En stuga i skogen
Det var precis i början av december. Snön hade fallit i flera dagar och det låg ett tjockt, vitt täckte över landskapet. Den lilla knuttimmrade stugan låg långt inne i skogen, avskild från världen. Den meterdjupa snön gjorde det omöjligt att nå stugan med bil. De tre vännerna fick överge bilen en bra bit ifrån och pölsa sig fram i en halvtimme, med packning och matkassar, innan dom utmattade ramlade in på farstukvisten. Dom hade tagit sig dit för att komma undan vardagens stress och press några dagar. Helena, Viktor och Adam hade varit vänner i åratal. De hade delat mycket skratt och sorger, och deras vänskap har fördjupats till något som var mer än bara ytlig kamratskap. Det fanns en förståelse mellan dem, en känsla av att de alla var viktiga för varandra på ett sätt som andra inte var. De hade tillbringat så många sena kvällar tillsammans, ibland pratandes om livet, ibland bara sittandes tysta, medvetna om varandras närvaro och den trygghet som kom med den...men det fanns något outtalat som svävade mellan dem den här gången.
Helena stod vid fönstret och såg ut över det snötäckta landskapet, hennes andetag skapade små moln mot glaset. Viktor, med sitt mörka hår och den lugna, självsäkra närvaron, satt i soffan och betraktade henne. Adam, lite mer spontan och lekfull, fyllde rummet med ved och försökte få upp en brasa i den öppna spisen. De hade alltid haft en speciell dynamik i sin vänskap - Viktor den eftertänksamme, Adam den impulsive och Helena som på något sätt lyckades balansera dem båda.
"Det ser ut som vi blir insnöade här ett tag," sa Helena tyst, mer för sig själv än för de andra.
Adam, som alltid var snabb att göra något av situationen, skrattade och klappade till vedträet han höll i handen. "Då får vi väl göra det bästa av det!"
Värmen från brasan började sprida sig i rummet, och det skapades en trivsam, nästan intim atmosfär. Det var någonting som kändes speciellt den här kvällen, kanske var det snön som isolerade dem från världen vilket gjorde att känslorna låg lite närmare ytan än vanligt?
Efter middagen, satte dom sig framför elden och delade på en flaska av Viktors egengjorda bärvin. Samtalen började långsamt glida från det vardagliga till det mer personliga. De talade om livet, om relationer och om drömmar. Viktor och Adam hade alltid beundrat Helena på varsitt sätt, men ingen av dem hade någonsin vågat gå längre än vänskap.
När natten djupnade och eldens lågor dansade på väggarna, kände Helena ett dom sista hektiska veckorna började sakta men säkert rinna av henne och ett behov av närhet började vakna. Hon tittade på Viktor och Adam med varma ögon och undrade om det fanns något mer mellan dem som dom inte utforskat ännu.
När hon mötte Viktors blick den här gången, var det något annorlunda. Blicken var en tyst fråga och innerst inne så visste hon intuitivt redan svaret.
Adam, som kände av den förändrade stämningen, reste sig och gick fram till Helena, hans leende var lite osäkert men ärligt. "Helena," sa han mjukt, "vi har alltid varit nära, eller hur?"
Hon nickade långsamt, medan Viktor också reste sig och slöt upp bakom henne. "Kanske har vi alla känt det här ett tag," sa han lågt. "Men aldrig riktigt sagt det högt."
Känslorna som hade byggts upp mellan dem under alla dessa år, som legat dolt bakom skratt och vänskap, kom nu fram i det stilla lugnet som snön skapade utanför. De närmade sig varandra, långsamt och försiktigt, som om de upptäckte något nytt, något som de alltid vetat fanns där men aldrig vågat utforska.
Helena kände en våg av värme sprida sig genom kroppen när Viktor försiktigt la sin hand på hennes axel. Adam, som alltid varit den mer direkta, stod framför henne och mötte hennes blick, medan Viktor tyst stod bakom henne och skapade en känsla av trygghet. Hon drog ett djupt andetag och kände att luften i rummet hade förändrats; det fanns något laddat, vibrerande och erotiskt över stunden.
Viktors hand vandrade långsamt ned längs hennes arm, och hon kände hur hans beröring skickade ilningar genom hennes kropp. Adam sträckte sig fram och smekte hennes kind, hans ögon var mjuka men intensiva. Det var som om alla barriärer, alla outtalade ord mellan dem, äntligen föll.
"Vi har alltid varit så nära," viskade Adam. "Men jag tror att vi alla vet att det här… är mer än bara vänskap."
Helena nickade långsamt. Hon hade känt det själv i åratal - den tysta, nästan osynliga dragningskraften som funnits mellan dem alla tre.
Hon vände sig långsamt om mot Viktor och lät sina händer vila mot hans bröst. Han mötte hennes blick, och i hans ögon fanns en förståelse, en respekt för vad de nu alla delade. Hon lutade sig fram och kysste honom försiktigt, nästan prövande, och hans svar var mjukt men intensivt. När hon vände sig mot Adam såg hon hur han log, ett leende som var fullt av både kärlek och längtan. När Helena slutligen drog sig undan från Viktors kyss, andfådd och med en känsla av att den röda linjen var passerad, vände hon sig mot Adam och utan att säga något tog han varsamt hennes ansikte mellan sina händer.
Hans kyss var annorlunda än Viktors. Där Viktor hade varit försiktig, nästan kontrollerad, var Adams mer passionerad, nästan otålig. Hans läppar mötte hennes med en intensitet som fick hennes hjärta att slå ännu snabbare. Deras kyssar var fyllda av mer än bara fysisk längtan - det var en emotionell djupdykning, där varje kyss berättade historien om år av tillbakahållna känslor och ouppfyllda drömmar
De tre hade alltid haft en naturlig balans, och nu fann de den igen, fast på ett djupare plan.
Deras rörelser var långsamma och fyllda med ömhet. Varje beröring kändes som en utforskning av något nytt och spännande, men samtidigt bekant. Helena kände sig älskad, sedd och trygg och ville inget hellre än bara ge sig hän till det som hände och var på väg att hända. Dom tog varsamt hennes händer och ledde henne närmare elden till en hög med indiska kuddar som låg framför den sprakande brasan. Viktor och Adam började försiktigt kyssa Helenas nacke och hals från varsin sida medan dom tog av hennes tunna kashmirtröja. Helena slöt ögonen och tog in deras mjuka smekningar och varma läppar som fortsatte sakta, sakta ner mot hennes bröst. En glödgad pil for genom Helenas kropp och kom ut som ett njutningsfullt och lågmält stön när deras tungor landade över hennes längtande bröstvårtor. Hon borrade in sina händer i deras hår och höll på sidan av deras huvuden medan dom mjukt sög och slickade på varsitt bröst. Hon tillät sig att helt överlämna sig till njutning.
Deras händer rörde henne som om dom kunde läsa hennes innersta längtan.
Plagg efter plagg föll till golvet och energin av deras upphetsning var hungrig men behärskad. I eldens flackande ljus glittrade Helenas safter mellan hennes lår. Hon var så öppen och redo att ta emot deras längtande och erigerade energi men det fanns en underförstådd vilja från alla om att ta det sakta och dra ut på deras magiska stund.
Helena låg naken och utsträckt i kuddhavet och njöt fullt ut av att vara hållen och omhändertagen av dessa fantastiska och trygga män. Viktor och Adam satt på knä på varsin sida av henne. Dom beundrade och kände in Helena noggrant, varje blick, varje rörelse, varje ljud. Deras njutning av att få ta hand om Helena tillsammans på det här sättet kände inga gränser. Dom smakade, smekte och tog för sig av allt som hennes eldvarma kropp kunde erbjuda innan dom turades om att förena sina kroppar med hennes...om och om igen. Dom rörde sig i långsamma vågrörelser tillsammans och följdes åt i en erotisk dans med tunga andetag och djupa stön. Känslan av den kärleksfulla närheten och samtidigt känna Viktor och Adams kukar röra sig långt in i hennes våta inre var ofattbar. Det var precis som i Helenas favoritfantasi om sitt egna harem där hon kunde få allt som hon i botten av sitt hjärta längtade efter, utan skam, skuld eller drama. Bara otyglad och vild njutning på en bädd av kärlek. Varenda cell i Helenas kropp var aktiverad och tårar av lycka och tillfredsställelse rann ner för hennes kinder när den djupaste av orgamser sköljde som en tsunamivåg inne i henne. Hela hennes kropp skakade och i den starka shaktienergin gick det inte för varken Viktor eller Adam att hålla tillbaka sin orgasm som med en explosiv urkraft fyllde upp Helenas pulserande sköte och hungriga mun.
Helena sjönk avslappnad och tillfredställd ihop och vilade sitt huvud mot Adams bröst medan Viktor kröp ner tätt bakom henne, hans armar tryggt beskyddande runt hennes kropp. Det var inte bara kroppslig lust och närhet de delade. Det var en djupare förståelse, en känsla av att ha hittat något de alla letat efter i varandra.
Snön föll fortfarande tungt utanför stugan och morgonsolen försökte smälta iskristallerna på fönstret men inuti var världen full av värme och närhet. Alla känslor som hade byggts upp under många år kunde äntligen få leka naturligt och fritt.
Det var en natt som ingen av dem någonsin skulle glömma. En natt fylld av kärlek, lekfullhet och njutning. Det var som att snön hade kapslat in dom i en egen värld och skapat ett utrymme där dom kunde vara helt ärliga och sårbara med varandra...och sig själva.
Följande insnöade dagar i huset, blev på grund av vädret, fler än vad som var tänkt men ingen av dom hade det minsta bråttom därifrån då det fanns gott om ved och mat och en längtan efter ännu mer lekfullhet, närhet, vila, fina samtal och massor å massor med drypande njutning.
Slut.
Fler noveller av samma författare
| Titel | Kategori | Betyg | Datum |
|---|---|---|---|
| En stuga i skogen | Trekant | 3.7 | 24/10-24 |
