Ekvationer del 5

---

---

*** Trettiofyra ***

Emelie stod vid fönstret i sitt gamla flickrum och såg ut över den snötäckta trädgården. Den lilla staden i Småland låg stilla och fridfull, inbäddad i vinterns dova tystnad. Det var en skarp kontrast till Uppsala. Nu, med jullovet i full gång och avståndet mellan dem, upplevde Emelie en djup saknad som skar i hjärtat.

Hennes föräldrahem var enkelt och dominerades av tunga furumöbler, utdaterade mönster och material på väggar och dekorationer. Det var som om tiden stått stilla från tidigt nittiotal. Hon misstänkte att det kunde ha att göra med hennes pappas förtida pension. Det var som all eventuell utveckling i hemmet avstannat då. En hemtam doft av pepparkakor och glögg spred sig från köket, där hennes mamma arbetade. Emelie kände en blandning av värme och melankoli när hon tänkte på de jular hon tillbringat här, långt innan hon visste vad kärlek och den förbrännande längtan verkligen innebar.

"Emelie, kan du komma ner och hjälpa mig?" ropade hennes mamma från köket.

"Okej” svarade Emelie och vaknade ur sina tankar. Hon gick ner för trappan och kunde genom trappans spjälor se in i köket, där hennes mamma stod vid spisen. Det var en bild som hon sett så många gånger.

"Du har varit så tyst sedan du kom hem," sa hennes mamma och gav henne en frågande blick. "Är det något som bekymrar dig?"

Emelie skakade på huvudet och log ansträngt. "Nej, allt är bra. Jag har bara mycket att tänka på med studierna och allt."

Hennes mamma nickade men såg inte helt övertygad ut. "Ja, du är alltid så upptagen med dina böcker. Jag önskar bara att du skulle träffa någon trevlig kille snart. Vet du att Erik och Caroline har förlovat sig?"

Emelies hjärta sjönk vid orden. Det är klart hon visste om sin brors förlovning. Det hade inte pratats om något annat i månader. Dessutom hade hon aldrig vågat berätta för sina föräldrar om vem hon älskade. De var från en enkel arbetarbakgrund och hade vad som med vad med överseende skulle kunna kallas traditionella värderingar. Hon visste att de aldrig skulle förstå.

"Vi får se, mamma," sa hon tyst och började rulla köttbullar. Hennes tankar vandrade tillbaka till Tova, med en klump i halsen av längtan. I bakgrunden pratade den alltid påslagna TVn.

Efter middagen drog sig Emelie tillbaka till sitt rum. Hon satte sig vid skrivbordet, där hennes gamla
dagböcker och skolböcker fortfarande låg staplade. Hon öppnade en av sina anteckningsböcker och bläddrade lite bland sina gamla dikter. Skrivandet dämpade smärtan och saknaden efter Tova. Det var hennes hemliga sätt att bearbeta sina känslor, något hon aldrig någonsin skulle visa för någon annan.
På tåget hem hade hon arbetat med en ny dikt. Hon kunde dikten väl utantill men hade igår skrivit ner det på papper. Orden var så annorlunda, så definitiva på i skrift. I Emelies huvud flöt de av sig själva, men många gånger hade hon fått uppleva hur de dog i samma ögonblick de fanns i skrift.

Jag skriver ditt namn på en regndroppe
När den träffar jorden
Har den blivit ett med mig
Den upplöses på en tusendel
så även jag

Emelie stannade upp och läste igenom vad hon skrivit. Hon strök över de två sista meningarna. Hon kände hur tårarna började bränna bakom ögonlocken. Det var så mycket hon ville säga till Tova, så mycket hon ville dela med henne. Men samtidigt var hon så rädd. Skulle Tova stöta bort henne om hon berättade om sin kärlek?

Hennes pappa knackade försiktigt på dörren och kikade in. "Hur går det, Emelie? Det är dags att basta”. Det var en familjetradition på kvällen före julafton.

"Ja, pappa," svarade hon och försökte låta glad. "Jag kommer strax."

Emelie tog fram en urblekt bikini ur en låda och började byta om. I sin väggspegel kunde hon betrakta sig själv nästan naken, nu enbart iförd bikniunderdel. All träning hade verkligen satt spår. Faktum var att man hos Emelie kunde skymta magrutor, något hon aldrig haft tidigare. Och hennes axlar och armar var tydligt definierade. Ingen förutom Tova hade sett hennes utveckling det senaste året. Hon tog på sig överdelen och försökte justera den efter sin nya kropp.

Hennes funderingar avbröts av att hon hörde sin storebrors röst. Tyvärr verkade även Caroline vara med och antagligen även på bastubadet. Emelie såg inte fram emot att umgås med Caroline eftersom hon var lika med allt vad hon själv föraktade med småstadslivet. Överdriven, antiintellektuell. En bimbo. Hon var högljudd och självsäker, med ett utseende som drog till sig uppmärksamhet – långt, blont hår och stora bröst som hon verkade älska att framhäva.

Emelie lindade in sig i en urblekt handduk med sparbanksemblem och försökte stålsätta sig inför den kommande prövningen. De andra hade redan tagit plats i bastun. Bastun var föräldrarnas enda lyx och upptog en oproportionerligt stor del av källaren mot det i övrigt modesta huset. Hon drog ett djupt andetag, la ifrån sig handduken på bänken och la handen på trähandtaget som användes för att öppna den rökfärgade glasdörren. Hon tvekade en sekund och gick sedan in.

Alla blickar vändes mot henne. Det var kanske de nedåtriktade spotlighterna i taket som gjorde det, men Emelies nu välutvecklade muskulatur överraskade, för att inte säga chockerade, alla. Det var Erik som tog till orda efter några ögonblick av besvärande tystnad.

”Jävlar syrran, fan har du gymmat, du ser ut som en jävla kille”. Caroline flinade elakt och sköt fram sina fylliga bröst för att markera hur en kvinna verkligen borde se ut. De såg ut som de skulle ramla ur biknin. Emelie insåg i samma ögonblick att hon lagt ifrån sig handduken och vände om för att hämta den. Emelies mamma misstolkade detta som att Eriks förolämpning fick henne att gå igen. ”Älskling, gå inte, han menade inte så och…”

Men Emelie var strax inne i bastun igen, nu utrustad med en handduk att sitta på. Emelie höll sig tyst på övre hyllan under resten av bastubadet med armarna korsade över uppdragna knän för att stänga ute omvärlden. Till slut ville Erik och Caroline gå och Emelie blev ensam med sina föräldrar.

”Vi är så stolta över dig, vet du det? Du har alltid varit så duktig i skolan."

"Tack, pappa," sa hon och kände en blandning av tacksamhet och sorg. Hon visste att de älskade henne, men de förstod henne inte. Hon var en främling i sin egen familj, en intellektuell bland enkla själar.

”Du äter väl tillräckligt” oroade sig hennes mamma när hon precis var på väg ut.

”Jadå”.

Hon lät dörren slå igen, tog en dusch och återvände till sitt rum. Lusten att skriva mer kom tillbaka. Varje ord var en tråd i det nät av känslor som höll samman hennes hjärta. Hon skrev om Tovas skratt, om hur hennes ögon glittrade när hon pratade om något hon älskade, om den elektriska spänningen som alltid fanns mellan dem. Poesin var hennes ventil, den enda plats där hon kunde vara helt ärlig mot sig själv.

På julafton samlades familjen runt granen för att öppna presenter. Emelie försökte vara närvarande, men hennes tankar var ständigt hos Tova.

"Så, Emelie," sa Caroline när de satt i vardagsrummet och drack kaffe. "Har du ingen pojkvän ännu? En så smaaaal tjej som du borde ha alla killar på kö." Hon hade utstuderat accentuerat adjektivet så mycket hon kunde. Emelie var minst sagt lite rundare när hon var yngre. Emelie kände hur ilskan och frustrationen bubblade upp inom henne. "Nej, jag har fullt upp med studierna," svarade hon sammanbitet.

Caroline skrattade och slog Erik lätt på armen. "Du vet, Erik har sagt att du alltid varit sååå seriös med dina böcker. Men du borde verkligen slappna av och ha lite kul ibland. Du vet vi har en riktigt cool tatueringsstudio här nu. Du borde verkligen skaffa en."

Erik, som alltid haft inställningen att de kommande fem minutrarna i livet var de viktigaste, ryckte på axlarna och log. "Ja, Emelie. Det skadar inte att träffa folk och njuta av livet lite mer."
Emelie kände sig instängd och missförstådd. Hon visste det meningslösa i att förklara sina känslor för sin familj. Istället bet hon ihop och höll tyst, längtande efter att återvända till Uppsala och till Tova.
När umgänget upplösts och Emelie återigen satte sig vid sitt skrivbord tog hon fram sin mobil och skrev ett meddelande till Tova.

"God jul, Tova. Jag saknar dig. Hoppas du har det bra."

Men hon skickade det inte. Det brände i henne av att hon inte hört något från Tova. Tova som alltid var så omtänksam borde ha sagt något om julklappen. Julklappen som Emelie lagt i hennes brevlåda samma dag som hon tog tåget hem. Borde hon inte gjort det? Tova hade svarat undvikande och konstigt när frågan om julplaner kommit upp. Kanske jul var något som var jobbigt i hennes familj.
Juldagen förflöt långsamt och övergick till kväll, och familjen samlades återigen kring bordet. Emelie deltog halvhjärtat i samtalen, men hennes tankar var på annat håll. Hon kände sig fångad mellan två världar som aldrig tycktes kunna mötas.

När det var dags att lägga sig stängde Emelie dörren till sitt lilla avlånga rum noga. Hon gick upp igen och kontrollerade att den verkligen var stängd och låst. Respekt för hennes behov av integritet var inget som familjen lärt sig trots att hon nu var en bra bit över tjugo. När hon var säker på att hon skulle få vara i fred la hon sig ovanpå täcket och drog av sig trosorna. Med slutna ögon lät hon forskande fingrarna undersöka allt hon själv kunde nå. Tanken på Tovas röda hår som skulle kittla hennes hud fick könet att fyllas med blod och bli känsligt. Lätt fuktade fingrar klappade, strök och sökte. Snart dök de välbekanta känslorna upp och det behövdes bara en liten bearbetning med fingrarna för att komma. Hon knuffade ihop täcket på ena sidan på sängen och la sig med armen över det och drömde om att det var Tovas kropp hon höll om.


*** Trettiofem ***

Det var Natalja som hade föreslagit att de skulle lämna gården och åka in till Ljubljana. Hon berättade med glimten i ögat om stadens sevärdheter. Tova anade att Natalja egentligen sökte en anledning att vara själv med henne. Fast det hade hon inget emot, hon var allt igenom en trevlig bekantskap.
Tova sökte efter någon slags reaktion i hans uttryck när frågan kom upp på den gemensamma lunchen. Men han visade bara sitt blanka leende och önskade dem trevlig dag. De tog Nataljas eleganta bil i vilket den ljusa skinnklädseln luktade nytt. Samtalet dem emellan flöt på enkelt och Natalja hade en charm som i någon mån påminde om lärarens tillbakadragna självförtroende. Han verkade inte ha något emot att de umgicks. Resan gick fort då Natalja glatt pratade på om de olika platserna de passerade. Om sin barndom, sina vänner av vilka de allra flesta flyttat därifrån. Tova oroade sig lite för att illamåendet skulle komma tillbaka.

Natalja krånglade in den ganska stora bilen på en väldigt liten parkeringsplats på en gata och föreslog att de skulle promenera. Det var härligt. Varm sol i kontrast till kristallblå himmel och syrerik klar luft. Natalja undrade om Tova var intresserad av shopping. Visst, absolut. Verkligheten var att Tova var student och inkomsterna var skrala. Men utöver det saknade Tova det där riktiga intresset för mode.
Hon insåg att hon knappast skulle kunna shoppa som Natalja vilken uppenbarligen var expert med en utstuderad stil och känsla. De gick runt i några affärer och Natalja tittade förstrött på smycken och kläder. Tova försökte kväva en gäspning, hon ville inte vara oartig. Efter en stund kom frågan om lunch upp. Tova välkomnade avbrottet och de hittade en italiensk restaurang. Naturligtvis hälsades Natalja av ägaren som en sedan länge saknad vän. Den äldre mannen såg med uppenbart intresse efter Tova och kvinnorna fnissade tillsammans på väg till bordet och utbytte menande blickar över att han uppenbarligen kollat in henne.

Menyn var på slovenska och Tova tvingades be om hjälp. Efter Nataljas ivriga konsultation blev beställningen var sitt glas mousserande vitt vin och pasta. Natalja smakade på vinet och ställde oväntat en fråga som överraskade Tova. ”Är det allvar mellan er?” Tova tittade in i de gnistrande reflektionerna av lokalens lampor i vinglaset. Bubblorna i vinet letade sig långsamt glaskanten, uppåt mot ytan. Hon följde en bubbla med blicken och dröjde med svaret. Hon behövde tänka, svaret på frågan var inte givet. Hon bestämde sig för att vara ärlig. ”Allvar? Nej, det vet jag inte. Vi har inte pratat om framtiden om du menar så.” Tova tog ytterligare en klunk av vinet. Frågan ställde ju minst sagt saker på sin spets.

”Jag bryr mig om min bror”, fortsatte Natalja, ”det är därför jag frågar. Jag vill inte att han ska bli sårad. Men du är så osannolikt bra - så jag undrar var du ser hos honom? Du måste kunna få alla killar du kan önska dig? Varför han?” Natalja såg henne frågande rakt i ögonen. Det ena ögonbrynet åkte upp något.

Tova skrattade. Det här tog en vändning hon inte förutsett. ”Nja, alla killar, haha, det skulle jag inte påstå. Det var nog en slump att vi hittade varandra. Men visst jag trivs med honom.” Tova ville inte riktigt ta ställning innan hon visste var samtalet var på väg. Det kändes underligt att hon redan pratat mer med Natalja om deras gemensamma framtid än hon gjort med honom.

”Det finns en anledning till att jag frågar, fortsatte Natalja. ” Jag är faktiskt förvånad över att han tog hit dig så snabbt. Om jag förstår det rätt så lever han enkelt i "Oppsala"”. Natalja hade inte riktigt fått till uttalet av "Uppsala". Jo ja, Tova nickade, han bodde och levde nog i nivå med de flesta andra lektorerna. Eller kanske lite bättre? Samtalet avbröts av att maten kom till bordet. Men Natalja tog snabbt upp tråden igen.

”För ungefär fem år sen var han förlovad med en kvinna härifrån.” Tova lyssnade intensivt och reagerade över Nataljas ordval, "kvinna". Inte "tjej", inte "flickvän" utan "kvinna". En avgörande pusselbit?

”Hon kom från enklare förhållanden och hennes bror är kriminell, rent ut sagt. Men hon är vacker som en dröm. Lång, precis som du.” Natalja skrattade till.

”En dag när de förlovat sig började hon försöka få min bror att ge henne pengar. Stora summor.” Natalja lindade upp lite pasta på sin gaffel och såg ut genom fönstret efter en kort stunds tystnad. Det var tydligt att detta var plågsamt att prata om.

Tova funderade över något att säga. ”Han har antytt att det funnits något jobbigt i historien, men nej, vi har inte pratat om detta.”

”Han kanske blir arg för att jag berättar detta, men det spelar ingen roll.” Natalja torkade sig om munnen med linneservetten och såg Tova i ögonen.

”Nåja, hon började begära pengar. Vi tror det var hennes bror som tvingade henne till det. Och min bror begick misstaget att börja ge henne gåvor och ett kreditkort. Nu började problemen. Pengarna rann iväg snabbt. De var väl inget problem i sig förutom att det är något sjukt i ett förhållande där det sker något sådant.”

”Till slut bestämde min bror att det räckte och att det inte skulle bli mer pengar. Men då började hon utpressa honom. Hon hade tydligen spelat in när de hade sex. Och på det här inspelningarna skulle det framgå att han skulle ha slagit henne. Och en del annat.”

Det blev tyst några ögonblick. Tova tänkte på vad som hänt dem emellan. Hon tyckte om det han gjorde, hon ville ha mer. Men någonstans insåg hon att taget ur sin kontext skulle man kunna hävda detsamma om vad som hänt mellan dem. Men tanken på att använda det mot honom? För pengar? Det var totalt verklighetsfrämmande.

Natalja försökte avläsa Tovas ansiktsuttryck, men utan framgång. Till slut frågade hon rakt ut.
”Du ser inte direkt chockerad ut över påståendet om vad han gjort? Natalja släppte henne inte med blicken. Kan det vara så att det även sker er emellan?”

Tova kände hur rodnaden spred sig uppåt. Inom några sekunder var den utom kontroll. Öronen brann. Hon försökte tänka. Svaret kom spontant

”Ehm, det där är ganska personligt. Men det sker inget mellan oss som inte är frivilligt.” Tova var ändå nöjd med svaret, och insåg att Natalja behövde veta detta, hur intimt det än var.

”Ja, förlåt att jag tränger mig på, men jag måste veta.” Ett stort leende spred sig över Nataljas ansikte och det tidigare allvaret var som bortblåst. Hon la handen på Tovas.

”Tänk om vi kan bli vänner, det skulle jag gilla.” Alkoholen och känslan av intimitet med den delade hemligheten fick det att bubbla i Tova som skrattade. Ett ärligt, glatt skratt.

Så, de drack av vinet, åt och hade verkligen roligt. Lite småberusade fortsatte de sin stadstur, lite vingliga.

”Det kommer att komma en del människor på nyårsmiddag” avslöjade Natalja.

”Har du något att ta på dig” frågade hon rättframt. Tova tänkte igenom alternativen utan att svara. Hon insåg att det fanns något bakom hennes fråga. Troligen att Natalja ville hjälpa henne. Det uteblivna svaret fick Natalja att dra i henne mot en butik.

”Kom! Låt mig hitta något åt dig här.”

*** Trettiosex ***

Gästerna på nyårsmiddagen bestod av människor som förstås var helt totalt okända för Tova. Medelåldern var ganska hög. Läraren introducerade dem allt eftersom. Det var många olika titlar, arbeten och namn att hålla reda på och till slut gav Tova upp och bara log mot allt och alla. Dessutom var ett antal av namnen mycket svåruttalade. Men stämningen var god, maten fantastisk och den kristallklara natten bjöd på ett magiskt månsken.

Läraren hade Tova till bordet, men på sin andra sida hade hon en tunnhårig rund man i sextioårsåldern. Till hennes lättnad pratade han mycket god engelska. Efter en stunds konversation gick det upp för henne att han var landets idrottsminister. Han visste allt om de svenska alpina skidåkarna och undrade flera gånger om Tova kände ”Ann-jaaah”. Tova hade träffat henne, men att påstå att hon kände henne var att överdriva. Ministern konstaterade roat att hon inte hade någon koll på Anjas resultat från det nyss avgjorda alpina VM i Åre. Hans rynkade panna antydde att det borde vara en självklarhet, det var ju till och med en svensk hemmatävling. Till slut försökte hans hustru övertala honom att låta Tova vara i fred en stund, men hon skrattade bort uppmärksamheten. Lite smickrad var hon allt. Han var i Tovas ögon en äldre skallig man med kulmage, även om hon måste medge att han hade en humor och charm. Innan hans fru fysiskt drog bort honom därifrån tyckte han absolut att Tova skulle träna landets simlandslag i framtiden.

Middagen var formell även om många gäster blev mer berusade än vad hon var van vid. Mot slutet av måltiden ägnade sig man sig åt omväxlande högljutt drickande, tal och sång. Naturligtvis förstod Tova inte ett ord. Läraren log då och då mot henne och verkade försäkra sig om att hon hade det bra. Kring Natalja fanns en lite skara yngre män och kvinnor och hon tycktes vara mycket nöjd med att vara festens glittrande medelpunkt.

Natalja gled mellan olika delar av rummet och strösslade med sin dyrbara uppmärksamhet bland de olika sällskapen. De mest entusiastiska delarna av hennes entourage utgjorde en liten svans som hade sin egna sociala rangordning, precis som om hon varit en kunglighet.

Tova hade välvilligt tagit emot hennes hjälp med att prova och köpa klänningen och skorna. Hon hade en slags finess i sin närvaro som gjorde att Tova kände sig grov och klumpig.

Vid tolvslaget samlades de flesta gästerna ute på balustraden för att se på ett fyrverkeri som ordnats ner mot sjön. Läraren la armarna kring Tova bakifrån och hon kände hans skäggstubb mot sin bara axel. Hon lutade sitt huvud mot hans.

”Gott nytt år Tova” viskade han på svenska i hennes öra.

”Gott nytt år själv” sa och hon och vände sig om varvid han fångade henne i sina armar, lutade henne bakåt och kysste henne. Det hördes fniss från några av Nataljas vänner. Hon blinkade menande mot henne. Natten var bitande kall och gästerna började gå in igen. Tova kände lärarens hand på sin skinka och handen klämde lekfullt till.

Tova undslapp sig ett litet lekfullt stön.

”Jag vill ha dig” viskade hon och fick en djurisk blick tillbaka. Han tog hennes hand och drog in henne genom dörren. Från en av salongerna kom musik och några av de yngre gästerna dansade.

*** Trettiosju ***

Tillbaka i Uppsala skiljdes läraren och Tova åt vid stationen. De hade träffats så intensivt så många dagar att båda behövde egen tid. Tova längtade efter sitt eget badrum, sin egen säng. Dessutom skulle nästa kurs börja inom några dagar och hon ville hinna läsa kurslitteraturen. Det luktade lite instängt när hon öppnade sin lägenhetsdörr och möttes av en liten hög av post. Ett litet rött paket med glansigt papper och vitt band fångade direkt Tovas intresse. Det var inte frankerat utan hade stoppats in i brevlådan.

Det visade sig komma från Emelie och innehöll några fina chokladbitar. ”God Jul från Emelie” konstaterade det kortfattade kortet. Tova tog genast upp mobilen för att skriva ett tack och kände sig ganska dum. Hon hade knappt sagt något om sin resa och det var nu sjätte januari. Emelie hade säkert lämnat den här några dagar innan jul vilket inneburit att hon ignorerat sin vän i veckor.

”Hej Emelie! Kom just hem och hittade din julklapp, tack så mycket :-)”

Svaret kom nästan direkt: ”Hoppas det är någon du gillar, ses vi när kurserna börjar?”

”Jadå, och ser fram emot smaka på det som var i paketet :-)”

Det kändes bra att Emelie inte verkade arg över hennes otacksamma tystnad. Tova packade upp sin resväska, satte igång en tvättmaskin och gav sig ner på stan på jakt efter lite mat. Det flög snöflingor i luften och det var geggigt och moddigt på marken av snö och smuts. Kontrasten mot de senaste två veckorna var enorm och känslan av vardag var bedövande. Hon hade levt i någon slags prinsessfantasi i ett par veckor och det var inte helt självklart hur hon skulle kunna ta sig an verkligheten.

### Trettioåtta

Efter att ha varit ifrån varandra två dagar, bestämde de sig för att gå ut och äta middag tillsammans. ”Jag vill gå ut och äta, när kan vi ses?” hade han skrivit. Han var kortfattad men hon uppskattade hans befallande tonfall. Det var en integrerad del i den attraktion hon kände för honom.

Tova var glad och tacksam för möjligheten de gjort resan, men det fanns också en underliggande känsla av osäkerhet som hon inte kunde skaka av sig. Han valde en liten restaurang i centrala Uppsala som serverade traditionell mat. Atmosfären var varm med levande ljus på varje bord.

"Det känns bra att vara tillbaka," sa Tova och log när de satte sig vid ett fönsterbord som gav lite avskildhet. Utsikten var bangården och inte alls speciellt romantisk. "Men jag måste säga att jag verkligen njöt av resan. Din familj var så välkomnande. Landet vackert."

Han log tillbaka och nickade. "Jag är glad att du tyckte om det. Det var viktigt för mig att du fick träffa dem. De blev också väldigt förtjusta i dig vilket jag tror du märkte."

Orden värmde, men något som gnagde inom henne. Hon förstod själv att hennes känslor för honom var komplicerade. Det fanns en stark fysisk attraktion, men när det kom till djupare, emotionell kärlek, var hon osäker vad hon, eller han egentlig kände.

"Din mamma är verkligen en fantastisk person," fortsatte Tova och tog en klunk av sitt vin. "Hon berättade många historier om när du var liten."

Han skrattade och skakade på huvudet. "Ja, hon har en förmåga att dra fram allt pinsamt."
De pratade vidare om resan och de människor de träffat. Tova kände sig avslappnad men ändå på helspänn. Hon visste att hon behövde prata om sina känslor och framtiden, men det var svårt att kasta sig ut i det okända.

"Jag är verkligen tacksam för att jag fick följa med dig," sa hon och tittade honom i ögonen. "Men jag har funderat mycket på framtiden... på vad som händer härnäst."

Han satte ner sitt glas och såg på henne med en allvarlig blick. "Ja, framtiden. Det är alltid svårt att förutse, eller hur?"

Tova kände en oväntad knut i magen vid svaret. "Jo, det är det. Men jag menar, vad händer med oss?"
Han såg bort ett ögonblick och tog ett djupt andetag. "Tova, jag tycker verkligen om dig. Du är en fantastisk person och en exceptionellt begåvad student. Men... jag vet inte själv vad jag tänker om framtiden."

"Vårt förhållande är komplicerat," sa han tyst. "Du är min student”

”Ex-student” bröt Tova in, vilket var helt sant eftersom hon avslutat hans kurs innan jul.

”Ja, visst ja” skrattade han, ”men det finns så många andra faktorer att tänka på. Jag vill inte att du ska känna dig bunden av mig eller att ditt liv ska påverkas negativt."

Tova kände en blandning av frustration och lättnad. Frustration över att han var så vag, men också lättnad över att han uttryckte sina tankar ärligt. De hade aldrig haft ett samtal som detta tidigare.
"Jag förstår inte riktig vad du menar. Hur skulle jag påverkas negativt?"

"Jag har svårt att uttrycka det. Även om jag bor och lever här är nog min framtid i Slovenien. Jag tror du förstår det. Jag kan inte lova något mer än det vi har just nu."

De satt tysta en stund, medan deras mat kom in. Tova försökte samla sina tankar och känslor. Hon var fortfarande bubblande attraherad av honom, älskade deras sex, men vart var de på väg?”.

"Jag uppskattar din ärlighet," sa hon slutligen.

De åt sin middag och pratade om mer lättsamma saker. Han passade på att berätta om några av Nataljas vildare utsvävningar som tonåring och Tova fann sig skratta gott.

Efter middagen promenerade de genom centrala Uppsala där snön knarrade under deras fötter. När de plötsligt stod utanför Tovas lägenhet, vände hon sig mot honom och log. "Tack för ikväll. Jag tycker du ska komma in till mig”. Hon kysste honom.

”Visst.” Hon visste att han hellre ville spendera natten i sin egen lägenhet men för rättvisans skulle var det hans tur. De åkte upp i hissen under tyst spänning.

.

---

---

Fler noveller av samma författare

Titel	Kategori	Betyg	Datum
Ekvationer del 5	Heterosex	4.0	18/10-24
Ekvationer del 4	Bdsm	3.5	4/12-22
Ekvationer del 3	Heterosex	4.5	24/9-21
Ekvationer del 2	Heterosex	3.5	6/9-21
Ekvationer del 1	Heterosex	4.4	6/7-21

Kommentarer

Kommentera denna novell

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.