Begränsningar törstar friheten
Varför blir det alltid såhär, tänkte Fia. Jag går med i sånt här fluktar community i syfte att mingla och lära mig känna jämnåriga och snygga snubbar men det slutar bara med att de jag besvarar är de jag har noll intresse av. Kanske handlar det om nervositet, kanske osäkerhet. Att det är så mycket lättare att besvara äldre snuskhumrar som har nada förväntningar på mig medan jag får fullkomlig tunghäfta och känner mig så låst och begränsad när det är en kille som jag faktiskt är intresserad av som skriver till mig. Nästan som jag blir två olika personer. Ena är fri, obegränsad och obrydd om saker medan den andra väger allt i en guldskål och alltid är rädd för att säga för mycket.
Just detta hade skett med Fias korrespondens med ÄldreKarlakarl. Inte som att hon försökte uppmuntra hans närmanden eller fiska efter komplimanger, men på något sockrigt vis hade hans ord en effekt på henne så när han ville se oskyldiga saker som hennes mage, insidan av hennes lår eller baksidan av hennes rygg med hennes trosor så neddragna att man kunde ana klyftan mellan hennes skinkor (svårfotograferat!) så fann hon sig gå hans önskemål tillmötes. Tack och lov att hon inte hade någon bild på sitt ansikte, annars hade skämskudden varit nära till hands. I själva verket, om hon hade en bild på sig själv så skulle hon aldrig visat sånt för hon tycker sånt är aningen tacky men eftersom hon egentligen inte brydde sig så mycket om hans reaktion så var det liksom inte lika illa. Kanske lite som ett rollspel med sig själv, det hon aldrig skulle kunna se sig själv göra kunde den där ansiktslösa kvinnofiguren göra.
Så när Karl (han hette så) frågade Fia om hon kunde webcamma var det bestämt nej. Men än igen, han hade ett sätt att övertala henne. Han befann sig på andra sidan Sverige, hon kunde ha balaklava och solglasögon, hon behövde inte tala och kunde besvara via tangentbordet som vanligt, hon behövde inte visa något. Så en kväll när hon var redigt uttråkad fann hon sig i situationen att starta webbkameran tillsammans med Karl. Först kändes allt fruktansvärt stelt och fånigt och inte alls sådär obrytt och lättsamt som det vanligtvis gjorde. Nästan så hon blev arg på sig själv att hon blev påverkad av situationen.
Hon tittade på kameran som visade en man som satt i linne. Ansiktet syntes inte, men hon såg hans utpräglade nyckelben och tillsynes starka axlar, tänkte avlägsna tankar om att han inte alls såg så oäven ut för att vara äldre. När han så hörde hans röst (de hade kommit överens om att han fick prata och hon skriva på tangentbord) så kurrade det liksom till inombords. Hon försökte intala sig att inte vara nervös för det enda som syntes hos henne var ju hålet för hennes läppar, resten var täckt. Ändå fann hon sig att inte kunna svara med mer än ja och nej svar, som om resten av hennes vokabulär runnit iväg. Lika som det brukar kännas när hon skriver med jämnåriga. Usch, suck så trött jag blir på mig själv tänkte hon. Hur positionerar jag mig så jag blir sådär frispråkig och ohämmad igen? Hon gjorde det enda som det kändes hon kunde påverka omedelbart. Utan omsvep tog hon av sig solglasögonen och visade sina ögon. Hon tittade bara in i kameran. Vad tänker du på frågade han? Först tänkte hon skriva något på tangentbordet men bestämde sig för att skippa den kryckan. Istället satt hon bara tyst.
Han svepte in hennes läppar och ögon i komplimanger. Usch det här vill jag inte höra tänkte hon, men fann ingen handlingsyta utöver att lyssna på hans ord. Hon sneglade på att stänga av webbkameran, men det skulle kännas som ett nederlag. Ett fullkomligt nederlag. Allt kändes sådär dumt och begränsat att hon blev arg över hela situationen. Så i ett närmast raseri drog hon av sig masken och visade hela ansiktet. Rättade till håret och försökte se opåverkad ut. Du hade mycket att bjuda på ikväll ser jag, sa Karl. Hon ville fortsätta vara tyst men utan masken kändes det så onaturligt att inte besvara honom så orden, tycker du det? mumlades fram.
Ja, jag blir nästan påverkad av dig här, sa Karl. På vilket sätt?, försökte Fia svara liksom hälften ledigt och hälften häftigt. De orden fick hon ångra då Karl ställde sig helt sonika upp och det visade att dels hade inget på sig nedtill, och dels hade han ett fullångande stånd som nästan stångade kameran. Fia stängde ned kameran i närmast chock och drog sig undan ifrån datorn för resten av kvällen. Fy. Usch. Fast samtidigt, det var ju inte som jag inte visste vilken sorts snubbe han var? Visst han hade inga dickpicks på sin profilsida men ändå. Att sedan det hon såg ihärdigt återspelades i hennes tankar, hur fin och hårig hans mage sett ut, hur liksom ståndaktig (i brist på bättre ord) hans utrustning sett ut. Nej fy, sådär beter man sig inte bara och helt sonika visar herre och rike inför arma töser. Hon blockade honom och bestämde att sluta besvara hans meddelanden.
Men så, nästa helg fann hon sig lika uttråkad och tog bort hans blockering. Förväntningar? Inga alls. Absolut inte. Allra minst att den här gången skulle det inte bli honom som visade sitt allra heligaste, utan istället henne. Inte bara visa, hon skulle smeka sig själv inför hans ögon. Enligt hans önskemål. Varför gör du det här? frågade Karl medan han undrade om hon fullkomligt tappat vettet när hon tidigare varit så garderad och eftertänksam och visat noll egentligt intresse för honom. För att visa att jag inte bryr mig.
Fler noveller av samma författare
Jag gillar att du förmedlar känslorna och den inre konflikten i historien. Spännande upptakt, men kanske lite kort. Eller kommer det en fortsättning, måhända?