Studenten Emma och Professor Anna (3)
Författare: giftkvinna86 Datum: 2024-12-02 16:59:58
Kategori: Lesbiskt och Trekant
Läst:
7 015 gånger
Betyg: Inget betyg ännu 1 medlem har denna novell som favorit
Ateljén var insvept i det mjuka, gyllene ljuset av eftermiddagssolen. Tystnaden bröts endast av ljudet av tunga andetag och det svaga prasslet av tyg mot huden. På den slitna soffan i rummets mitt vilade Anna och Emma, deras kroppar sammanflätade i en omfamning som var både öm och laddad.
Anna, med sitt korta, mörka hår som ramade in hennes markerade kindben, rörde sig med en självsäkerhet som alltid hade fascinerat Emma. Hennes slanka, tonade kropp, med muskler som antydde styrka under den mjuka huden, smälte perfekt ihop med Emmas kurvigare figur. Emmas kastanjebruna hår föll som en ridå över hennes axlar, och hennes ljusa hy fångade ljuset på ett sätt som framhävde de subtila linjerna av hennes höfter, midja och bröst.
Annas händer rörde sig över Emmas kropp med varsamhet, följde linjen av hennes rygg, ner över hennes rundade höfter och tillbaka upp till hennes bröst. Emma lutade huvudet bakåt, hennes läppar särade i en tyst suck av njutning, medan Annas läppar fann sin väg över hennes nyckelben och vidare mot hennes hals.
Plötsligt hördes ett knarrande ljud från dörren. De båda kvinnorna stelnade till och vände sig om, deras blickar fyllda av förvåning. I dörröppningen stod Sofie, en av Emmas klasskamrater, som stirrade på dem med stora, chockade ögon. Hennes ansikte rodnade djupt under det blonda hårsvallet, och hon såg ut som om hon ville sjunka genom golvet.
“Åh,” flämtade Sofie och backade ett steg, men snubblade över en pall och stötte till en hylla bakom sig.
“Sofie!” utbrast Emma, hennes röst fylld av panik och skam.
Anna reste sig långsamt från soffan, hennes rörelser lugna trots situationen. Hon draperade ett tygstycke över sina axlar och mötte Sofies blick med en kombination av lugn och självsäkerhet. “Sofie,” sa hon mjukt, “det är okej. Du har inget att skämmas för. Men kanske behöver vi prata.”
Sofie sänkte blicken till golvet och fumlade efter ord. “Jag… jag visste inte att någon var här. Jag kom bara för att hämta min skissbok.”
Anna log svagt och sträckte ut en hand mot henne. “Kom in,” sa hon. “Det är ingen fara. Du är redan här, och kanske behöver vi inte låtsas som om det här inte hände.”
Emma satt nu upprätt på soffan och drog tygstycket över sig, hennes kinder blossande av rodnad. Det var något i Annas lugn som tycktes smitta av sig, och Sofie tog ett tveksamt steg framåt.
Anna gick fram till henne och lade varsamt händerna på hennes armar. “Du är konstnär, Sofie. Vi lever för att förstå känslor, passion och ögonblick. Det här är ett sådant ögonblick. Ibland fångar ögonblicket oss istället för tvärtom.”
Sofie tittade upp, hennes ögon fyllda av förvirring men också en gryende nyfikenhet. Annas händer rörde sig sakta längs hennes armar, smekande snarare än vägledande, och hon började försiktigt knäppa upp Sofies tunna blus. Emma reste sig från soffan och närmade sig från sidan, hennes blick varm och uppmuntrande.
När Annas händer långsamt hjälpte Sofie att ta av sig blusen, föll tyget tyst till golvet. Under det framträdde Sofies långa, slanka figur, med hennes axlar och hals som fångade ljuset och framhävde hennes ungdomliga elegans. Annas fingrar rörde sig med en säkerhet som fick Sofie att slappna av, och snart föll även kjolen till golvet.
Sofie stod nu framför dem, klädd endast i små genomskinliga underkläder, och hennes andning var snabb och skälvande. Hennes kropp var en perfekt balans av mjuka kurvor och slanka linjer, och hennes kinder blossade lika starkt som hennes skälvande andetag avslöjade hennes nervositet och spirande åtrå.
De små och perfekt rundade brösten hävdes upp och ner av varje darrande andetag. Det mjuka skötet slätrakat och mjukt i det gyllene ljuset.
Emma gick närmare och lade en hand på Sofies kind. “Du är vacker,” viskade hon, och deras blickar möttes i ett ögonblick av intensiv samhörighet.
När Anna hjälpte Sofie att ta av sig resten av sina kläder, rörde hennes händer sig som om de formade en skulptur. Hennes fingrar smekte Sofies höfter och midja, mjukt ner utmed det skälvande skötet, medan Emma stod bakom och försiktigt lät sina händer glida över Sofies axlar och rygg. Deras rörelser var synkroniserade, varsamma och fyllda av en tyst respekt för det ögonblick de delade.
När alla tre stod nära varandra, smälte deras andetag samman. Små, nästan ohörbara ljud fyllde rummet – darrande suckar, mjuka gnyenden och ljudet av händer som rörde sig över varm hud. Fingrar som smekte ryggar, fann vägen längs höfter och följde fuktiga kurvor med en varsamhet som gjorde varje rörelse intensiv.
Det var som om världen utanför inte längre existerade, och i det gyllene ljuset blev varje rörelse en del av en tyst, gemensam förståelse. Tungor, sköten, bröstvårtor och mjuka fingrar. Deras kroppar var nu sammanflätade i en dans av nyfikenhet och åtrå, en spiral av värme som fyllde hela rummet.
Anna guidade de två yngre kvinnorna varsamt, och snart låg de bredvid varandra i soffan, öppna och längtande. Anna tog in varje rörelse, varje linje. De två unga kvinnorna var hennes konstverk nu, en levande installation av ungdom och lust. Hon tog plats på golvet framför dem och kysste dem båda mjukt och försiktigt, började beröringen med läpparna vid ett knä och fortsatte uppåt. Smekande och smakande fingrar och läppar. Snart höjdes intensiteten och ljuden som fyllde rummet vittnade om att både Emma och Sofie närmade sig klimax. Anna kysste och smekte, lät tungan måla sitt konstverk mellan de unga kvinnornas mjuka sköten. Som en dirigent lyssnade hon och förde de två klasskamraterna till en gemensam och utdragen orgasm.
När de till slut låg omslingrade alla tre visste de att det här inte var slutet. ”Tack”, viskade Sofie.
Fler noveller av samma författare
