Otrogen med chefen vi kan inte sluta
Johan reser sig långsamt, skärpan i blicken ersatt av något annat, något grumligt och farligt. Hans fingrar spökar fortfarande över min hud, som om de ännu inte förstått att de måste släppa taget. Jag ser på honom, ser hans bröstkorg häva sig, ser musklerna i käken dra ihop sig i något som liknar eftertänksamhet men kanske är rädsla. Inte för vad vi gjort, utan för vad det betyder. För honom. För mig. För spelet vi låtit spännas ut mellan oss som en spindelväv, fin och dödlig.
Jag rättar till klänningen, känner tyget klibba mot huden, varm och svettig, och hela jag är ett minne av honom. Jag kan fortfarande känna avtrycken av hans händer, som brännmärken under huden. Hans andedräkt i nacken. Hans ord. Eller snarare hans tystnad, det osagda mellan oss som nu ekar högre än något vi viskat, stönat, bett om.
Han sträcker sig efter sin kavaj, drar den på sig med en mjuk rörelse, som om det är en ritual, en återgång till ordningen som nyss slitits sönder. Jag vet att han kommer säga något. Något praktiskt, kanske. Något som kan lägga en hinna av normalitet över det kaos vi just skapat.
”Vi borde…” börjar han.
Men jag avbryter honom, lutar mig fram, låter mina läppar snudda vid hans kind – en kyss som är så mjuk att den nästan känns farligare än allt vi gjort hittills.
”Nej,” viskar jag. ”Vi borde ingenting.”
Han stelnar till, men jag ser glimten i hans ögon. Utmaningen. Spänningen som inte försvunnit, bara omfördelats.
”Är det så du spelar?” frågar han lågt, och hans hand landar på min midja igen, som av sig själv.
Jag ler, lutar mig närmare så att mitt ansikte är precis vid hans öra. Långsamt, medvetet, så att han känner min andhämtning mot huden.
”Det är så jag vinner.”
Hans skratt är mörkt, kort. Och när jag vänder mig om för att lämna rummet vet jag att han tittar efter mig. Att han precis som jag vet att spelet inte är över. Inte ens i närheten.
Det börjar med ett sms. En vibration mot skrivbordet, mitt i natten. Jag ligger vaken ändå, kroppen fortfarande i uppror efter det som hände på kontoret. Det är som om han etsat sig fast i mig, i huden, i hjärtslagen som ännu är för snabba när jag blundar.
Johan: Sover du?
Jag stirrar på skärmen. Enkel fråga, men laddad med allt det vi inte sagt. Jag kunde ignorera det. Släcka telefonen, låta oss återgå till den märkliga tystnaden vi höll efter det första mötet i hans kontor, efter handen på min kind, efter kyssen. Men jag svarar ändå.
Jag: Borde jag?
Det dröjer några sekunder innan han skriver igen. Jag föreställer mig honom – hemma, kanske i ett mörkt vardagsrum, en whiskey inom räckhåll, skjortan uppknäppt. Eller i sitt sovrum, sittande på sängkanten, mobilen tung i handen, som om den håller beslutet om nästa steg.
Johan: Nej.
Jag biter mig i läppen. Det finns något rått i hans ord. Avskalat. Han hade kunnat skriva jag ville bara kolla eller förlåt om jag stör. Men han gör inte det. Han säger bara sanningen.
Jag testar honom.
Jag: Så varför frågar du?
Tre punkter dyker upp på skärmen. Försvinner. Dyker upp igen. Sedan:
Johan: För att jag tänker på dig.
Det borde inte påverka mig så mycket som det gör, men det känns som en stöt genom kroppen. En naken bekännelse. Han tänker på mig. Så som jag tänker på honom.
Jag vet vad jag borde svara. Något neutralt. Något som låter oss behålla det lilla utrymme av kontroll vi fortfarande har.
Men jag väljer istället ärlighet.
Jag: Jag kan inte sluta tänka på dig heller.
Sekunderna efter att jag skickat det känns som en evighet. Jag vet att vi nu har passerat en osynlig gräns. Det här är inte en slumpmässig beröring vid kaffemaskinen. Inte en flörtande blick över ett bord. Det här är en väg vi väljer att gå, medvetet, tillsammans.
Hans nästa meddelande är längre.
Johan: Om jag frågar vad du tänker på… kommer jag ångra det?
Jag ler för mig själv. Bläddrar genom bilder i huvudet, minnen av hans händer på mig, hans andetag mot min hals, det sätt han såg på mig efteråt, som om han precis insett vilken jävla risk han tagit.
Jag: Kanske.
Tystnad. Sedan:
Johan: Jag vill höra ändå.
Jag lutar mig tillbaka i sängen, låter fingertopparna svepa över skärmen, långsamt, medvetet. Om han vill leka det här spelet, så tänker jag inte göra det enkelt för honom.
Jag: Dina händer. Hur de kändes mot min hud. Hur de höll kvar mig. Hur du lät när du...
Jag låter meddelandet sluta där. Sänder det. Känner hettan sprida sig i kroppen när jag föreställer mig hans reaktion.
Svaret kommer snabbt.
Johan: Herregud.
Jag skrattar tyst. Jag kan nästan höra hans röst, den där djupa tonen som mörknade när han tappade kontrollen, när han släppte den där sidan av sig själv fri.
Och sedan, ett nytt meddelande:
Johan: Var är du?
Min puls rusar. Det är en fråga, men vi båda vet vad den betyder. Jag kunde ignorera den. Säga att det är sent. Att vi har ett möte imorgon. Att det här redan har gått för långt.
Men det gör jag inte.
Jag: Hemma. Ensam.
Tre prickar. En paus. Sedan:
Johan: Jag kör nu.
Jag stirrar på skärmen efter hans sista meddelande.
Jag kör nu.
Orden känns som en elektricitet genom kroppen, en blandning av nervositet och förväntan som får det att pirra längs ryggraden. Det här är galenskap. Men ändå ligger jag kvar, låter det hända, låter beslutet sjunka in.
Jag reser mig långsamt upp ur sängen, går till spegeln i hallen. Min blick möter min egen – kinderna är en aning rödare än vanligt, ögonen mörka. Fingrarna letar sig upp i håret, rufsar till det lite mer än nödvändigt. Jag drar av mig den tunna t-shirten och byter till en enkel sidenkimono. Något avslappnat. Något som inte skriker att jag väntat på honom, trots att vi båda vet att jag gör just det.
Hjärtat dunkar hårt medan jag går till köket och häller upp ett glas vin. Klockan är över midnatt nu, gatorna utanför är tysta. Jag sätter mig i soffan, försöker verka oberörd, men benen drar ihop sig under mig, som om jag försöker hålla tillbaka den förväntan som byggs upp inom mig.
Min telefon vibrerar igen.
Johan: Utanför.
Jag sväljer. Resten av världen suddas ut i samma sekund som jag reser mig upp, går mot dörren och lägger handen på handtaget. Jag tvekar en halv sekund – inte för att jag är osäker, men för att jag vet att det här är en punkt utan återvändo.
Sedan öppnar jag.
Han står där. Lutad mot dörrkarmen, händerna i fickorna, skjortan uppknäppt vid halsen. Hans blick möter min, dröjer sig kvar längre än den borde.
"Är du säker?" frågar han lågt.
Jag vet att han ger mig en sista chans att backa. Att låtsas som att det här bara var en impuls, något vi kan skratta bort imorgon.
Men jag är långt förbi att ångra mig.
Jag lutar mig mot dörrkarmen, låter blicken svepa över honom, långsamt, precis som jag vet att han vill. "Du är redan här."
Hans ögon mörknar. "Det är jag."
Tystnad. Luften mellan oss är laddad, som en osynlig tråd som drar oss närmare. Och sedan – precis som förra gången, precis som på kontoret – suddas gränserna ut.
Hans hand smiter runt min midja, drar mig in i värmen av hans kropp. Hans läppar är på mina innan jag ens hinner andas in. Kyssen är hårdare nu, mer krävande, som om han hållit tillbaka för länge och äntligen släpper taget.
Jag pressar mig mot honom, känner tyget av hans skjorta mellan oss, hans händer som utforskar min rygg, mina höfter. Dörren slår igen bakom oss, men jag tänker inte på det. Allt som finns är han.
Och den här natten har bara börjat.
”Johan”, flämtar jag och drar tag i hans hår när hans tunga hittar min bröstvårta och den högra handen kramar min skinka. ”Vill du ha mer får du be” hans röst är skrovlig och hans kinder röda när han tittar upp på mig med sina blå ögon. ”Aldrig” flämtar jag och glider ned på knä framför honom. Jag knäpper upp hans skärp med ivriga händer och drar ner hans byxor och kalsonger. Kuken spritter fri och jag sluter fingrarna om den och drar långsamt fram och tillbaka ett par tag. Ollonet glänser av försats och jag slickar mig om läpparna. Han tar tag i mitt hår med ena handen. ”Fan vad jag har velat rycka dig i håret idag. När den där idioten Emil stod där och dreglade över dig som en annan fåne så hade jag lust att bara dra dig i håret och visa att du är min”. ”Verkligen?” Jag höjde roat på ögonbrynet och gav hans spänstiga kuk en förstulen slick innan jag slukade den hel. Johan stönade ohörbart. ”Vad sa du”, viskade jag roat. Ett lätt ryck i en av mina långa lockar och våra blickar möts. Jag suger hand kraftiga kuk och låter min fria hand glida ner mellan mina våta blygdläppar där ett tyst vått ljud hörs när jag särar dem och låter fingret glida upp och ner längs min klitoris i samma takt som jag mjölkar hans kuk. Jag känner honom bli hårdare och han börjar stöna medan han stöter försiktigt i min mun. Jag stönar och känner det pirra upp i ljumskarna. ”Knulla mig” stönar jag. Johan tar tag i mina händer och drar mig upp till stående. Han kysser mig mjuk men bestämt på samma sätt som han brukar knulla mig. Hans händer kupar sig om mina skinkor och jag lägger armarna om hans hals och fördjupar kyssen. ”Lägg benen runt mig” säger han med pannan mot min. Jag gör som han säger och han lyfter upp mig med ett stadigt grepp om mina skinkor. Kvällen är varm och han bär mig mot altandörren. Han trycker upp den med axeln och kliver ut utomhus. Jag har en stor hemmabyggd solsäng på altanen som vätter mot sjön. Han lägger ner mig mot de mjuka vita lakanen och drar sedan av sig byxorna och skjortan innan han är över mig. Vi kysser varandra en lång stund innan han tittar på mig igen. ”Egyptisk bomull, på altanen? Säger han med ett skratt. Jag daskar till honom på axeln och vrider mig under honom. Våra bröstvårtor är styva mot varandra. Han är tung på mig och jag gillar det. Jag känner hans ollon nosa mot min fitta och gnider mig försiktigt mot det fuktiga huvudet. Han noterar det och håller oss stilla. ”Vad vill du” säger han retsamt. ”Ha kuk”, säger jag bestämt. Han vickar retsamt på höfterna så att kuken glider mot min klitoris och biter mig retsamt i underläppen. Jag stönar och lyfter höfterna mot honom. ”Tänk om folk på jobbet visste vilken lite kåtis du är, du som låtsas vara så pryd” säger han och nafsar mig i örsnibben. Nu har hans kuk definitivt tagit kommandot för jag känner hur den rycker och trycker mot min våta fitta och nästa gång han rör sig glider den in i mig och vi stönar samtidigt. Han rör sig långsamt in och ut och jag är så kåt att det enda som hörs utom syrsorna och fåglarna ute är det våta ljudet av min fitta som blivit än mer fuktig av pumpandet från hans mäktiga kuk. Jag tar tar med fingrarna om hans skinkor för att styra takten och han skrockar tyst. Jag börjar stöna högre och högre och han rullar runt oss så jag plötsligt är överst. Han tar flätar samman våra händer medan jag rider honom med ryggen böjd bakåt i en båge. När han märker att jag är nära att komma saktar han in. Och slår armarna om min midja och sätter sig upp. Jag lägger händerna mot hans skäggstubbiga kinder och lutar mig in för en kyss. Hans våta tunga leker med min och han för in handen mellan oss och gnider tummen upp och ner i korta rörelser över min klitta. Jag lägger handen över hans för att hålla den stilla. Han lyckas ändå röra den och jag känner hur musklerna i min slida börjar dra ihop sig om hans kuk. ”Du är så våt och trång, jag älskar fan i mig din fitta”. Jag viskar ”jag brukar fantisera om hur du sprutar all din sperma i mig och hur jag blir gravid med din son.” Han lägger ner mig på rygg, för i där mina lår med händerna och stöter så långt in han kan med kuken. Det är så skönt att jag bara kan knipa åt om honom och stöna. Snart känner jag hur hans pung drar ihop sig till en hård boll som daskar mot min våta fitta och hur han blir ännu hårdare innan han stönar till och kuken börjar rycka inne i mig och tömmer ur sin sperma i min oskyddade fertila fitta. Jag kommer och rider min klitoris vilt mot hans bäcken. Allt luktar sex, skog och sommarnatt och han faller ner över mig och suckar och ger mig en snabb puss på kinden. ”Säg till om jag blir för tung”. Jag drar fingrarna över hans rygga i lätta rörelsen och sluter ögonen. I morgon är en ny dag.
Fler noveller av samma författare
