkompetenta amatören till doktor, inte ens gipsad har jag blivit, är det så här dom behandlar patienter så tänker jag aldrig mer åka på sjukhuset! Tänkte han medan han ilsket gick in till sitt skåp.
Han såg Christoffer och Jonna sitta på en bänk bredvid skåpen så han satte sig bredvid.
- Hej, sa Jonna glatt. Jonna var likt Felix, den typen som alltid log och var glad.
- Tja, svarade Marcus medan Christoffer bara satt och kollade konstigt på Marcus, som om han var
sur på honom, men Marcus brydde sig inte för han visste att det ändå bara var på skämt.
Varken Christoffer eller Jonna gick i Marcus klass, dem gick samma linje, men Christoffer och Jonna gick första året medan Marcus gick det andra.
Marcus klassade inte Christoffer och Jonna som vänner, dom var bara två schyssta personer som försökte bli vän med honom, men ingen annan hade lyckats bli vän med honom, och han visste att Christoffer och Jonna inte heller skulle lyckas.
- Vad har vi för ämne nu? Frågade Christoffer.
- Svenska med Lisbet, klockan 10.25… Oj vilken snygging, sa Jonna och spanade in en kille som
kom gående.
- Meh, han var ju inge snygg ju, påpekade Christoffer medan Marcus kände sig utanför och
bestämde sig för att hänga in den gigantiska vinterjackan i skåpet.
Han hade ont i revbenet men försökte att inte tänka på det. Han skulle precis säga Hej då till Christoffer och Jonna då han märkte att de hade gått. De hade lämnat honom, av just den anledningen klassade han dom inte som vänner, för enligt Marcus, så gick man inte ifrån sina vänner utan att först säga hej då.
Han gick iväg till studiegården, det enda stället där han faktiskt kunde få något skolarbete gjort. Tydligen hade han varit en av få som fått tillgång till möjligheten att få vara där, något han tvivlade starkt på då det var öppet för alla som ville.
Marcus knackade på dörren till Gunillas kontor. Gunilla var hans studiestöd, det var hon som skulle hjälpa honom med sina arbeten då han kom till studiegården.
- Hej Marcus, sa Gunilla och log stort mot honom.
- Hejsan, nu är jag här, svarade han och drog av sig sin tunga ryggsäck.
- Ja, ska vi sätta oss här borta kanske? Sa hon, och utan att vänta på svar började hon gå iväg till ett tomt bord.
- Vad har du för arbeten att göra? Fortsatte hon och började anteckna i ett kollegieblock.
- Jag har typ alla arbeten att göra… Jag skulle kunna börja skriva det här svensk-arbetet: Satir, men det skulle ha varit inne för längesen, så det kanske hon inte godkänner nu.
- Nej, men bättre sent än aldrig, gör det satirarbetet du så kommer jag hit och tittar till dig då och då, sa Gunilla och gick tillbaks till sitt kontor.
Okej, ett satirarbete… Vad ska jag skriva om dådå, tänkte han medan han tuggade på blyertspennan.
Marcus gillade inte att skriva för hand och gick in på Gunillas rum för att fråga om en dator.
- Finns det ingen dator att låna?
- Jo det finns bärbara i ett skåp där borta, eller menar du att låna just nu? Sa Gunilla och reste sig upp.
- Vadå, kan man låna dom längre eller? frågade han ironiskt.
- Ja, du kan låna en dator i upp till en månad. fortsatte hon och öppnade skåpet.
- Ja, men då vill jag väll låna den länge då, sa han och sken upp i ett stort leende. Han hade alltid velat ha
en bärbar dator, friheten att kunna ha en dator med sig överallt, känslan av att ha en, känslan då man skriver på tangentbordet på en bärbar dator.
- Okej, då får du skriva under här, och här, sa hon och pekade på ett papper hon lagt fram.
- Inga problem, svarade Marcus och skrev snabbt dit sitt namn på båda ställena.
- Var det något mer du undrade över? Frågade Gunilla medan hon låste skåpet.
- Nej, det var bara det, jag går och sätter mig och skriver, sa han och gick tillbaka till bordet med datorn.
Han öppnade väskan med datorn i och plockade försiktigt upp den silverfärgade datorn. Jag har en dator, tänkte han då han satt och beundrade datorn. Varsamt klickade han igång datorn och lutade sig tillbaka.
Efter att han bitit sönder pennan, kom han på en idé till satiren, han skulle skriva om att vara bisexuell i dagens samhälle.
- Hur går det Marcus? Frågade Gunilla. Det hade gått flera timmar sen Marcus kommit och Gunilla skulle
snart gå hem för dagen.
- Det går jättebra, jag är alldeles strax klar, svarade Marcus utan att sluta skriva.
- Okej, jag är inne på mitt kontor en stund till då, men sen går jag och då måste jag tyvärr låsa här, sa
Gunilla och gick iväg till sitt kontor.
Han skrev 4 rader till och avslutade med sin signatur. Det här satirarbetet skulle få högsta betyg, det visste han, det var det bästa han någonsin skrivit.
- Nu måste jag faktiskt gå, sa Gunilla som precis kom ut ur sitt rum.
- Ja jag ska spara det nu, sa Marcus och klickade spara, men då stängdes skrivprogrammet av och en liten
ruta kom upp: Microsoft Word har stött på problem och har avslutats. Marcus kunde inte tro det, flera timmars arbete försvann, mitt framför ögonen på honom. Han bara satt och stirrade in i skärmen.
- Är du klar snart? Frågade Gunilla och började släcka lamporna i rummet.
- Ja… Jag är klar, svarade Marcus förtvivlat, packade ner datorn och lämnade rummet utan att säga ett
enda ord.
Han gick tungt mot bussen, han kände smärtan i det brutna revbenet och han kände förlusten av sitt arbete som en stor klump i halsen, en klump han tänkte svälja ner då han kom hem. Hem. Lägenheten. Han älskade den lägenheten och det hade han gjort enda sen de flyttade dit, en fristad från världen. Hur illa livet än blev, så kunde han alltid åka hem, det kändes tryggt att veta.
Han var så ledsen att han inte brydde sig om att bussen var full och han blev tvungen att sitta bredvid någon uteliggare, det enda han brydde sig om var att hans arbete hade försvunnit, och att det gjorde ont i revbenet.
När Marcus kom in genom dörren så stod det lådor och saker överallt. Han hänger av sig sin jacka, ställer ner väskan på golvet och går in till vardagsrummet.
- Vad är det som händer? Frågade han
- Vi måste flytta därför att vi blivit vräkta, sa hans mamma Andrea
- Men vadå, hört talas om uppsägningstid? Sa Marcus och frågorna bubblade inom honom.
- Ja, men Östersundsfastigheter har snirklat sig runt det och vi ska lämna in nyckeln imorgon klockan 12,
fortsatte hans mamma upplysa honom med.
- Jaha, så varför?
- Tydligen så sa din pappa till dem att han inte bodde här, och han får tydligen inte vara skriven på en lägenhet han inte bor i. Det är så typiskt Rickard att inte kunna hålla tyst.
Marcus gick in på sitt rum och startade datorn. Andrea kom in i rummet.
- Du måste ju packa, det är ju inte mycket tid kvar, sa hon och började plocka upp kläder som låg utslängda på golvet.
- Vart är det meningen att vi ska bo då? Frågade Marcus
- Maria åker ju till Bosse, och du får väl åka till Bräcke. Jag och Esmeralda vet jag inte ännu, sa Andrea
och lämnade rummet. Bosse var Marias pojkvän, vilken hon åkte till varje helg.
Marcus packade ihop sina kläder och hans viktigaste saker i en resväska och började packa ihop resten i flyttlådorna de hade lånat då de flyttat in. Marcus förstod ingenting, det kändes som om hela hans värld rasade samman och den klumpen han hade i halsen tidigare, hade nu växt till en enorm börda som han, utan framgång, försökte svälja ner.
När Marcus packat klart lade han sig i sängen, slöt ögonen och började gråta. Han kunde inte stoppa det, tårarna bara rann. Han ville inte flytta, orkade inte med allt det jobbiga, han ville bara försvinna från alla problem.

































Kapitel 3: Det Sista Slaget


Fredag morgon. Marcus hade fått ledigt från skolan för att kunna hjälpa till och städa ur lägenheten, vilket betydde att han fick sova en timme längre, men fick sköta tre personers jobb då Maria skyndat sig till Bosse tidigt den morgonen, och Esmeralda var för lat för att orka kliva upp före 11.
Han skyndade sig upp, klädde på sig och upptäckte att Andrea varken ordnat släpvagn, eller börjat städa. Hon satt lugnt på stolen vid sin dator och lade patiens.
- Vad händer nu då? Frågade Marcus irriterat.
- Ja, vi sitter och väntar på att kommunen ska ringa och tala om vart vi ska ta vägen med möblerna,
svarade hon lugnt. Marcus visste att det inte var någon mening att ifrågasätta Andreas plan, det hade tidigare erfarenheter bevisat. Hur kommunen kom in i bilden förstod han inte, och att fråga skulle skapa irritation hos Andrea så han lät bli.
- Då kan jag åka till Bräcke nu då?
- Ja det kan du, kommunen får ordna flyttfirma som bär, svarade hon.
- Då tar jag pengar och åker nu, sa Marcus utan att få ett svar. Han plockade fram 50 kronor ur
plånboken, det sista hon hade, sen kollade han busstidtabellen och började ta på sig ytterkläderna.
- Hej då, sa han och öppnade dörren.
- Hej då, ropade Andrea, Marcus stängde dörren och gick med väskan mot busshållplatsen.
Hans pappa, Rickard, var i Göteborg och jobbade varannan vecka, men han bodde annars i Bräcke, 7 mil utanför Östersund, och hade ett hus där. Den här helgen var huset i Bräcke tomt, han skulle alltså ha hela huset för sig själv, något som passade bra då Marcus helst var ensam hemma den här helgen. Ensam kunde man vara naturell, gå omkring i långkalsonger, gråta om man kände för det, sjunga om man kände för det. Allting var möjligt då man var ensam hemma.
Han lämnade fram femtiolappen och fick tillbaka fyrtioen av busschauffören. Han mindes att hans före detta pojkvän hade tyckt det varit billigt att åka stadsbuss för endast nio kronor, det tyckte inte Marcus, han hade nämligen blivit tvungen att alltid betala varje gång han åker, på senare tid, och hade då insett att det verkligen inte var billigt.
Marcus kände en stark lust att ringa Jonas, men avstod då Jonas oftast inte svarade. Istället skickade han ett sms till Felix: Hej, hur är det? Tycker om dig, Kram. Felix var den enda internetvän han hade träffat. Han hade börjat planera ett förhållande, hur dom skulle ha det tillsammans i framtiden, hur deras lägenhet skulle se ut, var de skulle bo och vad de skulle jobba med. Tyvärr slogs den drömmen sönder då de träffades och Felix inte tyckte om honom tillräckligt mycket för att inleda ett förhållande. Det gjorde ont i Marcus att veta det, den han tyckte om, tyckte inte om honom. Men Felix hade alltid verkat intresserad ändå, och Marcus hoppades på att det kunde bli någonting även om Felix inte var kär i honom, om han ansträngde sig lite mer, om han log lite mer, om han var lite snällare, om han var lite trevligare, ja vad som helst, bara Felix började älska honom.
Hej, jag mår bra, hur mår du? Fick han till svar ifrån Felix. Marcus förstod inte, för bara ett par dagar sen hade Felix varit jättegullig, och skrivit saker som: tycker om dig, kram, saknar dig, puss, men inte nu längre. Nu kändes han hård och kall, det kändes som om Marcus hade blivit utelåst av Felix, han förstod ingenting. Jag mår också bra J svarade Marcus och visste att detta sms skulle bli det sista i konversationen.
Marcus tryckte på stoppknappen och gick mot dörren i bussen. Dörren öppnades och han klev ur med sin väska och började gå mot tågstationen.
Klockan 12 anlände tåget till Bräcke och han klev av, fruktande vad som skulle drabba honom nu.
Han hade valt att inte besöka Bräcke så ofta sen han flyttade till Östersund. I Bräcke hade man mobbat honom, skrikit elaka saker efter honom, pratat om honom bakom hans rygg och viskat då han gick förbi dem. Det finns ett talesätt som Marcus ofta använde då han bodde i Bräcke, ”Alla känner apan, men apan känner ingen”. Det stämde perfekt på Marcus eftersom han till och med blev mobbad då han gick förbi förskolan.
Med väskan på hjul efter sig, gick han mot huset, han hade jobbat hela sommaren med att få trädgården att se bra ut, något som gick bra enda till hans nya gräsmatta växte igen av ogräs. Det tyngde honom fortfarande, han kunde inte ens plantera en gräsmatta, men han var i alla fall stolt över att han hållit bilen skinande hela sommaren, med minst en tvätt varje vecka, dessutom var det roligt, inte bara att tvätta bilen utan också att han fick köra ut den från garaget helt själv. I och för sig hade han kört sedan han var liten med sin mamma, men det var inte så mycket bilkörning nuförtiden, så han fick nöja sig med den lilla turen ut från garaget och fram till verandan och vattenslangen.
Marcus gick igenom maten i kylskåpet och upptäckte att han antagligen skulle få svälta ihjäl i helgen, det var inget som gjorde honom något, han åt ändå inte mycket, hade aldrig sett meningen med mat och hade aldrig varit hungrig.
Han tog med sig den bärbara datorn och kopplade in bredbandet till den. Sedan loggade han in på Qruiser och Msn.
- Hej, skrev Jonas på en gång Marcus loggat in på Msn.
- Hej älskling J
- Hur är det? Frågade Jonas
- Ja, jag har brutit ett revben då jag halkade i badkaret, mitt jättebra svensk-arbete försvann spårlöst, jag har inget hem och allting känns bara piss… Svarade Marcus.
- Okej… Inge bra ju, sa Jonas och Marcus märkte att han precis tyngt ner Jonas ännu mer.
- Hur mår du? frågade Marcus i ett försök att få Jonas på bättre humör.
- Jag är förkyld som vanligt, sa Jonas och det förvånade inte Marcus eftersom Jonas var förkyld mest hela
tiden, dåligt immunförsvar skyllde han på.
- Ja, jag förstår det jag… Hur är det annars då? Frågade Marcus för att försöka få en aning om vad som
bekymrade Jonas idag.
- Nej det är inget speciellt, Jonas svar irriterade Marcus då han faktiskt frågade för att han ville veta inte
för att han försökte vara trevlig.
- Okej… svarade han och lämnade det upp till Jonas om han ville prata eller inte.
Marcus började svara på mail på Qruiser. När han var klar med det gick han spontant in på Felix hemsida. Felix hade fått ett meddelande i sin gästbok från någon i Söderhamn. Det var det enda som var nytt och han reflekterade inte mycket över det i början förrän han såg att det var ett hjärta medskickat, vem skickar hjärtan till min Felix?! Tänkte Marcus och kände hjärtat slå hårdare och snabbare.
- Heej! Nu är jag inne här! Wiie! Och då skriver jag till dig så du blir glad J Men jag har tråkigt, kom hit och underhåll mig J Hihi J Snart är det fredag! Älskar dig och saknar DIG! Pussar, din Pojje.
Marcus skrattade, det låter nästan som om dom är ihop, det kan dom ju inte vara… Eller kan dom det? Tänkte Marcus och började bli orolig, han klickade snabbt upp vad Felix hade svarat till Pojje.
- Gör nåt kul då sötnos J Eller så väntar du tills på fredag då du kommer så kan jag underhålla dig. Jag saknar dig bubben… Pusselipusspuss J, Nej det kan inte vara sant… Vänta, idag är det fredag, alltså
är den där lilla Söderhamnshoran hos honom idag… Mer behövde inte Marcus tänka innan han skickade iväg ett sms till Felix.
- Hej vad gör du? skrev Marcus, och det tog flera minuter innan Felix äntligen svarade.
- Jag äter J skrev Felix.
- Med vem då? J frågade Marcus snabbt.
- Någon J Marcus förstod på en gång, Felix ville inte säga vart han var, alltså var det med honom.
- Vem är det då? Frågade Marcus och han började känna att han nästan förhörde Felix, men det brydde
han sig inte om eftersom det var värt det.
- Någon från Söderhamn som jag inte känner J Knasigt, skrev Felix. Hans erkännande gjorde att Marcus började gråta, men han fortsatte ändå med förhöret.
- Jaha, så jag vrider bort huvudet och du börjar knulla runt på en gång? J
- Oj oj! Så du säger L Det handlar ju om kärlek lilla bubben…J Nu började tårarna verkligen spruta på
Marcus och han visste inte vad han skulle ta sig till.
- Att du är kär är ju värre än bara flyktigt sex ju L Marcus fick inget mer svar så han bestämde sig för att
skicka ett till sms.
- Skojar du med mig eller? Är du kär i honom? L
- Jag tror det… svarade Felix och mer behövde inte Marcus höra, han orkade inte höra mer, han ville inte
höra mer, han ville bara få ett slut på allting, lägga sig ner i sängen och dra täcket över huvudet. Han tog ett glas cola, slängde det i väggen, gled ner på golvet och drog upp knäna mot hakan, där satt han, helt ensam och vaggade fram och tillbaka medan tårarna rann mot golvet.
Han förstod inte varför han kände sig så bedragen av Felix. Felix hade sagt att han inte var kär i Marcus, och dom hade aldrig varit tillsammans.
Jag orkar inte leva längre… Jag vill bara sätta mig i bilen och köra, köra så lång härifrån jag bara kan… tänkte Marcus.
Efter att ha suttit gråtande på golvet i ett flertal minuter, ställde sig Marcus upp, han hade bestämt sig för att förverkliga en livsdröm innan han avslutade sitt patetiska liv, och han visste precis hur han skulle göra för att uppnå det.
































Kapitel 4: En Detaljerad Plan


Marcus satte sig ner vid datorn igen. Han visste att han skulle behöva en rejäl planering för att genomföra sin kupp. Han klickade upp ett Microsoft Excel-dokument och skrev in en rubrik, Escape of Life. Sedan fortsatte han med att knappa in en underrubrik, Personer. Vilka personer behövde han skriva in? Han började med de självklara, Oliver och Jonas. För ett par timmar sen hade Felix varit självklar, men han var inte längre lika säker. Han var full av ilska och tårar på grund av Felix, skulle Felix få stå med? Han beslutade sig för att Felix skulle stå med, men inte av samma anledning som de andra. Felix skulle stå med enbart för att Marcus skulle få chansen att slå honom så hårt att Felix tappade medvetandet.
Han visste att det inte fanns plats för fler personer än fyra, och den fjärde platsen skulle han ge till en före detta internetvän, Joakim. Joakim var två år äldre än Marcus, och han visste inte riktigt varför han och Joakim slutat skriva till varandra, men en tänkbar anledning kunde vara att samtalsämnet mellan Joakim och Marcus hade varit sex enda från början, något som i längden blivit tråkigt. De visste om varandras dåliga, och varandras bra sidor, de hade berättat allt för varandra och de hade svurit att om dom träffades så skulle de ha sex med varandra. Det var ett taktiskt drag av Marcus att lägga in Joakim i sin planering, att avsluta sitt liv med att för första gången ha bra sex med någon som visste vad han ville och vad han inte ville.
Pengar, jag behöver pengar, tänkte han och kom att tänka på var han skulle få tag på det. Han visste att hans pappas bankomatkort låg hemma eftersom Rickard använde företagets bankkort då han var nere i Göteborg. Marcus behövde få reda på var bankomatkortet fanns så han bestämde sig för att ringa och fråga,
- Rickard Gustafsson, svarade hans pappa.
- Hejsan, vad gör du? frågade Marcus för att ta fokus av pengarna.
- Jag sitter uppe i en telestolpe och håller på att skruva fast ett fäste, svarade Rickard.
- Jag behöver ha pengar, sa han ogenerat och försökte få det att låta så självklart som möjligt.
- Till vadå?
- Jag behöver mat.
- Jaha, hur mycket behöver du då? Frågade Rickard uppgivet.
- Två hundra?
- Jaha, ja bankomatkortet ligger i sockerskålen, koden är 21 34, sa Rickard och väntade på svar från
Marcus.
- Ja jag hittade det, tack, svarade Marcus medan han lirkade fram kortet ur sockerskålen.
- Ja, var det nåt mer?
- Nej det var allt, hej då, sa Marcus
- Hej då, svarade Rickard och lade på.
Då hade han fixat pengar, han visste att Rickard skulle kolla så att inte Marcus tagit ut mer än två hundra, därför var han tvungen att vänta med uttaget tills senare på kvällen då Rickard förhoppningsvis hunnit somna. Nu behövde han gå till bankomaten och ta ut två hundra eftersom Rickard snart skulle kolla med telebanken, och om Marcus inte tagit ut pengar skulle det verka misstänkt och Rickard skulle ana oråd. Marcus tänkte inte låta någonting gå fel, för första gången i sitt liv skulle han lyckas med någonting stort.
Han gick iväg till bankomaten, ställde sig i kön och spottade på marken, det är så typiskt, så fort jag ska ta ut pengar då kommer halva Sverige och ställer sig i kön, före mig… tänkte han och plockade fram bankomatkortet. Han stoppade in kortet och slog in koden, 21 34, valde att ta ut två hundra kronor och väntade på pengarna. Han valde att köpa ett nytt refillkort till sin telefon för de två hundra kronorna och begav sig sedan hemåt igen.
- Bög, mumlade en kille som han mötte på trottoaren.
- Ursäkta? Svarade Marcus och vände sig om mot killen.
- Bög sa jag! Sa killen, tillräckligt högt för att de få som var runt omkring dom skulle höra.
- Nej det är jag inte, jag är bisexuell, och antingen håller du käften i fortsättningen, eller så tar jag den här
knytnäven och kör den så långt upp i din röv att din tarm trycks upp i hjärnan, sa Marcus lugnt och visade upp sin knytnäve.
- Du är ju sjuk i huvudet, Äckel, sa killen och började gå vidare.
- Jag är åtminstone friskare än dig din förbannade idiotjävel! Skrek Marcus så högt han bara kunde
medan de runt omkring honom kollade konstigt på honom.
- Vad fan glor ni på?! Skrek han åt dom och började med ilskan bubblande i magen gå hemåt igen.
När han kommit in i huset igen, satte han sig vid datorn och klickade upp Excel-dokumentet. Han behövde en resplan och började skriva in i dokumentet vilken väg han skulle åka.

Felix – Karlstad
Jonas – Göteborg
Joakim – Halmstad
Oliver – Trelleborg

Det han var tvungen att ta hänsyn till var att hålla sig borta från stora vägar, han ville inte att polisen skulle ta fast honom, men om dom kom efter honom, så hade han som plan att köra snabbare, antingen så snabbt att han körde ifrån dom eller så snabbt att han körde ihjäl sig, ner i diket, in i ett träd. Han var inte rädd för att dö, tvärtom var det något han just nu längtade efter, och enda anledningen till att han bestämt sig för att ta sin pappas bil och köra ner till Skåne var att han ville uppfylla någon av sina livsdrömmar innan han tog sitt liv, i det här fallet gällde det att träffa sina Internetvänner, de enda riktiga vänner han hade.

Resväg:
Skogsväg från Bräcke till Svenstavik
Väg 45 från Svenstavik till Fagerås
Väg 61 från Fagerås till Karlstad
Väg E18 från Karlstad till Segmon
Väg 45 från Segmon till Göteborg
Väg E6/E20 från Göteborg till Halmstad
Väg E6/E22 från Halmstad till Malmö
Väg E6/E22 från Malmö till Trelleborg

Marcus hade bestämt sig för att ta den större risken att bli sedd av polis, och skrev in stora vägar från Göteborg.
Han visste att Rickards Mercedes drog ungefär 0.8 liter diesel per mil och han började räkna ut var han skulle behöva stanna och tanka.
Han gick in i garaget, där stod den, Rickards nya svarta Mercedes. Rickard åkte tåg ner till Göteborg så Mercedesen stod i garaget hela tiden då Rickard var borta, något Marcus nu tänkte utnyttja. Han visste att bilnyckeln alltid låg i en skål vid Rickards skrivbord, och nu höll han på att lägga in sin resväska som han packat tidigare på fredagen då han lämnade Östersund. Marcus funderade på hur det hade löst sig med lägenheten och möblerna, men han orkade inte tänka på det särskilt länge utan satte sig istället vid sin planering på datorn.
Att ringa och förvarna de han skulle till, ingick inte i planeringen, han kunde inte lita på dom, de skulle antagligen ringa polisen och han skulle bli stoppad innan han ens hunnit sätta sig bakom ratten. Ingenting skulle få förstöra det här för honom, det var hans livsverk och ingenting skulle gå fel.
Han städade ur bilen och lade alla cd-skivor i ordning, bara någon timma kvar nu, sen åker jag, tänkte han och gick upp till huset igen.
Marcus ställde in timer på stereon så den skulle starta klockan 11 nästa dag, och stängas av klockan 22.
Han satte sig i bilen, startade igång stereon och stoppade in en skiva med Shirley Clamp.
All övningskörning hade gjort sitt och Marcus var mer än kapabel att föra ett fordon.
Mercedesen gled ut genom garaget och porten stängdes igen automatiskt, ingen skulle märka att han åkt, det var en briljant plan.
Han svängde in vid bankomaten och tog ut sju tusen kronor, vem vet, det kanske behövs, tänkte han och satte sig i bilen igen, nu skulle han bara åka och tanka full tank, sen bar det iväg mot Svenstavik och väg 45.
Bilen stannade villigt vid pumpen och Marcus öppnade tanklocket, det kändes härligt, en frihet, han kunde göra vad han ville, och han gjorde det.
Slutnotan på dieseln hamnade på fyra hundra trettiosex kronor. Tiden på kvittot var 23.14 och en svart Mercedes lämnade Bräcke.



Kapitel 5: En Ny Dag


Marcus stod i en korsning utanför Svenstavik, han skulle nu svänga ut på väg 45, sen bar det iväg, utan stopp, mot Karlstad.
Shirley Clamp’s stämma om att ingenting fanns kvar, ljöd i högtalarna, och Marcus kände hur allting stämde in mellan honom och Felix. Felix som sade att ingenting fanns kvar, och Marcus som inte förstod, inte ville tro på det Felix sade.
Han hade börjat bli trött och stannade på en nattöppen bensinmack för att köpa ett par Coca-colaburkar och godis. Man lever bara en gång, förhoppningsvis, tänkte han och öppnade en burk med cola. Det hade börjat regna så han slog på vindrutetorkarna och fortsatte köra.
Enligt hans planering så hade han ungefär två dagar på sig innan någon skulle märka att han försvunnit från Bräcke, han var fortfarande bara på dag 1, men det betydde inte att han kunde ta det lugnt, han visste att han blev tvungen att ha eld i baken, och med en snitthastighet på 100 km/h så kunde han stanna ett par timmar hos varje person, men han räknade inte med att stanna länge hos Felix. Ett slag, sen skulle han få köra utav bara helvete för att inte Felix skulle hinna slå tillbaka. Marcus kände en sådan vrede mot Felix, att det skulle bli ett sant nöje att få ge honom den smärta som han själv hade åsamkat Marcus.
När Marcus kommit ner till Karlstad hade klockan hunnit bli 6.47, och han var en timme efter sin planering, men det var inget som bekymrade honom, han skulle ändå inte stanna länge i Karlstad, så mycket visste han.
Marcus började leta efter var Felix bodde. Eftersom han varit hos Felix en gång förut, kunde han navigera sig efter hur centralstationen låg, och sen enkelt ta sig ut till den stadsdelen där Felix bodde. Men det visade sig vara svårare än Marcus trott att hitta centralstationen och efter ett par minuters resultatlöst letande bestämde han sig för att lära sig använda bilens inbyggda navigationssystem. Han klickade upp Karlstad och såg genast var han var, och kunde se Felix stadsdel. Han satte målpunkten i mitten av Felix stadsdel och satte igång systemet, hitta snabbaste väg.
Snabbt hade han kommit ut till sitt mål, och nu behövde han endast hitta Felix hus.
Marcus körde runt i tjugofem minuter och hittade till slut Felix hus. Snabbt tog han sin telefon och ringde till Felix.
- Hallå, sa Felix nyvaket.
- Hej… sa Marcus och försökte låta skamsen.
- Men bubben, varför ringer du så här sent? Frågade Felix medan han nästan somnade igen.
- För… Jag är utanför ditt hus… viskade Marcus och klev ur bilen.
- Va? Frågade Felix och vaknade till.
- Jag står här och fryser, utanför ditt hus, kan du komma ner? Sa Marcus och hackade tänder.
Felix reste sig upp ur sängen och tittade ut genom sitt fönster, mycket riktigt, där stod Marcus lutad mot motorhuven på en svart bil. Felix skyndade att ta på sig ett par byxor och en tröja och gick ner till hallen. När han kom ut stod Marcus fortfarande kvar vid bilen. Marcus kände all vrede rinna av honom, han ville inte längre slå Felix, han ville krama honom, bli älskad. Han började gråta och vände ryggen till Felix och började slå på motorhuven medan han grät.
Felix gick fram till Marcus och vände honom mot sig, strök undan ett par tårar och kramade honom hårt.
- Marcus… Lilla bubben… sa han och strök Marcus över håret.
- Men jag tycker ju så fruktansvärt mycket om dig ju, sa Marcus.
- Jag tycker om dig med, men inte på det viset, svarade Felix och tryckte Marcus ifrån sig.
- Vill du ha någonting, te? En kopp choklad? Frågade Felix och gick med Marcus mot dörren.
- Jag vill ha dig, sa Marcus och snyftade.
- Men det går inte, jag har ju sagt att jag inte är kär i dig, sa Felix och började koka vatten.
- Ja det har du… sa Marcus, satte sig på en stol och tittade ner i golvet.
Felix tog en stol och satte sig mitt emot Marcus.
- Marcus, det finns en person där ute för dig, jag lovar dig det, men den personen är inte jag, sa Felix och
tittade Marcus djupt i ögonen.
- Jo det gör det säkert… svarade Marcus ironiskt.
Felix hällde upp det varma vattnet i två koppar och ställde på köksbordet. Han plockade fram tepåsar och stoppade en i varje mugg. Marcus tog upp sin kopp och värmde händerna på den.
- Hur kom du hit? Frågade Felix som hade satt sig på andra sidan bordet och höll i sin kopp.
- Bil, svarade Marcus kort och tittade ner i koppen.
- Bil?
- Jo, det är en lång historia… sa Marcus som fortfarande tittade ner i teet.
- Jaha, sa Felix, tog en klunk av teet och ställde ner koppen på bordet.
De satt tysta länge och efter en stund lutade sig Felix fram och lade sina händer på Marcus.
- Vad gör du här sötnos?
- Jag vet inte, svarade Marcus och tittade upp på Felix.
- Du kan inte stanna, du vet det va? Sa Felix, släppte Marcus händer och lutade sig tillbaka igen.
- Jag vet… Jag hade inte tänkt stanna, svarade Marcus och tittade ut genom köksfönstret. Det hade slutat
regna. Gatan utanför fönstret låg fuktig och öde. Bilen syntes vid kanten och det syntes reflektioner från gatubelysningen på rutorna.
- Ni har bytt gardiner, sa Marcus utan att egentligen bry sig.
- Det var mamma, sa Felix och tog ännu en klunk te.
Någon kom gående nerför trappan och Felix gick ut ur köket och började viska med den person som kommit ner.
- Hej, jag är Marcus, trevligt att träffas Pojje, sa Marcus som kommit ut i hallen till Felix och den andre.
- Hej Marcus, sa Pojje förvirrat.
- Vi behöver vara själva en stund älskling, sa Felix till Pojje och såg bedjande på honom.
- Jag går och lägger mig igen då, svarade Pojje som inte förstod någonting av vad som hände.
- Jag kommer strax sötnos, sa Felix medan Pojje gick uppför trappen.
Marcus gick in till köket och satte sig ner på stolen igen, han skakade då han tog upp koppen med te igen, och han kände en tår glida nedför hans kind.
- Förlåt, det var inte meningen att ni skulle träffas, sa Felix och kände att han hade sårat Marcus mer än
nödvändigt. Han var arg på sig själv, han hade inte räknat med att Marcus skulle ta allting så hårt, och han hade inte räknat med att Marcus skulle komma dit.
- Jag har brutit ett revben förresten, sa Marcus och tittade åter igen ut genom köksfönstret.
- Jaså, hur då? Frågade Felix, utan att egentligen bry sig.
- Jag halkade i badkaret…
- Det var ju inte bra, sa Felix och såg på Marcus.
- Nej kanske inte, gjorde väll inte så mycket heller, det är trots allt bara fysisk smärta, sa Marcus och
började gråta. Felix reste sig upp, gick bort till Marcus, hukade sig ner och gav Marcus en puss på kinden.
- Du är en jättefin kille Marcus, du kommer alltid ha en plats i mitt hjärta, finns det någonting jag kan göra för dig?
- Jag är perfekt eller hur? Det är därför du är kär i mig, sa Marcus och såg på Felix.
- Kärlek fungerar inte så, jag väljer inte vem jag blir kär i, påpekade Felix och ställde sig upp.
Marcus satte ner sin kopp, ställde sig upp och kramade Felix så hårt han kunde.
- Jag måste gå nu, sa Marcus utan att släppa taget om Felix.
- Älskade lilla vän… sa Felix.
- Jag måste be dig om en sak, sa Marcus och sköt Felix ifrån sig.
- Vadå? Frågade Felix och såg skeptiskt på Marcus.
- Du får inte tala om för någon att jag varit här, absolut ingenting, du har inte träffat mig inatt, du har sovit fridfullt i din säng, sa Marcus och såg Felix i ögonen.
- Okej… Varför?
- Därför att läget är så just nu, sa Marcus. Han tog tekoppen och hällde ut innehållet i slasken.
- Förresten, jag dricker inte te, fortsatte han.
- Nehej, sa Felix skamset.
- Så, kan du lova att du inte säger någonting? Frågade Marcus.
- Ja det är klart, det är det minsta jag kan göra, svarade Felix.
- Bra, sa Marcus, gick fram till Felix och kysste honom. Han tog på sig sina skor och tryckte ned
dörrhandtaget.
- Vänta, sa Felix och gick fram till Marcus.
Marcus kysste honom på kinden, gick ut och stängde dörren bakom sig. Han gick ner till bilen, satte sig bakom ratten, startade bilen, stoppade in en skiva med Celine Dion, och körde snabbt iväg.

Kapitel 6: Den Bästa Vännen


Marcus svängde in på Statoil utanför Karlstad och parkerade intill dieselpumpen. Dieselmätaren i bilen hade blinkat länge och han visste att bränslet inte skulle räcka länge till. Han stoppade in sjuhundra kronor i sedelautomaten och fyllde tanken med diesel.
E18 mot Segmon, hoppas det fortsätter vara lite trafik, tänkte han och visste att det skulle behövas ett mirakel för att den önskan skulle gå i uppfyllelse, då klockan hunnit bli 8 och bilisterna vaknat upp, beredda på att antingen bromsa upp trafiken, eller försöka komma före alla andra till målet.
Efter ungefär en timme svängde Marcus upp på väg 45 i Segmon. Han tyckte det var skönt att slippa fler vägbyten, och såg fram emot att få ta det lugnt och fokusera på annat än att inte missa den nya infarten.
- Hej, svarade Jonas då Marcus ringde.
- Hejsan, sa Marcus glatt.
- Hur är det? Frågade Jonas och hostade.
- Det är som det är, jag är på väg till Göteborg för att träffa dig nu.
- Va? Frågade Jonas och tvivlade på att han hört rätt.
- Jag är på väg 45 till Göteborg nu, har bara, typ två timmar kvar, sa Marcus och stängde av
stereon.
- Okej… sa Jonas utan att egentligen förstå någonting.
- Kan vi träffas någonstans eller? Jag tror inte jag hittar hem till dig helt själv, sa Marcus och fnissade.
- Javisst, vart hittar du då? Frågade Jonas och skrattade.
- Typ… Ingenstans egentligen, men typ, centralstationen är väl ganska enkel att hitta? Frågade Marcus.
- Ja, det är den, men ring när du snart är där då, sa Jonas
- Okej, då hörs vi snart då, sa Marcus och log.
- Ja, det gör vi. Puss.
- Puss puss, sa Marcus och avslutade samtalet. Han tryckte igång stereon och började sjunga med i
musiken.
Marcus kom in i Göteborg klockan 11.30, han knappade in Göteborgs Centralstation som slutstation i navigationssystemet och ringde upp Jonas.
- Hej, nu är jag alldeles strax där, sa Marcus.
- Okej, då går jag ner nu då, svarade Jonas och Marcus hörde att han lät nervös.
- Gör det du, jag åker i en svart Mercedes Benz E320, sa Marcus.
- En svart bil alltså, sa Jonas som inte kunde något om bilar.
- Ja, svarade Marcus och skrattade.
- Ses snart, sa Jonas och lade på.
Han var nervös. Det var första gången han skulle träffa Jonas och han hade tidigare endast sett foton på honom. Tänk om han inte skulle känna igen Jonas? Tänk om inte Jonas skulle känna igen honom? Marcus tvingade undan alla nervösa tankar och mindes vad hans psykolog sagt, fokusera på annat då du blir nervös. Lätt för henne att säga hade han tänkt då hon sagt det, men nu märkte han att det faktiskt fungerade.
Bilen svängde in på en fickparkering utanför centralstationen och Marcus kunde se Jonas stå alldeles intill entrén. Jonas syntes väl med sitt rosafärgade hår.
Marcus klev ur bilen och gick fram till Jonas.
- Hej, sa Jonas och tittade nyfiket på Marcus.
- Hej, svarade Marcus och tittade blygt ner i marken.
- Kom igen, här kan vi inte stå hela dagen, sa Jonas och tog Marcus i handen.
- Nej det har du rätt i, damerna först, svarade Marcus och nickade mot bilen.
- Jättekul, sa Jonas och skrattade, var har du din chaufför då?
- Jag har väl eget körkort, sa Marcus för att folk omkring honom inte skulle förstå att han bara var sjutton
år.
- Körkort? Sa Jonas frågande, medan Marcus tryckte in honom i framsätet och stängde dörren.
- Ja, körkort, svarade Marcus då han satt sig bakom ratten och stängt dörren.
- Okej, sa Jonas ironiskt och såg frågande på Marcus.
- Jag berättar senare. Vart ska vi? Sa Marcus och startade bilen.
Efter ett par minuters åktur parkerade Marcus bilen på en gästparkering bredvid Jonas lägenhet och berättade hela historien om vad som hänt.
- Men… sa Jonas och vart avbruten av Marcus.
- Du får inte säga till någon att jag är eller har varit här för då förstör du allting, sa Marcus och såg Jonas
allvarligt i ögonen.
- Självklart inte, svarade Jonas och klev ur bilen.
Jonas hade nyligen flyttat hemifrån och hade nu en liten enrummare med kokvrå. Marcus hängde av sig sin jacka och såg sig omkring i den lilla lägenheten.
- Du har det ju riktigt fint här, sa han och satte sig ner på en barstol som stod vid det höga matbordet.
- Nej inte egentligen, men det duger, ingenting är värre än att bo kvar med mina föräldrar, svarade Jonas
och satte sig på en barstol på andra sidan bordet.
- Vill du ha något? Är du inte hungrig? Frågade Jonas gästvänligt.
- Nej jag är inte hungrig, jag drack te hos Felix, sa Marcus.
- Du dricker ju inte te, påpekade Jonas.
- Nej just det, sa jag att jag drack te? Jag menade att jag värmde fingrarna på koppen, sa Marcus och
skrattade högt.
- Du verkar ju så glad… sa Jonas och såg ledsamt på Marcus.
- Tro mig, skenet kan bedra älskling, svarade Marcus, gick fram till Jonas och gav honom en kram.
Dem stod länge och höll om varandra innan Marcus slutligen släppte taget och backade undan.
- Jag älskar dig, det vet du ju, och du är tamejfan min bästa vän, sa Marcus och log mot Jonas.
- Jag älskar dig med, svarade Jonas och fnissade.
- Kom, sa Marcus och lade sig ner i Jonas soffa, tätt följd av Jonas.
- Vadå? Frågade Jonas och stirrade på Marcus som ockuperade hela soffan.
- Men lägg dig här bredvid mig, sa Marcus fnissande och gjorde plats åt Jonas som lade sig ner.
Marcus höll om Jonas där dom låg, och efter bara ett par minuter somnade Marcus.
Det var relativt mörkt i lägenheten när Marcus vaknade. Jonas låg inte längre bredvid honom, och han hade en filt över sig. Jonas satt på en av barstolarna med en bärbar dator på bordet. Jonas, hans vän. Hur länge har jag sovit egentligen? Tänkte Marcus oroligt och drog av sig filten.
- God morgon sötnos, sa Jonas och vände sig om mot Marcus.
- God natt snarare, sa Marcus och gäspade.
- Nej då, klockan är bara tio, sa Jonas och satte sig bredvid Marcus i soffan.
- Det är ju jättesent, jag måste åka, sa Marcus och reste sig upp.
- Nej inte redan, sa Jonas och kramade Marcus hårt.
- Jo jag måste, men jag måste äta också, så du kan väll följa med på McDonald’s? Frågade Marcus.
- Mm, svarade Jonas och klev upp från soffan.
- Gubben då… sa Marcus, klev upp och kramade om Jonas.
- Ja, kom så går vi, sa Jonas och drog på sig sin jacka.
Marcus tog ner sin jacka från den rosa kroken på väggen, och drog den på sig.
De svängde in på McDonald’s drive in ett par minuter senare och beställde mat.
Han parkerade och det satt i bilen och åt. Ingen sade någonting förrän Marcus svängde in till kanten framför Jonas hus.
- Jag älskar dig Marcus, du får, vad du än gör, aldrig glömma bort det, sa Jonas och såg Marcus djupt i ögonen.
- Jag älskar dig med älskling, jag kallar dig inte min bästa vän helt utan anledning, svarade Marcus.
Jonas gav Marcus en kram och klev ur bilen.
- Gör nu för fan inget dumt, sa Jonas och drog ut huvudet genom dörröppningen.
- Nej då, det gör jag väll aldrig, svarade Marcus.
- Nej verkligen inte… sa Jonas ironiskt.
- Hej då Jonas, vi… Hörs, sa Marcus och hörde sig själv tvivla på sina ord.
- Hej då… sa Jonas sorgset och stängde dörren.
Det kändes inte bra i Marcus då han körde iväg och lämnade Jonas, ledsen, bakom sig, men han hade i alla fall gjort en av de viktigaste sakerna i sitt liv, han hade träffat Jonas, hans bästa vän.
Mercedesen gled ut på motorvägen mot Halmstad, det var mörkt och de andra bilarnas röda bakljus lyste vackert i mörkret när han körde förbi dom, en efter en.



Kapitel 7: Det Bästa Någonsin


Marcus öppnade en av burkarna med läsk och började leta reda på Joakims nummer i mobilens telefonbok.
Han skulle snart köra in i Halmstad, och han var inte ens säker på att Joakim var hemma, inte ens säker på om Joakim ville att han skulle komma, men ändå fortsatte han och tryckte på ring upp när han hittat numret.
- Hejsan du har kommit till Joakim Jacobsson, var god tala in ett meddelande nu, sa Joakim och
skrattade.
- Hej, det är Marcus, sa Marcus och försökte att skratta åt Joakims dåliga telefonsvararskämt, men
lyckades inte bra.
- Jag känner ingen Marcus, svarade Joakim och fnissade.
- Nej jag vet, jag är din hemliga son, sa Marcus allvarligt.
- Jaså, jaha… Det kan inte stämma, jag har inte sex med tjejer, sa Joakim och skrattade högt.
- Nej, men det är jag, Marcus på Qruiser, du vet, Macce? Sa Marcus och körde igenom en rondell.
- Jaha, är det du, men säg det med detsamma då, sa Joakim och vart genast allvarlig.
- Ja, alltså, jag är nere i Halmstad nu, jag tänkte om du ville träffas, sa Marcus och skrattade tyst.
- Men visst, jag är nere på stan nu, var vill du träffas? Frågade Joakim.
- Vart är det lättast att hitta?
- Var är du nu då? Frågade Joakim.
- Jag åkte just förbi någon park, svarade Marcus efter att ha funderat i några sekunder.
- Okej, men stanna där vid den då så kommer jag strax, sa Joakim.
- Okej, ses snart då, sa Marcus.
- Japp, hej då, svarade Joakim och lade på.
Marcus parkerade i en fickparkering utanför vad som såg ut att vara den stora ingången. Han fällde ner solskyddet och öppnade sminkspegeln. Hans väska låg i bagaget så han klev ut ur bilen och började rota i den stora resväskan efter sminkväskan. Normalt använde han inte smink, det var bara vid speciella tillfällen, han hade köpt sminket då han nyss börjat gymnasiet, men orkade inte sminka sig varje dag, vilket till slut hade ändrats till att det knappt användes alls. Han satte sig i förarsätet och plockade fram genomskinligt läppglans ur necessären, hans fylliga läppar var varje kvinnas dröm och han visste hur han skulle använda dom.
Han fick slutligen syn på en person som kom gående, och såg snabbt att det var Joakim. Han såg inte riktigt likadan ut som på bilderna, snarare snyggare enligt Marcus.
Marcus skyndade sig att spruta en klick parfym på sig och slängde sedan väskan i baksätet för att slutligen kliva ur bilen.
- Tja, sa han till Joakim i ett försök att låta cool.
- Hej, svarade Joakim och log mot honom.
- Snygg bil, fortsatte han och log ännu mer.
- Tack, det är pappas, svarade Marcus. Joakim visste inte om att Marcus fortfarande bara var sjutton, och
han hade inga planer på att berätta för honom att han körde olagligt. Istället öppnade han passagerardörren och visade Joakim att sätta sig ned.
- Jävligt schysst kärra, sa Joakim då Marcus satt sig bakom ratten.
- Jo jag vet, den är ganska ny, svarade Marcus och satte igång stereon på låg volym.
- Vart ska vi då? Frågade Joakim medan han gick igenom CD-biblioteket.
- Ja, vi kan ju alltid åka hem till dig, sa Marcus och såg leende på Joakim.
- Visst.
- Vart bor du då? Frågade Marcus och fällde upp solskyddet.
- Ja du kan börja med att köra rakt fram, sa Joakim och plockade upp en CD-skiva med Dire Straits.
- Jag menar adress, sa Marcus och startade navigatorn.
- Jaha… Allégatan 74. Du har ju riktigt bra musiksmak… Delvis, sa Joakim och visade upp CD-skivan.
- Ja visst har jag, svarade Marcus och skrev in Allégatan 74 i navigatorn.
Marcus följde vägbeskrivningarna som navigatorn gav och hamnade utanför ett stort ljusrött tegelhus. Han parkerade utanför och såg på huset, det såg nytt och fräscht ut. Det var stora inbyggda balkonger i hörnen, och på framsidan var det ett gigantiskt fönster som sträckte sig från marknivå och enda upp till högsta våningen.
- Ser underbart ut, sa Marcus entusiastiskt.
- Ja, det gör det. Ska du ha med dig nåt från bilen eller? frågade Joakim och klev ur.
- Jag ska bara ha den här väskan, sa Marcus och tog ut resväskan från bagageutrymmet, sen låste han
bilen och följde med Joakim in i huset.
Flyttlådor stod uppradade i hallen och resten av lägenheten. Marcus följde Joakims exempel och lade sin jacka på en låda.
- Håller du på och flyttar eller? frågade Marcus.
- Ja jag håller på och flyttar in, jag har ju fått jobb och så nu, svarade Joakim och ställde sig i dörröppningen mot vardagsrummet och såg leende på Marcus.
- Jaha, men det är ju jättebra ju, sa Marcus och gick förbi Joakim, in i vardagsrummet.
Ett stort fönster täckte den ena väggen och Marcus antog att det var en bit av det gigantiska fönster som var på framsidan av huset.
- Ja, det är lite snålmöblerat, sa Joakim och ställde sig bakom Marcus.
- Än så länge ja, men då alla dessa saker kommer på plats blir det säkert underbart, svarade Marcus och
vände sig om mot Joakim.
- Varför ville du träffa mig då? Frågade Joakim som fortfarande log.
- Det borde väl du veta, svarade Marcus och lät handen glida från Joakims bröstkorg, ner till hans skrev.
- Din lilla slampa, sa Joakim, och fnissande drog han Marcus tätt intill sig.
- Japp, sa Marcus och smekte Joakim på ryggen.
Marcus drog av Joakim tröjan och kände på hans vältränade mage.
- Hello there sexy, sa Marcus och började hångla med Joakim.
Marcus tryckte ner Joakim i sängen och satte sig grensle över honom. Han började kyssa Joakim på magen och fortsatte upp till bröstvårtorna. Sakta lät han tunga virvla runt bröstvårtan och sög slutligen in den, vilket fick Joakim att stöna lågt. Marcus knäppte upp Joakims byxor och drog av dom. Joakim låg nu iförd endast boxershorts och såg nyfiket på Marcus då han förde in handen innanför boxershortsen.
Precis som Marcus redan visste, var Joakims könsorgan stort. Arton centimeter lång hade han sagt, något Marcus tvivlade på då den i hans hand kändes som minst tjugo. Marcus fattade grepp om Joakims kön, och Joakims stön gjorde att han fortsatte genom att dra ett par sakta drag innan han släppte könet och böjde sig upp till Joakim och kysste honom.
Han tog tag i linningen på boxershortsen och drog dom neråt tills dom slutligen lämnade Joakims kropp och istället landade på parkettgolvet. Ollonet glänste av försats och Marcus böjde sig ner, sträckte ut tungan och slickade försiktigt på ollonet. Joakim stönade lustfyllt då Marcus tog hela ollonet i munnen. Försatsen smakade beskt och aningen salt, inte det godaste Marcus smakat, men det bekymrade honom inte.
Sakta förde han in hela Joakims kön i munnen, från roten, till Marcus hals.
- Ta det lugnt så du inte kvävs, sa Joakim medan han stönade högt.
Marcus hade sugit förr, han hade sugit många, och han hade lärt sig hantera sina halsreflexer tillräckligt för att kunna föra in Joakims hela vägen.
Efter att ha behandlat Joakims kön med munnen i flera minuter, reste han sig upp och kysste honom. Han ville testa analsex, men var fortfarande osäker. De få gånger han haft analsex hade någonting gått fel.
Joakim såg Marcus i ögonen och drog av honom tröjan. Han böjde sig upp och kysste bröstvårtorna samtidigt som han smekte med händerna innanför byxorna. Marcus ställde sig på golvet och knäppte upp sina byxor med flinka fingrar, smekte sexigt av sig dom och satte sig åter igen grensle över Joakim. Han kysste Joakim som besatt samtidigt som han fingrade på bröstvårtorna.
- Har du något glid då, snygging? Frågade Marcus medan han kysste Joakim på halsen.
Joakim sträckte ner handen till golvet bredvid sängen där det fanns en tub, och gav den till Marcus.
Marcus lade upp Joakims ben på sina axlar och började smörja in glidmedel både i Joakims skåra och på sitt könsorgan. Han slängde iväg tuben och siktade in sitt könsorgan på Joakims hål.
- Ta det försiktigt bara, sa Joakim och slöt sina ögon.
Smärtan i det brutna revbenet var inget han tänkte på då han tryckte till och kände hur Joakims ringmuskel sakta gav med sig och öppnades upp. Han pressade försiktigt in den bit för bit, och såg hur Joakim kved av vällust. När han kommit in helt i Joakim, stannade han där en stund och böjde sig fram och kysste Joakim. Han drog sig ur en bit, och tryckte sedan in igen. Han kände en skön känsla i kroppen och han ville inte sluta för någonting i världen.
Med ett snabbare tempo gled han nu in och ut ur Joakim om vartannat. Joakim stönade högt varje gång Marcus stötte in i honom.
De hade hållit på i flera minuter, och Joakim hade nu börjat runka, i takt med Marcus instötningar. Marcus kände att han var nära att komma och ökade takten ytterligare för att sekunderna senare fylla Joakims inre med varm säd. Marcus starka strålar som slog emot Joakims inre väggar gjorde att även han sprutade ut en kaskad av säd på sin mage. Marcus föll ihop över Joakim av utmattning och hans könsorgan lämnade inte Joakims kropp förrän han slaknade ett par sekunder senare.
De låg så i flera minuter innan Marcus till slut klev upp, tätt följd av Joakim. Marcus skrattade, han visste inte varför, men han antog att det var av den simpla anledningen att han kände sig lycklig.
- Kom så går vi och duschar, sa Joakim och drog med sig Marcus in i badrummet.
De masserade in varandra kroppar med tvål, och kysstes i en harmoni av komplett tillfredställelse.
- Du var ju inte alls dålig, sa Joakim då de tagit på sig sina kläder och Joakim satt på en låda medan
Marcus borstade sitt hår.
- Skojar du eller? Jag har aldrig någonsin varit så där bra, svarade Marcus stolt, och blev förvånad då han
insåg att han faktiskt menade det han sa, han hade varit rejält bra med Joakim. För ett par dagar sen hade han aldrig kunnat säga det, och än mindre tro på det.
- Ja, det måste jag då säga, söta, präktiga lilla Marcus var tydligen en sexgud trots allt, jag hade mina aningar, sa Joakim och log stort.
- Men nu måste jag gå, sa Marcus, stoppade ner sin hårborste i resväskan och stängde den.
- Jaha… Sa Joakim förvånat.
- Jag menar, jag måste hinna ner till Trelleborg innan det blir morgon, sa Marcus och kysste Joakim.
- Okej, men vi ses väl antagligen någon fler gång, sa Joakim och reste sig upp från flyttlådan.
- Självklart, svarade Marcus, och insåg vilken stor lögn det var.
- Men då så, då är det väl bäst att du åker, sa Joakim och kramade Marcus.
- Ja, det är nog det, svarade Marcus och började ta på sig jackan.
- Ja… Hej då, eller nåt, sa Marcus då han tagit på sig jackan och skorna.
- Hej då snygging, svarade Joakim och stängde dörren efter Marcus.
Marcus gick nerför trapporna med sin resväska, slängde in den i bagageutrymmet på Mercedesen och satte sig bakom ratten. Han hade upplevt den bästa sexuella upplevelsen under sitt liv, det enda han ångrade var att han inte kunde göra om det, men han kunde nu i alla fall pricka av ännu ett av sina resmål, och bege sig mot nästa. Motorn gick igång då han vred om nyckeln, och stereon började spela upp en låt med Roxette. Han backade ut från parkeringen och körde in på Shell för att tanka innan han lämnade Halmstad. Trelleborg nästa, tänkte han och pressade ner gaspedalen till botten.




























Kapitel 8: Det Sista Resmålet


Klockan hade hunnit slå om till 6 innan Marcus nått Trelleborg. Hans slutstation. Telefonen låg på passagerarsätet då Marcus tog upp den, han skickade iväg ett sms till nummerupplysningen, med Olivers telefonnummer som innehåll, och fick sedan tillbaka en adress. Blygers väg 4. Han förde in adressen i navigatorn. Marcus kom in i en rondell och fick uppmaningen att ta höger. Bilen gled in i ett villaområde och han skulle ta vänster. Navigatorn visade Blygers väg som låg bredvid de andra sju dvärgarnas vägar, och han skrattade högt vid tanken på att man döpte gator efter sagofigurer.
Efter ytterligare en vänstersväng uppenbarade sig skylten för Blygers väg. Oliver Sundin, jag är här, tänkte han då han parkerade på gatan utanför familjens Sundins hus. Marcus visste att familjen Sundin inte längre var en stor familj då Olivers mamma hade lämnat sin make och Oliver, med sig hade hon tagit parets andra två barn. Oliver hade inte velat lämna sin pappa och var stor nog att få ta det beslutet själv.
Marcus hade nu bestämt sig för att ringa upp Oliver så han kunde komma in utan att väcka hans pappa.
- Hallå, svarade Oliver utan att låta det minsta väckt.
- Hejsan, gissa vart jag är, sa Marcus glatt.
- Vet inte, svarade Oliver och försökte överrösta ljudet i Olivers bakgrund.
- Utanför erat hus, sa Marcus aningen besviket för att inte Oliver hade gissat.
- Jaha… Vad gör du där? Frågade Oliver.
- Jag tänkte hälsa på lite grann, svarade Marcus och blev irriterad för att Oliver var så oförstående.
- Men jag är inte där, sa Oliver.
- Nähä, vart är du då? Frågade Marcus förvånat.
- Jag är hos Ellen, svarade Oliver.
- Jaha… sa Marcus besviket.
- Men du, kan du inte komma hit? Frågade Oliver.
- Jo det kan jag, vart bor hon då?
- Hon bor på Köpingegatan, sa Oliver och skrattade.
- Vet du vad? Stanna där, jag kommer strax, fortsatte Oliver.
- Okej, jag sätter mig här i bilen och väntar då, svarade Marcus.
- Gör det du, kommer alldeles strax, sa Oliver och lade på.
Marcus slog på stereon och stoppade in en skiva med Jill Johnson. Han undrade hur långt det var till Köpingegatan och slog på navigatorn för att se var den låg, snabbt beräknade han att Oscar skulle kunna gå den sträckan på tio minuter.
En lång person kom gående på gatan och Marcus antog att det var Oliver, han vred ner volymen på stereon och tryckte med en knapptryckning ner sidorutan.
- Hej där, sa Marcus då Oliver kommit fram till bilen och fått syn på Marcus.
- Hejsan, vad håller du på med? Frågade Oliver och såg leende men barskt på Marcus.
- Sätt dig, sa Marcus och klappade på passagerarstolen.
Oliver öppnade passagerardörren och satte sig ner i stolen.
- Så, vad håller du på med egentligen? Du har inget körkort, påpekade Oliver frågande.
Marcus övervägde en stund att ljuga, men bestämde sig ändå slutligen för att berätta sanningen.
- Jag… Mår inte så bra, sa han och såg, med tårar i ögonen, på Oliver.
- Men du, vad är det som har hänt? Frågade Oliver och tog Marcus hand i sin.
- Allting är bara skit, svarade Marcus och såg ner på ratten.
- Kom så går vi in, sa Oliver och öppnade dörren.
Marcus stängde av stereon, klev ur bilen och låste. Oliver tog honom i handen och ledde honom in i huset. De kom in i en stor nedsläckt hall och båda tog av sig sina skor. Oliver gick tyst upp för trappen med Marcus i släptåg. Första rummet till höger var Olivers och han stängde dörren då Marcus kommit in.
- Vad är det som är dåligt? Frågade Oliver och kramade Marcus.
- Precis allting… Vi blev tvungna att flytta från våran lägenhet, fråga mig inte varför. Jag bröt revbenet i badkaret och det gör ont. Jag klarar inte av någonting och ingen älskar mig… Framförallt inte Felix, sa
Marcus och började gråta. Han hade inte tänkt på Felix sen han nått Göteborg, och han blev nu påmind om hur oälskad han var av Felix.
- Du kan inte säga att ingen älskar dig, för det är alltid minst en, jag, sa Oliver och såg Marcus tårfyllda
ögon.
- Vad är det som hänt med Felix då? Fortsatte Oliver.
- Han har skaffat en pojkvän… svarade Marcus och grät ännu mer.
Oliver satt tyst och höll om Marcus. Länge satt de så, och Marcus somnade till slut, gråtandes, i Olivers famn.
Marcus vaknade upp i Olivers säng. På en stol bredvid sängen satt Oliver och såg på Marcus.
- God morgon mitt lilla solsken, sa Oliver och log mot Marcus.
- God morgon, svarade Marcus och fnissade.
- Upp med dig nu, vi ska ner och äta, sa Oliver och drog upp Marcus ur sängen.
- Vad är klockan? Frågade Marcus då han höll på att ta på sig sina, av Oliver avtagna, kläder.
- Den är typ fyra, svarade Oliver och startade sin radio.
Oliver började dansa en, enligt Marcus, fånig dans, och Marcus skrattade hejdlöst.
När de kom ner stod det två tallrikar framdukade på köksbordet och Oliver började plocka fram mat ur frysen.
- Skulle inte jag kunna få fräscha upp mig lite medan du gör det där? Frågade Marcus och log mot Oliver.
- Jo det skulle väl kunna gå bra, men ta inte för lång tid på dig bara, svarade Oliver och skrattade.
- Jag ska försöka, svarade Marcus och gick in i hallen.
Hans saker låg ute i bilen och han gick ut för att hämta dem. Resväskan låg i bagageutrymmet där han lämnat den och han tog med sig den och sminkväskan in till badrummet. Han ställde sig i duschen och började tvätta sig.
Efter att han sköljt ut sitt hårbalsam ur håret, vred han av vattenkranen och böjde sig ut till sin resväska och tog handduken. Han torkade sig och virade handduken runt kroppen, gick ut ur duschen och började ta på sig rena kläder från den välfyllda resväskan. Han sprayade lite parfym på halsen och borstade tänderna, sedan packade han ihop resten av sina saker i resväskan. Låset i dörren klickades upp och han steg ut från det dimmiga badrummet. Lukten av nystekta ägg slog emot honom och byggde upp ett inre rop efter mat.
Han parkerade väskan i hallen och gick in i köket där Oliver precis lagt upp ett sista ägg på en tallrik.
- Är du klar nu? frågade Oliver då han ställde fram krögarpytt på bordet.
- Ja, se så fräsch jag är, sa Marcus och kramade Oliver.
- Helt underbar, svarade Oliver och visade åt Marcus att sätta sig ned.
- Ät nu då, sa Oliver fnissande, då han satt sig ner på andra sidan bordet.
- Jag gör ju det, svarade Marcus och började ta krögarpytt ur stekpannan.
- Bra, sa Oliver och tog två stekta ägg.
De satt mittemot varandra och åt under tystnad. Marcus log mot Oliver, och Oliver log tillbaks.
Marcus kände sig lugn med Oliver. Han hade en stor nervositet då han skulle träffa honom, men allting släppte då de träffades. Det kändes som om de hade känt varandra sedan de var små. Det hade varit annorlunda med Felix, Jonas och Joakim, nervositeten hade inte släppt då. På något konstigt vis kändes det som om han hade hittat sitt förlorade hem, sin förlorade familj. Att bo i detta huset med dessa människor. Tanken kändes så rätt, men Marcus visste att det aldrig kunde bli så. Det kunde endast bli ett slags slut på det Marcus startat, och det visste han om.
- Vad tänker du på? Frågade Oliver då han såg att Marcus befann sig långt in i tankarna.
- Det här… svarade Marcus och log.
Oliver började plocka av bordet och Marcus hjälpte till. De sköljde av disken och ställde in i diskmaskinen.
Tiden höll på att rinna ut och han skulle snart vara rapporterad borta. Tydligen hade hans plan fungerat så här långt, ingen hade ringt honom och frågat var han var. Men nu skulle snart hans mamma undra varför han inte kommit hem till Östersund. Han tänkte på om det fanns ett sätt att fördröja, men kom inte på något bra. Det fanns en sak som var bra för honom, ingen visste var han var, eller vart han hade åkt, så ingen kunde heller söka efter honom.
- Vill du kolla på en film eller nåt? Frågade Oliver då de hade städat undan i köket.
- Visst, vi kan ju typ hyra en eller någonting, svarade Marcus och log mot Oliver.
- Ja, kom då så går vi, sa Oliver och begav sig in i hallen för att ta på sig ytterkläderna.
De gick ner på en närliggande kiosk och Marcus betalade film, en stor påse med choklad och flera liter Coca-cola. Oliver hade ansett det varit onödigt då de ändå inte skulle kunna äta upp allt, men Marcus insisterade på att handla allt, och saken var klar.

Kapitel 9: Le Grand Finale


Marcus tömde upp godiset i en skål och ställde fram två glas på soffbordet. Han hade funnit sig tillrätta och kände sig som hemma där han satt i soffan med Oliver. Egentligen brydde han sig inte alls om filmen, inte om godiset och inte om läsken. Det enda han brydde sig om då han satt där i Olivers famn, var att försöka tänka ut en fortsättning. Han hade skrivit sitt liv de senaste dagarna, skulle han verkligen låta någon annan få skriva fortsättningen? Svaret var nej. Att klara sig ur det här var hans mål. Inte att bli tagen av polisen och sedan hemskickad.
Danmark… tänkte han. Han visste inte riktigt hur lagarna fungerade, men om han kunde ta sig över till Danmark, kunde verkligen den svenska polisen komma åt honom då? Det fanns inte mycket tid, och om han ville få en fortsättning var han tvungen att fatta ett beslut snart. Marcus ville ha en fortsättning. Den personen som ville ta livet av sig för två dagar sen fanns inte längre. Han brydde sig inte om sina problem. Det kändes som om han hade lämnat sina problem bakom sig, en efter en. Att det var jobbigt att leva visste han, men han kunde stå ut med det. Han kunde leva utan lägenheten i Östersund. Han kunde leva utan betyg i skolan. Och slutligen, kunde han leva utan Felix. Det spelade ingen roll att Felix älskade någon annan, det spelade ingen roll att han inte var bra nog för Felix, det spelade ingen roll därför att Felix bara var en person, och det finns flera miljarder människor i världen som antagligen tycker just hans sätt att vara är det bästa. Nej tack, han behövde inte vara älskad av Felix. Om Felix inte såg hur underbar han var, så var det Felix förlust, inte hans egen.
Men han ville inte åka hem till Östersund, den tiden var förbi. Det han istället ville var att bo med sina vänner Oliver och Jonas. Att ha den friheten han haft de senaste dagarna, och ingenting skulle få förstöra den friheten, det var en sak han var säker på.
- Jag måste åka vidare, sa Marcus då filmen var slut.
- Åka vidare? Frågade Oliver förvånat.
- Ja, du vet, vidare… Vidare i livet, svarade Marcus och log mot Oliver.
Marcus hade inte berättat om sin plan att ta livet av sig, för Oliver, något han nu var glad över då han hade lagt den planen helt åt sidan. Den nuvarande planen var att ta sig över till Danmark, sedan ligga lågt i ett par dagar, och slutligen åka tillbaka till Oliver. Han behövde inte planera mera då han skulle ha flera dagar på sig att planera i Danmark.
- Okej… sa Oliver aningen besviket, men log ändå.
Marcus tog en godisbit att tugga på medan han tog på sig sina ytterkläder.
- Tiden tar snart slut förstår du. Om inte annat kommer du förstå om ett par dagar, sa Marcus då han tagit
på sig kläderna.
- Jag litar på dig, sa Oliver och kramade Marcus en sista gång innan han lämnade huset.
Marcus slängde in väskan i bagageutrymmet och satte sig i förarstolen. Klockan på hans mobiltelefon visade 19.46 då Marcus startade bilen och med en rivstart lämnade Trelleborg.
Oliver var lämnad bakom honom och Marcus saknade honom redan. Det kändes inte rätt att lämna Oliver, och det hade inte känts rätt att lämna Jonas, men ändå hade han gjort det. Han hade en plan, och han skulle hålla sig till planen, vad som än hände, och vad han än kände.
Snabbt körde han om bil efter bil på motorvägen. En bilist från motsvarande körriktning blinkade med helljuset och Marcus antog att det var en älg eller någonting där framme så han brydde sig inte om att sakta ner. Vänta här nu… Har dom älgar i Skåne? Tänkte han efter ett par sekunder, och då uppenbarade sig en fartkontroll framför Marcus ögon. Han kunde inte tro att det var sant. Snabbt försökte han komma på vad han skulle göra. Kanske jag ska stanna, dom kanske bara ger mig fortkörningsböter… Nej dom kollar alltid körkortet… Efter den tanken bestämde sig Marcus för att helt enkelt köra vidare trots polisens tydliga signaler om att svänga in till kanten. Han såg i backspegeln två polisbilar slå på sirener och köra snabbt efter honom.
Det här var inte sättet han ville sluta, han ville sluta på sitt vis. Marcus gasade på ytterligare och passerade 170-sträcket på hastighetsmätaren. Han susade förbi bil efter bil, med polisbilarna tätt efter sig.
Om jag bara tar mig över Öresundsbron, tänkte Marcus desperat.
Marcus körde in i Malmö och svängde in på motorvägen mot Öresundsbron. Det är inte långt kvar nu, kom igen, tänkte han då han körde i full fart mot bron.
Han såg bron tydligare och tydligare, och uppfattade att ingången till bron var avspärrad av flera stycken polisbilar. Han vart helt förvånad, dom hade ju precis fått syn på honom, hur kunde dom möjligtvis hinna spärra av? Det krävdes en ny lösning, men det fanns inga lösningar på detta problem, han var tvungen att ge upp, stanna och låta sig själv flyttas tillbaka till Östersund. Jag kan inte flytta tillbaka… Jag vill inte, tänkte han dystert och försökte komma på någon bra ursäkt till varför han kört bil, och dessutom inte stannat. Det var inte så att han inte älskade sin familj, han kunde bara inte leva med personer som inte accepterade honom som han var, som inte kunde förstå hur han kände, därför kunde han inte åka tillbaka. Att ge upp och åka tillbaka var inte ett alternativ, det visste han, och han visste också att det bästa i hans liv hänt de två dagarna innan.
Jag är för fan Marcus Gustafsson, jag ger tamejfan inte upp! Tänkte han argt, trampade gaspedalen i botten och slog igång Shirley Clamp på högsta volym.
Den svarta Mercedesen slog emot en polisbil, flög upp i luften, slog emot marken och rullade runt flera varv innan den slutligen låg still.











































Kapitel 10: Efterord

Media skrev om Marcus död som ett hjältedåd. Hur han hade offrat sitt liv för att öppna upp ögonen på Sveriges styre, och få dom att inse att det finns flera stycken personer där ute som mår dåligt varje dag, och som utan hjälp slutar likadant som Marcus. Egentligen hade Marcus aldrig tänkt på det så, han hade alltid ansett att varje person reder upp sig själv, och att det inte är statens plikt att göra alla lyckliga. Varje person ansvarar för sitt eget liv, för sin egen lycka. Precis det som Marcus gjorde, han tog sitt liv i sina egna händer och gjorde det omöjliga. Även om han dog tidigare än de andra olyckliga, så dog han lycklig, och det är vad som verkligen räknas.


Författarens Egna Kommentarer

Jag kan identifiera mig själv i huvudkaraktärens tänkande, helt enkelt därför att huvudkaraktären Marcus är baserad på mig och mina tankar, på mina upplevelser och på mitt liv. Även Marcus Internetvänner kommer från verkliga livet, från mitt verkliga liv, enkelt förklädda bakom andra liknande namn.
Jag måste erkänna att denna novell är baserad på en idé jag fick då jag var långt nere i depressionens djupa vrår. Det var inte tänkt att bli en historia, det var tänkt att bli ett livsverk.
Vad vi måste göra för att förhindra att personer mår så dåligt att de får dessa tankar, är att bry oss. Ta sig tid att sätta sig ned med personer och tala om hur vi mår, hur den personen mår, inte bara fråga ”Hur mår du?”, få ”Bra” som svar, och sen nöja oss med det, vi får inte nöja oss med ett enkelt litet ord, vi måste fråga hur en person mår, och sedan vilja ha ett mer specificerat svar. Annars funkar det inte, man får aldrig veta hur en person mår.

---

---

Fler noveller av samma författare

Titel	Kategori	Betyg	Datum
Stjärnfall På Badhuset	Homo	3.5	18/12-06
Stjärnfall På Fest	Homo	4.0	18/12-06
Stjärnfall I Skolkorridoren	Homo	3.5	9/12-06
Stjärnfall På Soffan	Homo	3.1	27/11-06
Stjärnfall På Väg - En novell i farten	Homo	4.1	20/11-06

Kommentarer

Kommentera denna novell

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.