Otrogen med chefen del 3
-Gud förbannat! Johan svor högt när han slog i huvudet i sitt skrivbord. Städerskan hade trasslat in dammsugaren i hans datorkablar igen och hans laddocka blinkade misslynt när han försökte koppla in den.
Jag stod med armarna i kors i dörröppningen och log ett kattlikt leende.
”Nu har jag dig”, tänkte jag och mina blå ögon glittrade rovdjursaktigt när jag långsamt stegade fram mot honom.
-Har du tappat nåt? frågade jag lätt och ställde mig avsiktligt lite för nära.
Johan spanade upp längs min svarta högklackade boot, längs med mitt strumpklädda ben och upp mot…..
-Äh, hm nej. Städerskan måste kommit åt sladden igen. Johan reste sig upp och drog nervöst i slipsen.
Han lyfte på de kraftiga ögonbrynen och formulerade en tyst fråga.
-öh, jo jag tänkte att jag ville att du skulle kolla på en grej, sa jag dröjande, noga med att inte röra vi mig själv annat än att släta ut håret lite diskret.
Hans blick gick från mitt ben, till halsgropen där mitt namn halsband vilade och så snabbt vidare upp i håret. Jag vet att han har en grej för tjejer med långt hår, och inte för att skryta, men mitt hår är fantastiskt.
Jag kände att jag började bli lite våt och tryckte ihop låren. Jag har alltid älskat jakten. Mer än männen faktiskt, men känslan av att ha kontroll, att det är jag som bestämmer. Och i morse hade jag vaknat med ägglossning som hette duga och var rejält kåt.
-okej, sa han och gjorde plats bredvid sig så jag kunde ställa ner min dator. Jag hade förberett ett mejl till en klient som jag redan visste hur jag skulle formulera men som jag skulle låtsas be om hjälp med.
Jag ställde ner datorn lite klumpigt så att min arm gneds mot hans. Den varm varm och muskulös och han drog sig inte undan, ett bra tecken. Sen böjde jag mig fram och sa med mjuk röst: -om du kunde ta och titta på den här formuleringen. Jag svär, hans andning hakade upp sig en sekund och jag hörde hur han andades in. Luktade han på mitt hår? Ja. Det gjorde han. Han böjde sig fram för att läsa på skärmen och hummade lite medan han läste. -Men det ser väl bra ut?! -Mm, men jag funderar lite på den här formuleringen, så jag och lade handen på hans axel medan jag pekade på skärmen och bet mig i underläppen.
Han tittade upp på mig med sina blå ögon. -Ja men det kan du absolut skriva. -Tack, sa jag och log med alla mina pärlvita tänder mot honom och slog ihop datorn. Jag märkte återigen hur han andades in min doft när jag kom nära honom. Lite senare gjorde han sig ett ärende på mitt kontor och lade handen på min stolsrygg så att fingrarna nuddade lätt vid håret och min nacke.
Nu var det min tur att blunda lite snabbt och sucka.
När han stod där med handen vilande mot ryggstödet, kände jag en elektrisk ilning sprida sig från där hans fingertoppar snuddade vid mitt hår och hela vägen ner till magen. En känsla av att jag befann mig på kanten till något farligt och förbjudet grep tag i mig, men jag visste att jag inte skulle kunna stoppa mig själv nu.
Jag lutade mig lite närmare, som om det var helt naturligt, och lät min axel vila mot hans underarm. Han svarade med att spänna lätt i musklerna, men han drog sig inte undan. Tvärtom. Våra blickar möttes, och den där outtalade förståelsen gnistrade till mellan oss igen.
Jag var inte säker på hur mycket längre vi skulle klara att hålla tillbaka. När han böjde sig över mig, kände jag hans andetag mot min nacke. "Behöver du mer hjälp med det där mejlet?" viskade han, rösten hesare än vanligt.
”Kanske något mer än bara ett mejl,” svarade jag lågmält, och vände ansiktet mot hans. Våra läppar var så nära att jag kunde känna värmen från hans, nästan röra vid dem utan att riktigt ta steget. Det var som att vi båda njöt av ögonblickets intensitet, känslan av att vara på bristningsgränsen.
Innan någon av oss hann tänka eller säga något mer, knackade det plötsligt på dörren. Vi for båda isär, som om vi hade blivit påkomna på bar gärning. Johan drog sig undan snabbt, rätade på sig och antog en helt neutral min, men hans kinder var rosiga, och jag kunde se hur han kämpade för att samla sig.
”Ursäkta, jag…” mumlade han och lämnade rummet. När dörren slog igen bakom honom, kände jag ett leende smyga sig på mina läppar. Han må ha försvunnit, men den elektriska spänningen mellan oss hade bara blivit starkare.
När jag såg honom på avstånd i korridoren senare under dagen, med huvudet lätt böjt över några papper i handen, märkte jag en detalj jag aldrig tidigare sett: en lätt, nervös trumning med fingrarna mot pärmryggen. Det var en subtil rörelse, men jag kände mig märkligt triumferande över att se att även han inte var helt oberörd av vad som pågick mellan oss.
Jag stannade precis i skuggan av dörrposten och betraktade honom ett ögonblick. Hans klädsel var alltid prydlig, väl genomtänkt men aldrig överdriven; allt med Johan verkade noga avvägt. Han såg på mig nu, långsamt och med ett lugn i blicken som fick mig att undra hur han egentligen hanterade det här – att jag hela tiden sökte hans närhet, bara för att hastigt dra mig undan.
När han såg mig stå där tog han ett steg framåt, med ett leende som låg och lurade bakom hans vanligtvis fasta blick. Som om han visste precis vad jag tänkte, men ändå ville låta mig leda. Han höll ögonkontakt när han närmade sig, och jag lade märke till hur hans andetag, precis som förut, var något tyngre än vanligt. När han var nära nog att min parfym säkert måste ha träffat honom, sänkte han blicken och granskade mig långsamt, från mina klackar, längs benen och upp mot mina ögon.
”Det var en bra insats igår,” sa han plötsligt med sin dova röst och kastade en snabb blick på min hand, där jag instinktivt pillade på min ring. ”Jag uppskattar verkligen ditt engagemang, det gör stor skillnad.” Orden var formella, men något i sättet han sa det på fick mig att rodna. Det låg en underton där – något som gav mig känslan av att han njöt av att se mig jaga honom lika mycket som han längtade efter att slukas av det.
”Tack,” svarade jag med en röst som var mjukare än vad jag egentligen hade tänkt. Jag lät fingrarna glida längs kanten av skrivbordet mellan oss, där han plötsligt lade sin hand ovanpå min. Greppet var lätt, men jag kunde känna hans värme genom huden, en värme som spred sig från mina fingertoppar hela vägen upp i mina kinder.
Han drog sig undan med ett dovt leende och lade händerna nonchalant i byxfickorna, som om det hela hade varit en ren tillfällighet. Men jag kände en ilning av kontroll i rörelsen, en medvetenhet om exakt hur han påverkade mig – och kanske ett nöje i att vara den som för en gångs skull var måltavlan, snarare än den som jagade.
Jag sneglade snabbt på klockan. Vi var i slutet av arbetsdagen, och de flesta hade redan droppat av. När vi båda lämnade kontoret, stannade han plötsligt vid dörren, väntade medan jag kom ikapp och lade en hand lätt vid min armbåge, en gammaldags, nästan beskyddande gest. Det kändes som att något var i görningen; något som låg i hans händer men som han ville ge mig kontroll över.
"Vi kanske skulle ses på ett mer... avslappnat ställe?" föreslog han med låg röst när vi nådde utgången. Jag vände mig om mot honom och såg upp i hans blå ögon, där jag anade något oroligt och samtidigt hungrigt.
”Du bestämmer,” svarade jag, och visste att i den här jakten var vi två jämlika rovdjur, båda drivna av spänningen i spelet – och viljan att äntligen fånga varandra, utan att riktigt veta vad som skulle hända när vi väl gjorde det.
Senare samma dag.
Hallens lysrör kastade ett kallt sken över de tomma bänkraderna, och det var en märklig, nästan förbjuden känsla att se Johan där ensam, efter träningstiden. Hans träningsjacka låg över ett av sargen, och han höll på att packa ner de sista grejerna med en fokuserad min som skiftade när han fick syn på henne.
"Vad gör du här?" Hans röst var dämpad, som om det kändes oväntat att någon skulle dyka upp just nu, efter att barnen gått hem och hallen var så stilla.
"Var i närheten och tänkte att jag kunde kolla in stämningen. Det var längesen jag såg dig i din rätta miljö," svarade hon med ett skälmskt leende och klev närmare.
Han skrattade till och lade handen på höften. "Min rätta miljö?"
"Ja, du vet," sa hon och gav honom en lång blick uppifrån och ner. "Denna magiska plats där du snörar skridskor och packar ihop barns träningsgrejer, istället för att prata om ekonomi och måluppfyllelse."
Hans ögon smalnade till ett nyfiket leende. "Du gillar att göra narr av mig, eller hur?"
Hon ryckte på axlarna och klev fram mot sargen. "Gillar att hålla dig på tå," svarade hon och höll kvar blicken, långsammare och mer förväntansfullt den här gången.
Tystnaden lade sig mellan dem, och hon märkte att hans ögon långsamt drogs över henne, från hennes boots och strumpklädda ben upp till kjolen som smet åt kring hennes höfter och midja. Hon såg hur hans blick svepte över henne – med en plötslig, tyst intensitet som fick hennes hjärta att slå hårdare.
Så när han klev närmare och lutade sig lite framåt för att möta hennes blick, kunde hon känna värmen från honom, det där påtagliga, påträngande närvaron. Hans hand lade sig lätt på hennes höft, bara en antydan till beröring.
"Du, är det verkligen en så bra idé... att du är här nu?" Han andades snabbt och såg nästan lite skamsen ut, som om hans självsäkra yta hade börjat krackelera.
Hon lade sin hand på hans och förde den diskret lite längre ner, så att fingrarna nästan snuddade vid hennes skinkor. "Är det så farligt?" viskade hon lågt.
Hans ögon blev mörkare, och utan att säga något lutade han sig fram och fångade hennes mun i en kyss, försiktigt först, som om han undersökte reaktionen från henne, och när hon svarade genom att trycka sig närmare, hårdare, tappade han snart kontrollen. Hans händer gled upp längs hennes sidor, kände hennes former genom kläderna, och hon märkte att han andades in hennes doft, lade huvudet mot hennes hals. Hon var säker på att han hörde hennes hjärta slå hårt mot hans bröst.
Med ens svepte han upp henne på bänken intill, och de var ett enda, sammanslingrat tumult av händer och munnar. Hon kände hans värme genom den tunna tröjan han hade på sig och kunde inte låta bli att låta sina fingrar glida över hans hår, dra lätt i det tills han mötte hennes ögon. Hans blick, intensiv och nästan sårbar, sa mer än ord kunde beskriva.
Fler noveller av samma författare
