Vigseln
Vigseln
Var det en hämnd? Och om det nu var det så var den varken hennes eller ljuv. Möjligen rättvis. Troligen var det väl en form av sjävplågeri.
Himmelen var blåare än vanligt och de oräkneliga vårblommorna lapade ljus och värme från den strålande solen. Kyrkklockorna hade ringt och bröllopsmarschen just klingat ut. Helena var vackrare än någonsin. Det långa rödlätta håret, som böljade nerför axlarna, lockade sig mot den fotsida gulvita brudklänningen. Urringningen var kanske i djärvaste laget. Dels med tanke på tillfället och dels därför att hennes bröst var så små. Som vanligt fungerade Helenas bröst som en magnet för hans ögon. Han kunde inta bara låta bli att titta, leta och längta. Aningens aningens lite lutade hon sig framåt. Just så mycket som behövdes för att han skulle kunna få en skymt av hennes rödrosa bröstvårtor. Hon var mycket medveten om vad hans blick sökte och log när deras blickar möttes. Helenas bröst... han hade ju sett dom från första lilla uppnosiga uppenbarelse. De hade ju varit grannar och växt upp tillsammans och känt varandra sedan de var spädbarn. Alltid tillsammans, i vått och torrt, oskiljaktiga. Han besvarade inte leendet men log invärtes och minnena snurrade i våldsam fart runt i hans huvud. Doktorslekarna och mamma pappa barn i hennes lekstuga eller hans trädkoja. Den svindlande känslan att först gången se en naken tjej. De oskyldiga upptäcktsfärderna på varandras kroppar. De första blöta kyssarna som pirrade ända ut i tånaglarna och som gav en oemotståndlig mersmak. Högstadiets hånglande, den riktiga startsträckan. Kvällen när Helena fyllde femton trängde han för första gången in henne och de flämtade och grät tillsammans av lycka och lust. Sedan fanns inget som kunde hindra deras unga okuvliga kärlek att blomma ut. Han kände hur den där alltför välbekanta värmen i magen spred sig och gav klartecken till blodet att börja fylla hans lem. Både kåt och lite orolig svalde han och försökte desperat koncentrera sig. Åhh helst av allt ville han smeka av Helenas klänning och falla på knä framför henne. Smaka på henne genom det tunna tyget, pilla in ett finger under kanten och sedan kyssa ner hennes trosor. Titta på det ljuvligt rödlätta håret som inramade hennes sköte. Slicka, suga, nafsa, glufsa, sörpla. Sedan skulle hon ta fram hans stenhårda lem, låta läppstiftet smeta och kleta av sig och suga så där långsamt och innerligt som bara hon kunde göra. Lägga sig på golvet mitt framför alla bröllopsgäster och KNULLA, KNULLA högt och ljudligt.
Det var på hösten efter gymnasiet när den där festen urartade och mardrömmen var ett faktum. Inte gjorde det saken bättre att han just påbörjat sina teologistudier för att läsa till präst Både han och Helena hade druckit för mycket. Det kändes i alla fall bättre att skylla på det. Han hade övertalat henne att de skulle ha sex tillsammans med Jonas och Mehmet. Helena blev rädd och ville inte och försökte säga nej när det urartade. Men tre testosteronstinna och berusade 19-åringar kan ingen hejda. Hon blev grymt utnyttjad av alla tre, som den kvällen producerade mer sperma än en hel veckas tonårsrunkande. Det var inte förrän Helena till sist både grät och kräktes som han vaknade till och insåg vad som hänt. Förtvivlad kastade han ut Jonas och Mehmet. Men han själv då? Han ville bara dö och hoppades att vakna upp ur mardrömmen. Helena var otröstlig och hans tafatta försök att lindra och ställa till rätta möttes bara av skrik och tårar. Hela veckan som följde sökte han att få vara nära henne. Och det var då, just då, som han desperat avgav löftet. Mest till sig själv men också till Helena. Att inte göra det hade betytt ett liv med eviga skuldkänslor. En diskret hostning i kyrkbänken avbröt tankarna.
- Tager du Helena Birgitta Engström denne Johan Asplund till din make att älska honom i nöd och lust?
- Ja
- Tager du Johan Asplund denna Helena Birgitta Engström till din maka att älska henne i nöd och lust?
- Ja
Han hade nu försonats det onda genom att uppfylla sitt löfte om att vara den som vigde henne. Han vände sig mot altaret och en tår rann nedför hans kinder. Han hade fortfarande stånd. Gudskelov att prästkappan var så vid så det inte märktes. När han åter vände sig mot brudparet såg han in Helenas tårfyllda ögon. Tårar av lycka är väl tillåtna. Den helkroppskram han fick av henne kunde inte dölja hans bultande lem. Hennes/deras hemliga tecken – pekfingret i skulderbladet gav honom vissheten att allt var förlåtet och förebådade att det kanske till slut ändå fanns ett hopp för honom och Helena.
