Emelie första delen
Konflikten
Emelie stod i dörröppningen till köket, armarna hårt korsade över bröstet. Hon försökte hålla rösten stadig, men tårarna brände bakom ögonlocken. "Du förstår inte, mamma. Du har aldrig förstått." Mamman satt vid köksbordet med en kopp te framför sig, blicken trött och avlägsen. "Emelie, du överdriver. Allt handlar inte om dig längre. Jag har andra att ta hand om också."
De orden skar rakt igenom henne. Emelie kände hur ilskan och sorgen bubblade upp som en het våg. Rösten darrade nu. "Allt handlar alltid om dem. Om honom. När brydde du dig senast om mig? När såg du mig senast som din dotter och inte bara som ett problem?" Mamman skakade på huvudet, som om hon ville bli av med orden. "Jag orkar inte det här nu. Du måste växa upp, Emelie. Du är faktiskt 16 år." Det var droppen. Emelie kände hur tårarna äntligen bröt fram, rann nerför kinderna. Hon drog ett darrande andetag och försökte hålla rösten stadig. "Jag är färdig här."
Hon slet åt sig sin jacka från kroken i hallen och slängde igen dörren bakom sig. Kylan slog emot henne när hon klev ut i mörkret, men det kändes nästan befriande. Tårarna fortsatte att rinna medan hon sprang över gräsmattan, ner mot sin Epa som stod parkerad vid vägkanten.
Hon hoppade in, startade motorn och körde ut på den mörka vägen. Musik från stereon dånade i bakgrunden, men allt hon hörde var mammans ord, om och om igen. Fingrarna darrade när hon tog upp mobilen och ringde Johan.
Signalerna kändes evighetslånga. Sedan hörde hon hans röst. "Emelie?" Han lät förvånad, nästan orolig. "Förlåt att jag ringer så sent," sa hon, rösten brast. "Jag... jag vet inte var jag ska ta vägen." Hon torkade bort en tår, händerna skakade mot ratten. "Kan jag komma till dig?" Det blev tyst en sekund. "Emelie... är det verkligen ingen annan du kan...?" Han lät osäker, nästan tveksam, men rösten var mjuk.
"Nej." En ny tår rann nerför hennes kind. "Snälla. Jag behöver bara... vara någonstans där jag känner mig trygg."
Han suckade tyst, som om han brottades med något inom sig. "Självklart. Var är du nu?" "På väg. Jag kör."
"Jag väntar på dig," sa han till sist, och det fanns en trygghet i hans röst som fick henne att andas ut, om än bara för en stund.
Hemma hos Johan
Johan lade på luren och satt kvar vid köksbordet, stirrade ut genom fönstret. Nattens mörker låg tungt över trädgården. Telefonen kändes plötsligt tyngre i handen. Hon var på väg hit. Emelie, 16 år, hans dotters bästa vän. Han visste att han borde känna enbart oro, men det var inte hela sanningen.
Han reste sig, gick långsamt mot hallen. Blicken fastnade på spegelbilden där: en grånad man i sina bästa år. En stabil, pålitlig person. En som alltid gjorde det rätta. Så hade han alltid sett sig själv, men nu... Han kände en klump i magen. Var det verkligen omtanke som fick honom att säga ja, eller var det något annat, något han försökte hålla nere? Den där förbjudna lusten som låg och pyrde under ytan, dold bakom pliktskyldig omtanke.
"Hon ser upp till dig. Det är därför hon ringer," mumlade han för sig själv, som om orden kunde dämpa något. Men bilderna av henne, leendet hon gav honom ibland, den där blicken som dröjde sig kvar lite för länge... de var svåra att ignorera. Och så var det hennes gränslöshet. Han hade sett det så många gånger, de där antydningarna, en blick som blev en sekund för lång, en kommentar som landade fel, när hon kom nära och kramade honom. Han hade alltid avfärdat det, intalat sig att hon bara var ung och sökande. Men nu var hon på väg till honom, mitt i natten, och han visste inte riktigt vad han skulle möta.
Han tände en lampa i vardagsrummet och försökte skaka av sig tankarna. Detta var inte rätt. Han var vuxen, ansvarsfull. Det fanns en gräns, och den skulle han inte korsa. Men när han såg Emelies Epa svänga ner på gården, kände han hjärtat slå snabbare. Få inte stånd nu gubbe, tänkte han tyst för sig själv.
Emelie kommer in
Det knackade på dörren. Johan tog ett djupt andetag, försökte stilla sin inre oro, och öppnade. Emelie stod där, kinderna blanka av tårar, ögonen stora och rödkantade. Hon var kort, knappt 155 centimeter, och hade en fyllig, kurvig kropp som gav henne ett nästan barnsligt utseende. Det mörka, lockiga håret föll löst runt hennes ansikte, några bångstyriga lockar hade lossnat och ramade in de mjuka dragen. Hennes svarta hoodie var för stor och hängde löst runt henne, men han kunde ändå ana de runda formerna under tyget.
"Förlåt att jag stör..." Hennes röst var skör, nästan viskande. Han svalde. Något varmt och förbjudet rörde sig inom honom, ett sting av skuld följde omedelbart efter. "Kom in," sa han snabbt och klev åt sidan.
Emelie gled förbi honom, doften av hennes schampo nådde honom i ett kort ögonblick. Hon sjönk ner i soffan och drog upp benen under sig, som en skyddande gest. Trots hennes kroppsliga mognad såg hon plötsligt så ung ut där, nästan bräcklig. Han stängde dörren och stannade en stund i hallen, behövde samla sig. Vad gjorde hon här? Och varför kändes det... så komplicerat?
"Vill du ha något? Te, kanske?" frågade han, mer för att bryta tystnaden än av omtanke. Hon skakade på huvudet, ögonen fästade vid honom. "Jag vill bara... vara här en stund." Han satte sig i fåtöljen mittemot. Försökte hålla avstånd, både fysiskt och känslomässigt. Men tystnaden mellan dem var laddad, svår att ignorera. Emelie mötte hans blick, länge, som om hon letade efter något i hans ansikte.
"Det är så skönt att du finns," sa hon till slut. "Att någon finns." Hans hjärta slog hårdare. Hon var sårbar, och han ville vara den där stabila punkten för henne. Men... han kunde inte låta bli att känna sig kåt. "Din pappa... han är bortrest, eller hur?" frågade han, för att bryta magin. "Ja. Och mamma..." Hon avfärdade med en handrörelse. "Allt handlar om hennes nya familj nu. Jag är bara i vägen." "Det är klart du inte är," sa han snabbt.
Hon log snett, ett sorgset leende. "Det säger du. Men det känns inte så." Hennes blick borrade sig in i honom. "Det är därför jag kom hit. Jag visste att du skulle förstå. Du... ser mig." Johan kände en knut av känslor dra ihop sig i bröstet. Omsorg, skuld, och lust. Han harklade sig. "Det är klart jag ser dig. Men... du borde kanske prata med någon annan också? Någon... jämnårig?"
"Jag försökte ringa Saga. Hon svarade inte." Hennes röst var låg, nästan anklagande. "Du vill inte att jag ska vara här, eller hur?" "Jo, det är klart jag vill. Jag menar... jag vill att du ska vara trygg." Hans röst kändes tunn, nästan genomskinlig. Hon lutade sig framåt, armbågarna på knäna. Huvtröjan gled lite åt sidan och avslöjade en glimt av nyckelbenet. "Det är jag här." Johan tvingade sig att se bort, kämpade mot lusten att titta på hennes flickbröst. Hon var bara en ung tjej i behov av stöd. Det här får inte leda till något annat.
Vardagsrummet
De satt i soffan, tystnaden mellan dem fylld av något outtalat. Emelie hade dragit av sig sin hoodie och satt nu i ett enkelt linne, Johan fick stålsätta sig för att inte stirra på hennes bröst. Hennes blick var fäst vid bordet, men ibland lät hon den vandra upp mot Johan, snabbt, nästan blygt. Johan försökte fokusera på deras samtal om hennes mamma, men hans tankar gled iväg. Det var något med henne — hennes närvaro, den blandning av sårbarhet och styrka som alltid hade fascinerat honom. Men ikväll kändes det annorlunda. Mycket mer erotiskt och definitivt farligare.
"Det känns som att ingen ser mig... inte ens pappa när han är hemma," sa Emelie, hennes röst fylld av sorg. "Du är den enda som verkligen lyssnar." Johan kände en klump i magen. Han ville säga något tröstande, något rätt. Men orden fastnade. "Du förtjänar bättre, Emelie. Du vet det, va?" sa Johan, hans röst mjuk men ansträngd. Hon nickade, men hennes blick höll kvar hans. Längre den här gången.
"Varför känns det alltid lättare att prata med dig?" sa Emelie och såg honom rakt i ögonen. Hennes röst var låg, nästan viskande. Johan svalde. Han visste att han borde flytta sig, skapa lite avstånd. Men han satt kvar, han ville känna henne nära.
Det här är fel. Hon är bara en flicka. En vän till Saga. Men varför känns det som att hon ser rakt igenom mig? Som att hon vet... tänkte Johan och kände hjärtat bulta snabbare. Emelie rörde lätt vid hans hand. Ett ögonblick, inget mer. Men beröringen sände en stöt genom honom. Från handen ner till kuken.
"Ibland tänker jag att du är den enda som förstår mig... på riktigt," sa Emelie, hennes blick stadig, nästan utmanande. Johan drog in ett djupt andetag. Han ville säga något, vad som helst för att bryta spänningen. Men hans röst svek honom.
Han kände hur Emelies närvaro fyllde rummet på ett sätt som gjorde det svårt att tänka klart. Hennes blick, öppen men samtidigt prövande, sökte efter något han inte var säker på om han vågade ge. Hon hade flyttat närmare, och värmen från hennes kropp spred sig genom tyget i hans skjorta.
Han borde säga något, skapa distans. Hon är Sagas vän. Du är den vuxne här, påminde han sig själv. Men orden fastnade i halsen. Istället blev tystnaden mellan dem tätare, elektrisk. ”Det känns skönt att vara här,” sa Emelie mjukt, nästan som om hon testade orden. Hennes hand vilade plötslig mot på soffkudden. ”Som om allting är lite lättare.”
Johan svalde. Han ville vara den trygga punkten hon behövde. Det var hans ansvar. Men samtidigt kände han en dragning som han inte kunde ignorera. Han tänkte intensivt på att kyssa henne, smeka hennes bröst, ta av henne.
”Du vet att du alltid är välkommen hit,” sa han till slut, rösten var ansträngd. Han försökte le, men det blev stelt. Blicken sökte hennes, fastnade där. Ögonen var mörka, fulla av åtrå. Emelie log svagt, nästan som om hon såg rakt igenom honom. ”Du är annorlunda, Johan. Du förstår... mer än andra.”
Hon flyttade sig lite till, så att deras knän snuddade vid varandra. En så liten beröring, men den skickade en ilning genom honom. Han borde resa sig, gå därifrån. Men han satt kvar, som fastlåst av något han inte ville erkänna. Det här är fel, tänkte han, men hjärtat slog hårdare, snabbare. Han kände sig levande på ett sätt han inte gjort på länge.
”Du borde kanske... vila lite,” sa han till slut, nästan viskande. En sista, desperat försvarslinje. Han reste sig, gick mot köket, behövde skapa en illusion av kontroll. ”Jag fixar något att dricka.” Emelie följde honom med blicken, ett svagt leende på läpparna.
Köket
Johan stod i köket och hällde upp te i två muggar när Emelie kom in. Hennes steg var tysta, och han märkte henne först när hon lutade sig mot köksbänken. Hon hade tagit av sig sin topp och lånat en av hans skjortor som hängde löst på hennes lilla kropp. Den täckte nästan hennes lår.
"Den var skön," sa hon och drog lite i tyget. "Bättre än mammas kalla hus." Johan försökte fokusera på att hälla mjölken, men han kände hennes blick. "Det är lugnt här," svarade han och ställde ner mjölkpaketet. Han tänkte säga något mer, men när han vände sig om stod hon nära. Väldigt nära. "Du är så annorlunda, Johan," sa hon tyst och mötte hans blick. "Trygg... som en riktig..." Hon pausade, nästan som om hon tvekade att säga det, men orden smög sig ut ändå. "...pappa."
Ordet hängde i luften som en elektrisk laddning. Johan svalde. Det var en oskyldig kommentar, men i kombination med hennes närhet och den lånade skjortan blev det något annat. Något han inte ville tänka på, men som hans kuk redan reagerade på. "Emelie..." började han, men hon lade ett finger på hans läppar. "Jag vet. Jag pratar för mycket," sa hon och log, men det var något annat i ögonen. Något som utmanade honom.
Johan tog ett steg bakåt, andningen plötsligt tyngre än den borde vara. Han kände värmen från Emelie, den laddade spänningen i luften. Orden "som en riktig pappa" ekade i hans huvud, det gjorde honom fruktansvärt kåt. Han försökte samla sig.
"Emelie," sa han mjukt men bestämt. "Du har haft en tuff kväll. Jag tror du behöver vila." Hon höjde på ögonbrynen, nästan som om hon utmanade honom. "Tror du?" Hennes röst var låg, nästan viskande, men blicken brände. "Ja," svarade han och mötte hennes ögon utan att vika undan. "Det är sent, och det är nog bäst om du sover."
En tystnad fyllde rummet. Emelie studerade honom, letade efter något i hans ansikte. Hon suckade, nästan besviket, men nickade sedan. "Du har rätt," mumlade hon och vände sig om, tog några steg mot soffan där hon lagt sin väska.
Johan stannade kvar vid köksbänken, händerna hårt knutna runt tekoppen. Hans kropp var spänd, en blandning av skuld och kåthet. Han följde henne med blicken när hon försvann in i vardagsrummet.
När han hörde henne slå sig ner, lutade han sig mot bänken och slöt ögonen. Tankarna snurrade, om ansvar, gränser, och om de farliga vägar som känslor kunde leda en på. Han visst att hon var hans om han ville, han skulle få knulla en 16 åring, det fanns inget mer än hans moral som hindrade honom.
Johan harklade sig och bröt tystnaden som lagt sig över rummet. "Emelie," sa han försiktigt, "du kan sova i Sagas rum. Jag bäddar i ordning där." Emelie tittade upp från soffan där hon satt med benen indragna under sig. Hennes blick mjuknade, och ett litet leende spelade i mungipan. "Tack," sa hon, nästan viskande.
Han nickade och gick mot sovrummet, öppnade dörren till Sagas rum och tände lampan. Rummet var fyllt av små detaljer som påminde om hans dotter, böcker på hyllorna, kläder på golvet, och en filt slängd över sängen. Han plockade upp några saker från sängen och fluffade till kudden.
När han var klar, vinkade han till Emelie att komma. Hon stod i dörröppningen, såg liten ut. "Det här blir bra," sa han, nästan mer till sig själv än till henne. Hon gick in, satte sig på sängkanten och drog fingrarna genom sitt mörka hår. "Du är verkligen snäll, Johan," sa hon och såg på honom med en blick som var svår att tolka. "Jag vet inte vad jag skulle gjort annars."
Johan stannade i dörröppningen, höll avståndet. "Du behöver vila. Vi pratar mer imorgon," sa han och försökte låta lugn, trots att hjärtat slog snabbare än det borde. Hon nickade, och han drog igen dörren, lämnade bara en liten glipa öppen. När han gick tillbaka till köket, kände han en tyngd i bröstet, en inre strid mellan rätt och fel.
Johan släckte lampan i köket och gick mot sitt sovrum. Stegen kändes tunga, han utkämpade en inre strid mellan moral och lust. Han drog av sig tröjan och byxorna. När han stod i kalsonger tvekade han, kunde han sova naken som vanligt? Han bestämde sig för att det kunde han.
Han lade sig ner i sängen, förde ner handen till kuken, smekte den långsamt och stirrade upp i taket. Emelies blick hade stannat kvar hos honom, han kunde känna doften av henne. Den där blandningen av sårbarhet och att hon uppenbart ville ha honom. Det var fel, han visste det. Hon var ung, för ung. Och han var... han var en gubbe, pappa till hennes bästa vän. Han skakade på huvudet, försökte skingra tankarna, men kunde inte låta bli att runka. Hans onani blev häftigare och han var tvungen att avbryta för att inte komma.
"Vad håller jag på med?" mumlade han tyst för sig själv och drog handen över ansiktet. Han försökte tänka på jobbet, på morgondagens möten, men varje gång gled tankarna tillbaka. Till hennes röst, hennes kropp, när hon sa att hon kände sig trygg hos honom. Till sättet hon såg på honom, som om han var någon slags räddning.
Han vände sig på sidan, drog täcket tätare omkring sig. Han ville bara sova, men hjärnan ville något annat. Bilder av Emelies ansikte, hennes lockiga hår, de stora ögonen som såg rakt in i honom. Hennes bröst, hennes stjärt, det förbjudna i situationen gjorde honom allt kåtare. "Du gjorde rätt," viskade han för sig själv, som för att övertyga någon. Det går över. Han blundade hårt, försökte stänga ute känslorna. Men någonstans djupt inom sig visste han att det här var något han inte skulle kunna ignorera så lätt.
Där slutar del 1. Det finns en del till och jag publicerar den om intresse finns.
Fler noveller av samma författare
Titel | Kategori | Betyg | Datum |
---|---|---|---|
Emelie andra delen | Age play | 3.0 | 21/12-24 |
Emelie första delen | Age play | 3.0 | 21/12-24 |