Skeppsbrottet
Den här novellen är dedikerad till våra vänner M&P som förgyllde vår semester i Kroatien på vår senaste semester.
Namnen är förstås ändrade men ni kan nog räkna ut vem som är vem!
Tack sköningar för en härlig seglingsvecka i Kroatien! ;-)
Andreas är en inbiten seglare och lyckats övertyga sin måttligt seglingsintresserade fru Mia att följa med på en seglingssemester i Kroatien i två veckor med vännerna Marlene och Peter.
Efter flygresan ner till Split hyrde de gemensamt en lägenhet för att tidigt dagen därpå bunkra mat och dryck så att det skulle räcka så långt som möjligt första veckan.
De räknade med att göra ett antal besök på marinor längs rutten och fylla på med färskvaror när det behövdes.
Den 45 fot långa segelbåten erbjöd gott om utrymme för de två paren och uthyrningsfirman levererade båten lite före utsatt tid.
Mat och bagage lastades ombord och de lade ut för att komma en bit bort från Trogir och hetsen med de flera hundra båtar som skulle byta gäster samma dag.
Efter en skön natt i en skyddad hamn började alla fyra komma i ”semester-mode” och humöret var på topp när de efter frukost styrde söderut längs kusten.
Vädret i början av augusti var fantastiskt och snart hade ingen ombord mer än badkläder och flytväst.
Till och med Mia med sin kritiska inställning till båtlivet började le stort åt friheten på havet med ljumma vindar, sol, god mat och kallt rosévin.
Peter och Andreas sneglade på varandra lite menande när tjejernas modesta på gränsen till präktiga bikini’s dolde mer än de önskade.
Efter ett par dagar blev det ett kort hamnbesök för att inhandla några småsaker till matlagningen som glömts vid avresan.
Peter drog med sig Andreas in i en butik inte långt från marinan och pekade med ett brett flin på ett klädställ med badkläder….
Snabbt inhandlade grabbarna varsin sk. microbikini till sina fruar. Det autraliensiska märket WV lät nästan som ”Volkswagen” fast tvärtom, och de asgarvade åt det sjukt höga kvadratmeterpriset på tyget i dessa kreationer som var snudd på obefintligt.
Andreas planerade motivera Mia med att det nya plagget skulle ge en mer omfattande och jämn solbränna.
Ingen av dem hade en aning om egenheten med Wicked Veasel badkläderna de just köpt.
Snart var de ute ur hamnen och efter lite rådslag skulle de ta en längre sträcka för att komma till en enligt reklamen ö med fantastiska stränder.
Dock skulle det innebära segling över natten men om planeringen stämde behövde de inte lägga till eller ankra förrän det blivit ljust följande dag.
Efter middagen som de åt under seglingen tog Andreas och Peter fram de små presentpåsarna och med en nyöppnad flaska bubbel och varsitt glas fick tjejerna sina nya badkläder. Fnittriga försvann de iväg ner i salongen för att prova plaggen medan Andreas och Peter förberedde nattens segling.
Det hade redan börjat mörkna och kartplottern erbjöd ett svagt ljussken i sittbrunnen.
Efter en stund tyckte de att det blivit märkligt tyst från salongen och Peter ropade ner till tjejerna och frågade om allt var ok!?
Mia ropade tillbaka att de ville ha en ny flaska vin från kylen i sittbrunnen.
Lydigt sträckte Peter ner vinflaskan som pärlade av kondens i den fuktiga sommarvärmen.
Både Andreas och Peter väntade spänt på någon reaktion eller åtminstone en liten modevisning av tjejerna men när Peter kikade ner i salongen konstaterade han att de somnat med varsin filt över sig i sofforna.
Mat, vin och en lång dag på sjön i solen hade tagit ut sin rätt och de bestämde sig för att låta tjejerna sova och delade istället på tvåtimmarspass av vakthållning för seglingen. Båten strävade på i jämn vind och autopiloten höll kursen.
Bara då och då kunde de på avstånd se andra båtar och fartyg på avstånd.
Under Peters vaktpass mellan kl 02-04 hade Andreas lagt sig i hans och Mias koj för en stunds sömn.
Plötsligt vaknar han av ett kraftigt skrapande och knakande ljud som när kvistar och trä bryts sönder samtidigt som båten saktar in och vrider sig i vattnet.
Klarvaken rusar han upp i sittbrunn där Peter kämpar för att styra och hålla båten kvar på kurs så att inte seglen slår in. Båten knycker till och vrider sig igen och de ser hörnet på en stålcontainer passera längs skrovet med ett skrapande ljud. Så blir allt tyst igen förutom båten som skjuter fart igen när seglen fylls.
Någon halvminut senare hör de det oroväckande ljudet av vatten som skvalpar fast nu inifrån båten.
Marlene’s huvud dyker upp i ruffluckan och hon har en filt svept om sig.
Yrvaket frågar hon vad som händer och innan någon av dem hinner svara står Mia bredvid henne och ser förskräckt ut medan hon berättar att allt är blött nere i båten och det forsar in vatten från förpiken.
Andreas reagerar snabbt och beordrar tjejerna att ta på flytvästar samtidigt som han startar motorn och de elektriska länspumparna.
Sedan börjar han och Peter metodiskt att ta ner seglen.
När de fått ner seglen står det klart att pumparna inte klarar att hålla undan allt vatten som tränger in och de ropar ett nödmeddelande över radion med position samtidigt som de talar om att de ändrat kurs för att gå mot närmaste land som är en ö i vindriktningen några sjömil bort.
Det är ganska uppenbart att de seglat på en kringflytande container som något handelsfartyg tappat överbord. Något som är omöjligt att se eller förutse ute till havs i mörker.
Redan halvvägs mot land står det klart att de inte kommer att hinna fram till ön eftersom fören på båten nu ligger så djupt att vågorna börjar slå över fördäcket och aktern har rest sig oroväckande högt så att rodret snart inte har någon verkan.
Andreas fattar beslut att tjejerna skall ta med varsin väska med det nödvändigaste och sätta sig i jollen som ligger på släp bakom.
Samtidigt har Peter dragit fram räddningsflotten så att den är beredd att blåsas upp.
Alla är förvånansvärt lugna trots den febrila aktiviteten och alla radioanrop som följt efter nödanropet.
Kanske är det faktum att temperaturen i luften tangerar 30 grader och vattnet är obetydligt svalare som bidrar att det inte känns lika motbjudande att hamna i vattnet.
Mitt i röran noterar Peter att tjejerna nu har sina nya snudd på obefintliga bikini’s på sig under flytvästen och inget mer.
När Mia och Marlene klivit i jollen går allt väldigt fort och aktern på segelbåten reser sig flera meter upp i luften medan motorn med ett hostande stannar när den dränks av allt inträngande vatten. Peter blir tvungen att skära av linan som håller den lilla gummijollen för att den inte skall tippa baklänges. Och de ser hur den sakta driver iväg med vinden som bara på några ögonblick fört den ett tjugotal meter bakom båten.
Andraes har slängt i räddningsflotten och Peter hinner knappt grabba tag i tjejernas små väskor och hoppa i vattnet innan segelbåten försvinner under ytan och bara masten sticker upp medan den sakta försvinner ner i djupet.
När de kravlat sig upp i nödflotten och slängt ut drivankaret som skall stabilisera och hindra flotten från att driva med vinden så tittar de på varandra och utbrister nästan i mun på varandra: ”Det var som faan!!!”
De hann inte ens få med sig något att dricka och så upptäcker de båda att de glömt sina mobiltelefoner ombord. Efter en stunds tystnad grabbar Peter plötsligt Marlene's väska och utbrister ”YES!!!” när han lyckligt plockar upp hennes mobiltelefon. ”Fulladdad dessutom…” kommenterar han nöjt.
Peter kollar i Mia’s väska , men uppgivet konstaterar han att den nog liksom hans egen följt med ner i havsdjupet.
Samtidigt sitter tjejerna aningen chockade i jollen som nu kommit en bra bit ut från ön och vinden för den allt snabbare bort från platsen där båten sjönk.
Mia har en flytväst som ser ut som en vanlig stoppad täckväst och har fickor på sidorna Hon minns plötsligt att hennes mobiltelefon ligger i vänstra fickan. När hon ivrigt plockar upp den ur fickan tappar hon den nästan i vattnet när den studsar på kanten av jollen och landar vid hennes fötter. Med en suck av lättnad tar upp den upptäcker hon att det är väldigt dålig signalstyrka och när hon försöker ringa till Andreas får hon bara standardmeddelandet att ”…numret kan inte nås för tillfället, var god försök senare!”.
Hon stoppar tillbaka telefonen i fickan efter att ha satt den på batterisparläge och drar igen dragkedjan på fickan så den inte kan falla ut.
Både hon och Marlene turas om att ro mot vinden men inser snart att trots ansträngningen så rör dom sig bara långsammare fast ändå med vindriktningen.
Det är svårt att avgöra i mörkret. De ger snart upp och försöker bara hålla jollen rakt mot vågorna så den inte skall gunga så mycket i dyningen.
De försöker se om de kan se eller höra Peter och Andreas som borde vara bakom dem, men mörkret är kompakt och de kan bara se ljus tillfälligt när de befinner sig på toppen av en våg och det är omöjligt för dem att orientera sig.
De resonerar lite och kommer fram till att de inte befinner sig i någon omedelbar fara eftersom det är varmt i luften och vattnet och jollen verkar oskadd och känns ganska stabil i vattnet än så länge. Det är nog ingen idé att göra något förrän det blir ljusare och det dröjer nog bara ett par timmar innan solen börja gå upp.
Efter någon timme plingar det till i telefonen och Mia plockar snabbt fram den och konstaterar att den har bättre signalstyrka nu. Hon försöker ringa igen till Andreas med samma resultat som tidigare, båda tjejerna sitter med tummarna hårt knutna att deras respektive har klarat sig bra även om de nu inte kan få tag på dem.
Mia noterar att en notis från en app har dykt upp på skärmen.
Hon hade alldeles glömt bort att hon laddat ner en app som heter ”Seapeople” där man kan se andra till appen anslutna seglare. Hon ser på kartbilden att två båtar med en liten svensk flaggsymbol ligger i närheten av deras position.
Snabbt skriver hon ett meddelande vad som hänt och frågar om någon av dem kan komma till undsättning.
Genast får hon svar att de hört nödanropet och att de är på väg mot platsen, en dryg timme senare kan de se lanternor från två stora segelbåtar närma sig och tjejerna ler mot varandra när de inser att de snart skall bli räddade.
När Mia inte helt enkelt lyckats ta sig ombord på den ena segelbåten drar vinden och sjögången iväg jollen en bit och den andra segelbåten som ligger ca 50 meter ifrån glider fram och får tag på tampen till jollen samt plockar upp Marlene samtidigt.
Över radion får de sedan veta att det finns en extra kojplats på vardera båten som består av 10 unga killar som jobbar i svenska marinen. Så de beslutar att stanna där de är tillsvidare hellre än att riskera skador på någon av båtarna för att de skall vara tillsammans. Sedan tar de kurs mot haveriplatsen bara för att finna…. Ingenting!
Det finns inte ett spår av segelbåten eller någon räddningsflotte.
Det visar sig sedan efter några förvirrade radioanrop att Peter och Andreas blivit upplockade av en fisketrålare som skulle ta dem till en kustbevakningsstation.
Ingen verkar veta riktigt var denna station ligger och killarna från marinen beslutar att forsätta sin segling. Det visar sig att de varit på väg mot samma öar som Andreas,Mia, Peter och Marlene.
Tjejerna blir insvepta i en filt på respektive båt och somnar snabbt när de får lägga sig ner efter den omtumlande natten.
När de vaknar igen står solen högt på himlen och de två båtarna ligger ankrade och guppar i en liten vik omgärdad av vita sandstränder.
Aktiviteten är i full gång på båtarna och tjejerna får en tidig lunch serverad innan de börjar fråga och fundera vad som ska hända härnäst.
En av båtarna lyckades framföra ett meddelande om att Peter och Andreas kunde ringa till Mias telefon och strax ringer hennes mobil, -det är Andreas som ringer från Marlene´s telefon.
Andreas förklarar kort att de dels fått tusen frågor från kustbevakningen och sjöpolisen. Som senare lyckats lokalisera containern och även båten som måste bärgas från 32 meters djup. Försäkringsbolag var involverade och naturligtvis marinan som hyrt ut båten. Det skulle bli en omfattande utredning och massor med byråkrati så de kom överens med Mia att det var lika bra att de stannade på segelbåtarna om det var ok med de svenska killarna.
De hade senare på eftermiddagen ett rådslag och killarna var positiva till att få tillskott i sina besättningar av tjejerna.
Här är Marlene’s berättelse:
Det var inte förrän efter två dagar efter skeppsbrottet som jag insåg att de unga killarna såg konstigt på mig när jag badat från aktern på båten. Först trodde jag att det var det faktum att den var väldigt liten med string därbak och ganska lite (eller rättare sagt nästan obefintlig framtill…)
Två av killarna hade ställt upp en spegel de använde när de skulle raka av sig skäggstubben och jag fick syn på mig själv.
Bikinin var i princip transparent, och alla ”bits and pieces” syntes likabra som om jag varit spritt språngande naken.
Först blev jag arg och började skälla på de två som stod närmast sedan väldigt generad när de med höjda händer i försvar förklarade att de inte vågat säga något och en tredje hummade fram att det var ”ganska läckert….”
Hade jag haft Peter och Andreas där och då skulle nog en eller två örfilar delas ut.
Det visade sig att Wicked Veasel’s signum var just badkläder som inte bara var små, de blev också genomskinliga när de blir våta för att sedan återta sitt ”normala” utseende när de torkat igen.
Inte för att jag skäms för min kropp, men jag är åtminstone 10-15 år äldre än killarna och det blev en lätt pinsam stämning när jag svept en handduk om mig tills bikinin torkat. Några muttrade lite om "MILF" i förbifarten och det stärkte humöret samt självförtroendet en aning.
Mia som befann sig på den andra båten hade inte nämnt nåt när vi träffades på stranden tidigare och jag funderade på om hon visste eller om hon bara låtsades som ingenting…
På kvällen dag tre efter haveriet hade killarna bokat plats på en restaurang som låg vid en annan vik på ön och jag fick låna en T-shirt som det stod ”Marinen” med stora bokstäver samt de svenska tre kronorna på ärmen.
Mia hade fått en likadan och vi skrattade när vi såg varandra samt skålade för den annorlunda ”semestern” vi hamnat i. Jag hade alldeles glömt bort episoden med den genomskinliga bikini'n.
Mia hade fått mer nyheter att det skulle dra ut på tiden förmodligen en hel vecka eller mer innan en utredning var klar och alla parter sagt sitt för att de skulle kunna avsluta hela byråkratin.
Både Andreas och Peter var på tå och bevakade våra intressen så vi inte skulle bli ekonomiskt drabbade och därför var det väldigt viktigt att allt skulle gå sin gilla gång. De hade också snackat med kapterna på de båda båtarna och de lovade att lägga ut för alla kostnader tills vi kommit iland i Trogir igen. De var ju totalt 20 killar så det skulle inte bli något likviditetsproblem precis.
På Kvällen åt vi gott och kockarna på restaurangen lagade maten på grillar över öppen eld på stranden.
Det konsumerades relativt stora mängder alkohol och sjöngs svenska militärhymner och snapsvisor i parti och minut.
Det hade blivit mörkt och Mia skulle göra ett besök på toaletten när hon vinglade omkull och nästan föll över bordet. Uppenbarligen ganska berusad.
Två galanta marinsoldater kom snabbt till undsättning och stöttade henne bort mot den lilla stugan för toaletter.
Jag tänkte inte mer på det förrän jag efter en lång stund senare kände att jag själv behövde kissa. Först då slog det mig att jag själv var ganska påverkad och tidsuppfattningen hur länge hon varit borta var inte helt tydlig.
Efter besöket gick jag en bit längs stigen mot stranden där våra båtar var ankrade på svaj.
Det var bara svagt upplyst av den stjärnklara himlen och månljuset, men jag såg inte till Mia någonstans.
Till slut antog jag att hon förmodligen följt de två killarna tillbaka till båten. Hon var ju trots allt ganska berusad.
Jag begav mig tillbaka mot restaurangen och var nästan framme när jag hörde röster och skratt. …eller snarare fnitter.
När jag vek av från stigen hörde jag bättre och tydligare så jag stannade upp när jag hörde suckar och flämtningar följt av några stön från mörkare röster.
Nyfiket med en klump i halsen kikade jag bakom en glänta av ett buskage och fick syn på Mia som låg på rygg på en filt utbredd i sanden. T-shirten hängde på ena armen och den lilla bikinitoppen var nerdragen över hennes mellangärde. Den minimala bikinitrosan hängde löst över hennes ena fot…. Mellan hennes ben låg en av killarna med shortsen nerdragna till knäna och jag hann precis se hans styva penis blänka till vått i månskenet innan den försvann in mellan Mias blygdläppar. Den andra killen hade sin penis i hennes ansikte och Mia fnittrade till varje gång den vippade till och hennes utsträckta tunga missade den med tungan.
Killen som knullade kom snart med ett utdraget stön och tömde uppenbarligen sin sperma i henne.
Jag kände hur mina kinder hettade och samtidigt hur värmen och fukten spred sig i mitt underliv.
Killen som knullat Mia reste sig drog upp shortsen och gick med långa steg rakt mot mig och jag fick nästan hoppa åt sidan i mörkret för att han inte skulle kliva på mig.
Strax hade den andra killen tagit hans plats mellan Mia’s ben och en ny kärleksakt tog fart med suckar och stön.
Plötsligt knakar det till i buskarna bakom mig och två andra killar iförda svenska marinens T-shirts dök upp. Det verkade som om de löste av varandra och när kille nummer fyra kommit och reste sig för att gå låg Mia kvar med skälvande andetag som fick hennes bröst att häva sig upp och ner.
Så efter någon minut reste sig Mia med ansträngning och stapplade iväg längs stigen mot båtarna.
Vid det här laget hade jag bikinitrosan i ena handen med ett par fingrar roterande i det blöta kring min klitoris. Orgasmen var så nära när jag hörde röster från ytterligare två killar som kom gående på stigen. Jag kunde höra deras samtal:
”…in här, och så en bit bort till vänster sa han….hon är tydligen skitkåt och verkar kunna ta emot hur mycket som helst…”
Lite av min berusning hade ersatts av en obändig lust och även om jag inte var helt kvicktänkt så fattade jag ett ögonblicksbeslut och sprang fram till filten lade mig snabbt ned där Mia legat. Min nakna rumpa hamnade i den blöta fläcken av könssafter och sperma. Det luktade skarpt av sex.
Med bultande hjärta drog jag upp T-shirten över huvudet tillsammans med bikinitoppen och så särade jag på benen så att jag kände ett lätt kallt drag när mina plaskvåta blygdläppar särades och mötte nattluften.
Jag höll nästan andan när den ena killen smekte längs insidan av mitt lår och flämtade till med ett stön när hans fingrar nådde min klitoris som stod hård och svullen längst upp i min skåra.
Snart hade jag båda killarnas händer smekande bröst och underliv omväxlande.
Så hörde jag det frasande ljudet när någon eller kanske båda drog ner sina shorts…. Några sekunder senare stönade jag högt när jag sakta fylldes upp av en hård varm pulserande penis.
Orgasmen slog till direkt, hårt och obönhörligt och innan jag fattade vad som hänt kände jag hur han drog sig ur och nästa tog plats.
Det rann varm sperma ner längs min stjärtskåra och jag förstod senare att jag förmodligen svimmat av en kort stund av den första kraftiga orgasmen. Killen nummer två (för mig) blev snart ersatt av fler och jag tappade räkningen efter sex killar som fyllt mig med sperma och genererat oräkneliga orgasmer.
En av killarna var ovanligt stor och visste förmodligen om det eftersom han var väldigt varsam när han trängde in i mig utan att pressa på för hårt när hans kuk bottnade.
Jag tänkte att en penis som var så stor nog skulle kallas för kuk….
När han sedan drog undan T-shirten från mitt ansikte reagerade jag inte förrän hans kysste mig försiktigt.
Senare hade jag väldiga skuldkänslor över just det. Konstigt nog inte lika mycket som själva sexet utan mer för närheten och känslouttrycket med hans läppar mot mina medan hans kuk pulserande tömde sin säd inne i mig.
Även om killarna var ganska berusade verkade de inte ha några problem att hålla stånd och det var inte längre någon hemlighet att de hade knullat både Mia och mig.
När vi senare på natten gemensamt tog oss ut till båtarna för att sova hade alla killarna kramat om både mig och Mia och bedyrat hur underbara vi var och att de skulle göra allt för att vår semester skulle ett bra minne trots det tragiska skeppsbrottet.
När vi sedan fick kontakt med Andreas och Peter gav vi till slut upp tanken på att ha en gemensam semester, och de uppmanade oss att roa oss så bra vi kunde tills vi kunde ses i Trogir för hemresan veckan efter.
Marinkillarna gav upp alla ambitioner att låtsas vara ordentliga och både Mia och jag liksom killarna var nakna både i båten och när vi solade på någon klippa eller strand.
Med tio killar vardera som mer eller mindre dygnet runt fanns tillgängliga för sex så var både Mia och jag ständigt kladdiga i underlivet. Ett par dagar bytte vi båt med varandra för att få variation, och Mia instruerade killarna hur de skulle ge mig min första dubbelmacka vilket var överraskande positiv upplevelse när den första smärtan i rumpan förbyttes i lustkänslor och orgasmer jag aldrig tidigare upplevt.
Mia och jag enades om att vi skulle bli tvungna att berätta för Andreas och Peter om våra upplevelser, men de skulle få en aningen censurerad version naturligtvis.
Både Mia och jag längtade efter våra älskade makar trots att vi haft mer sex på två veckor än i hela vårt tidigare liv. Att få älska fullt ut med närheten av sin egen make slår alla sköna orgasmer med de unga outtröttliga männen.
Tack Svenska Marinen för allt bi(stånd) som räddade vår semester och gjorde den till ett minne för livet. Och Tack Andreas och Peter för att de förlåtit våra äktenskapsbrott och älskar oss för de sexuella varelser vi är!
PS. Båten blev bärgad samt reparerad och finns nu att chartra hos Dream Yacht’s i Trogir! DS.
Fler noveller av samma författare
