Krokikursen
Författare: giftkvinna86 Datum: 2024-12-07 16:46:13
Kategori: Age play
Läst:
16 877 gånger
Betyg: 3.2 (6 röster)
Klara låg stilla och naken på den vita madrassen, hennes händer vilande vid sidorna, medan rummet fylldes med tystnad. Hon kände hur hennes kropp blev ett med den stilla atmosfären. Runt omkring henne satt deltagarna i olika positioner, några med sina skissblock på knäna, andra med penslar eller kolpennor i händerna, och alla var djupt koncentrerade på henne.
De äldre kursdeltagarna såg på henne med erfarenhet i sina blickar. Deras ansikten var ett landskap av livserfarenhet – ådror som berättade om år av konstnärlig praktik, rynkor som vittnade om ett liv fullt av reflektioner och introspektion. Var och en av dem hade en unik karaktär. Några var klädda i avslappnade arbetskläder – slitna byxor och färgade t-shirts – medan andra hade på sig mer noggrant utvalda kläder som de kanske hade haft på sig i sina yngre dagar. Det var som om deras kläder var ett spektrum av personligheter, precis som de själva var.
En av männen, en äldre man med grått hår och en vänlig blick, satt på en stol längst bort i rummet. Hans ögon var mjuka men skarpa, som om han såg förbi hennes yttre och fångade varje nyans av den kroki han försökte återskapa. Klara märkte hur han ibland lutade sig framåt, med sina händer som om de ville röra vid de linjer och former som han såg på papperet, och förstod att han var en av dem som såg världen med djupare förståelse.
En annan kvinna, kanske i sjuttioårsåldern, satt på en bänk nära fönstret. Hennes hår var vitt och samlat i en lös knut på nacken, och hennes ögon var ljusa och genomträngande. Hon hade en lätt lutning i huvudet när hon blickade på Klara, nästan som om hon studerade varje detalj med en konstnärs öga, som om hon såg på Klaras kropp på ett sätt som var både analytiskt och beundrande. Hennes koncentration var intensiv, men samtidigt fanns en känsla av vördnad i hennes hållning.
Klara såg på dem, och på något sätt kände hon sig som en del av något större, något mer betydelsefullt än bara den unga kropp de studerade. Det var som om deras blickar inte bara var fokuserade på hennes yta, utan på något djupt inne i henne, något som hon ännu inte helt förstod om sig själv.
När hon låg där, bar hon en naturlig oskuldsfullhet i sitt utseende. Hennes hud var mjuk, nästan glödande i ljuset från fönstret. Hennes ansikte var ungdomligt, med stora ögon som speglade den osäkerhet och förundran som bodde i henne. Hennes kropp, slank men stark, var ett resultat av år av dans och rörelse – smidiga linjer och en naturlig hållning som speglade hennes egen känsla av grace.
Hennes bröst var unga och mjuka, utan de hårda konturer som tiden och åldern skulle forma. Midjan var smal, höfterna rundade och balanserade, som om hennes kropp hade blivit formad av naturen i stället för av ansträngning. Skötet diskret och ansat, till synes oansenligt men med så mycket längtan och hetta inom sig. Små märke på huden, kanske från sommarsolens kyss eller barndomens fall, fanns här och där, men de var mer som historier än som defekter.
Klara kände att varje ögonkast från de äldre kursdeltagarna var en tyst uppskattning av den unga kropp som låg där, men också en påminnelse om att hon var en del av något större – konsten. Det var som om deras blickar var menade att förstå henne utan att kräva något tillbaka. Och för första gången i sitt liv kände hon att det inte bara handlade om hennes kropp som var viktig – det var vad de såg genom sin konstnärliga lins som gav hennes form ett djupare syfte.
Fler noveller av samma författare
Du skriver så fint att jag vill läsa ännu mer ))) Kram