Piskan
Nina stod på knä utanför dörren och väntade. Tack och lov var det mörkt, och den tjocka cypresshäcken dolde henne så att hennes skam inte kunde ses från gatan. Dessutom var det kallt och rått höstväder. Vinden slet i trädkronorna, och om någon passerade förbi utanför skulle de nog inte stanna vid metallgrinden och försöka titta in i trädgården. Hon var nog säker från att bli sedd, men den psykologiska effekten av att tvingas knäböja i gruset, vänta på att hennes Mistress skulle öppna dörren, var ändå förkrossande. Hon huttrade av kyla, klädd endast i sin skinnjacka, kängor och tunna läderkjol, och snyftade av förödmjukelse, rädsla och ånger. Hennes läppar var blå under det klarröda läppstiftet. Hennes ansikte var blekt. Hennes bröstvårtor var stenhårda och hennes knän värkte mot gruset.
"Snälla Mistress", gnydde hon. "Snälla, öppna."
Ur ögonvrån hade hon sett gardinen i det höga fönstret röra sig. Vis av erfarenhet tittade hon inte upp, men hon visste att Mistress hade sett henne, att hon kontrollerade att slavinnan Nina anlände på utsatt tid, och böjde knä enligt instruktioner. Efter en halvtimme öppnades äntligen dörren. Nina tittade ändå inte upp. Hon slutade gny, bet sig i läppen, stålsatte sig. Jag ska vara lydig, tänkte hon för sig själv. Jag ska vara den perfekta slavinnan, och ta mitt straff med värdighet. Då kommer Mistress förlåta mig. Kanske.
"Kom in", säger en kvinnoröst, vacker, behärskad och lika kall som novembervinden. Nina vet bättre än att resa sig upp. Fortfarande på knä, med armarna bakom ryggen, ryggen rak och blicken i gruset, kryper hon ett steg i taget fram till trappan, och sedan mödosamt uppför de två trappstegen och tröskeln. Hela kroppen är kall. Smärtan i hennes knän har domnat.
Dörren stängs bakom henne. Mistress bär en tunn blå klänning, bara fötter i ett par lätta bruna sandaler. Hon får inte bli kall. Nina känner hur hennes hud rodnar när hon plötsligt omges av värmen i hallen. Hon vet att Mistress är bländande vacker, blond, blåögd, med ett runt änglalikt ansikte. Hon är rädd att detta ansikte fortfarande är märkt av besvikelsen över Ninas olydnad, över att slavinnan inte levat upp till Mistress högt ställda krav.
"Följ mig."
Nina kryper efter Mistress perfekta fötter in i vardagsrummet, som ikväll är ett bestraffningsrum. Det ligger en kudde på golvet, en enkel grå kudde från soffan. Nina snyftar till av skräck igen, för hon vet vad det betyder.
Mistress reaktion är ett ljud som ligger någonstans mellan fnysning och skratt.
"Du är inte så dum som du ser ut, hora. Du vet vad som gäller. Lägg dig över kudden med rumpan i vädret!"
Ansiktet mot golvet, kudden under höfterna, armarna över huvudet. Nina kan sina positioner. Hennes ansikte är nu rödflammigt, både av skam och av hudens naturliga reaktion på kontrasten mellan kyla och värme. Hon hör hur Mistress går runt i rummet, i en cirkel runt henne, och hur hon sedan tar något från bordet. Piskan.
Piskan är en lång, hårt flätad, oxpiska i brunt läder. Den slutar i en vass lädersnärt, som gör ett otäckt smällande ljud, och får Nina att rycka till och tjuta av smärta när den träffar henne. Mistress låter den via genom luften ovanför henne, och smälla som knallen av ett pistolskott. Ljudet får Nina att börja gråta. Tyst, sammanbiten, skräckfylld gråt.
"Först ska du få 20 rapp", säger Mistress med skoningslöst lugn i rösten. "Sedan är jag beredd att lyssna på din ursäkt."
Nina känner hennes varma hand på sina skinkor när Mistress drar upp hennes läderkjol till midjan, blottar hennes kalla, nakna rumpa. Kall hud gör smärtan ännu värre, vet hon av erfarenhet, huden har ingen chans att vänja sig. Mistress tar några steg tillbaka och svingar piskan genom luften.
Ett. Två. Tre.
Du skriver bra och fångar den undergivnes roll perfekt. Fortsätt gärna berätta hur bestraffningen ger njutning, eller …