Otrogen med chefen del 4
En annan dag.
Jag sitter kvar på kontoret, långt efter att de andra gått hem. Allt är tyst, bara den surrande ventilationen fyller rummet. Jag borde egentligen gå hem, men jag vill inte. Eller så är det bara ursäkten jag intalar mig själv när jag hör steg utanför korridoren. Ett par tunga, målmedvetna steg.
När Johan kommer in i rummet slår han snabbt ner blicken mot golvet som om han själv blivit förvånad över att jag är kvar.
"Jag trodde alla hade gått hem," säger han, och ett litet leende sprider sig över hans läppar. Ett sådant där subtilt, knappt märkbart leende som bara anas i ögonvrån.
"Det trodde jag också," svarar jag, samtidigt som jag inser att min röst låter mjukare än vanligt, nästan inbjudande. Vad gör jag egentligen?
Han står kvar i dörröppningen, lite osäkert, men hans blick har fastnat vid mig. Det är nästan som att han väger sina ord. Sedan säger han:
"Du jobbar alltid så sent."
Det är ingen fråga, bara ett konstaterande, men något i hans ton känns... omsorgsfullt. Han tar ett par steg in i rummet och jag noterar hur hans slips är lite löst runt halsen, som om han kommit hem och tagit kväll. Han kommer närmare, och nu står han bara ett par steg ifrån mig, på ett avstånd som känns alldeles för nära för att vara två kollegor sent en kväll.
"Man måste ju få jobbet gjort," svarar jag, nästan för lättsamt. Men sanningen är att jag inte längre vet varför jag är här. Kanske var det i förväntan om just detta, även om jag inte vågat erkänna det för mig själv.
Han lutar sig fram, precis lagom mycket för att jag ska känna hans parfym. Muskig, en aning träig. Det är något gammaldags, nästan tryggt, över den. Min blick fastnar på hans händer när han stödjer sig lätt mot skrivbordet. Det är som om han omedvetet skapar ett utrymme mellan oss som bara han och jag har tillgång till.
"Så det är därför du alltid är kvar när alla andra gått," säger han, nästan mumlande. "Och här trodde jag att det var för att du hade bättre saker att göra än att umgås med oss andra."
Jag skrattar till, men vet att det inte riktigt når ögonen. Jag ser på honom, ser hur hans blick söker min, och hur hans kroppsspråk är avslappnat men ändå kontrollerat, nästan som om han balanserar på en gräns.
Och innan jag vet ordet av lutar han sig ännu närmare, och hans hand, som tidigare bara vilade på bordet, glider långsamt mot min. Det är inget rakt övertydligt, men varje rörelse, varje centimeter som minskar mellan oss, gör mig medveten om hans närhet på ett sätt som får mig att tappa andan.
Han stannar där, bara några centimeter från mig, men hans blick har förändrats. Den är mörkare nu, djupare. Nästan som om han väntar på att jag ska göra första draget, fast jag känner att hela rummet pulserar av spänningen mellan oss.
Han stod kvar vid mitt skrivbord, alldeles för nära för att vara professionellt. Jag kunde se hur hans blick svepte över mitt ansikte, dröjde sig kvar över detaljer, som om han tog in dem på ett sätt han vanligtvis inte gjorde. Jag hade sällan sett honom på så nära håll, och något i hans uppmärksamhet gjorde att luften mellan oss nästan vibrerade.
”Kan vi kolla det där andra dokumentet på mitt kontor?” sa han, och hans tonfall var neutralt, men jag märkte en viss ansträngning bakom de välvalda orden.
Jag höjde blicken mot honom, spelade med i hans neutrala fasad och nickade. ”Självklart.”
När vi gick tillsammans genom korridoren var det tyst, men varje steg verkade öka spänningen. När vi kom fram till hans kontor och jag gick in först kände jag hans närvaro bakom mig, stark och nästan elektrisk. Han stängde dörren och gick runt sitt skrivbord, men stannade strax bredvid istället för att sätta sig. Jag visste inte om han hade tänkt på hur närheten skulle påverka oss, men det hade jag. Det blev en tyst utmaning.
Så jag lutade mig fram över hans skrivbord, precis tillräckligt nära för att känna värmen från hans arm mot min. Han stelnade till ett ögonblick, hans ögon på mina fingrar när de sakta bläddrade i dokumentet framför honom. Han såg koncentrerad ut, men jag noterade att hans andning var tyngre än vanligt. Hans hand vilade bredvid min, knappt en centimeter emellan, men han gjorde ingen ansats att flytta sig.
Jag rätade på mig och la huvudet på sned, förmodligen längre än jag behövde, men i hans närhet var det svårt att hålla blicken från honom. Något i mig ville testa gränserna. Se hur långt vi båda kunde gå utan att faktiskt ta steget.
"Så, vad tycker du om förslaget?" frågade jag och höll kvar blicken.
Han rensade strupen, verkade återfå en del av sin vanliga självsäkerhet. "Jo, det är nog en bra start…" svarade han, men hans röst lät mörkare, nästan som om den bar på något mer än bara en arbetsrelaterad kommentar.
Jag kände ett pirr i magen, nästan som ett gift som spred sig genom kroppen och förstärkte allting. När han långsamt såg upp på mig igen kändes det som om världen stannade av en sekund. I hans blick fanns både ett uns av tvekan och något annat, något hungrigt. Ett ögonblick verkade han vilja säga något, men han stängde munnen igen och log, ett sånt där leende som dolde mer än det avslöjade.
Plötsligt ryckte han till, nästan som om han blivit påkommen av en osynlig åskådare. Han drog sig undan något steg tillbaka från skrivbordet och justerade slipsen, ett nervöst drag jag inte sett hos honom förut.
"Jag ska... nog försöka ta mig hem till familjen," sa han, som om han behövde övertyga sig själv om att det var det rätta att göra.
Besvikelsen blandades med en egendomlig lättnad. Hans beslut fick situationen att kännas nästan ännu mer lockande, som ett spel där ingen riktigt ville vinna för tidigt. Jag nickade, försökte hålla rösten neutral, men kunde inte hindra ett leende från att spela i mungipan. "Såklart. Vi ses på måndag då."
Han stod kvar ett ögonblick för länge, och jag kunde känna hans ögon på mig när han till slut vände sig om och gick mot dörren.
När han försvann i korridoren var det som om rummet sjönk tillbaka i sin vanliga, stilla atmosfär, men inom mig bultade något oförklarligt och upproriskt.
Fler noveller av samma författare
