Liten erotisk novell, sista delen
Sista delen
De låg i hennes badkar och drack var sitt glas rödvin. Han visste att klockan redan var för mycket men kände, att han inte brydde sig. Marie hade sin högra fot på hans vänstra axel och lekte med sina tår kring hans öra. Vattnet var behagligt och badbomben, som hade ilat runt fräsande i vattnet som en rabiessmittad groda, spred sin väldoft i de stigande ångorna från vattnet. Ett stearinljus spred sitt mjuka ljus i badrummet och han mådde bra, så oändligt bra och inom sig fann han ett lugn som han inte upplevt sedan idrottsåren. Endorfiner? Kanske, who cares?
- Det var det absolut skönaste jag varit med om, sa han.
Hon log mot honom. Hennes rynkor kring munnen var så fina.
- Samma här, svarade hon och fortsatte: hur klarar du…förlåt men nu blir jag lite personlig igen men…..hur klarar du av att leva utan regelbunden sex, jag skulle aldrig greja det, tror jag.
Även om han kände ett obehag av att behöva ställas så konkret inför frågeställningen, så visste han att det var en helt relevant fråga. Uppriktigt sagt så visste han inte i grund och botten hur det kom sig, att han på något vis bara lät livets tid passivt rinna förbi honom i det avseendet. På jobbet var han effektiv och spirituell; hemma var han mest en passiv betraktare som gradvis invaderades av en trög lavaström fylld med cynism och illusionslöshet. Han sköt något slags naivt hopp om en förändring framför sig men visste ju så väl, att livet sällan överraskar med plötsliga öppningar. Det mesta i tillvaron var produkter av aktiva handlingsval. Också att avstå en handling var ett val som han hade gjort. Det var det som blev så förbannat smärtsamt att inse. Barnen var ju ganska stora nu; några år till så var deras flykt från barndomshemmet ett faktum. Och då?
- Jag vet inte, sa han. Jag vet förbanne mig inte.
Marie betraktade honom ömsint och han kände sig irriterad över att vara objekt för hennes medlidande. Vad fan ska det bli av allt, tänkte han.
- Har hon någon annan, tror du? frågade Marie.
Han tänkte efter ett litet slag. Hade slentrianen förblindat honom så till den grad, att han inte skulle känna av det? Hade Monica i så fall behövt lägga ut sin frustration till honom på det viset hon gjort vid frukosten? Skulle hon inte i stället, om hon var nöjd med en förträfflig älskare någonstans, bara spela med och hålla god min i elakt spel?
- Jag tror faktiskt inte det, sa han slutligen. Ibland har jag önskat att hon hade det….du vet, att hon liksom skulle komma igång igen med hjälp av någon annan men…..nej, jag tror faktiskt inte det.
Marie betraktade honom med ett fördjupat skimmer i sina ögon. Det var som att det över henne lägrade sig ett skikt av större allvar eller kanske kunde man kalla det för seriositet. Han förbluffades en smula av hur hon alltid kunde låta stämningen i sin själ omge hennes gestalt så frankt och öppensinnat. Hon var en förbannat modig människa, tänkte han, en otroligt modig människa. Varifrån kom all naturlig kraft i henne?
- Hon kanske vill ha en älskarinna? frågade Marie plötsligt.
Erik blev återigen så perplex av hennes samtalsvändning att han nästan började skratta. Hon är ju för fan helt otrolig, tänkte han. Vad är det här egentligen? Det kanske finns någon liten kamera i taket, trots allt, tänkte han och kunde faktiskt inte låta bli att snegla lite mot väggar och tak där han satt. Han log mot henne.
- Du är ju som du blev…..vad menar du med det?
Marie log tillbaka.
- Jag är bisexuell, sa hon, och det tror jag många fler kvinnor än män är. Tänk om vi skulle träffas alla tre någon gång? Släppa loss ordentligt….och så skulle du slippa ha en älskarinna i smyg….och hon får chansen att pröva något alldeles nytt….det vore väl inte så dumt?
Hon log lite slugt men samtidigt alldeles förtjusande oskyldigt mot honom.
- Jag tror………nej, fan, du är verkligen något extra, skrattade han och fortsatte: jo, jag har svårt att tro att hon….vill det men, ja….jag förstår hur du tänker samtidigt……du pratar om njutning för din del och för min också, det förstår jag men…..om det skulle föra mig och Monica närmare varandra, skulle inte det kännas bittert för dig?
- Inte alls, svarade hon snabbt. Inte alls, jag skulle älska att njuta av dig och förmodligen av henne och att du är gift, det såg jag ju redan första gången på bussen. Jag inbillar mig ingenting men jag tycker om dig och vem vet, rätt som det är kanske det är jag som försvinner med en Calvin-Kline-modell som just vunnit nobelpriset i medicin och är en jävel på att laga mat….vem vet?
De skrattade gott tillsammans där i badrummet och ekot av deras röster klingade mot kaklet och förstärkte känslan av sammansmält gemenskap.
Nere på gatan stod en sprillans Audi. Han hade sett modellen i tidningen men aldrig i verkligheten, det måste ha varit en köpare som verkligen stått i startgroparna. Han bytte med darrande hand till sina se-långt-glasögon och insöp detaljerna på den linjesköna karossen. Den var verkligen vacker. Som en inoljad kvinnovrist, tänkte han och smålog. Han hade fortfarande kvar sin Lexus årsmodell 2030 men nu var det 2040 och den var faktiskt gammal, precis som han själv. Snart skulle lunchen serveras i matsalen och maten var ju okay så det var inget fel med det. Rutinen var enahanda men nu för tiden bar ändå inte benen särskilt långt så det spelade liksom ingen roll. Men det var inte kul att bli gammal, det var det faktiskt inte. Monica kom fram till hon och la handen över hans axel.
- Vad står du och tittar på då, din gamla gubbe? Är det småflickor i parken?
Han skrattade till lite grann.
- Nej, inga småflickor i parken, bara ett vackert fullblod på gatan.
Monica sträckte sig och kikade ut genom fönstret.
- Jaha ja, nya Audin ja….det är inget för dig…du får hållas med vår gamla Lexus, den kommer att finnas kvar längre än vi. Hon log mot honom och han log tillbaka.
- Var du ute vid kyrkogården i förmiddags? frågade hon.
- Ja, jo….det såg inget vidare ut men jag köpte två röda rosor, som vanligt…satte din till höger och min till vänster, det var ju jag som började på den kanten, tänkte jag.
Monica skrattade. Sedan stod de tysta ett tag och tittade ut genom fönstret tillsammans.
- Hon var en underbar person, sa Monica. Hon skänkte liv…..så synd att hon skulle dö så tidigt, jag saknar henne och våra härliga stunder.
- Ja, sa Erik, det gör jag också.
De fortsatte att stå tysta framför fönstret. Där ute pågick livets cykler obarmhärtigt vidare. Längs fönsterrutan strilade regndropparna slingrigt sina banor. Det var gråkallt och surregn i en novemberdag fylld med fukt och dis.
Slut
Fler noveller av samma författare
