Min professor

---

---

“Det är inte alltid lätt med en sådan stor förändring”, säger rösten i telefonen.
“Nej, det är ju inte det. Men efter att ha pratat med dig känns ju ändå programmet som klippt och skuret för mig och det, om något, är ju en väldigt bra anledning att flytta!” Jag tycker vi får bra kontakt, jag och Allan. Redan när han presenterade sig hörde jag att det fanns någonting i rösten. Ett sorts allvarligt lugn som ingav en känsla av att allt, vad det än handlar om, kan lösas bara man tänker igenom det ordentligt. Antagligen var det säkert bara en av mina många personanalyser. Jag brukar göra sådana direkt när jag får kontakt med en ny människa. Nuförtiden sker det nästan per automatik. Ibland är det ansiktet jag går på, de små förändringarna i blicken eller munnens rörelse när den formar ord. Till och med små, utvidgande rörelser av näsvingarna kan ge mig en snabb bild av hur någon är som person. Att mina analyser kommer med helt sanningsenliga resultat vågar jag inte påstå, men det ska dock inte förringas att jag många gånger tycker mig ha gjort en ganska bra första analys.

Med Allan har jag inget ansikte att gå på. Inga fokusskiftningar i blicken eller tungspetsar mot tandrader. Ändå är det som att jag på sätt och vis kan se hans ansikte framför mig. Inte som en enda stor helhet, eftersom jag ju aldrig har sett honom. Mer som att jag kan föreställa mig de inneboende egenskaperna hos alla hans ansiktsdelar. Ögonen är i grunden stora, men inte stirrande. Snarare lugna, antaglige ofta halvt gömda bakom ögonlocken. Jag föreställer mig att hans blick liksom smalnar av när han tänker, att pupillerna vidgas och liksom försöker måla fram en ny sorts verklighet, den som han försöker utreda i tanken. Näsan är markerad, men inte framträdande. Ett rakt och ganska kraftigt näsben och lätt rundade näsvingar. Om han blir riktigt irriterad, på den nivån att han känner att han börjar tappa kontrollen över sin kropp, kan det hända att de vidgas en aning samtidigt som blicken spärras upp och munnen pressas samman, men de tillfällena är få. Nästan inte alls förekommande i Allans liv. Munrörelserna är små och det är bara ibland, oftast när han behöver säga rundade vokaler, som man kan få en skymt av de hyfsat små och raka tänderna. När han talar med mig är det främst hans överläpp jag ser och hur den, med sin mörkrosa färg och markerade armorbåge, flyttas upp och ner när han utan att ha en tanke på att vilja skynda på samtalet, berättar för mig om programmets upplägg, dess olika kurser som ges månadsvis och hur tentamensuppgifterna brukar vara utformade.

Han är tillbakadragen. Inte blyg, men gillar bara att hålla sig för sig själv. Ständigt pladder underminerar hans förmåga att tänka. Jag ser blicken igen. Nu tillhör den en gestalt som sitter inne i ett litet kontor. Han har benen långt utsträckta under bordet och håller ena handen för hakan. Ögonen tittar snett ner mot skrivbordet, bortom datorskärmen. Där, tänker jag. Där är han. Jag tror jag känner igen mig i honom, eller okej, i den bild jag målat upp av honom. Det må framstå aningen schablonmässigt, men jag tror mig vara en sån där distanserad grubblare, ständigt vandrandes i vankelmod och jag vill tro att Allan också är sådan. Att han sitter på sitt torftiga kontor som han tilldelats av universitetet och tänker. Det behöver nödvändigtvis inte röra världens alla stora filosofiska frågor utan kan vara vanliga plattityder. Varför har man tapetserat i den färgen? Hur smakar den maträtten om man lägger till den ingrediensen? Sådant.

Det allvarliga lugnet, det som vill veta allt om allting och är allvarligt just av den anledningen: Ingenting går att förkasta. Allting har en bakgrund och denna är av intresse. Han frågar om mig på ett så avslappnat sätt att jag omöjligt kan tolka det som en märklig fråga. Han vill veta, han vill alltid veta. Allt om allting.
“Jag har studerat idéhistoria innan. Det var en makalös kurs och nu efteråt är jag nästan lite handfallen inför allt jag har lärt mig. Jag kan prata om det här hur länge som helst, men jag ska inte göra min långrandig. Sammanfattningsvis är det lite som att en ny värld öppnar sig. Man förstår sin bakgrund på ett annat sätt. Alla dessa idéer som människor gått runt och reflekterat över. Hur de liksom flyttats från tankens universum ut i olika samhällen där de sedan brett ut sig och tagit form i allt från nya byggnader till religiösa livsåskådningar. Ja du förstår säkert…” Jag drar ut på den sista meningen och känner mig för en stund lite olustig över min långa utläggning. Kan det vara så att han bara frågade av ren artighet? Eller för att åter knyta an till programmet och huruvida det passar mig? Det blir tyst i luren en stund.
“Jadu Lea. Det har du verkligen rätt i. Det är en stor omvälvning att verkligen få gå på djupet med sånt där. Jag kan inte säga mer än att jag tror du trivts väldigt bra här uppe”. Jag kommer på mig själv med att le. Vad som innan kändes som ett ganska svårt val har nu gått över till att bli en nästan euforisk längtan efter att flytta.
“Då kanske vi ses”, säger jag i brist på annat att svara.
“Det hoppas jag”. Vi säger hejdå och efter att jag har tryckt bort samtalet sitter jag kvar en stund på köksstolen och ser framför mig hur ett nytt liv tornar upp sig. Jag på biblioteket. Framför datorn. Lagandes mat i någon studentkorridor. Festandes med klasskamrater. Pratandes med Allan…

Direkt när jag kommer in i klassrummet och ser mannen som står vid podiet längs fram förstår jag att det är han. Skorna är cognacfärgade med svart snörning och är så noggrant putsade att skenet från fönstrena reflekteras i dem. Byxorna är av kostymmodell men ger inte ett allt för stift intryck tack vare sin mörkgrå färg. På överdelen bär han en vit skjorta och över den en stickad tröja i varma färger. Trots tröjans rutrandiga mönster och roströda muddar ger klädvalet en väldigt naturlig look. Väl vald, inte anmärkningsvärd men ändå inte tråkig. Jag tänker på de manliga lärarna jag hade på universitetet i Göteborg. Ingen av dem klädde sig heller särskilt anmärkningsvärt men de såg också tråkiga ut. Jag tror det handlar om att kläderna sitter så bra på hans kropp, nästan som han låtit någon sy dem just efter hans mått. Byxorna är precis lagom lösa, behöver inte hållas upp av ett skärp men sitter inte heller så tight att de stramar om kring låren. Skjortärmarna, som går att ana under tröjans muddar, är båda precis lagom långa och slutar bara några centimeter ovanför den lilla utsvängning som gör att handled övergår i hand. Runt halsen är kragen knäppt med alla knappar förutom en vilket gör att man ser en liten bit av halsen. För en sekund stannar jag upp med blicken precis där, på den ljusa huden och det lilla skäggstubb som anas på den. Jag tycker mig se halspulsådern bulta i sin rytmiska takt, men kommer snabbt på mig själv med mitt plötsliga avbrott och fortsätter att gå som om inget hänt. Till en början tänker jag att han inte känner igen mig, hur han nu skulle kunna göra det. Vi har ju faktiskt aldrig setts, trots att det kändes som det när vi pratade. Han tittar ut över klassrummet, nickar till studenterna som för att hälsa dem välkomna, men så stannar blicken upp på mig och där är det, det halvt kisande. Pupillerna som går från små till stora när de fokuserar på mig.
“Hej”, mimar han och ler ett så milt leende att det endast är högra delen av mungipan som skjuts upp en aning.
“Hej”, mimar jag tillbaka.

Lektionen börjar dra sig mot sitt slut och jag tittar ner på det tomma anteckningsblock som jag har framför mig. Jag minns inte ett ord av vad han sagt, eller jo - det gör jag, men jag minns inte dess kontext. Allt jag koncentrerar mig på under de två timmar jag tillbringat i bänken längst fram har varit hans blick och hur den ständigt tycks söka sig till mig. När han tittar på mig är det som att tiden med ens går lite långsammare. Som att munrörelserna saktar ner bara för att jag ska kunna följa deras allra minsta rörelser. Hans ansikte rör sig för övrigt precis som jag tänkt mig, om möjligt kanske ännu mer mjukt. Det är som att varje rörelse är så självklar och inte kommer med minsta ansträngning. Nästan som om någon förprogrammerat honom och utmejslat hans sätt att prata till muskulaturen i hans ansikte. Hur kan någon passa så bra i att bara vara sig själv?

Allan suddar ut de begrepp som han med en rak och nästan mekanisk handstil skrivit upp på tavlan, låter blicken svepa över klassen och säger sedan några avslutande ord. För en sekund är det knäpptyst och sedan hörs fraset av stolar som skjuts ut, dragkedjor av väskor som öppnas och prasslandet när anteckningsblock stoppas ner. Ett dovt sorl av småprat tilltar. Jag kanske borde göra likadant? Försöka hitta någon att prata med, det är ju trots allt min första skoldag och att skaffa nya vänner har inte alltid varit så lätt för mig. Ändå förmår jag inte vända huvudet för att hitta en potentiell samtalspartner. Det är som att hela min kropp är gjord av cement och när jag långsamt reser mig kan jag inte tänka på något annat än mitt hjärta och hur det bultar så hårt att det känns som om bröstkorgen hotar att sprängas.
“Lea”, säger han medan han stoppar ner sin dator i den mörkbruna axelremsväskan i läder. Jag sväljer en gång, tänker att nu får jag allt ta mig samman och tittar sedan upp på honom.
“Precis, vi talades vid i tele…”
“Jag vet”, avbryter han och blinkar långsamt. Jag lägger märke till hans långa, mörka ögonfransar som sveper över ögonen. Till och med där är det som att varje strå är helt på sin plats, som om någon satt dit dem för hand med pincett.
“Fint att du bestämde dig för att flytta. Det är ju inte alltid lätt att ta ett sådant steg”. Han hänger väskan över ena axeln och knäpper det magnetiska spännet med handen. Naglarna är kortklippta, inte för att jag väntat mig något annat av en man som honom. Det är något finessartat över de långa och smala fingrarna. Inte något som nödvändigtvis skvallrar om att han aldrig utsatt dem för hårt eller grovt arbete, snarare att de inte tagit skada av det. Han vet hur han ska använda dem. Hur de ska böjas och vridas för att inte hamna fel.
“Jo, så är det. Men ibland så…” Jag kan inte prata med honom samtidigt som jag tittar på hans händer och tvingar upp blicken, ler nervöst när jag ser skärpan i hans ögon och fortsätter sedan:
“Måste man bara ta steget, du vet. Ingenting känns ju någonsin hundra procent rätt”. Det är inte sant. Allan känns hundra procent rätt, just för att det inte finns något i hans sätt som tyder på att han försöker undangömma eller skymma det som finns innanför hans vackra skal.
“Och det har du hundra procent rätt i”. Samma leende, det knappt märkbara. Han börjar gå och utan att veta vad jag ska göra så står jag kvar med ryggsäcken på ryggen och händerna tafatt hållandes i dess axelremmar. När han är framme vid dörren vänder han på sig.
“Kommer du?” Jag ger ifrån mig ett nervöst skratt och känner hur rodnaden breder ut sig över hela ansiktet. Förbannat, att jag aldrig ska kunna bete mig normalt…

Beteendevetarhuset är utformat på så sätt att det längs sidorna går långa korridorer i vilka det finns dörrar som leder in till olika klassrum. I mitten av alla korridorer har de låtit bygga ett större rum, också kallat sam-rummet av skyltarna att döma, med både studieplatser, fåtöljer och små grupprum i glas. Altessamns placerat på en liten upphöjning som skiljer av det från springet ut och in från de olika klassrummen. Vi går sida vid sida, jag och Allan. Jag sneglar upp på människorna på platån. Vissa småpratar och dricker kaffe ur pappmuggar, andra sitter böjda över böcker fulla med små post it lappar i färgglada färger och några tittar, precis som jag, på vad alla andra gör. Jag undrar vad de tänker om de för syn på oss. Om de tänker någonting alls, vill säga. Det är ju inte särskilt märkligt att en student råkar gå bredvid sin professor på väg ut från en lektion. Råkar… Det var ju faktiskt han som bad mig att följa med.

“Känner du dig hemmastadd här uppe då? Kylan lär ju inte vara ett problem, i alla fall inte på ett tag”. Vi går igenom en glasdörr och kommer ut till ett café med en stor och bred anhängade korridor full med sittplatser.
“Jag har bara varit här några dagar. Fixat lite med lägenheten och så. Än så länge har jag i ärlighetens namn inte riktigt hunnit känna efter”. Ett tag tror jag att han tänkt köpa något och av ren artighet tänkt att vi kunde slå följe till cafeét för att där skiljas åt. Men Allan ställer sig inte i kön utan tar istället riktning mot en trappa som finns precis bredvid. Är det tänkt att jag ska följa med? Jag hinner inte fråga och han fortsätter att prata. Det vore ju ohyfsat att bara vända sig om och gå.
“Jag förstår. Men du, det där brukar komma efter ett tag. När man lärt känna staden kan man lära känna sig själv i staden, som jag brukar säga”. Han tar stora kliv upp för trappan och jag har lite svårt att hänga med. När vi tagit oss upp kommer vi till en korridor jag inte varit i förut. Till skillnad från de intill vardagsrummet är denna liten och flera dörrar är utplacerade längs vardera sidor. Bredvid varje dörr sitter en liten whiteboard-tavla som talar om vilken lärare som sitter där, vilken enhet de tillhör och i vissa fall också fullständig arbetstitel.
“Jo och förhoppningsvis också lite andra människor. Jag har inte alltid haft så lätt med det där”.
“Inte jag heller”. Han säger inget mer, fortsätter bara att med raska steg ta sig fram genom korridoren och så plötsligt stannar han upp. “Allan. Beteendevetenskap. Professor.” Han sticker en nyckel i låset, öppnar dörren och håller upp den. Nu kan jag inte låta bli utan tittar frågande upp på honom.
“Ska jag? Eller menar du att…” Vad han skulle mena förutom att jag ska gå in vet jag inte. Det är ju trots allt han som håller upp dörren för mig.
“Om du vill”, svarar han lugnt och vill, det vill jag ju. Han stänger dörren bakom oss och drar för en liten grå gardin som hänger ovanför det fönster som vätter ut mot korridoren.
“Är det okej om jag låser?”.
“Jo…” Han vrider om låset och klicket som hörs när låskolven sätts på plats får mig att rycka till.
“Du kan hänga av dig”, säger han och nickar mot en liten klädställning i hörnet. Jag tar av mig väskan och ställer den mot väggen, tvekar sedan en aning innan jag tar av mig jackan också. Under har jag bara ett beiget linne. Jag brukar inte bry mig om att använda BH eftersom jag ändå inte har så mycket att stoppa i den. Det resulterar dock i att man många gånger kan skymta mina nipples och inte minst om jag bär ett tight linne som idag.
“Ibland träffar man människor som har det där lilla extra, som liksom lyser upp bland alla andra”. Jag står blickstilla. Sväljer en gång och hör hur salivet färdas från munnen, ner i munhålan och genom halsen.
“Jag är inte alltid så bra på att närma mig sådana människor”. Han drar ut skrivbordsstolen, sätter sig ner.
“Nej, fel. Jag närmar mig dem men på mitt egna sätt. Inte det konventonella försiktiga”. Han tittar ut genom fönstret och jag gör detsamma, försöker följa tallens knapphändiga lövverk som svajar i vinden.
“Istället brukar jag bara säga som det är. Säga vad jag vill”. När han säger det där sista ändras något i hans ton. Den blir mörkare, knappt märkbart men ändå och det gör något med mig. Något mer. Vad som förut bara varit avlägsna fantasier tycks plötsligt bli väldigt verkliga sådana och nu är det inte bara hjärnan som reagerar utan även kroppen. Jag känner ett lätt pirr i fingrarna som sedan letar sin väg genom kroppen och slutar upp mellan benen. Jag blir generad över min reaktion och tvingas vända bort blicken när han vänder huvudet för att titta på mig.
“Vad är det du vill säga då?” frågar jag och förvånas över hur jag lyckas låta hyfsat stadig på rösten.
“Att jag vill ha dig”. Något tänder till inom mig, bara så där. Kanske var det ovissheten som förut gjorde mig generad för nu när jag vet att han vill ha mig känns det inte alls lika svårt att erkänna att jag vill ha honom också. Jag tar två stora kliv så att jag hamnar framför honom och det dröjer inte länge förrän hans händer är på min midja. Allan tar ett djupt andetag och låter sedan blicken vandra längs min kropp.
“Att du var vacker hörde jag bara på rösten din”. Hans högra hand tar ett fast grepp om min rumpa och jag kan inte låta bli utan ger ifrån mig ett lätt stön. Han rätar upp sig i stolen och drar mig närmare, så att hela min överkropp trycks mot hans ansikte. Han drar in doften av mig samtidigt som han låter ansiktet smeka fram och tillbaka över min mage. Utan att jag vet ordet av har den högra handen lossat sitt grepp om min rumpa och istället placerats längs mitt ryggslut. Han är skicklig med fingrarna, rör dem i lätta cirkelrörelser över ryggen så till den grad att hela min kropp börja rysa. Jag slänger lätt bak med huvudet medan hans ena hand letar sig upp för min kropp. Den andra smeker längs mina lår, fram och tillbaka utan att någonsin tycks nå sitt mål. Jag blir otålig och försöker föra fram mitt skrev så han ska förstå vad det är jag vill.
“Snart, jag vill bara…” Hans hand börjar smeka mitt ena bröst och går seda över till det andra.
“Du är len”. Jag njuter av hans beröring. Njuter av hans flinka fingrar som vandrar mellan mina bröst och försiktigt retar mina redan styva nipples. Ändå kan jag inte bortse från den agressiva lust som inte tycks lägga sig. Jag vill att han ska ta i mig hårt och jag vill också ta i honom hårt. Jag säger det, inte för att jag egentligen vågar utan för att jag så gärna vill.
“Jasså?” Han ler sitt milda leende, synar mig med en blick så mörk av lust att den nästan skrämmer. Sedan reser han sig upp från stolen, tar tag längs ner om linnet och drar det hastigt upp. Jag lyfter upp armarna i luften, låter plagget glida av min kropp och lämmna mina bröst helt nakna för honom att beskåda. Det är också precis vad han gör. Helt ogenant blickar han ner och tycks nästan studera dem.
“Du vill att jag ska ta i dig hårt…” Han placerar båda sina händer över vardera bröst och håller bara så, utan att varken massera eller smeka dem.
“Men det är svårt när du är så vacker. Jag vill i alla fall känna på dig, lite lätt. Till en början i alla fall”. Greppet hårdnar en aning och går sedan över i ett lugnt knådande.
“Om jag får känna på dig också”, säger jag och utan att vänta på hans svar sätter jag händerna på hans midja. Jag drar med fingrarna längs det stickiga materialet på hans tröja och gör sedan likadant som han gjorde med mitt linne, greppar den längs ner och drar upp. Han tvingas släppa mina bröst för att höja på armarna men de är snabbt tillbaka när tröjan är av.
“Vänta lite”, mumlar jag och börjar fingra med knapparna på hans skjorta. Efter att jag knäpper upp dem en efter en blottas allt mer av hans bröst och de mörkbruna hårstrån som växer där. När hela skjortan är uppknäppt drar jag med händerna från hans mage och upp, känner på den varma huden och njuter när pirret som på nytt kastas likt kaskader av vällust ut i kroppen. Jag för händerna över axlarna, får med mig skjortan och avlägsnar den. Han drar sig till mig, tar mitt ansikte i sina händer och kysser mig varsamt. Läpparna är lika mjuka som jag föreställt mig. Jag letar efter hans tunga med min, vill att de ska ingå i en agressiv brottningsmatch men Allan är sparsam, låter mig bara känna den lite nätt för att sedan helt dra tillbaka den. Hur mycket jag än vill ha honom, hela honom, så är det någonting väldigt tändande i hans självbehärskning.

Hans ena handar tar ett grepp om mitt hår och drar det bak medan han med den andra smeker längs min käke med sina fingrar. Jag försöker kyssa honom igen men han håller tillbaka mitt ansikte med hjälp av greppet i håret. Istället tittar jag på honom med stora ögon, väntandes på att han ska ta nästa initiativ.
“Jag skulle kunna förlora jobbet”. Jag gnider läpparna mot varandra, stirrar in i hans blick.
“Det skulle du”, säger jag med en nästan iskall stämma. Men jag bryr mig inte. Och det gör uppenbarligen inte han heller.
“Men jag vill ta i dig. Hårt”. Han drar mitt huvud ännu längre bak och trycker sig så häftigt mot mig att jag för en stund blir rädd att jag ska ramla, men hans andra hand är snabb med att stödja mig i ryggen. Jag känner det jag knappt vågat titta på förut, hans stånd.
“Knäpp upp byxorna”, flämtar han i mitt öra och jag gör som han säger. När han stoppar ner en hand innanför mina byxor är det omöjligt att inte trycka mig mot den. Det är som att hela min kropp skriker efter att han ska röra mig där och besvara pirret som inte tycks ge sig förrän det fått vad det vill ha. Han drar långsamt med två fingrar utanpå mina trosor.
“Jag känner redan hur våt du är”, säger han med grumlig stämma och låter sedan fingrarna leta sig innanför trosorna. Jag flämtar till när de når till blygdläpparna och känner med ens hur svullna de är. Han drar försiktigt med långfingret mellan dem och trycker till slut in det. Jag kan inte hindra det stön som kommer ut lite väl högt och Allan stannar med ens upp, lägger handen på mitt bakhuvud och för fram det så att våra blickar möts, sedan skakar han långsamt på huvudet och utan att han behöver säga något förstår jag vad han menar. Tyst. Jag blir tvungen att bita mig i läppen när han för in fler fingrar för att inte ännu en gång riskera att avslöja oss. Precis som jag anat är han väldigt skicklig och jag kan inte säga exakt vad det är han gör men något speciellt är det. Nästan som han ömsom för in och ut fingrarna och önsom vickar dem. Behanflingen får i vilket fall hela mitt underliv att spännas runt honom.

Jag känner att jag är nära på att komma och gnyr gillande när han snabbar på rörelserna. Jag förvånas över det plaskande ljud som hörs. Hade det inte varit för att jag varit med Allan hade jag kanske skämts över mig otroliga upphetsning, men med honom känns den inte pinsam. Kanske för att jag känner att han har samma tillbaka. De små glimtar jag får av hans ansikte när han inte håller bak mitt huvud skvallrar om det. Något grumligt ligger i blicken och titt som tätt ger även han ifrån sig små stön av vällust. De är dova och något talar om för mig att han egentligen inte vill att jag ska höra dem, men det gör jag och de gör mig om möjligt ännu mer tänd.

Allan stannar upp med fingrarna när han känner att mitt underliv börjar krampa kring dem.
“Fortsätt”, flämtar jag fram mellan mina tunga andetag. Men han fortsätter inte, släpper istället taget om mitt hår. Jag rätar upp ansiktet en aning och tittar upp på honom med något vädjande i blicken.
“Dina ögon. Dem lyser”, säger han. Jag blinkar några gånger, försöker få synfältet, som för tillfället är alldeles suddigt, att återfå sin skärpa.
“Varför lyser dem?”
“För att jag vill ha dig”, säger jag efter att med lätt öppen mun ha studerat honom ett tag. Det blixtrar till i hans ögon och ögonlocken faller ner yterliggare en bit så att blicken endast går att skymta som en skarp strimma. Han greppar tag om min midja, vänder mig om och placerar en hand kring min hals, sedan trycker han sig mot min rumpa samtidigt som han leder mig fram mot väggen. Där drar han ner mina byxor och sätter en tryckande hand på min rygg. Jag böjer mig fram och hör hur han knäpper upp sina byxor. Det är som att hjärtat fastnar i halsgropen och jag slutar andas för ett tag. Hela min kropp skriker efter honom, ändå är jag nervös inför vad som komma skall. På något sätt känns det så avgörande. Hans fingrar finner åter sin väg till min fitta där de till en början varsamt cirkulerar ovanpå min klitoris för att allt eftersom stimulera den mer aggressivt. Jag svankar mer och breder ut benen så att hela mitt underliv är blottat från honom. Små spasmer letar sig genom kroppen och får mig att rycka okontrollerat. Jag sluter ögonen där jag står med häderna lutade mot väggen och spänner allt vad jag kan med min fitta kring hans fingrar.
“Jag kommer snart”, flämtar jag fram. Och så slutar han tvärt, bara sekunder innan jag skulle ha exploderat i en orgasm. Jag vrider ogillande på stjärten som för att signalera att han ska fortsätta, men istället för att stoppa in sina fingrar i mig känner jag hans kuk mot mina ena skinka.
“Vill du ha den?” frågar han.
“Mm”. Allan för sitt ollon fram och tillbaka mellan mina blygdläppar och låter det fuktas av min upphetsning. När han tränger in i mig ger vi båda i från oss ett förnöjt stön. Aldrig har det känts så bra att få någonting i mig och det känns äntligen som om det som förut pulserat så frenetiskt nu lugnar sig. Men när han börjar stöta är det som att det är tillbaka på en sekund och trots det enorma välbehag jag känner av att ha hans svullna lem i mig kan jag inte låta bli att stöna efter mer. Allan lyssnar och börjar stöta i mig hårdare, så till den grad att hela min kropp rör sig i takt till hans stötar. Han håller en hand i mitt ryggslut samtidigt som han låter den andra knåda mitt bröst. Efter ett tag placerar han båda på min midja och trycker sig så långt in i mig att jag öppnar munnen halvt och ger ifrån mig ett litet skrik. Han är så djupt i mig att ett sting av smärta tränger genom all njutning och gör situationen om möjligt ännu mer het.
“Du är så… Stor”, försöker jag förklara.
“Stackars…” Allan håller sig kvar inuti i mig utan att göra några rörelser, men börjar sedan att agressivt och rytmiskt knulla mig med lika djupa stötar som den föregående och det är som att något i mig sakta men säkert lukras upp. Varje stöt släpper fri en känsla av smärta och välbehag som strömmar ut i kroppen, men allt eftersom blir smärtan allt mindre och istället känner jag hur jag okontrollerat börjar spänna kroppen. Jag kniper ihop ögonen och låter honom fortsätta samtidigt som jag själv trycker baken mot hans skrev och möter hans stötar. Till slut kan jag knappt kontrollera mig och står således helt still och skakar tills dess att hans kuk penetrerat mig till en krampaktig orgasm. Mina skinkor slår mot hans lår samtidigt som något vått rinner ner över hans kuk. Jag tvingas hålla en hand för munnen för att inte stöna alldeles för högt.
“Fortsätt. Lite till…” Han fortsätter och börjar andas tyngre för varje stöt. Han drar sig ur mig och sprutar ut sin sats över min rygg. När jag rätar på ryggen snurrar allting och Allan är snabb med att greppa tag om mig och låta mig stödja mig på honom. Våra svettig kroppar trycks mot varandra och jag lägger huvudet på hans bröst samtidigt som jag försöker hämta andan.
“Lea…”, säger han drömmande.
“Allan”, svarar jag.

---

---

Fler noveller av samma författare

Titel	Kategori	Betyg	Datum
Min professor	Age play	4.2	23/12-22
Dumdristig flicka blir hårt knullad.	Age play	3.7	11/7-19
Chefens söta lilla flicka	Age play	3.7	29/4-19

Kommentarer

Kommentera denna novell

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.