Bibliotekarierna, del 2
Författare: ember Datum: 2024-07-16 15:32:36
E-post: alarik@tutamail.com
Läst:
8 685 gånger
Betyg: 2.3 (4 röster)
Vi ska nu stifta närmare bekantskap med några av Annas kollegor på biblioteket.
Helena
Det var en regnig onsdagskväll när biblioteket vid Stora Torget började tömmas på besökare. Stadens invånare verkade mer intresserade av att kura ihop sig hemma med en kopp te än att bläddra bland dammiga böcker. Helena strök över den lena ytan av en bokhylla och pustade ut. Det hade varit en lång dag. Helena var 39 år och trots att hon bara hade arbetat på biblioteket i knappt ett halvår insåg hon att det hade förändrats från en traditionell boklånplats till ett modernt informationscenter. Hon älskade sitt jobb och tyckte om att hjälpa besökare att hitta rätt bok, men hon hade också märkt att besökarnas behov och önskemål blev alltmer ovanliga.
När hon var på väg att stänga ner datorn för kvällen, hörde hon dörren öppnas. En lång man med en sliten trenchcoat steg in. Hans ansikte var delvis skymt av en bredbrättad hatt, och hans steg ekade genom den tysta lokalen. Helena kände en rysning längs ryggraden men borstade snabbt bort den obehagliga känslan. Hon var professionell och redo att hjälpa alla som kom genom dörren.
"Kan jag hjälpa dig med något?" frågade hon med sin vänligaste röst.
Mannen tog av sig hatten och visade ett par isblå ögon som stirrade intensivt på henne.
"Ja," svarade han långsamt. "Jag undrar om ni kan hjälpa mig att uppfylla ett speciellt behov."
Helena nickade, redo att leta fram vilken bok eller artikel han än sökte.
"Självklart. Vad letar du efter?"
Han böjde sig fram och sänkte rösten. "Jag vill se en naken kvinna."
Helena kände hjärtat hoppa till. Hon var inte säker på om hon hört rätt.
"Ursäkta, vad sa du?"
Mannen log kallt.
"Jag sa, jag vill se en naken kvinna. Och jag har hört att ni på det här biblioteket uppfyller alla kunders behov, oavsett vad de är."
Helena kände en blandning av förvåning och obehag. Hade hon missat något? Hon tog ett djupt andetag och tänkte tillbaka på sitt senaste möte med bibliotekets styrelse. De hade pratat mycket om att vara flexibla och anpassningsbara för att möta besökarnas krav, men detta var bortom vad hon kunde föreställa sig. Trots det bestämde hon sig för att undersöka saken närmare. Hon ledde mannen till sitt kontor och bad honom vänta medan hon letade upp bibliotekets interna regelverk. Efter några minuters bläddrande hittade hon en undangömd paragraf som beskrev bibliotekets skyldigheter att möta besökarnas "specifika och personliga behov". Men inget specificerades om gränserna för dessa behov. Helena kände en klump i magen. Hon hade alltid sett sitt arbete som en kallelse att sprida kunskap och förståelse, men detta kändes som något helt annat. Ändå, ju mer hon tänkte på det, desto mer insåg hon att hon var fast i en situation utan tydliga riktlinjer.
Hon gick tillbaka till mannen, som satt tålmodigt i stolen.
"Jag måste fråga, varför kommer du till biblioteket med ett sådant önskemål?" frågade hon försiktigt.
Han ryckte på axlarna.
"Jag har hört att ni är bäst på kundservice och att ni gör allt för att uppfylla besökarnas önskemål."
Helena svalde hårt och tänkte på bibliotekets rykte.
"Okej," sa hon till slut. "Jag ska göra mitt bästa."
Med en känsla av overklighet ledde hon mannen till ett avskilt rum längst bak i biblioteket. Rummet var vanligtvis reserverat för arkivering, men nu skulle det tjäna ett nytt syfte. Hon ställde sig framför mannen och började långsamt knäppa upp sin blus, blicken stadig trots den inre stormen.
Mannen satt tyst och observerade henne, utan att röra en min. När Helena hade klätt av sig naken stod hon där, blottad och sårbar, men också med en känsla av professionell plikt. Mannen nickade tyst, som om han bekräftade något för sig själv.
"Du gjorde rätt val," sa han och reste sig. "Jag kommer att rekommendera ert bibliotek till alla jag känner."
Helena kände en våg av lättnad när mannen lämnade rummet. Hon klädde snabbt på sig igen och kände hur rodnaden spred sig över ansiktet. När hon låste dörren för kvällen visste hon att bibliotekets uppgift att uppfylla kundernas behov hade tagit en ny och oväntad vändning.
Nästa gång hon fick uppleva en liknande situation var en gråmulen torsdag eftermiddag när biblioteket på Stora Torget låg tyst och stilla. De flesta besökare hade gått hem, och Helena satt bakom disken och sorterade återlämnade böcker. Hon gillade de lugna stunderna, när hon kunde fokusera på att få allt på sin plats.
En ung tjej i artonårsåldern steg in genom dörren. Helena lade märke till henne omedelbart. Hon såg nervös ut, med en ryggsäck slängd över ena axeln och blicken flackande runt i lokalen. Helena log och vinkade henne fram till disken.
"Hej! Hur kan jag hjälpa dig idag?" frågade Helena med sin vänligaste röst.
Den unga tjejen tvekade ett ögonblick, sedan steg hon närmare och sänkte rösten.
"Hej... jag har hört att ni på det här biblioteket uppfyller alla besökares önskemål, oavsett vad de är."
Helena kände en bekant klump i magen men höll sitt ansikte lugnt.
"Ja, det stämmer. Vad behöver du hjälp med?"
Den unga tjejen tittade ner på sina händer och tog ett djupt andetag.
"Jag vet inte riktigt hur jag ska säga det här, men... jag vill se en naken kvinna. Och jag undrar om du kan hjälpa mig med det."
Helena kände hjärtat hoppa till. Hon hade trott att incidenten med mannen i trenchcoat var ett undantag, men nu stod hon inför samma absurda begäran igen. Hon mindes styrelsens ord om att uppfylla kundernas behov och kände en tyngd på sina axlar.
"Okej," sa Helena försiktigt. "Det stämmer att vi har en policy att möta alla besökares behov. Följ med mig."
Den unga tjejen följde efter Helena genom bibliotekets korridorer till det lilla avskilda rummet längst bak i byggnaden. Helena hade förberett sig mentalt på denna möjlighet sedan förra gången, men det gjorde det inte lättare. Hon ställde sig mitt i rummet och såg på den unga tjejen.
"Är du säker på att det här är vad du vill?" frågade Helena mjukt.
Den unga tjejen nickade, fortfarande nervös men beslutsam.
"Ja, jag är säker."
Helena tog ett djupt andetag och började långsamt knäppa upp sin blus. Hon kände varje knapp som ett slag mot sin självkänsla men tvingade sig själv att hålla blicken stadig. När hon hade klätt av sig naken stod hon där, blottad och sårbar, men med en känsla av professionell plikt. Den unga tjejen stirrade, fascinerad och samtidigt osäker.
"Tack," viskade hon till slut. "Du är väldigt modig."
Helena kände en märklig blandning av skam och stolthet.
"Jag hoppas det hjälper dig," sa hon, medan hon snabbt klädde på sig igen.
När den unga tjejen lämnade biblioteket, såg Helena efter henne med en tung känsla i bröstet. Hon visste att bibliotekets uppgift att uppfylla kundernas behov hade blivit något hon aldrig kunnat föreställa sig. Men samtidigt kände hon att hon hade gjort sitt jobb, även om det innebar att ge en del av sig själv som hon aldrig trott skulle behövas.
Emma
Biblioteket vid Stora Torget var känt för sitt enorma utbud av böcker och den mystiska atmosfären som omfamnade byggnaden. Men mest av allt var det känt för sina bibliotekarier, som hade ett rykte om sig att uppfylla varje kunds önskan, hur märklig den än må vara. Emma var en av dessa bibliotekarier. Hon var 30 år med långt, mörkt hår och djupa, gröna ögon. Hon hade alltid älskat böcker och fann en särskild tillfredsställelse i att hjälpa andra hitta det de sökte, vare sig det var en sällsynt bok, en bortglömd fakta eller ett svar på en personlig fråga.
En kväll, när skymningen sänkte sig över staden och bibliotekets sista besökare just lämnat, klev en man in genom de tunga ekdörrarna. Han var lång, klädd i en mörk kappa, och hans ansikte var skuggat av en bred hatt.
"God kväll", hälsade Emma, med sin vanliga varma röst. "Kan jag hjälpa er med något speciellt?"
Mannen stod tyst ett ögonblick innan han svarade.
"Ja, jag har en mycket speciell begäran."
Emma log uppmuntrande och nickade.
"Det är därför jag är här. Berätta vad du behöver."
Mannen såg sig omkring i det tomma biblioteket, innan han lutade sig fram och viskade,
"Jag vill se en naken kvinna."
För ett ögonblick stannade tiden. Emma kände en kall kår längs ryggraden men behöll sitt lugn. Hon hade blivit varnad för att sådana önskemål kunde komma och att hennes roll som bibliotekarie var att uppfylla varje önskan, hur obekväm den än må vara.
"Är ni säker på att det är vad ni önskar?" frågade hon med stadig röst.
Mannen nickade tyst.
Emma tog ett djupt andetag och släppte ner håret från sin strama knut. Hennes händer darrade lätt medan hon började knäppa upp sin blus. Hon kände en blandning av skam och pliktkänsla, men hon fortsatte, precis som hon blivit instruerad.
När hon stod där, naken och helt blottad inför mannen, såg hon honom i ögonen. Det fanns inget åtråfullt i hans blick, bara en djup sorg. Han suckade tungt och vände sig om, lämnade biblioteket utan ett ord. Dörrarna slog igen bakom honom och lämnade Emma ensam och förvirrad.
Hon klädde på sig igen och satte sig vid skrivbordet. Denna upplevelse skulle etsa sig fast i hennes minne. Varje bibliotekarie hade sina historier, men ingen som denna. Hon förstod inte mannens motiv, men hon visste att hon gjort sitt jobb, oavsett hur märkligt det må vara.
När natten föll och hon låste biblioteket för kvällen, kunde hon inte låta bli att undra över vem mannen var och varför han hade bett om en sådan sak. Men en sak var säker. I biblioteket vid Stora Torget skulle varje önskan, hur udda den än må vara, alltid bli uppfylld.
Biblioteket var inte bara en plats för böcker, utan en central del av samhället. Det var en plats där människor samlades för att läsa, lära och dela sina historier. Men det fanns också en hemlighet med biblioteket som få visste om. Men nu skulle Emma snart bli medveten om att det fanns något mer med biblioteket än vad som syntes vid första anblicken. En sen kväll, när hon var på väg att stänga, kom den äldre bibliotekarien Margareta fram till henne. Hon hade rollen som en slags mentor, och såg till att de andra bibliotekarierna skötte sina uppgifter som de skulle.
"Emma, det finns något som vi behöver prata om," sa Margareta tyst.
Emma log vänligt.
"Självklart, vad kan jag göra för dig?"
Margareta såg sig omkring och sänkte rösten ytterligare.
"Det finns ett särskilt rum i biblioteket, ett rum som bara vissa bibliotekarier känner till. Följ med mig dit."
Förvånad men nyfiken, följde Emma Margareta till en dörr längst bak i biblioteket. Bakom dörren fanns en trappa som ledde ner till en källare. Där nere fanns ett rum fyllt med gamla böcker, men det var inte böckerna som fångade Emmas uppmärksamhet. Det var den varma, inbjudande atmosfären och de mjuka möblerna som gav rummet en intim känsla.
"Vad är det här för rum?" frågade Emma nyfiket.
Margareta log hemlighetsfullt.
"Det här är ett rum där bibliotekarierna tillgodoser alla besökares behov, även de mest privata."
Emma rodnade när hon förstod vad Margareta menade.
"Men... jag kan inte..."
Margareta lade en hand på Emmas axel.
"Det är en regel som alla bibliotekarier måste följa, Emma. Ibland, när en besökare har ett särskilt behov, då hjälper vi dem på detta sätt. Det är ett åtagande som ingår i jobbet som bibliotekarie."
Emma var tveksam, men Margaretas vänliga leende lugnade henne. Hon visste att hon inte hade något val, och att hon måste följa reglerna. Hon kände även en nyfikenhet inom sig, på denna hemliga aspekt av biblioteket.
Tiden gick, och Emma upptäckte att flera av hennes kollegor kände till rummet och dess syfte. De pratade inte öppet om det, men Emma började förstå att det handlade om en plats där människor kunde känna sig helt fria och trygga. Hon lärde sig att lyssna på besökarna behov, både de uttalade och de outtalade.
En kväll, när biblioteket nästan var tomt och tystnaden endast bröts av det dova surrandet från lysrören, klev en man som sökte efter mer än bara böcker in genom de stora dörrarna. Han var i trettioårsåldern, med trötta ögon och ett kroppsspråk som utstrålade både osäkerhet och en djup, undertryckt längtan. Emma märkte honom genast, och hennes hjärta slog ett extra slag när deras blickar möttes.
Mannen gick fram till disken där Emma stod och frågade med en svag, trevande röst:
"Ursäkta, jag letar efter något... speciellt. Kan du hjälpa mig?"
Emma såg in i hans ögon och förstod att han inte talade om en bok. Hon nickade tyst och gick runt disken, ledde honom försiktigt till det hemliga rummet längst bak i biblioteket. När de kom fram till dörren, öppnade hon den och lät mannen stiga in före henne. Rummet var mjukt upplyst, fyllt med kuddar och bekväma möbler, en plats som utstrålade värme och trygghet.
"Vad heter du?" frågade Emma mjukt när de båda hade satt sig ner.
"Mikael," svarade mannen, hans röst skälvande av nervositet.
"Mikael," upprepade Emma med en lugnande ton. "Du är trygg här. Berätta vad du behöver."
Mikael tvekade, men efter en stunds tystnad började han tala.
"Jag... har känt mig så ensam. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag behöver närhet, någon som bryr sig, ens för en liten stund."
Emma nickade förstående. Hon reste sig upp och gick fram till Mikael, strök hans kind med en mjuk hand.
"Du är inte ensam, Mikael. Jag finns här för dig."
Hon lutade sig framåt och kysste honom varsamt på läpparna. Mikael besvarade kyssen försiktigt, nästan blygt, men efterhand blev deras kyssar mer intensiva. Emma kände hans händer darra när de smekte hennes rygg, och hon visste att han behövde mer än bara fysisk beröring – han behövde känna sig sedd och älskad, om så bara för en kort stund.
De klädde av sig långsamt, utforskade varandras kroppar med försiktiga händer och ömma kyssar. Emma ledde Mikael till en mjuk madrass i rummet, där de lade sig ner tillsammans. Och där, i bibliotekets hjärta, fann de båda en plats av förståelse och samhörighet, där alla behov kunde tillgodoses på ett respektfullt och ömsesidigt sätt. De rörde sig i takt, deras andetag synkroniserade, och för en stund förlorade de sig i varandras närhet. Det var en stund av ömsesidig förståelse och medkänsla, där ord var överflödiga. Emma insåg att biblioteket var mer än bara en samling böcker; det var en plats där människor kunde finna allt de sökte, även om det var något så djupt personligt som en känsla av närhet och samhörighet.
Efteråt låg de kvar i varandras armar, tysta och stilla. Mikael höll om Emma som om han aldrig ville släppa taget, och Emma viskade lugnande ord i hans öra. Hon visste att detta ögonblick, denna känsla av närhet, skulle ge honom styrka att möta sin ensamhet.
När det var dags för Mikael att gå, hjälpte Emma honom att klä på sig. Hon följde honom till dörren och gav honom en sista öm kyss.
"Kom tillbaka när du behöver," sa hon mjukt. "Jag finns här för dig."
Mikael log för första gången den kvällen, ett tacksamt och varmt leende.
"Tack, Emma. Du har ingen aning om hur mycket det här betyder för mig."
Emma såg honom gå ut genom dörrarna och kände en djup tillfredsställelse. Hon visste att hon hade hjälpt Mikael på ett sätt som få andra kunde. Biblioteket var inte bara en plats för böcker, utan också en plats för mänsklig samhörighet och förståelse. Och Emma var en bibliotekarie som verkligen tillgodosåg alla sina besökares behov.
När Anna, nyfiken men också något osäker, väljer att prata med sina kollegor om det speciella kravet på bibliotekarier att även tillgodose besökarnas sexuella behov, möter hon en blandad reaktion.
Margareta, den äldre bibliotekarien med många års erfarenhet, ser eftertänksamt på Anna över bokhyllorna. "Det är en del av vår roll här, Anna," säger hon lugnt. "Vi är inte bara förvarare av böcker utan också av människors behov. Om det kan ge någon tröst eller stöd till dem, så ser jag det som en del av att tjäna samhället."
Helena, en 39-årig bibliotekarie som också är ganska ny liksom Anna, rycker lite på axlarna. "Jag vet inte riktigt vad jag tycker än," erkänner hon. "Det känns konstigt att blanda samman vårt arbete med något så privat. Men å andra sidan, om det hjälper någon i nöd så... jag vet inte."
Emma, en 30-årig och lite mer reserverad bibliotekarie, tar ett djup andetag innan hon svarar. "Det är en del av bibliotekets historia och tradition här," förklarar hon. "Vi har alltid varit en plats för kunskap, men också för människor att finna tröst och gemenskap. Så länge det görs respektfullt och diskret, så ser jag ingen större anledning till oro."
Malin, en 42-årig kvinna som tillhör de mer seniora bibliotekarierna, ler lite för sig själv. "Jag minns när jag var ny som du, Anna," säger hon med en mild röst. "Det tar tid att förstå alla aspekter av vårt arbete här. Det viktigaste är att du lyssnar på besökarnas behov uppfyller dem med respekt och omtanke om varje besökare."
Malin hade börjat på biblioteket som ung och ambitiös, fylld av entusiasm och en passion för böcker. Men med åren hade hon lärt sig att vara pragmatisk och att hantera de utmaningar som följde med yrket.
Eva, en 50-årig kvinna. Trots att hon har jobbat länge som bibliotekarie, har hon varken vant sig vid kravet på att behöva klä av sig eller tillgodose besökarnas sexuella behov. Hon följer reglerna och gör det som ingår i bibliotekariernas åtaganden, men hon tycker inte om det.
Genom dessa samtal med sina kollegor fick Anna en bredare förståelse för bibliotekets unika roll i samhället, där inte bara böcker men även mänsklig närvaro och stöd är en del av det som erbjuds.
Men det var nu en sak som slog henne, och hon kände att hon måste få svar. Hon vände sig därför till sin mentor Margareta, och frågade:
”Margareta, eftersom vi måste ha sex med de besökare som frågar efter det. Betyder… betyder det att vi bibliotekarier är prostituerade?”
Margareta såg allvarligt på Anna, och svarade sedan med lugn röst.
”Nej, det innebär inte att vi är prostituerade. Vi har inte sex för att tjäna pengar, utan det är något som ingår i jobbet för en bibliotekarie. Vi får ju inte heller något extra betalt när vi har sex med våra besökare, och det är något som alla bibliotekarier måste göra som en del av jobbet. Man är inte prostituerad för att man utför det som ingår i sitt jobb, så bibliotekarier är inte prostituerade.
Fler noveller av samma författare
| Titel | Kategori | Betyg | Datum |
|---|---|---|---|
| Bibliotekarierna, del 2 | Bdsm | 2.3 | 16/7-24 |
| Bibliotekarierna, del 1 | Bdsm | 2.0 | 16/7-24 |
