Liten erotisk novell del 3
Del 3
När han vaknade nästa morgon så kände han sig tung i huvudet. I magen flög nervösa fjärilar omkring och strök insidan av hans bukvägg med sina spröda vingar. Det var tydligen en vacker höstdag, för solen sken in genom persiennernas smala öppningar och gav rummet ett randigt och suggestivt intryck. Monica låg inte kvar bredvid honom, vad var klockan? Halv åtta, jaha, lite sen men inte så att det brinner. Bilder från gårdagens höststormande händelser fladdrade förbi hans medvetande som brottstycken ur en dröm. Han kände sig öm i kuken och hade en märklig inre känsla av både total frid och en närmast katastrofal ångest. Vad skulle en sådan här vändning i hans liv innebära? Just nu kände han sig egentligen mest förvirrad och förbryllad. Förvirrad inför sitt eget liv, där äktenskapet med Monica nu hade fått sig en rejäl utmanare i det att han ju faktiskt visste, att hur bra sexliv de än haft tidigare så kom det aldrig i närheten av mötet med Marie. Och henne hade han ju inte ens legat med! Förbryllad, inför Maries totala hängivenhet gentemot honom och hennes uppenbara passion inför honom som man. Vad hade hon för målsättning egentligen? Skärp dig, tänkte han sedan, det här handlar inte om något jävla revisorstänkande; hon kanske bara är en livsbejakande person. Kom igen, stiff. Men om hon nu helt enkelt var ett vandringspris? Hon kan ju ha sjukdomar, kanske ligger med vem som helst när som helst. Vad fan höll han på med egentligen? Han visste ju strängt taget ingenting om henne; bara att hon var välutbildad, vacker och härstammande från Jämtland. Det utgjorde ju knappast någon garanti mot klamydia, kondylom eller HIV. Han blev varm om kinderna när han reflekterade över sin egen infantilitet. Han hade rusat på som ett expresståg genom okänd terräng utan att ställa sig själv några frågor alls. Fångad av en stormvind, tänkte han och flinade till. Carola var nog också het i sängen, tänkte han. En riktig dubbelmoralist. Ganska sexigt, i all sin banalitet. Men hur fan skulle han göra nu då? Ta bilen till jobbet i dag, för att slippa möta Marie? Om han nu tog bussen som vanligt, vad skulle han säga till henne?
- Öh hej, tack för i går, du jag undrar, har du könssjukdomar och…eh… hur många män ligger du med per tidsenhet, säg per kvartal?
Han visste inom sig att det skulle räcka med att se henne. Sedan skulle självkritiken blåsa bort som fågelskit på ett jetplan. Vilken karaktär, tänkte han. Vilken styrka. Att få honom lika okritiskt inställd som igår, skulle vara lika enkelt för henne som att sandblästra ett ostkex. Det skulle gå jäkligt fort och smulorna av förnuftet skulle blåsa all världens väg. Han drog en djup suck. Måste upp och duscha, tänkte han.
Frukosten blev en pina. Uppenbarligen misstänkte inte Monica att några oegentligheter förekommit under gårdagen för hon verkade vara precis som vanligt; omtänksam och rar. Själv irriterades han av att hos sig själv notera en viss övertrevlighet i tonen, fan, vilken uppenbar skuldångest! Brödet kändes torrt i munnen och han åt mest för att han visste att det var bättre än att inte äta. Monica vevade omkring med en Askokatalog och visade upp soffor, fåtöljer och små trevliga inredningsdetaljer som hon hade fastnat för. Han hummade och brummade och kände sig knappt kapabel att bre ännu en smörgås. Jag skiter väl i dina jävla soffor, tänkte han och fick genast ännu mer skuldkänslor. Hon har ju faktiskt inte gjort något fel, tänkte han, det är du som håller på med det här projektet, inte hon! Ska du vara arg så var arg på dig själv, tänkte han.
- Runkade du i badrummet igår, frågade Monica plötsligt. Han blev så ställd att han bara satt och gapade. Han satt och gapade med en halv limpmacka i handen och kände sig plötsligt som att han stod under mammas strängt granskande blickar. Nå, lille vän, gjorde du det?
- Vad då? frågade han enfaldigt.
- Det var spermafläckar på handfatet, du vet sådana där gula små stänkt överallt och sedan såg jag att oljeflaskan var avdammad. Hon kikade på honom över Askokatalogen och han såg att hon log. Okay, tänkte han, vilken riktning ska jag välja nu då? Hans ordinarie repertoar var ju onekligen inte, att så snart han kom hem från krogen gå in och runka av sig på toan. Å andra sidan måste ju han, som alla andra människor, ha rätten att vara kåt och behöva en urladdande stund av onani i avskildhet. Gud, vilken fånig tanke! Usch, vilken pinsam situation.
- Ja, jag runkade i badrummet i går….och jag såg till att få lite bruksvärde i vår gemensamma kostnad för oljan innan den står och härsknar. Onödigt, tänkte han omedelbart. Fan vad dumt, den syrligheten var kontraproduktiv.
- Jag förstår, sa Monica och han hörde att hon var sårad när hon fortsatte: jag förstår att du är less på vårt samliv men det är faktiskt jag också.
Han ångrade sin aggressivitet. Hon hade minsann inte på något vis förtjänat den.
- Förlåt, sa han, jag blev bara så överrumplad när du frågade om jag hade runkat.
- Det är okay, sa hon, jag förstår att du har sexualdriften kvar även om den inte kanaliseras på mig längre. Han tittade på henne för att försöka se om det fanns något inslag av ironi eller humor i det hon sa. Nej, hon verkade uppriktig.
- Hördudu, tog han vid, det är ju knappast bara mitt ansvar att vårt sexliv ska fungera. Jag kan ju inte direkt påstå, att du får mig att känna mig attraktiv. Om jag går och lägger mig med kuken i full blomstring så vänder du dig om och sover. Tror du det känns bra, eller?
Hon tittade på honom och han såg att hennes ögon var glansiga. Det gjorde ont i bröstet på honom men samtidigt så visste han, att han hade rätt i det han sa. Hon hade ett ansvar precis som han, det var inte en ensidig problematik det här.
- Jag vet inte, sa hon och svaret förvånade honom. Jag vet faktiskt inte om någon av oss har ett större ansvar än den andre. Jag är bara ledsen över hur vårt liv har blivit.
Han satt tyst under någon halvminut och tittade på henne. Hon bläddrade i katalogen med oseende ögon. Fan också, tänkte han.
- Jag är också ledsen över det, sa han. Vi måste försöka hitta någon väg ut ur det här.
- Jag vet inte om det kommer att gå, svarade hon och han insåg plötsligt att han undervärderat allvaret i deras situation. Insikten kom till honom lika uppenbart som om en kristallklar diamant skjutits in i hans hjärna rakt genom pannbenet. Han mådde illa och kände hur ångesten steg inom honom. Bilder av separation och flyttbilar och ålderdom flög genom hans medvetande.
Han var försenad och därför inte alls förvånad när han noterade, att Marie inte fanns med på bussen. Han satt och kikade ut genom den stora glasrutan. Där ute var höstdagen lika kristallklar som insikten han drabbats av för tjugo minuter sedan. Märkligt, tänkte han, att livet alltid känns så mycket mer verkligt när man krisar. Han plockade upp Maries visitkort och satt och tummade lite på det. Där fanns hemnummer, jobbnummer, mobilnummer, mailadress och faxnummer. Snacka om kommunikativ tillgänglighet! Han kände en märklig blandning av värme och illamående när han läste hennes namn. Hon var ju så vacker och så intensiv. Monica var mer behagligt tempererad, om man så säger. Hur ofta träffar jag en kvinna som Marie, tänkte han sedan. Hur fel är det av mig att ta vara på den unika händelsen? Han var inte på något sätt religiös men i huvudet for ändå tankar om moral och sedeslöshet som prövades mot någon slags generell, kristen etik. Han reflekterade över det äktenskapliga löftet om trohet och återkom till sina regelbundet uppdykande funderingar kring huruvida monogami verkligen var förenligt med människans egenskaper och förutsättningar för ett lyckligt liv. Var det inte bara artificiella påbud som forcerats på människorna från en självpåtagen, kyrklig överhöghet? En kontrollmekanism för maktcentrat i samhället? Han visste inte. Som vanligt.
Uppslukad av sina pseudofilosofiska funderingar åkte han två hållplatser för långt och fick gå en kort promenad tillbaka till arbetsplatsen. Det var verkligen en fantastisk dag. Luften var, som man brukar säga, ”hög och ren”, vad nu det egentligen betydde. Hur som helst var den skön att andas in och den lätta vinden svalkade hans huvud som började kännas överhettat av tankar och bilder. Ett beslut, tänkte han. Jag måste ta ett beslut. Han visste att just beslutsförhet var en av hans starka sidor. Även om han, till följd av en kanske i övermått utarbetad självkritik, ibland kunde behöva tänka efter lite extra inför sina val av handlingar, så visste han att han när väl beslutet fattats, kommer att genomföra det oavsett obehag eller motstånd. Det var också grunden för hans framgångar i jobbet, där han ju ofta var tvungen att gå emot både direktörer och professorer.
Vid skrivbordet satt han åter och tummade på Maries visitkort. Okay, tänkte han, nu bestämmer du dig. Oavsett beslut så ringer du henne och meddelar din vilja. Kapa av eller fortsätta, något alternativ bjuds inte i övrigt. Han såg sig om i sitt arbetsrum. Fotografierna av Monica och barnen stod där som vanligt. Hans sekreterare hade ställt in en silverbelagd termos med kaffe. Mattan som han vilade sina skor mot var av hög kvalitet och skrivbordet var utfört i vackert ädelträ. Villan var vacker och helrenoverad. Vännerna många och lojala. Han hade verkligen mycket att förlora. Verkligen mycket. Han greppade luren och slog snabbt Maries mobilnummer. Någonstans inom sig hoppades han att hennes svarare skulle gå på.
- Ja, det är Marie, svarade hon.
- Hej, det är Erik.
-Heej, svarade hon glatt.
- Du, jag måste prata med dig, sa han………
2 be continued
Fler noveller av samma författare
Kommentarer
Kul att du driver argumentationen vidare, jake. Vi tycks glida in i en tämligen strikt argumentation att döma av din kritiska hållning. Texten i sig (eller snarare formatet) ger ju inte utrymme för vare sig en mer socioekonomiskt intrikat utmejsling av karaktärerna, lika lite som det ges en möjlighet till någon mer fördjupad beskrivning av deras intra- och interpersonella dynamik o rationaler. Vad som är maktens avnämare kan väl alltid diskuteras; bägge är i någon mening, som du ju också påpekar, delar av ett tämligen elitistiskt skick i samhället såsom varande akademiker och så kallat ”hyfsat välutbildade” människor (om de sedan är välutbildade obegåvningar eller ej kan ju alltid diskuteras…..). I den meningen, är de också individer som förmått att agera konformt utefter rådande värderingar inom deras socioekonomiska och socialpsykologiska sammanhang och även rikligen belönats av ”sitt” samhälle i termer av akademiska grader och, åtminstone när det gäller Erik, får man förmoda, även i termer av ekonomisk gratifikation. En sådan positionering inom den rådande maktstrukturen, vilken förutsätter denna konformitet och identifikation med (av erik och marie) uppfattade normer och värderingar, gör dem i mina ögon till ganska tydliga avnämare av en rådande maktstruktur. En viss inkonsekvens kan ju anas hos Erik som ju ironiskt en passant reflekterar över sin torra akademikerkamrater och deras val av restauranger; kanske har han bara ett diffust, klassmedvetet patos någonstans, vad vet jag! Att posera med termen ”fördomsfull” innan man ger luft åt en rasistisk och en homofobisk s.k rolig historia, visar väl egentligen bara på att man har en kännedom om att de bakomliggande värderingarna inte är rumsrena men det faktum att man ger luft åt dem talar ju ändå för att man omfattar dem i något avseende. I den bemärkelsen finns en relation i deras egenskap av avnämare också gentemot minoriteterna som i det här fallet ju tjänar som orienterande kontraster åt den egna identiteten. Jag saknar lite grann av konkretisering i din argumentation; du för upp den på en överordnad teoretisk nivå som i viss mening bygger en distans till en mer psykologisk tolkning av personerna i fråga. Mats
Självklart så är det texten som är i fokus, inte dig personligen. (Författarens är väl fortfarande död, även om Barthes själv också är död…?) Det är kanske också viktigt att påpeka att det jag säger inte är någon frontalattack på vare sig dig eller din text. Det handlar ju egentligen om en liten detalj. Men eftersom du verkar vara öppen för diskussion: Att ”maktens utvalda minoriteter [utgör] en utmärkt grund för gemensam identifikation hos maktens avnämare vilket naturligtvis kan användas i dynamiken mellan två människor.” Detta är en tom mening i förhållande till min invändning. ”Gemensam identifikation” utifrån vilken disposition? Detta framgår inte i texten eftersom att personerna skulle vara ”maktens avnämare” inte på något sätt argumenteras för eller antyds. Hur då avnämare? Knappast i förhållande till ”negrerna”, eller hur… För mig är förhållandet egentligen (med all önskvärd tydlighet) tvärtom…. Deras position är mer i de högre delarna i den makthierarki som är samhället självt, vilket gör att texten definitivt, vilket du ju påpekar, skapar en plattform som vita heterosexuella kan identifiera sig med, på ett sätt som, på grund av dess egentliga maktdisposition, sätter upp gränser mot all som inte delar plattformen.
Härligt med en reaktion, Jake. Under förutsättningen att mina personer hade utgjort ett alter ego i något avseende hade jag kanske till och med känt mig lite träffad rent personligen; funderade faktiskt mycket innan jag tog med bög- och negerhistorierna. Men som du ju så tydligt illustrerar att du är medveten om, så utgör ju maktens utvalda minoriteter en utmärkt grund för gemensam identifikation hos maktens avnämare vilket naturligtvis kan användas i dynamiken mellan två människor. Tack för din kommentar, jag försöker att någorlunda balansera action med vardag men det är klart; novellen är ett krävande format och man går lätt fel! Mats
En liten lätt fläkt av Nietzsche och kanske till och med Foucault ? Eller bara mindre "bildat" och löst "hobbyfilosoferande" kanske. Spela kanske ingen roll, men det vore ändå intressant att applicera dessa filosofers tankegångar på den diskurs som du själv slår an i den förra delens tal om "negrer" och "bögar". Poserar som oskyltigt genom att ursäkta sig som "fördomsfulla", men är likafullt en del av en bakslug maktdiskurs. Nåväl. I nästa del får det gärna bli lite action, även om det är skönt att läsa någon som kan skriva, där man liksom hinner lära känna karaktärerna lite. Det kan bli så mycket sexigare så.
jag har bara skrivit (och fortsätter del för del att skriva)"liten erotisk novell", de andra är inte mina. Bara för sakens skull. Mats
Kommentera denna novell
Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.
1. Att jag inte betänker karaktärernas psykologi är för att det är för enkelt och framförallt föra att det är inte det som det här handlar om. Det handlar om vilken typ av signaler texten sänder ut som text. Textens egen ”psykologi”. D v s det som du kallar en ”överordnad teoretisk nivå”. Att endast analysera karaktärerna är osofistikerat och gammalmodigt.
2. Jag säger inte att du ska utveckla en ”socioekonomiskt intrikat utmejsling av karaktärerna”. Det har du gripit ur luften. Det jag säger berör inte huruvida karaktärerna borde utvecklas mer överhuvudtaget. Det har inte med det att göra. Jag talar om effekterna av den specifika typ av socioekonomiska sammanhang som redan finns i din text. Om dyu bara skulle plocka bort negerhistorien så skulle det handla mindre om det socioekonomiska vilket skulle vara bättre. D v s att karaktärernas gemensamma plattform i viss mån inte skulle behöva basera sig på att det finns ett ”guilty pleasure” i att samhällets ”offer” är något annat än dom – de ”Andra”.
3. Maktens avnämare finns, som du ju tycks förstå, i massor av steg som en del av en struktur. Makten är inte en elit i samhället. Makten är en struktur i samhället. Därför är naturligtvis dina karaktärer maktens avnämare i den bemärkelsen. Men de har också som en del av strukturen omedvetet lärt in ett förhållande till ”negrerna”, som du sen väljer att presentera som en viktig del av deras känsla av gemenskap – hur mycket de än är ”medvetna” om att det är en ”fördom”. Vilken är historiens poäng, jo att stereotypen ”negrerna är så jävla mycket offer” i samhället innehåller ett slags kittlande humor, som speglar vad karaktärerna inte är – eller som du själv säger: ”orienterande kontraster åt den egna identiteten”. Det är hos ”negrerna” historiens laddning finns, som skärper ihop den gemensamma plattformen för karaktärerna genom att den utgör en speglande ”Andre”. Där humorn och känslan av gemenskap också ligger i att karaktärerna – i egenskap av att ha en mycket högre status i samhället än de så kallade ”negrerna” – känner en gemensam skuld för att det trots allt är kul, vilket, i sig, gör det ännu roligare och ännu mer gemenskapsskapande.