Årtiondets fest
Författare: västerkläpp Datum: 2024-09-03 16:25:42
Läst:
11 301 gånger
Betyg: 2.6 (6 röster) 1 medlem har denna novell som favorit
Krig hörde till vardagen i Claras värld. Bara en av byarna hade inte krigat mot hennes by på århundraden. Freden bevarades av många traditioner. Varje år hölls en stor fest, där man visade upp sina bästa musiker och bjöd varandra på den bästa maten. Alla var festklädda, utom Clara och de andra de kvinnliga krigarna i hennes by, som alltid deltog nakna i festen. Lika nakna som de var när de försvarade sin by.
Som brukligt hade kvinnorna en tofs på fittan för att markera att de inte väntade sig strid. Det här var en fest för att fira freden. Men detta år var Clara slätrakad. Alla visste att det hade en särskild betydelse. Att årets fest skulle bli något speciellt.
Det här året var en månfest. Den hölls vart tionde år och var en tradition som alla såg fram emot, även Clara.
Ingen visste exakt hur traditionen hade uppstått. Festen hade hållits så länge någon kunde minnas. Från början hade syftet varit att skydda freden. Men med åren, när byborna knutit allt tätare band, hade hotet försvunnit. Sedan många år hölls festen för att roa byborna med mat och sång och vart tionde år med en spektakulär uppvisning.
Traditionen påbjöd att en av byns bästa krigare valdes ut genom lottdragning att representera byn. Denna gång hade ödet pekat på Clara. Hon var stolt över att bli utvald och hon förstod vad som förväntades av henne. Hon måste ge byborna en upplevelse som man skulle prata om i ett decennium.
Det kallades månkampen och skulle bli den tre dagar långa festens höjdpunkt.
Första dagen samlades alla på torget. Ledarna och befälen från de båda byarna stod uppställda iklädda sina bästa kläder. Clara var naken. Hon såg den krigare hon skulle kämpa mot. Det var en man i hennes ålder som hon betraktade som sin vän. De hade festat tillsammans många gånger och till och med älskat en natt.
Alla tystnade när Clara och den andra krigaren ställde sig intill sina ledare. Mannen stod rakryggad med sitt svärd framför sig. Alla skulle se att han var en formidabel krigare. Clara höll sitt svärd i sidan. Hon ville att alla skulle se hennes nakna kropp. De runda brösten som signalerade kvinnlighet och den släta fittan som signalerade styrka. Framför allt ville hon att hennes motståndare skulle se henne naken. Hon visste att hennes nakna kropp kunde få den bästa manliga krigaren ur balans.
Sen kom orden som alla väntat på i tio år.
- Jag påkallar en strid med blanka vapen, förklarade byns ledare.
Ledaren för den gästande byn svarade helt enligt protokollet att han antog en strid med blanka vapen.
Alla visste precis vad en kamp med blanka vapen var, men formen krävde att en av krigarna skulle förklara reglerna. Eftersom kampen denna gång hölls i Claras hemby var det hennes uppgift. Hon tog några steg mot byborna som samlats.
- Det är en kamp till slutet. Det finns inga regler annat än att striden pågår till dess att en av oss har dödats.
Sen gick frågan till de båda krigarna. Var de villiga att utkämpa en strid på de villkoren? Krigarnas frivillighet var viktig för att upprätthålla traditionen.
Båda förklarade att de accepterade. Det gick ett sus av spänning genom publiken.
Clara visste hur mycket byborna sett fram emot den här dagen, Alla lockades av det brutalt våldsamma när de skulle få se en krigare dödas. Som krigare hade även Clara hade sett fram emot dagen. När hon blev utvald betraktade hon det som en ära att få representera sin by. Risken att dö var något hon hade accepterat.
Ledaren förklarade att de båda krigarna hade två dagar att förbereda sig. På den tredje dagen skulle kampen äga rum.
Den andra dagen samlades alla på torget igen och ledarna kallade till sig de båda krigarna. Nu hade Clara en sista chans att förbättra sina odds. Enligt traditionen fanns ett möjligt undantag från reglerna om kamp till döden. Det kallades blodsnåd, Om en krigade sårades så svårt att han eller hon inte kunde fortsätta striden kunde ledarna att ge nåd. De flesta ceremoniella strider brukade sluta så.
Eftersom kampen hölls i Claras by sade traditionen att hon skulle få frågan.
Clara tittade på sin motståndare och forne älskare. Hon visste att hennes chanser att överleva skulle öka dramatiskt om hon svarade ja. Hon kände sin motståndare väl och hade ofta tränat mot honom. Hon hade inte kunnat få en svårare motståndare. Mannen var stark men samtidigt smidig och en av mycket få som regelmässigt brukade vinna över henne. I en kamp utan blodsnåd var hennes chanser att överleva morgondagen långt mindre än 50 procent. Med blodsnåd hade hon kanske 75 procents chans att klara sig. Hon kunde mer än dubbla sina chanser att leva med ett enkelt ja. Om hon svarade nej fanns ingen möjlighet att ändra sig.
Clara visste också vad folket förväntade sig. Den gamla traditionen var viktig för dem. De hade inte samlats till fest för att se en krigare skadas, de hade samlats för att se en krigare dö.
Clara mötte sin motståndares blick, såg sedan de förväntansfulla byborna. Hon kunde känna deras upphetsning och deras förväntan, men också oron i deras blickar. Fel beslut kunde förstöra en fest som de sett fram emot i ett decennium. Clara var efter sina många strider en legend i sin by. Hon kunde inte under några omständigheter göra dem besvikna. Oavsett hur högt priset skulle vara för henne. Hon hade fattat sitt beslut.
- Ingen blodsnåd! Ni har kommit för en kamp på liv och död och det ska ni få. Om min motståndare är så bra som jag tror han är, ska ni få se mig dö.
Claras kunde känna upphetsningen stiga. Folket älskade henne för hennes vilja att kämpa till slutet. De älskade henne för hennes vilja att ge dem den uppvisning de förväntade sig.
Under festen hade hon själv varit med och byggt upp spänningen. Kvällen innan hade hon druckit tillsammans med dem, sjungit sånger med dem och dansat med dem. När någon frågat hade hon svarat sanningsenligt. Hon räknade med att dö i kampen. Han var en snabbare och starkare krigare. Men hon var smidigare och hon skulle kämpa.
Alla älskade en underdog, men få trodde att hon hade en chans.
Det fanns strikta regler för de tre dagarnas fest. Erotiken kring kvinnan som skulle dö var ett viktigt inslag i traditionen och Clara spelade villigt med. Männen i hennes by hade länge drömt sexdrömmar om den nakna krigaren med de runda brösten och de stora blygdläpparna. Under den andra kvällens festande såg de på henne med större åtrå än någonsin. Bara några timmar tidigare hade hon stått på torget och fattat ett beslut som skulle kosta henne livet. Hon hade gjort det av en enda anledning. Hennes by förväntade sig en kamp där de fick se en krigare dö. Hon skulle inte dö för att försvara sin by mot ett hot. Hon skulle dö för att folket ville se när hon dog.
Clara visste hur mycket den gamla traditionen betydde för byn. Hon såg inte bara på sin uppgift att dö inför sitt folk. Hon ville att alla av festens dagar skulle bli minnesvärda. I dansen fick männen hålla hennes bröst. Andra fick ta på hennes fitta. När männen kände hur både tre och fyra fingrar enkelt gled in i henne hade de frågat om det var sant som legenden berättade, att hon brukade bli upphetsad inför strid. Clara svarade ja.
- Visa oss, bad männen.
När hon stod naken vid lägerelden behövde hon bara tänka på den kommande kampen för att känna hur fittan blev våtare. Hon återupplevde gamla strider och snart rann hennes safter från blydgläpparna. Clara lade sig ner på en skinnfäll med benen brett isär. Sedan lät hon männen turas om att dricka från hennes slätrakade fitta medan hon fick orgasm efter orgasm.
Clara hade bestämt sig för att bara älska med en man den natten. Men hon skulle inte avvisa någon man som ville komma henne nära. Hon ställde sig på knä framför en man som tagit av sig sina kläder och stod naken inför alla med stenhård kuk.
- Kom låt mig suga dig, sa Clara.
Hon var inte bara en legendarisk krigare, hon var också en passionerad älskarinna. Långsamt svalde hon hans kuk, lekte med den med sin tunga. Ökade takten, lät kuken åka ut och in till dess att han exploderade och fyllde hennes mun med sin sperma.
- Om du slåss lika bra som du suger kommer din motståndare att dö i morgon, sa han.
Clara svalde mannens sperma och tittade på honom och log.
- Jag slåss bra, sa Clara. Jag är en av de bästa. Men det räcker inte. Min motståndare är bäst av oss alla. Han kommer att segra i morgon.
De andra männen såg på henne med åtrå Hon visste precis vad de ville höra för att bli ännu mer upphetsade.
- Han är den bättre krigaren. Det blir han som dödar mig. I morgon kommer jag att dö.
Clara kunde se hur kåt mannen bredvid blev av att höra de orden.
- Kom låt mig suga dig!
Hon började försiktigt igen, tog sedan hela hans kuk i sin mun och svalde den till roten. Lekte med ollonet med sin tunga, tog sedan kuken i sin hand och runkade.
- Tycker du om det?
Du suger som en gudinna, sa han. Som en gudinna som ska dö.
Clara tog hans kuk i munnen igen och började suga intensivt.
- Du suger som en gudinna, upprepade han. Som en gudinna som ska dö.
Clara lät honom komma i sin mun. Även hans sperma svalde hon villigt.
- I morgon ska jag dö, men ikväll lever jag och ikväll ska vi festa.
När de satt kring lägerelden och åt och drack frågade någon varför hon valt bort blodsnåd. Hon visste ju att hennes motståndare var starkare. Utan möjlighet till nåd skulle han med största sannolikhet döda henne. Clara svarade att hon kände sitt folk. I månader hade de pratat om den kommande kampen. Långt innan hon visste att hon skulle vara den utvalda hade hon lärt sig vad hennes by ville ha.
- Ni har väntat i tio år. Jag vet vad ni har väntat på. Det har ni berättat många gånger det senaste året. Ni vill inte bara se en kamp, ni vill se en krigare dö. Det visste jag långt innan ödet ville att jag skulle vara den krigaren. Därför hade jag aldrig ett val. I morgon ska jag kämpa mot en man som är en bättre krigare än jag och som kommer att vinna över mig. Kampen hade kunnat sluta med att jag blivit sårad men ni hade aldrig låtit er nöjas med det. Jag tackade nej till blodsnåd för att ni ska få se honom döda mig.
Ingen protesterade. Alla visste att Clara talade sanning. Kvinnorna beundrade Clara för hennes mod. Männen ville fortsätta dansa med den nakna kvinnan som snart skulle dö.
Men innan Clara gav sig in i dansen igen frågade hon människorna runt elden om hon fattat rätt beslut. Hon ville höra det från dem. En man som hon en gång gått i skolan med bröt tystnaden som följde.
- Ja, du fattade rätt beslut. Festen hålls bara vart tionde år. Vi vill inte vänta ytterligare tio år på att se en krigare dö. Du gjorde rätt. Tack vare det ska vi om några timmar se när en krigare dör.
Han gjorde ingen hemlighet av hur han ville att kampen skulle sluta. Att dö i en månkamp var en stor ära, inte bara för krigaren utan för hela hennes by. Tanken på att kvinnan framför honom snart skulle dö fann han väldigt erotisk.
- Jag vill inte se dig döda din motståndare i morgon. Jag vill se dig dö!
Clara tittade på de andra männen och kvinnorna runt elden. Hon var omgiven av människor hon hade känt hela livet och som hon betraktade som sina vänner. Ingen ville att hon skulle leva. Månfesten var en uråldrig tradition som byarna hade följt i långt över ett århundrade. Samma scener hade utspelat sig för 10, 20, 30, 40 och 50 år sedan. Alla tog för givet att traditionen skulle följas också detta år. Men traditionen krävde sitt offer, det förstod byborna och det förstod Clara.
Festen tillät dem att önska det som annars hade varit otänkbart. Människorna som samlats runt henne visste vad de ville och de visste att de inte skulle ångra sig när Clara var död. Hon bad dem säga det till henne, en efter en.
- I morgon vill jag se när du dör.
Bra, sa Clara eftertänksamt. Då har jag fattat rätt beslut. I morgon ska jag uppfylla er önskan om att se mig dö, men ikväll lever jag och ikväll ska vi dansa.
Clara tog tag i mannen som sagt att hon fattat rätt beslut och lade hans händer på sina bröst.
- Kom dansa med mig.
Han var den förste att säga högt det alla andra tänkte, att han ville att hon skulle dö. Clara beundrade honom för det. Hon tryckte sin nakna kropp mot hans och började dansa långsamt. Säg det till mig!
- I morgon vill jag se när du dör, viskade han i hennes öra.
Clara låtsades att hon inte hörde. Säg det igen, högre!
- I morgon vill jag se när du dör.
Han kysste Clara på munnen och upprepade orden.
- I morgon vill jag se när du dör.
Clara kände hur fittan blev fuktig av hans ord, som när hon förberedde sig för strid. Hon tog hans hand och förde den mot sina blygdläppar. Han kände hur våt hon var.
- Rör min fitta, bad hon och han gjorde som hon sade. Stoppa in dina fingrar. Snart kände hon tre fingrar i sin fitta medan de dansade långsamt tätt intill varandra.
- Jag blir kåt av att höra sig säga det, viskade hon.
- Jag vill inte se dig vinna i morgon. Jag vill se dig dö.
- Kyss mig, bad Clara och mannen kysste henne. Hon kysste honom tillbaka.
- Säg det igen!
- Jag vill inte se dig vinna i morgon. Jag vill se dig dö.
Han kysste Clara och såg henne sedan i ögonen samtidigt som han fortsatte att smeka hennes fitta.
- I morgon vill jag se när du dör.
Mannen lade försiktigt ner Clara på skinnfällen. Han kysste henne samtidigt som han fortsatte att röra henne. Han använde två fingrar på hennes klitoris, medan han fortsatte att viska orden i Claras öra.
- Jag vill inte se dig vinna i morgon. Jag vill se dig dö.
Clara stönade högt. Hon njöt av hans beröring, hetsades av hans ord. Jag vill känna dina fingrar i min fitta, bad hon. Han förde in fyra fingrar i henne.
- Säg det igen!
- I morgon vill jag se när du dör.
- Kyss mig, sa Clara och han kysste henne. Fortsätt röra min fitta. Säg det igen!
- I morgon vill jag se när du dör.
Orden och mannens smekningar fick Clara att explodera i en orgasm.
- Nu vill jag höra dig säga det, sa han med sina fingrar fortfarande begravda i Claras våta fitta.
I morgon ska du få se när jag dör.
Säg det igen!
- I morgon ska du få se när jag dör.
- Igen!
Clara såg på mannen och log
- I morgon ska du få se när jag dör. Visst vill du det?
- Ja, det vill jag, sa han och mötte hennes blick. Jag vill inget hellre.
Clara hade bestämt sig för att älska med mannen som ville se när hon dog. Hon ville känna hans sperma flöda i sin fitta. Inför alla klädde hon av honom och beordrade honom att ligga ner på marken. Långsamt red hon hans hårda kuk till dess att han exploderade djupt inne i hennes fitta.
Med hans kuk fortfarande inne i fittan lade hon sin kropp över mannen och kysste honom intensivt.
- Jag har inte ändrat mig. I morgon vill jag se när du dör, viskade han i Claras öra.
- Jag vet, min älskade sa Clara och log sitt varmaste leende. Jag har heller inte ändrat mig. I morgon ska du få se när jag dör.
Clara hade fattat ett nytt beslut. Fram till detta ögonblick hade hon tänkt att hon hade en liten chans att vinna kampen. Att hon kanske skulle överleva morgondagen. Löftet att dö för sin by hade hon sett också som ett löfte att försöka döda den andra krigaren. Hon hade sett förväntan på henne som att hon måste acceptera den överväldigande sannolikheten att hon skulle dö. Hon trodde att hon kände sin by, men hon hade fel. Nu förstod hon att förväntningarna var större. Hon ställde sig inför alla människor. Hennes nakna kropp glänste av svett från dansen och älskandet.
- Jag vet hur mycket festen betyder för er och jag vet hur mycket det betyder för er att vår by går från festen med ära. Jag förstår nu att ni inte vill se mig vinna. Är det så?
Clara tittade på människorna som samlats runt lägerelden. Männen och kvinnorna, de som alla var Claras vänner, nickade. De var alla uppfyllda av sin förväntan.
- Vi har sett fram emot festen så länge, sa en man som sa att han talade för alla.
Kampen ska bli något vi kan berätta om vid eldarna i ett decennium, men då kan inte en okänd krigare dö. Vi vill se dig dö.
Clara förstod. Kampen handlade om något mer än att stilla folkets längtan att se blod. Berättelserna var viktiga för hennes by. Det var berättelserna vid lägereldarna som höll samman generationerna. De handlade om kärlek eller om en hjälte som dog för sin by. Nu skrevs en ny berättelse och för att den skulle bli färdig måste hon dö.
Clara tystnade en stund, som om hon tänkte efter, fast hon redan fattat sitt beslut.
- Jag hör er önskan och jag ska inte göra besvikna. Här är mitt löfte till er. I morgon ska jag dö i kampen.
Clara lät budskapet sjunka in.
- Men ikväll lever jag ännu och ikväll ska vi fortsätta dansa.
Den tredje dagen var det dags för det alla väntat på. Clara såg fram emot striden, ännu mer efter gårdagens fest. Byborna hade berättat vad de ville ha. Clara var en stolt krigare, fast besluten att ge dem det. Traditionen hade ett pris och den måste få ha ett pris.
Tidigt på morgonen vandrade Clara genom byn. Hon följde den runda hon brukade gå som vakt, då hennes uppgift hade varit att hålla folket säkra. De flesta sov fortfarande, men hon mötte en och annan bybo som tittade på den nakna kvinnan med förväntan. Ingen sa något. Clara fortsatte tills hon stod framför mannen hon älskat med kvällen innan. Han gick fram till henne och lade ena handen på hennes bröst. Han kysste henne försiktigt på munnen. Clara lade sina armar om hans hals och kysste tillbaka. Han besvarade kyssen passionerat, fortfarande med en hand på hennes bröst.
- Jag tror jag blivit hopplöst förälskad i dig, sa han.
- Och jag i dig, sa Clara.
Det var som han inte kunde få nog av att hålla Clara. Han förde sina händer mot hennes höfter, rörde försiktigt vid hennes bröst. Sen kysste han henne. Clara såg på mannen som väckt en låga inom henne. Hon behövde inte säga något. Han visste vad hon tänkte.
- Jag har fortfarande inte ändrat mig, viskade han i hennes öra. Idag vill jag se när du dör.
- Jag vet, min älskade sa Clara och log sitt mest kärleksfulla leende. Jag har inte heller ändrat mig. Idag ska du få se när jag dör.
Clara kysste mannen igen och sa att det var dags att gå. Hon hade mycket att förbereda.
Clara slipade sitt svärd och rakade sig noga. Hon ville att fittan skulle vara slät och glänsa. Om några timmar skulle hon dö. Hon skulle inte dö för att skydda sitt folk, utan för att hennes folk ville se när hon dog. Just därför ville hon dö vacker och åtråvärd. Efter att ha funderat en stund valde hon bort bältet även om hon då också valde bort den kniv som hon skulle slåss med om hon tappade sitt svärd. Clara visste att männen ville se henne så, helt naken och sårbar.
När solen stod som högst samlades folket på torget och deras ledare påkallade tystnad. Nu skulle månkampen äga rum. Clara och hennes motståndare intog sina platser. Krigarna visste att inom en timme skulle en av dem vara död. Clara hade hon accepterat att det skulle vara hon. Kvällen innan hade hon gett ett löfte om att skänka sin by ära, ett löfte hon inte kunde svika.
När Clara stod på torget naken inför alla kände hon att spänningen var så massiv att man nästan kunde ta på den. Hon tittade på männen som kvällen innan hade smekt hennes bröst, männen som slickat hennes fitta och männen vars sperma hon villigt hade svalt. Då hade de velat ligga med henne. Nu var de upphetsade över att de skulle få se henne dö.
Eftersom Clara hade valt en kamp som bara kunde sluta i att en av dem dog hade ledaren en sista fråga innan striden kunde börja.
-Hals, hjärta, buk?
Om en krigare var svårt sårad skulle segraren döda sin motståndare med ett hugg mot halsen, hjärtat eller buken.Vanligen var det ledaren som avgjorde, men traditionen sa att i månkampen skulle krigarna själva få bestämma hur de ville dö. Claras motståndare svarade att han ville ha ett svärd i hjärtat.
Clara tänkte efter. Hon borde också välja hjärta, det innebar en snabb död, men hon visste vad publiken ville ha. Hon mötte blicken hos mannen som hon älskat med, som hon nu var förälskad i och som hon visste var förälskad i henne. Clara kunde se hans upphetsning stiga inför hennes beslut. Det var tydligt att han inte bara ville se henne dö, han ville att hennes död skulle vara utdragen. Hon ville inte göra honom besviken.
- Jag väljer att dödas med ett svärdstick i buken!
Det gick ett nytt sus genom publiken. Ledaren tittade på henne.
- Väljer du den död som är mest smärtsam?
Clara tittade på sin ledare och sen på sitt folk. Hon kände deras förväntan. De ville inte bara att hon skulle dö framför dem, för en berättelse som skulle leva i ett decennium krävdes att hon dog en plågsam död. Clara såg upphetsningen i männens ögon och hon visste att hon fattat rätt beslut igen.
- Ni har inte kommit för att se mig dö snabbt. Ni har kommit för att se mig dö långsamt.
Ledaren förklarade att kampen snart skulle börja. Segraren skulle sitta som hedersgäst på den avslutande festen. Förlorarens kropp skulle som traditionen påbjöd brännas på bål samma kväll. Clara visste att det var hennes döda kropp som skulle brinna om bara några timmar. Frågan var bara om hon skulle dö snabbt efter ett hugg mot hjärtat eller ligga sårad på marken och dö långsamt efter att hennes motståndare stuckit sitt svärd i hennes buk.
Ledaren beordrade de båda krigarna att inta sina positioner. Någon nåd fanns inte. Det hade Clara själv valt bort.
Hon var alltid upphetsad inför en strid. Att hon nu stod inför en motståndare som också var hennes vän och en gång älskare gjorde henne mer upphetsad än någonsin. Clara visste att det faktum att de en gång älskat inte betydde något för honom nu. Nu gjorde han sig redo att döda sin älskarinna.
Clara kände blodet flöda till de svällande blygdläpparna. Hon förde snabbt handen mot fittan och drog fram blygdläpparna så mycket hon kunde. Strax glänste fittan av safterna som rann till. Claras hjärna var fokuserad på striden, men hennes kropp var kåt.
Ledaren frågade krigarna om de var redo. Båda svarade ja, Spänningen steg ytterligare. Clara såg sitt folk. Hon mötte deras förväntansfulla blickar. Kvällen innan hade hon lovat dem att de skulle få se henne dö. Nu var det dags. Nu skulle de äntligen få se henne dö.
Tanken på att hon om bara några skulle minuter dödas av sin forne älskare gjorde henne kåtare än någonsin. Hennes fitta var genomvåt och det rann safter från blydgläpparna när hon hörde signalen.
Striden hade börjat.
Fler noveller av samma författare
| Titel | Kategori | Betyg | Datum |
|---|---|---|---|
| Årtiondets fest | Fetish | 2.6 | 3/9-24 |
