Flygvärdinnan

För ett antal år sedan hade jag en häftig upplevelse på ett inrikesflyg. Vi hade gått ombord på planet och jag hade placerat mig i en stol vid gången, där jag visste att jag skulle få en finfin utsikt över flygvärdinnorna. På detta flyg fanns det en särskilt vacker flygvärdinna – en vacker ljushårig kvinna omkring de tjugofem, prydlig och med slanka ben. Hon hette Eva. Hennes uniform bestod av en mörkblå jacka, knälång kjol, kaffe färgade strumpor och högklackade skor.

När Eva gick nerför gången för att kolla att passagerarna hade säkerhetsbälten på kunde jag inte låta bli att titta på hennes åtsittande klädsel som visade spår på vad som hon bar under. När hon sträckte sig upp för att kontrollera övre bagagefacken drogs hennes kjol upp och avslöjade den mörka delen av hennes strumpbyxor. När hon gick förbi min plats sträckte jag ut min arm utanför armstödet. Hennes nylonförsedda ben gned mot min arm och sände en elektrisk stöt upp till mitt huvud.

Det var tid för ”take off”. Jag hade valt min plats väl. Eva satt rakt framför mig i flygvärdinnornas säte med ansiktet mot mitt. Jag kunde se henne under hela ”take off”. Denna underbara syn med hennes ben i ett fodral av kaffe färgad nylon slog med hästlängder utsikten utanför planet. När hon korsade sina ben kunde jag nästan höra det distinkta ljudet av nylon mot nylon. Det blev många frestande syner av hennes strumpbyxor när hennes kjol drogs upp tillräckligt högt så att jag kunde få se glimtar av hennes lår.

I mitten av den korta flygningen kom hon nedför gången och serverade juice, kaffe och vatten. När hon närmade sig mig kom plötsligt planet in i en luftgrop och tappade höjd. Eva ramlade baklänges i gången. Hon kunde inte hålla balansen och föll på golvet med öppnade ben och alla drinkarna föll över henne. För ett ögonblick satt hon förvirrad med sitt vänstra ben rakt ut, sitt högra knä rakt upp och med sin mörkblå flygvärdinneuniform alldeles våt.

Jag knäppte upp mitt säkerhetsbälte och steg upp och gick fram till henne när vi träffades av ytterligare en luftgrop. Jag föll framåt och kasade med mitt huvud mellan hennes ben och ända upp till kjolens fåll. Jag såg rakt upp mot hennes glansiga och vita trosor, under hennes glansiga strumpbyxor.

När jag såg den tydliga ljusa kanten på hennes mörka strumpbyxor visste jag att jag hade funnit en fem-etta. Hon bar iklädd ett par av dessa gamla Hanars strumpbyxor, de fullkomligt icke-töjbara strumporna, som är så svåra att få tag på idag. Jag kände också igen färgen – mjukt brun – en mörkbrun, som kaffe, men inte så mörk som svart. Mjukt brun är min favorit färg, efter South Pacific, en färg som liknar solbränna .

Detta var himmelriket. Hennes lår var fasta och känslan av Hanes på hennes ben var bara fantastisk. Ytan på nylonet var mjukt sidenaktigt och glimmande av fuktighet. Jag hade naturligtvis inte bråttom att hjälpa henne upp. Känslan av att se hennes nylonklädda ben hela vägen upp var fantastisk. Hon såg lite besvärad ut, minst sagt, när hon tackade mig för hjälpen under tiden hon rättade till sin klädsel.

Hon försökte att få ner kjolfållen men det våta tyget gjorde att kläderna klistrades mot hennes ben och avslöjade hennes fina underkläder, liksom en röntgenbild. Eva drog sig tillbaka till det främre vilorummet där hon torkade sig så gott hon kunde. Jag såg inte henne förrän före landningen då hon kom ut och spände fast sig igen i säkerhetsbältet.
Efter landningen såg jag till att jag var den siste passageraren som lämnade planet, så att jag kunde säga några ord till Eva. Jag närmade mig utgången och log åt henne. Eva log tillbaka och sade: ”Tack för att ni hjälpte mig. Jag har aldrig upplevt något liknande”. Jag svarade: ”Samma här.” Nu tog jag chansen och mycket lugnt sade jag: “Har du stått modell någon gång? Jag är en freelans fotograf och skulle gärna vilja ta lite porträtt av dig”. Eva svarade: ”Nä aldrig, men jag har funderat på att gå i någon modell skola så jag skulle kunna ha nytta av några foton.” Vi bytte telefonnummer och lovade varandra att vi skulle höra av oss igen.

Vi träffades igen några veckor senare. Jag körde och hämtade upp henne i min bil. När hon kom till dörren var hon klädd i gul klänning och medelhöga läderbruna högklackade skor. Jag var förberedd och hade ett par Hanes off-black nylonstrumpor med mig. Jag frågade om hon hade något emot att ta dessa på sig för att komplettera sin klädsel (svart och gult är bra i färg). Som tur var passade storleken henne perfekt kanske lite för långa. Men det var fint. Jag kom senare underfund med att nylonstrumporna vidgade sig nästan till hennes gren och matchade perfekt med hennes svarta höfthållare. Eva hade deltagit i skolans skönhetstävlingar och hon så vacker i sin gula klänning och sina svarta nylonstrumpor så det tog andan av en. Vi körde till en park i närheten med vattenfall, stenblock och allt.

När vi kommit till parken fanns det nästan ingen annan där som störde oss. Vi hade hela parken för oss själva. Från parkeringsplatsen gick vi mot vattenfallet. Det skulle bli en perfekt bakgrund för fotograferandet. Eva satt på ett stenblock och jag arbetade runt henne, placerade henne i olika positioner och fick henne avslappnad. Bit för bit gled hennes gula klänning upp och jag kunde nu se toppen på hennes mörka nylonstrumpor. Jag fick en hastig blick av hennes spänne på hennes strumpebandshållare. Jag blev mer och mer upphetsad. Vi flyttade oss till ett stort träd där vi tog fler foton. Jag noterade att ju högre hon höll sina armar desto högre åkte hennes klänning upp.

Jag fick henne att titta åt sidorna så att hon inte skulle märka från vilket håll jag fotograferade från. Jag tog en massa foton från låg vinkel som visade hela längden på hennes svarta nylonklädda ben, toppen på nylonstrumporna, strumpebandshållaren, strumpebanden och de svarta trosorna. Jag rörde mig närmare och närmare med mitt 35 mm vidvinkel objektiv tills jag var en 30 cm från hennes ben. Ett av hennes spänne i strumpebandet hade släppt så jag kunde få några foton av överdelen av hennes nylonstrumpor, strumpebandsspännet som hängde och hennes svarta trosor som täckte hennes hemliga grotta. Jag var utom mig av lycka. Lite senare lyckades jag få henne att sitta ner på ett lågt stenblock. Jag bad henne att ta en paus och ta av sina högklackade skor. Hon gjorde så.

Nu hade jag fritt fram att ta några foton rakt upp längs hennes ben med hennes fötter, nedstoppade i ett var nylonstrumpor, i förgrunden. De förstärkta häl-och-tå bilderna blev skarpa. Jag fick henne att posera så jag kunde få hela bilder med hennes svarta nylonstrumpor. Under hela tiden verkade det inte som om hon var besvärad över att posera. Jag undrade om hon var medveten om vilka typer av bilder jag hade tagit. All min film tog slut och ångerfylld körde jag henne hem igen. Vi hade en annan fotosession några månader senare efter det att hon blivit så belåten med de fina porträtten jag tagit av henne. (Hon fick aldrig se hela fotoserien jag tagit). Vi beslöt att hon skulle posera för ytterligare en fotoserie hemma hos henne – senare. Nästa gång vill jag se mer….

Fler noveller av samma författare

Kommentarer

Kommentera denna novell

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.