Skönheten och odjuret

---

---

Klockan var strax efter ett, söndagen den tjugofjärde maj, när Martina Hansson, femton år gammal och högstadieskolans obestridliga drottning gick till sängs. Vå-ren hade kommit tidigt det året och redan i april hade temperaturen varit sådan att man utan problem kunde på klädd i bara armar och ben utan att riskera frysa. Se-dan en vecka tillbaka var det hett som sommaren i den lilla småländska staden. Men det var inte hettan i luften som fick Martina att lämna sitt fönster öppet innan hon kröp ned mellan de tunna lakanen, iklädd sitt lilla nattlinne. Nej, så här dags hade det ändå svalnat till behaglighet. Skälet till det öppna fönstret var ett helt annat.

Martina somnade inte där hon låg, hon var inte ens trött. Martina väntade. Det hade gått fyra dagar nu sedan senaste gången men hon hade inte givit upp hoppet. Kanske i natt. Kanske skulle det ske igen denna natt? Ute lyste stjärnorna klart på himlen. Inne på sitt rum låg Martina och väntade, osäker, darrande utan att kunna göra något annat.

Ända sedan mellanstadiet hade Martina vant sig vid känslan av kontroll, kontroll över sig själv och sin omgivning. Hemma hade det aldrig varit något problem. Som det enda barnet till ett par föräldrar som närmat sig femtio då hon föddes hade hon alltid fått allt hon pekade på. Mamma och pappa älskade henne och gjorde allt för att hon skulle bli nöjd. Deras vackra lilla flicka. Ja, Martina var verkligen vacker, hennes mörka hår, hennes blekrosiga hy, hennes klarblå ögon och röda läppar hade alltid väckt uppseende. När hon dessutom tidigt börjat ut-veckla former hade omedelbart allas blickar dragits till henne. Alla killar, unga pojkar i hennes egen ålder och äldre män som hennes lärare riktade ögonen mot henne, laddade med åtrå, och flickorna i klassen ville vistas i hennes närhet för en chans att dela hennes strålande kraft. Martina hade snart lärt sig vad den makt innebär som bara stor skönhet kan skänka.

Hon stod på toppen av den sociala heirarkin. De som tillhörde den innersta kretsen lydde hennes minsta bud. Den som inte gjorde det kunde snabbt frysas ut, snabbt bli en av de utstötta, de utskrattade, de ensamma och patetiska som snart var glada om de kunde gå en dag i skolan utan att bli tilltalade då varje ord riktade mot dem skulle vara en kniv i deras hjärtan.

Och nu, de senaste två åren hade svärmeriet tilltagit runt henne. Hon visste vad de ville, pojkarna och männen. De ville alla ha henne, ta henne, belägra hennes kropp. Men de vågade inte. Hon var för dem som en gudinna, ouppnåelig. Det var hon som skulle välja någon när tiden kom, det var hon som skulle belägra dem. Och Martina tänkte njuta av den makten länge till.

Fram till för fyra nätter sedan. Vad som hände då kunde hon fortfarande inte för-stå. Först trodde hon att det var en dröm. Men fläckar och spår på morgonen efter visade att det ändå hade skett. Även smärtan och den kvardröjande känslan i kroppen var bevis. Hon hade inte kunnat tänka på något annat sedan det skett. Hon kunde inte upphöra att önska sig att få uppleva det igen. Allt som hon vant sig vid, kontroll, makt överlägsenhet, allt det var nu som bortblåst. På en natt hade världen förändrats runt om henne. Hon var ingen drottning längre, hon var en en-sam flicka som ingenting förstod av vad som pågick. Marina skakade där hon låg, hon kunde inget göra. Bara vänta som hon väntat tre nätter tidigare, vänta på att det skulle ske, de som fyllde henne med skräck och vämjelse, det som hon längta-de efter så…

***

I en timme låg hon på det viset, ända tills hon givit upp hoppet om att något skulle hända. Skakningarna hade avtagit, Martina slappnade av nu, hon var nära att som-na. Det var då som ljudet kom. Ett märkligt oförklarligt ljud. Som ett frustande, dovt och klangrikt, som om ett djur rörde sig i trädgården nedanför. Med ens spände Martina varje muskel i kroppen. Kunde det vara? Någonting tycktes i alla fall röra sig under hennes fönster på andra våningen. Hon lyssnade noga och det fanns ingen tvekan. Något var där, men vad.

Hon hade velat resan sig ur sängen, velat gå fram till fönstret, sticka ut huvudet och se efter. Men det kunde hon inte. I detta ögonblick vägrade till och med hen-nes egen kropp att lyda. Hennes ögon knep ihop hårt, hårt.

Ljuden bytte karaktär nu. Det krafsade och rev på tegelväggen utanför. Martina förstod, vad som än fanns därute var på väg upp, upp för väggen, på väg mot hen-nes flickrum där rosa nallar och gamla pojkbandsångaraffischer ännu samsades med vuxnare, brådmorgna detaljer. Rummet där stolen stod över vilken hon slängt sina medvetet provokativt tajta kläder. Rummet där sängen stod i vilket hon själv låg. Dit var det krafsande ljudet på väg. Skulle hon flytt om hon kunnat, om krop-pen löd? Hon visste inte. Fast det var som om hon skrek åt sig själv inombords att rusa, visste hon att det inte var sant. Hennes verkliga önskan var att stanna oavsett vad som skulle komma.

Genom att uppbåda den allra sista resten av sin viljestyrka lyckades hon äntligen få ögonlocken att separera. Hon vred huvudet långsamt och såg, samtidigt som ögonen vande sig vid mörkret i rummet, mot det öppna fönstret, där som ljuden kom från. Fönstret gapade som ett hål ut mot rymden, som en port mot en annan värld. En värld där inget av det som hon hållit för sant och verkligt längre gällde. Där Martina låg kändes det som om hon stirrade länge, länge ut genom hålet utan att något skedde. Tiden hade förlorat sin betydelse. Efter en stund var hon inte ens säker på att hon hörde ljudet längre. Kanske hade det bara varit inbillning?

I det ögonblicket kom en hand flygandes över fönsterkarmen, in i rummet. Fast nej, inte en hand, inte en vanlig människohand i alla fall. Den väldiga saken var luden, helt övertäckt att tät mörk päls, och i änden av varje finger satt långa och tjocka klor. Med ens lösgjorde sig Martinas kropp och utan att hon själv ens märk-te det satte hon sig upp i sängen. Hennes andning blev med ens grund och snabb. Klorna på handen borrade sig in fönsterkarmen, grävde sig djupt in i träet. Marti-na kunde inte ta sina ögon från vad som höll på att hända. Den kloförsedda han-den följdes av ytterligare en, som även den greppade tag i en av karmarna. Vad som än fanns där ut började klättra in genom hennes fönster.

När Martina såg varelsen komma in fanns det inget tvivel. Detta var samma ting-est som besökt henne fyra nätter tidigare. Men den gången hade den kommit utan förvarning. Martina hade inte vaknat den gången förrän varelsen låg tungt över henne i sängen. Hon hade knappt sett den alls förut. Här var den nu. Hukad under under fönstret satt den väldiga besten. Hela den stora kroppen var täckt av päls, fötterna var liksom händerna försedda med klor, kring huvudet stod en väldig man. Ur munnen stack grova och vassa huggtänder fram. I pannan satt två stora bockhorn och från ryggslutet löpte en grov svans, som visserligen också var luden men annars mest liknade en råttas. Hela detta odjur, för något annat ord kunde inte användas, söndrade ut en stark och märklig doft, myskig och tätt. Det tycktes näs-tan som han kunde se och ta på den doften, så påtaglig var den.

Martinas hjärta slog som besatt. Hon var livrädd. Samtidigt kunde hon inte undgå att krypa lite närmare odjuret. Hon stod nu på alla fyra i sängen och såg. Det var som om odjuret utövade en besynnerlig dragningskraft på henne och fast att hon nu var mer rädd än hon någonsin varit tidigare i hela sitt liv, räddare än vad hon ens var förra gången då hon ju kunnat intala sig att allt var en dröm, öppnade hon munnen.
- Vem är du? frågade hon.

Men odjuret svarade inte, inte med ord. Ett mörkt, rosslande svar steg ur varelsens bröst och hals. Martina ryggade tillbaka men inte mycket. Hon blev plötsligt fylld med en skarp känsla av att odjuret inte skulle tillåta henne att göra det.

Förstummad blev hon kvar när besten framför henne reste sig framför henne. I upprätt tillstånd såg han ut att vara nästan två meter hög, han var väldig. Nu såg Martina också något som varit dolt medan varelsen hukade. Hans lem. Den stod rakt ut framför henne. Det var en människas lem, inte luden alls. I månskenet blänkte dess våta ollon. Två ting skiljde den från andra… andra… I sitt inre, i tan-ken tog Martina ordet i sin mun och smakade på det. Två ting skiljde den från andra… kukar som hon sett i verkligheten och på bild. För det första var den för-sedd med små utbuktningar i huden vilka fick Martina att tänka på en knottrig kondom som en av killarna i skolan haft med och blåst ballong av en rast. För det andra var den stor, väldigt stor.

Martina hörde vad som nästan lät som ett skrockande. Odjuret visste vad hon be-traktade och verkade mycket nöjd. Martina såg mot hans ansikte. Fanns det ändå inte något bekant där? Inte bara sedan förra gången han kom. Martina tyckte sig dunkelt ana en likhet i ansiktsdragen, som odjuret liknande någon som hon kände, eller i alla fall sett någon gång innan. Hon kunde bara inte förstå vem. Och vad var detta för märkvärdig gestalt som nu för andra gången tagit sig in i hennes hem och rum om natten? Med skälvande röst upprepade hon sin fråga. Vem var han? Varför hade han kommit? Men inte heller denna gång kom några ord till svar. Kanske var denna tingest oförmögen att tala?

I stället flög hans hand fram och greppade Martina i hennes mörka hår. Han höll henne i ett fast grepp och håröm som hon var kände hon smärtan fortplanta sig ned genom nacken. När han började dra henne till sig följde hon lydigt med för att det inte skulle göra ännu ondare. Fast i sitt inre visste Martina att hon skulle ha gjort det i alla fall, krypigt närmre som nu, till hon hade den väldiga… kuken framför ansiktet. Ådrorna och knottrorna var så tydliga och stora på nära håll.
- Snälla, hörde hon sig själv säga, snälla gör mig inte illa…
Men Martina visste att hennes ord var lönlösa. Den här varelsen skulle göra som han ville med henne. Hon visste också att hon skulle vara oförmögen att bjuda motstånd, om han så ville sluka henne hel som vore hon Rödluvan.

Innan hon förstod vad som hände hade odjuret pressat sin lem mot hennes ansikte och som genom en ren reflex hade hon öppnat munnen. Hon hade tagit ollonet in i sin mun och sög på det. Hon som aldrig gjort något sådant förut. Martina hade hånglat upp många killar, visst hade hon det. Och på en fest hade hon smekt Teo Dahlmans stånd innan för byxorna medan de kysstes i soffan. Efter bara femton sekunder hade han svurit till och rusat därifrån ut på toaletten och hon hade skrat-tat åt honom, skrattat hårt och länge åt pojken som inte kunde behärska sig. Men här stod hon nu, utan kontroll, utan skam. Vad gjorde hon? Vem eller vad var det-ta? Hon skulle nästan önskat att det bara var en dröm men känslan var för stark, för intensiv för att vara annat än verklig.

Smaken av ollonet var skarp, märklig men ändå omöjlig att stå emot. Hon insåg att hon älskade den. Med händerna utforskade hon hela lemmen. Den kändes så annorlunda, inte alls som hon föreställt sig att en kuk skulle. Hon började föra huden fram och tillbaka för att se hur odjuret skulle reagera. Först hände ingenting så Martina tog i mer, hårdare och med större frenesi. Nu hörde hon ett gutturalt, tungt ljus komma och det verkade som om besten njöt.

Martina kunde inte sluta, inte nu. Hon lät sin mun dyka ned över det hårda skaftet och för varje gång svalde hon mer och mer av den köttiga pålen. Nu började också odjuret att stöta med sina höfter på ett sätt som tvingade lemmen ännu djupare ned i hennes hals. Martina hulkade. Hon klöktes. Det var mer än hon klarade av och ändå kunde hon inte förmå sig att sluta. Fast hon knappt kunde få luft fortsatte hon att uppbåda all kraft hon hade till att suga den stora besten.

Så, med ett vrål trängde han in i henne, hela vägen. Hennes överläpp vidrörde nu den tjocka pälsen på monstrets mage. Hon kunde känna hans lem pulsera i sin hals. Det dunkade som om er hel armé marscherade där inne. Odjuret höll fast hennes ansikte med sina stora klor. De vassa spetsarna gnagde sig in i hennes hud. Han höll henne fast. Hans kuk måste vara halvvägs ned i hennes mage. Martina var skräckslagen, men samtidigt lycklig, så lycklig. Det var då som explosionen kom. Något forsade in i henne som en väldig flodvåg. Martina hann inte uppfatta vad som skett innan hon förlorade medvetandet.

***

Hon vaknade först någon timme senare. Hon själv och hela hennes säng var täckt av kroppsvätskor. Smärta i så väl hals som underliv tjänade också som bevis på att det inte varit en dröm. När Martina lät sin näsa utforska de genomsolkade säng-kläderna kunde hon åter känna doften, hans doft, den doft som gjorde henne van-sinnig och som förslavade henne. Martina Hansson rullade runt i det kladdiga, hon slickade i sig och sög på de våta sängkläderna. Det gick inte att förneka. Hon längtade redan till nästa natt. Längtade efter odjuret…

***

Så där. Min första novell. Hoppas ni tycker om den. Kanske blir det en fortsättning.

---

---

Fler noveller av samma författare

Titel	Kategori	Betyg	Datum
Skönheten och odjuret	Kinky	3.1	8/7-06

Kommentarer

Kommentera denna novell

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.