Nattsällskapet (4)
Nattsällskapet (4)
Av Dan-Mari
ETT SPEL OM MAKT OCH UNDERKASTELSE
Konstnären och hans agent har anlänt till Stockholm för att planera för utställningen på Klaras galleri. Det visar sig bli en ganska jobbig process eftersom förhandlingarna om procentandelar med hans agent inte går så bra, dessutom ändrar Konstnären temat och kommer med nya idéer till teman för utställningen. Särskilt gäller det vernissagen.
Han säger att han ha något som bara kan upplevas där och då. Någon typ av performance vid öppnandet, någonting som det kommer att skrivas om. Han är en beundrare av Maria Abramovic och Carolee Schneemann som använder sina egna kroppar för rituella upplevelser och funderar på att göra något liknande.
Diskussionen med Konstnären drar ut på tiden och Klara behöver gå på toa. Då minns hon sitt sms, att hon aldrig får stänga dörren. Först avser hon att strunta i denna förhållningsorder, men tänker sedan att det ger en speciell spänning och låter dörren stå på glänt medan hon kissar.
För att öka spänningen låter hon föra ner trosor och jeans ända till golvet och särar sedan på benen. Medan hon kissar masserar hon sina blygdläppar och föreställer sig att en man plötsligt öppnar dörren. Han kommer att rycka tag i henne och tvinga henne att suga av honom varpå han kommer att köra in sin hårda kuk både i henne.
Det är så långt hon kommit i sin fantasi då hon får sin orgasm. Men ingen kommer och hon torkar sig, drar upp trosor och byxor och återvänder. Då minns hon plötsligt den inbokade tiden på tatueringsfirman. Det blir bråttom och hon ringer på en taxi.
Med andan i halsen öppnar hon dörren som det står Custom Tattoo på. Ett pling hörs som anger att en ny kund anlänt. Hon går ner ett par trappsteg. Lokalen ligger lägre än gatunivån. I ett angränsande rum hör hon ett symaskinsliknande ljud och förstår att det är en behandling som pågår.
Hon är inte helt oerfaren av tatueringar, ett litet hjärta på hennes överarm vittnar om det. Ett draperi skiljer rummen åt. Snart dyker ett bekant ansikte upp. Det är Liz, kvinnan från klubben, klädd i svart. Svart jumper, svarta läderbyxor och kängor med nitar här och var.
– Hej, slå dig ner.
Liz visar på en sittmöbel. Klara hänger av sig kappan och sätter sig, ganska skärrad av vad som väntar.
– Jag fick ett sms att jag skulle komma hit.
– Ja. Theo, din mästare, har bestämt att du ska tatuera in hans tecken. Och gärna bdsm-symbolen också. Han menar att det kommer alltid att vara bra information för de som är likasinnade.
– Jag vet inte… hur ser symbolerna ut?
– Theos tecken, får du se när det sitter där. Bdsm-symbolen är den här.
Hon visar ett papper med symbol som föreställer ett hjul eller en ring med tre böjda ekrar och tre prickar. Klara tycker det ut som tre kroppar som simmar runt. Liz drar ner sina byxor och trosor och visar att hon har tatuerat en sådan symbol på sitt venusberg.
– Du kan också ha den på armarna eller, som jag, på bröstet. Där har jag den också, min publika symbol.
Klara känner sig tveksam. Hon vet att hon gärna vill vara i det där, att vara submissiv, men därifrån att gå runt och skylta med det överallt…
I detsamma kommer tatueraren ut. Han hälsar och undrar, vänd till Liz, om de har kommit fram till något. Han är mörk med svart mustasch, lite lönnfet med tatueringar överallt. Liz ber honom vänta och att de kommer snart. Därmed försvinner han igen bakom draperiet.
Liz drar upp sin svarta jumper och visar sin bdsm-tatuering på bröstet. Klara måste erkänna för sig själv att hon känner ett slags sug, att med ett tecken berätta – att visa vad hon vill och vem hon är; för dem som vet och till dem som också vet vad de ska göra med henne. Den tanken gör henne, inte så lite, pilsk.
– Tills du vet hur du vill ha det kan du ju alltid ha ett band med en ring om halsen, det är egentligen en ännu tydligare signal.
– Masters märke, var ska det sitta? Klara tänker att det är väl helt i sin ordning och mästarens privilegium att bestämma över var det ska sitta men är ändå nyfiken.
– Jag visar dig senare. Kom vi går in.
Inne i studion håller en blond pojke i övre tonåren på att rengöra och desinficera instrument, troligen en praktikant, tänker Klara. Rummet är inte stort. På de grå väggarna är det fullt av upptejpade tatueringsskisser. Möbleringen domineras av en läderklädd bänk med huvudkudde. Tatueraren ser inte upp när de kommer, han verkar ställa tillbaka små färgflaskor på en lång hylla och ger dem inte så mycket som en blick.
– Har hon bestämt sig?
– Vi tar endast det här märket, svarar Liz och räcker honom ett papper.
– Var någonstans?
– Jag visar dig sedan.
– Be henne att klä av sig, där det ska vara, uppmanar han med sin sömniga röst medan han fortsätter med sorteringen.
Klara ser sig om. Det finns ingen skärm eller annan avskildhet att klä av sig bakom. Men det visar sig, att det behöver hon inte göra själv, Liz tar beredvilligt tag i Klaras byxlinning, hakar av översta knappen, drar ner gylfen och kränger av henne byxorna.
Klara är klädd som hon brukar vara till vardags: en jumper, för dagen grön, och halvslitna jeans, gympaskor och korta vita sockor. Vita trosor men ingen behå. Om Klara hade räknat med att det skulle stanna vid byxorna så hade hon fel. Med en strykning längs Klaras höfter, hjälper Liz henne, att även få av trosorna.
När Klara befriats ifrån sina trosor och byxor känner hon att hon förläget rodnar. Att stå där, endast klädd i jumper och sockor känns jobbigt. Nakenheten känns på något sätt pinsammare än om hon hade varit helt naken. Praktikanten kastar blygt sina blickar på henne.
Liz ser ner på Klaras underliv.
– Var har du vibratorn?
Klara ser ner på sitt kön och inser först nu, att hon måste ha glömt att sätta in den. Det hade varit en så stressad morgon och Rolf är fortfarande på tjänsteresa.
J… jag tror att jag måste ha glömt den, stammar hon.
– Och vad tror du det innebär?
– J… jag vet inte… jo, att jag måste straffas, kanske.
– Precis, det gör att jag är tvungen straffa dig. Ställ dig med händerna på stolsitsen där och vänta.
Medan Liz går runt i lokalen för att se om hon hittar något att slå med, får Klara stå i sin förödmjukande position, framåtböjd med bar ända.
Liz hittar inget lämpligt föremål i rummet men kommer på att hon kan använda sin livrem, vilken hon med ett kraftfullt drag lossar från dess söljor. Det är en svart rem med nitar. Hon ställer sig bredvid Klaras darrande rumpa och ger den ett rapp.
En livrem är ett kraftfullt redskap och Klara ger ifrån sig ett gällt skrik, men står kvar. Sedan ännu ett rapp följt av ännu ett skrik. Detta fortsätter tills ilsket röda ränder, pryder Klaras bägge skinkor. Då tycker Liz, efter tio slag, att det räcker.
Klara får stå kvar ett tag och snyfta färdigt men efter en stund tycker Liz att: det ska göras, det som ska göras, och frågar tatueraren om allt är klart.
– Vad ska hon ha den?
– På underlivet, svarar Liz, samtidigt som hon leder Klara till den svarta läderförsedda bänken.
Liz instruerar henne att lägga sig på rygg på bänken, dra upp benen och hålla sig i knävecken. Om Klara känt sig utlämnad tidigare blir det dubbelt värre nu, när hon tvingas att inför denne man och hans unga praktikant blotta sina hemligaste delar.
– På mellangården har hennes Mästare bestämt.
– Mellangården? Klara är konfunderad. – Är det inte en av gårdarna i ”Barna i Bullerbyn”?
– Nej gumman, det är utrymmet mellan ditt stjärthål och fittan.
För att markera vilket område det rör sig om trycker Liz in två fingrar på de båda ställena.
Tatueraren sätter sig vid fotändan av bänken. Klara som håller i sina knäveck kan se hans huvud mellan sina ben och att han kliar sig i huvudet:
– Men texten får inte riktigt plats.
– Jodå, fortsätt en bit ut på skinkorna. Klara, håll ut dina skinkor så vi kan se.
Klara släpper sina knäveck för att dra isär sina skinkor. Praktikanten släpper det han har för händer och ställer sig bakom tatueraren. Ser intensivt in i Klaras skrev och skamlöst särhållna skinkor. Tatueraren nickar jakande och stryker med en lapp över området. Klara känner på lukten av sprit.
Liz går över till huvudänden, tar tag i Klaras vrister och drar hennes ben kraftigt bakåt så att underlivet lyfter en aning från bänken. Han visar en lapp med blå text för Liz innan han placerar den. Liz godkänner och så trycker han dit den mitt på Klaras underrede.
Så sätter han igång med sitt inte helt smärtfria arbete. Det är dock inget mot vad hon nyss fått utstå, det svider på hennes skinkor fortfarande. När tatueraren är klar håller han upp en spegel för Klara men hon har svårt att se vad det står eftersom texten är liten och dessutom omvänd i spegeln.
– Vad står det?
Liz går runt och inspekterar tatueringen.
– Där står ”ÄGD AV MASTER THEO. ” och så ett ridspö därunder. Riktigt snyggt faktiskt.
Praktikanten får förtroendet att efterbehandla. Med blå handskar på händerna stryker han något antiseptiskt på tatueringen och även över Klaras svidande stjärthalvor som därför svider ännu mer.
- - --- - - - --- --- - - --- - --- --- --- --- - --- --- - --- - - - - - -
– Jag är så nyfiken! Jag måste få se.…
… ropar Sara som står och väntar vid dörren när Klara kommer hem efter sitt besök hos tatueraren. Men Klara är inte på humör att visa. Känner att hon måste ha en matbit för att sedan slå sig ner i vardagsrummet eller i bion för att se någon serie från någon strömningstjänst.
Hon funderar på att ringa på hushållerskan, Olga, men avstår sedan från det. Vill helst vara ensam. Det finns några öl och en fryst pizza i köket som de sätter in i ugnen. Medan de sitter och väntar på att pizzan ska bli klar ringer dörrklockan.
– Sara, du får kolla vem det är.
Det hörs ett mummel från korridoren sedan kommer Sara tillbaka tillsammans med hushållerskan Olga som har hunnit före att öppna dörren. Hon har ett paket i famnen.
– Det var ett bud. Han lämna det här till frun.
Olga lägger paketet på köksön och går iväg. Saras nyfikenhet stiger.
– Väntar du på något?
– Inte var jag vet.
Paketet har en storlek som en skokartong och är omsorgsfullt emballerat med grått papper och tejp överallt. Det får ligga oöppnat tills vidare. Tillsammans sätter de sig för att slappa framför teven. Klara har helt glömt det där paketet när Sara påminner henne en timme senare.
– Ska du inte öppna paketet?
– Javisst ja, paketet.
Sara springer ut i köket och hämtar den ganska tunga försändelsen. Klara funderar på om hon har beställt något och glömt det, eller om hennes man möjligen kan ha köpt någon present från NY, det ställe där han är. Det finner hon emellertid osannolikt.
Inuti ligger det ett par påsar och ovanför dessa ligger en handskriven lapp: ”När du får det här, ring mig på Facetime eller Skype, och så ett telefonnummer. I den ena påsen ligger det bollar, eller snarare blänkande klot i olika storlekar, små och större, sammanbundna av en tunn kedja som har en ögla i änden. Sara håller upp dem.
– Vad är det HÄR!
Klara rycker på axlarna för att säga: jag vet inte! Sara öppnar den andra påsen, där ligger det en slags påse i genomskinlig plast och en rätt tunn slang.
– Konstigt, det ser ut som sjukhusmateriel. Eller hur?
– Jag tror jag vet.
– Vad är det då?
– Det är något man använder när man ska ha lavemang.
– Det var en konstig present, kommenterar Sara.
– Jag har en idé om varifrån presenten kommer.
– Från din master, eller hur?
Klara nickar. Ska hon våga ringa till honom medan Sara är här. Men sin syster kan hon nog ändå inte få iväg, så hon beslutar att ta tjuren vid hornen och ringer numret på facetime. Det visar sig mycket riktigt vara Theos nummer, hennes herre och mästare.
– Hej Klara, gick det bra med tatueringen?
– Ja, jo det gjorde det, tycker jag.
– Jag hörde av Liz att du har varit olydig, är det så?
– Jag hade glömt att sätta dit vibratorn idag.
– Fick du ett rättvist straff?
– Jag fick så mycket smisk att jag har svårt att sitta.
– Bra, nu vill jag att du visar mitt märke.
Klara känner att hon måste presentera sin syster.
– Min syster Sara är här…
– Vad trevligt, hej Sara, du vill väl också se hennes tatuering?
Sara som suttit bredvid den stående Klara lägger sig nu i samtalet:
– Ja, det vill jag!
– Då ska du visa den för oss Klara.
Det tar en stund innan de har hittat en lämplig plats. De väljer en Le Corbusiers stol, där de också finns bra belysning. Stolen har en bågformad gunga som kan ställas in i alla möjliga lägen. Klara har sin skära mjukdress på när hon lägger sig i position på det kalla lädret och drar upp benen på samma sätt som hade hon gjort hos tatueraren innan hon drar av sina byxor. Under tiden har Sara mobilens kamera riktad mot Klaras underliv.
Tatueringen syns tydligt och Sara läser högt
– ”Ägd av Master Theo”, står det.
– Bra, jag ser. Det är så det är. Eller hur Klara?
– Ja, så är det.
Sara är helt engagerad och lägger sig i samtalet.
– Ska hon inte kalla er för MASTER?
– Helt rätt, låt höra, vem äger dig Klara?
– Det gör du, Master.
– Så ska det låta, har du fått paketen jag skickade?
– Ja, Master.
Har du sett vad det innehåller?
– Ja, Master.
– Vet du vad du ska göra med innehållet?
– Nej, Master.
– Vi ska träna din stolgång inför din introducering om några dagar. Därför är det utmärkt att du Sara är där. Du kan få hjälpa din syster att till en början ta ett lavemang. Vill du göra det Sara?
– Absolut, jag älskar kiss o bajs.
Efter Theos instruktioner hämtar Sara en hink i en städskrubb och fyller påsen med ljummet vatten. Klara har fått order att ligga kvar på stolen med mobilen. Theo förklarar att det tränar hennes undergivenhet, att skita ut sin avföring på en plats där man annars inte vill göra det. När Sara är tillbaka säger han till henne att trycka in pipen i Klaras analöppning en bit och lossa på kranen samt hålla påsen med vattnet högt.
– När påsen är tömd ska ni vänta en fem sex minuter och sedan vill jag att du gränslar hinken Sara har satt fram. För Klara känns det som den yttersta förnedringen att fyllas av vatten och tvingas att behålla det inför, den inte så lite, skadeglada systern. Efter två påsar känner Klara det som om hon skulle sprängas.
– Nej, nu går det inte längre, Master
Det måste ut och hon sätter sig över hinken och allt får strömma ut till systerns förtjusning. När det inte kommer mera får de instruktion att upprepa samma sak två gånger till innan Theo bli nöjd.
– Klara, du har fått en annan present, eller hur. Vad är det?
– Jag vet inte, det var någon slags kulor, Master. Hon ser en samling blänkande metallkulor i olika storlekar uppträdda på en rad, från mindre till större i stigande storlek.
Precis, det är kulor. Vet du var det är för slags kulor?
– Nej Master.
Det är kulor som jag vill placera i din stjärt, Klara. Är det uppfattat?
– Ja, Master.
Jag vill att du Klara, lägger dig på rygg och drar isär dina skinkor. Det ska finnas en burk med glidmedel i försändelsen. Smörj in med det först. Sedan får din syster mata in kulorna. Jag vill se dem matas in, en och en. Ni ska försöka få in allesammans i din tarm Klara. Vill du hjälpa henne med det Sara?
– Oh, ja! Ropar Sara med förtjusning. Klara blir förgrymmad över systerns entusiasm att göra det, men ser ingen annan utväg än att göra sin herre till viljes. Klara förstår inte hur alla dessa kulor ska få plats i hennes stjärthål, men lägger sig på stolen så att underlivet kommer högt upp. Sara hittar glidmedlet och smörjer in kulorna, såväl som Klaras underliv. Sedan startar hon med att mata in de minsta först.
– Håll isär dina skinkor bättre Klara! Så underlättar du för Sara. Jag vill se dem alla begravda i dig, de ska fylla din tarm helt och hållet, är den undergivna med på det?
– Ja Master. Successivt blir kulorna större och större och det blir svårare och svårare för Sara att få in dem, särskilt som hon måste hålla i mobilen så att systerns herre och mästare ska få se. Till slut är alltihopa inne och bara öglan i änden sticker ut ur Klaras stjärt.
– Nu vill jag att du Sara, drar ut dem. Långsamt, långsamt.
En märklig sensuell känsla, genomfar Klara, när Sara drar ut dem, en efter en ur stjärthålet. När alla är ute är Theo nöjd och säger att det här var första förberedelsen för Klaras kommande introduktion och önskar dem godnatt.
Men leken med kulorna har eldat upp både Sara och Klara. Klara släpper sina skinkor, trycker in den ena handen i sitt sköte, och börjar onanera. Sara vill också känna på hur det känns att ha dem uppstoppade i tarmen och de fortsätter med det ett bra tag, där de turas om att stoppa upp dem i varandras stjärtar.
Det slutar i sängkammaren, med att de stoppar in var sin ände av kulraden, i sina respektive stjärtar, samtidigt som de försöker att ge varandra orgasm, genom att pressa sina underliv mot varandra. Det håller de på med, tills de somnar av utmattning, omslingrande.
Nästa morgon frågar hushållerskan Olga förvånat var det är för illaluktande hink som står i vardagsrummet. På det har Klara inget svar, men tar den och går ut och tömmer den i toaletten.
- - --- - - - --- --- - - --- - --- --- --- --- - --- --- - --- - - - - - -
Den här lördagen hade inte börjat bra för Klara. Hon och Rolf hade grälat i telefon om någonting, en struntsak. Därför hade hon varit retlig och skällt på hushållerskan för dålig städning.
Olga hade blivit sur och så hade det blivit bråk även med henne. Det är detta som Klara tänker på denna lördagsförmiddag, när hon tar tåget in mot centrum. Hon ska gå en runda i city och hoppas kunna trösta sig med att hitta någon snygg och fräck outfit till vernissagedagen om en fjorton dagar. Hon har fått välja själv denna dag vad hon ska ha på sig. Hon har valt en ganska vid, grönmönstrad sommarklänning. Hon tänker att den är praktisk eftersom den går snabbare och lättare att ta av och på sig i provhytterna.
Hon sitter och ser ut över det förbiglidande landskapet. Därför märker hon inte de två männen som har satt sig på sätet mittemot. När hon ser dit upptäcker hon att den ene mannen stirrar intensivt på henne. Hon ser ut genom fönstret igen, men i ögonvrån ser hon att mannen tycks kommentera henne. En stund och några stationer senare, böjer sig mannen fram mot henne:
– Det är du. Visst är det? Du som delar ut trosor, eller hur?
Hon ser på honom, nu ser hon att det är mannen från Östra station. Han som fick hennes trosor och som sedan följde efter. Hon hade ju känt sig tvingad att suga av honom. En ganska blandad upplevelse. Vad ville han nu?
– Jovisst är det väl du. Mer som ett konstaterande än som fråga. Hon svarar inte, sätter upp sin handväska i knäet som om hon gör sig beredd att snart gå av.
– Vad säger du, har du några trosor att avvara? Min kompis här skulle gärna vilja ha ett par.
Samtidigt sätter han fram ett ben som för att stoppa henne från att gå iväg. Hon sätter tillbaka handväskan bredvid sig igen och suckar. En sådan här situation gör henne knäsvag. Hon vet alltför väl att hon blir eggad av det ovissa, det hon inte kan kontrollera. Där vad som helst kan hända. Men inte upplagd för att bege sig in i något med de två männen.
– Hör du, du har väl några trosor att bjuda på, du ser väl han skulle också vilja ha ett par.
Bäst att göra som han säger. Kanske jag kan bli av med dem senare. Utan att se på männen, lättar Klara sin stuss från sätet, sticker in händerna under klänningen och drar ner sina svarta trosor, de hon för dagen klätt sig i, till knäna. Hon känner hur skötet blir både hett och fuktigt då hon låter dem falla till golvet för att plockas upp av den man som tilltalat henne. Han håller upp dem mot ansiktet. Han drar ett djupt andetag genom dem:
– Fittlukt, konstaterar han. Han ger dem till sin kamrat som också testar sitt luktsinne på dem. Han nickar bekräftande.
– Nu lilla gullet, skulle du väl kunna visa oss vad du har… mellan benen.
Det är en bit till ändhållplatsen och Klara ser sig omkring. De närmaste passagerarna sitter flera stolsrader bort. Hon överväger en stund. Ska hon våga?
– Den tjänsten kan du väl göra oss. Det är ju ingen som kan se.
– Då får ni lova mig att… att inte röra mig.
– Självklart!
Med en ilning inombords drar hon försiktigt upp klänningen till ljumskarna.
– Vad fin, har du rakat dig? Sära på benen så vi får se.
Klara skiljer lite på benen. Hon kommer på, att de kanske ser vibratorsvansen. Men det gör de antagligen inte för de kommenterar den inte. Just som hon tänkt att nu får de inte se mer. Just då händer det! Vibratorn går i gång.
Den har inte varit i gång på flera dagar. Därför glömmer hon ofta att den finns där nere i hennes underliv. Men varför just nu! Önskar att hon inte var så förbannat påverkbar. Den surrar mot hennes g-punkt med olika hastigheter, avbryter och kommer igen. Hon drar ner klänningen och klämmer ihop låren och andhämtningen blir häftigare. Hon kan ju inte bara få orgasm nu, mitt för dessa båda främmande män…
– Brukar du onanera, självklart gör du det. Du ser ju kåt ut ju. Visa oss. Du kan väl visa oss hur du onanerar.
Hon känner att hon måste få orgasm. Att dessa män uppfordrat henne till att masturbera kan vara ett tecken. Hon sticker in handen under kjolen och särar lite på benen.
– Visa oss älskling! Vi måste få se.
Hon drar upp klänningen och särar på benen, så männen kan förlusta sig på hennes hand, som masserar det nakna skötet. Hon blundar. Om hon hade sett på männen så hade hon kunnat observera att de försöker att rätta till de utbuktningar som uppstått på deras byxor. Vibrationerna i slidan tillsammans med handen gör att det inte tar lång stund förrän det är dags.
– Åh, ah, ah, ah, aaaaah! Hon låter uttrycket för vad hon känner, ljuda över hela vagnen.
Så skönt. För ögonblicket bryr hon sig inte om de två männen som stirrar på henne, inte på någon eller någonting.
– Jävlar, det där var ju… du är ju… Vad heter det…? Du är ju för fan nymfoman!
Vid stationen är det rörigt och hon lyckas komma ifrån de båda männen som antagligen hade hoppats på en fortsättning. Hon slänger sig in i en taxi som hon ber köra henne ner till Stureplan. Hon räknar med att eventuellt hitta något i någon av butikerna på Biblioteksgatan eller däromkring.
Hon hittar en halvlång svart klänning i en butik vid Norrmalmstorg, inte haute couture, men nära på. Klänningen är ömtålig och när hon vill prova den, tar expediten hand om den och följer henne till provrummet i avsikt att hjälpa henne på med den.
När hon tar av sig klänningen kommer hon ihåg att hon inte har några trosor på sig. Men då är det försent. Hon borde åtminstone ha tänkt på att ha en delad kjol och klänning. Eftersom hon numera inte heller har behå så är hon, när hon dragit av sig sin klänning, helt naken. Expediten hjälper henne försiktigt med att trä den fina och ömtåliga klänningen över huvudet. När hon står framför spegeln frågar expediten:
– Brukar du inte bära underkläder?
– Ja, jo det brukar jag men… Hon kom inte på vad hon skulle säga, tänk om jag skulle säga som det är, att ”behå får jag inte bära och jag har gett bort mina trosor till några män som jag träffade på tåget som bad att få dem”. Men tycker att det vore en bra ide att köpa ett par nya.
– Har ni trosor?
– Javisst. Inte något stort sortiment men några sexiga kan jag nog plocka fram.
Priset för klänningen är långt över vad Klara hade tänkt betala för en klänning. Kanske är den lite för elegant för en vernissage. Efter en stund hittar hon en ljusblå byxdress som hon provar. Tänker att en sådan kommer kanske att passa bättre i det sammanhanget. Funderar om det kanske går att dra av den som arbetskläder. Hon köper den och ett par trosor som hon sätter på sig. Byxdressen tar hon med sig i en kartong. På ett konditori i närheten, tar hon en kopp kaffe innan hon tar en taxi och åker hem.
Hon vill inte stöta på de där männen igen.
- - --- - - - --- --- - - --- - --- --- --- --- - --- --- - --- - - - - - -
forts.
Fler noveller av samma författare
Ser fram emot fortsättningen!