Antris (Sci fi)
Anris,
Kapitel 1
Sakta lät jag sperman hänga kvar på penis, likt stelnat stearin på ett ljus ser jag dropparna där de glittrar i den svaga belysningen, livet ute i rymden är synnerligen enformigt och har man, som jag, inte någon med sig på patrullrundorna, har de flesta jag känner utvecklat självtillfredsställelsen till en nästan konstart.
Jag är från Jorden, tredje planeten i solsystemet och heter Henning Dahl och jag är trettioåtta år, ganska smärt - det kommer av viktlöshet under längre tid. Jag bättrar på det med träningsredskap någon halvtimme per dygn. Jag är 1,69 lång och min massa motsvarar ungefär 75 kg, Idealvikten ligger mera åt 80 kg.
Jag har både fått min kunskap med inlärningsprocessor under sömn och manuellt. Att navigera ett rymdskepp sker genom övning och manuellt lära sig hantera utrustningen. Teorin körs under sömn, och utan samtidig fysisk hantering visar det sig att man tappar den dynamiska processen och blir mera som uppslagsbok. En tredje är att att de naturliga sinnena förstärks tio procent av att inkopplade datorer måste få hjälp av droger för att göra hjärnan mera mottaglig. Den enda kända bieffekten är att även könsdriften också ökas lika mycket.
Det här med sex har blivit huvudsysslan under vistelsen i rymden, det faktiska arbetet tar bara några promille av de 18 månaderna rundan tar, sysslolöshet är den mest förkommande. Man kan ju lägga sig i stasikammaren om det blir allt för påfrestande, jag brukar inte göra det, annat än vid planerade transportstäckor över halvåret. Jag fördriver tiden med att läsa, se på film, mest P-rullar och sexuella övningar.
En rad hjälpmedel, mekaniska och elektroniska som på vart sitt sätt stimulerar. Mekaniska vibrationer som direkt påverkar kroppen, inte bara genitalierna utan lite var stans. De elektroniska - elektroder, ackupunkturnålar förs in till lämpliga nervbanor, kan åstadkomma långa och djupa orgasmer helt utan erektion, beroende på typ av pulser och nerver som blir stimulerade. Rätt stimuli till nervus vagus ex kan få kroppen att slappna av fullständigt intill att hjärtat stannar. Andra tvärt om ger erektion så att man tror att mandomen skall sprängas och adrenalinet sprutar i kapp med sperman. Och skulle det krångla med ovälkomna tankar har jag ett par droger... Allt för att njutningen skall bli optimal var gång.
Arbetet går annars ut på att samla in data och reparera sateliter och utplacerade prober samt att besöka rymdstationerna i den sektor man patrullerar, arbetet i sig är så lite betungande att det mesta går åt att underhålla sig själv, skeppen är också till stor del automatiserade och det behövs bara någon kursförändring över dagarna. Normalfallet är att färdas i grupp, någon helt ensamma. Och styrelsen accepterar vilka kombinationer som helst bara patrulleringen sköts klanderfritt. Allt annat går ut på att äta sova och få och ge sexuell tillfredsställelse, och ingen hycklar med det längre, som man gjorde i början, för minst 200 år sedan. -Svinaktigt leverne - hur kan dom...
Skeppen är på 4000 ton/dödvikt, gott om plats, ca 75 m långa 15 m breda och ser ut som en lite tillplattad U-båt, men ändå för små att bära med sig utrustning för gravitation, så här råder viktlöshet till hundra procent och jag har byggt upp som en puppa att krypa in i. Några luftmunstycken i väggarna ser till att jag befinner mig i centrum hela tiden. Där inne har jag upplevt, som jag tror, de högsta njutningarna.
Avsaknad av gravitation är naturlig, men det är ju klart, det går att under någon tid accelerera med mac 1 för att få uppleva jordisk gravitation, motsvarande tid i för inbromsning med samma grad om inte farten behövdes. Normal fartökning sker på några minuter om det bara gäller att förflytta sig. Problemet är att färdskrivaren avslöjar de små avstegen och blir föremål för utredning och kanske reprimand för att sådana sakta ökningar - minskningar av farten tar på bränslet bra mycket mera än vanligt. Att få känna att kroppen väger är en upplevelse i sig, att få känna ett täckes tyngd i sängen, eller att utföra sina naturbehov utan vakuum-toan är andra.
Min tjänst var över sedan den standardiserade kontrollrundan slutförts. Normalt är det flera i skeppet för att kunna ta skift och om det krånglar till sig. De flesta kontrollanterna har familjen med sig, för att älska, men även för den mindre intima delen av samvaron, att vara skild åt under arton månader mår inget förhållande bra av. Jag har ingen familj - och ingen partner heller, framför allt ingen som ville följa med, så jag blev ensam den här gången.
Jag rapporterade in att sista stationen var utan anmärkningar. En station för övrigt med ca 1000 familjer ombord, Gravitationen ordnas med hjälp av rotation av hela anläggningen. Jag tog adjö av de jag spenderat en natt med, vilken natt - att älska i tyngdlöshet är en bit utanför det vanliga. Man kan flyta omkring i rummet helt avslappnad och bli ”behandlad”, men för själva samlaget får man hålla i för att inte glida isär. Men det är som om smekningar känns mer njutbara när det inte finns något som hindrar, som säng och sängkläder ex.
Jag hade närmare fyra månader framför mig i friskiftet och eftersom jag var ensam bestämde mig för att besöka en nyöppnad koloni, ja, så nyöppnad kanske den inte är, de första kom dit för knappt 300 år sedan, och med den teknik som då rådde tog resan dit nästan 125 år. Nu tillryggalägger vi sträckan på några veckor och, som sagt, jag ville besöka dem därför att det går rykten om att det finns ett djur som är anpassat för sexuella aktiviteter, men bara att det skulle vara en ljuvlighet att bli “behandlad”.
Jag kommer i ordning i skeppet, sänder ytterligare en hälsning till stationen innan jag går upp i superfart, sedan är jag helt hänvisad till mig själv. När det är så brukar jag inte ha några kläder på mig, dels för att det är skönt men också för att slippa krångla om jag skulle få lust - alltså lust till en snabb tillfredsställelse.
Min drift har blivit så att jag kan mer än en om dagen, om inget annat så åtminstone en skön sprutning varje dag, och som onanist utvecklar jag nya tekniker hela tiden för att varje gång inte köra samma rutin. I bland kan det gå nästan genast, andra gånger kan jag lyckas dra ut på njutningen över ett par timmar, då kommer oftast orgasmen så att jag får ståpäls. Tack för att det finns autopilot.
Det börjar med att sakta dra skinnet och hålla samma takt under lång tid, då precis är som om nerverna domnar och pungen känns som om den hade släppt taget och svävar fritt omkring i rummet. Jag är helt avslappnad men runkar, särskilt att knipmusklerna är slappa. När det närmar sig känner jag en kittling runt anus för att fortplanta sig upp mot skaftet och ollonet, jag kan inte hålla mot längre - pungen återkommer till kroppen och skinnet knottrar sig en bit ner på låret och upp i blygdhåret. Sedan tar kroppen över kommandot och jag känner hur knipmusklerna drar sig samman för första stöten. Utan att rusa drar jag samma takt och orgasmen böljar fram. Jag sprutar och viktlösheten gör att den inte stannar utan fortsätter och blir några sakta flygande droppar som till slut träffar väggen. Jag ligger kvar en sund. Och eftersom jag runkat i två timmar tror nerverna att jag fortsätter, det skittlar och förlänger mitt stånd upp till en kvart efter. Annars har jag alla möjliga mekaniska hjälpmedel som vibrationer och sugande vaginor.
Efter tre veckor börjar jag närma mig systemet jag söker. En eskort möter nästan ett ljusår från solsystemet och efter ID läggs automatiskt data in för autopiloten och landningstillstånd, eskorten återtar sin position som yttre säkerhetsfront.
Jag aktiverar och genast ökas hastigheten, det är bara för mig att luta mig tillbaka och vänta på anrop från den inre säkerhetszonens bevakningsstation 4. De hade upptäckt mig redan 10 ljusår från första utposten. Den sista biten, 1 ljusår, anses som normal inflygningssträcka mot ett solsystem, och datorn gav signal att vi var välkomna. Några justeringar gjordes och hastigheten saktade av för att närma sig dockningsfart när rymdstationens sluss beredde sig på mottagandet. Men några ljudliga knäppar och skrapningar var jag sålunda ansluten, en enorm skapelse, fullständigt självförsörjande och det bodde ca 2500 människor ombord.
Slussen öppnades och in trädde en uniform som hälsade artigt, satte i sitt magnetkort. Data överfördes och han flyttade kortet till en läsare han hade med sig. Vad jag förstod var kortet interaktivt och hade samlat på sig information om mig och skeppet. Efter avläsning hälsade han på nytt och med en gest visade att han ville att jag skulle följa med. Några korridorer senare visades jag in i ett rum, ett vanligt tjänsterum med en tjänsteman. Vakten, som jag förstod att han var, överräckte kortet som på nytt lästes av i en stationär större aparat. Bl a kom språkmudulen upp på skärmen och helt oväntat hälsade tjänstemanen mig välkommen på ren svenska. Jag studsade till lite, engelska ok, men svenska. Nå, det ökade ju möjligheten till en nyanserad kommunikation.
Efter de sedvanliga hälsningsfraserna och lite kallprat om färden, om saker som dykt upp, fenomen som borde registreras, kom så frågan:
-Vad är ditt ärende?
Lite lamt sa jag att jag var turist och tjänstemanen log.
-Nå, sa han, det ordnar sig nog med det, men som turist, och så gjorde han situationstecken i luften, kräver vi dig på värdemedel som motsvarar den köpkraft det går åt att skicka hem dig, eller begrava dig. Ditt skepp exempelvis eller nog med drivmedel. När du så landar så väntar en kontrollant på dig, till honom överlämnar du de akrediteringar som krävs för fullständig åtkomst till skeppet och det första som händer är att skeppet laddas upp på Din bekostnad. Vi vet ju redan din värdestatus och ser inga problem med din vistelse här, så, välkommen till Antris, andra planeten i solsystemet, namnet sattes av fransmännen som ”Entré”.
Han tog mig i handen och tryckte den bra.
-Nu skall vi bara märka dig, sa han och hämtade upp ett instrument från en låda, det såg ut som en smal vattenpistol. Han satte i den i en apparat som var kopplad till datorn, tryckte på någon knapp och det pep nästa genast. Han satte pistolen till min axel och tryckte av, det sved till ganska ordentligt.
-Nu har du fått en identifikator injicerad i axelmuskeln, den är livslång och behöver aldrig bytas ut. Här är din ID-kod, han räckte över en platsbricka med en sifferkombination i sju grupper om tre siffror på ena sidan en streck-kod på den andra. - Var gång du passerar en dörr ex blir du registrerad, alla i vårt system har en sådan. Och innan du lämnar stationen skall du hämta ditt turiskort intill hangardäck.
-Förrästen, vilken veckodag är det nu? Ute på rundan axisterar ingen indelning på det sätet.
På skrivbortet fanns en kalender och han pekade på den jag läste av Måndag 8 sept
Han trycke på någon knapp igen och uniformen kom in.
-Kapten Sanders här hjälper dig tillrätta så länge du stannar på stationen
Efter några rundturer började min mat- och sovklocka pinlade men jag beslutade att hämta mitt kort och fortsätta färden, äta kan jag göra under inflygningen. Jag närmade mig receptionsdisken och en blick fångade upp mig.
-Vad har ni att bjuda, blev min fråga.
Datorn hade redan registrerat mig så den vackra flickan hälsade mig välkommen med mitt namn och ville veta ungefär vad jag var ute efter. Hon log ljuvligt mot mig så jag hade svårt att formulera mig.
-Jaså, avbröt hon mig, en till.
Nästan som i ett svep lade hon ett magnetkort på disken, det var vitt med ett regnbågsspektra på ena kortsidan. Hon begärde mitt värdekort, hon fick det drog det i läsaren, räckte tillbaka med orden
-Lycka till.
Jag körde ner huvudet, nästan mellan benen av skam. Med de raskaste steg var jag ute på hangardäck och tillbaks i mitt skepp och med snabba ryck tryckte jag i turistkortet och aktiverade dess instruktioner. Motorerna brummade igång och Kapten Sanders röst hördses i högtalaren att jag hade starttillstånd. Luftslussen bullrade lite när jag kopplades från och jag var ute i rymden. Kortet stod för hela navigeringen och jag bara åsåg färden mot planeten. Var landningen skulle ske hade jag ingen aning om, och det kvittade ju. Jag lät servera mig en enkel sallad gjord på morötter, majs, ärtor, svamp, skinka och någon dressing, det smakade syntetiskt som alltid.
Skeppet närmade sig atmosfären och begynnande gravitation förklarade att jag var inne och farten saktade av för att göra helt stopp på en större rymdhamn. Ett fordon stod redan på den platta jag landade på.
Jag lät en hiss föra ner mig till marknivå och det första jag fick syn på var en snurrande jätteskylt där det stod ”Välkommen till Birka”, men där stod också kontrollanten med utsträckt hand. I den handen lade jag de tre styrkorten och min personliga kodnyckel, såg ut som en miniräknare. Han kontrollerade -nickade och bjöd mig följa med fordonet fram till terminalen emedan mitt skepp blev omhändertaget. Turistkortet garanterade att var helst jag befann mig på planeten kunde på några minuter mitt skepp göras startklart för avresa. Faktum var att kortet var nyckel till allt, ville jag resa - sätt i kortet i fordonets läsare, bestäm målet och genast var jag där.
Det fordon jag nu klev in i hade mänsklig förare, han var en äldre man och jag måste ju få lite information om det jag sökte så jag frågade lite försynt om det där djuret....
-Du har Ditt kort, Du behöver inte leta, vilket allmänt fordon som helst tar Dig raka vägen, bara du sätter i det!
Lite bryskt tyckte jag, sedan fortsatte han.
-Det där djuret är både en förbannelse och en glädje, missbruk ger livslång plåga eller fullständig oförmåga för resten av livet. Små doser och lång tid emellan, eller som Du, några gånger under den tid Du har blivit tilldelad, Jordetid skulle det motsvara 4 veckor ungefär.
Trots att han verkade brysk kände jag ändå att jag vågade fortsätta samtalet och frågade rakt av vad det var för något. Det var som att sätta på en vattenkran, vi saktade ner och om jag någonsin träffat på en lärare var det just han, och så började lektionen.
–På den här planeten finns en krabat som till det yttre är ser som en orm, i storlek med boa eller pyton, men är en ödla med jordiska mått mätt, men med päls och ser synnerligen snäll och go ut, ett riktigt kramdjur om man så får säga, dess huvud är delvis hårlöst och långsmalt och saknar till stor del tänder, men har ett litet eget sätt att skaffa sig den där kryddan som gör livet lite mer intessantare. För att dra en parallell; myror ex mjölkar bladlössen, nästan som om dessa myror har bladlössen som boskap. I djurlivet finns några till sådan företeelser, parasiter om man vill, eller symbiosa tendenser, eller kanske bara rent utnyttjande.
Den här krabaten har utveklat ett sätt att komma åt sperma hos handjur, och den blir alldeles fnoskig av det, lika hög som vi blir av narkotika. Annars är den växtätare med specialitet för blommor av en viss typ, ungefär som eukalyptus för koalan. Nå, tillbaka till rusdryckerna, så har djuret en gifttagg i övergommen, och det ligger stilla i gräset som död -en annan sak som är märklig, den har ingen lukt - även den finaste nos kan inte nosa sig fram till det här djuret eller följa dess spår, otaliga experiment har genomförts, så det är inte konstigt att “bytesdjur” inget märker något förrän det är försent, även människor.
Med ett snabbt språng kastar den sig fram och hugger hanen, var som helst duger, sedan är det bara att vänta och redan efter någon minut visar bytesdjuret paringsbeteende, erektion och för sin art lämpliga lockrop. Så är det de 2 till 3 första minuterna under det att parnigsbeteendet blir allt intensivare, även ett träd kan duga. Men med begynnande skakningar blir rörelserna allt långsammare mot att skakningarna övertar helt, ungefär som om han fick kraftig växelström genom kroppen, och penis konvulterar i full erigerad längd. Det tillståndet varar ca 30 sekunder sedan ser det ut som om djuret måste lägga sig ner av fullständig utmattning, uttömd, men eftersom vi har studerat fenomenet i flera år vet vi att den inte har ejakulerat ännu, men snart blir den befriad av vår lilla krabat som stungit haver.
När bytesdjurets rörelser avstannat helt kommer ödlan fram och närmar sig försiktigt, nosar sig fram till den erigerade penisen, luktar och undersöker, kontrollerar, sedan suger in så mycket den kan av penisen i munhålan och hals och lägger sig tillrätta, vi har på röntgen sett att den kan öppna svaljet och helt enkelt svälja det som inte får plats, för vi har sett den ta in en god hälft av planetens störts djur, liknar en tapir med en penis i hästväg.
Sedan suger och berarbetar den offret tills det sprutar. Vi vet att bytesdjuret inte blir skadat rent fysiskt, men och nu kommer det som inte är trevligt, den sprutar in mera gift för att öka produktionen och redan efter någon kvart kommer nästa ejakulation, men bytesdjuret klarar inte att ligga i det tillståndet mer än par dagar, sedan går det in i koma och då först släpper vår vän. Det går då på synnerligen ostadig kurs och uppsöker en lämplig sovplats där den blir kvar i ett par veckor, till synes i dvala. Bytesdjuret, om det är stort, vaknar efter något dygn om det får vara i fred och är så fullständigt uthungrad och äter nästan allt i sin väg för att återfå krafterna - mindre djur, rådjur, antiloper - människa ex vaknar inte.
När vi, han vände sig mot mig och mötte min blick, med vi menar jag våra forskare, sedan undersöker bytesdjuret har testiklarna fördubbalt sin storlek och producerar sädesvätska i en sådan omfattning att det droppar långt efter det att kroppen återgått till normala värden.
Självklart blev vi, som män, intresserade av fenomenet så vi fångade några stycken för att undersöka på riktigt hur det hela låg till. Vi analyserade giftet och kom fram till att alla kända preparat var rena sommarvinden i jämförelse, det räckte med 1 halv kubikcentimeter 2% lösning för att få en okontrollerbar erektion i fem timmar. Räknat från injektionen får vi spontan orgasm inom en halvtimme, OCH det är störtskönt. Rör man vid penis sprutar den omedelbart. Det finns de bland oss som inte orkar vänta ut giftet utan hjälper till, det räcker med att sätta fingret mot nerven för att orgasmen skall bryta ut genast.
Men det var längesedan, numera har vi även tagit in själva djuret i hanteringen, men möjligheten att prodecera gift är avlägsnad, utan vi själva står för injektionen, men vi låter djuret försåtligt sticka oss, sedan utför vi medvetet rörelseschemat fram till att djuret kommer fram och suger av oss. Med rätt avpassad giftmängd får vi, med en kvart - halvtimmes intervall, de mest fulländade orgasmer under den tid giftet verkar och djuret släpper när erektionen avtar, vi anses vara döende då...
Jag hummade, och innan jag hunnit längre fortsatte han.
-Men tro inte att det är ofarligt i sin helhet, testiklarna växer och återbildas inte lika snabbt, ett par omgångar i veckan gör att kulorna antar storleken av hönsägg redan efter en 3 - 4 veckor och växer sedan successivt tills de blir en direkt börda för sin ägare. För att inte det skall hända kan vi inte använda giftet mer än ett par gånger i månaden. Och man längtar oavbrutet till nästa gång.
-Kan man inte ta mindre gift, frågade jag.
-Jo, det kan man, men effekten uteblir, redan någon tiondel mindre gift gör att det nästan blir som en vanlig handtralla. Å andra sidan, tar man för mycket kan det bli den sista gången för alltid, i bästa fall total impotens, även mentalt försvinner lusten, i värsta fall ruttnar mandomen bort. Erektionen blir så långvarig att det uppstår kallbrand. Så lagom är bäst. Då blir frågan; hur mycket? Det får kroppvikten avgöra, man väger in sig hos expeditören och får en injektor.
-Expeditören, frågar jag.
-Tro inte att du kan gå ut i naturen och uppleva det här utan risk för livet, eller rättare, garanterat dödlig utgång om du inte får hjälp. Eftersom vi är inplanterade saknar vi det försvar som den inhemska, vi vaknar, som sagt, inte ur koman. I de inrättningar som drivs under ständig bevakning är allt noga kontrollerat så att den som kliver in där får den bästa upplevelsen någonsin. Mindre nogräknade ställen finns också, vad jag fått höra har man nästan spikat fast ödlan vid ett sk Gloryhole, så att det är bara att köra in den i hålet för att bli avsugen.
Min nyfikenhet vänds plötsligt bort från den manliga sidan av det här när plötsligt min flickvän dök i tanken.
-Vad jag förstår är det en manligt nöje det här, hur ser det ut för kvinnorna?
-Kvinnorna är helt utestängda, ödlan har, som sagt bara sperma i tankarna. Men det har utvecklat en rad tekniska hjälpmedel, för alla tänkabara variationer av kvinnlig tillfredsställelse. Men jag förstår, sa han, vad du egentligen syftar på, när gör vi barn?. Eftersom poplulationen är i stigande måste det ju betyda att vi knullar som vanligt också. Men en sak är klar, Vi har inte haft ett enda fall av våldtäkt på de senaste 50 åren. Däremot är dödssiffran något hög bland oss män på grund av det här, det är svårt att låta bli.
-Förlåt en enfaldig fråga eftersom du nämnde ”köpkraft”, hur mycket kostar det att kliva in på ett sådant ställe.
-För dig kostar det inget, allt du kan tänka finns på ditt turistkort eftersom det är förbetalt, ungefär som ett månadskort på kollektivtrafiken, åk så mycket du vill!
Han avslutade meningen med ett leende mot mig och jag satt och tänkte att det verkar vara helt öppet att prata om det. Går ALLA män till de här inrättningarna för att bli avsugna. Jag frågar.
-Faktum är att de som inte varit där är lätt räknade, en på tiotusen, eller kanske hundratusen, eller kanske att alla varit åtminstone en gång under sitt liv,
Vi närmar oss terminalbyggnaden, och stannar framför en dörr, vi möts av uniform som hälsar välkommen och jag tar farväl av föraren. Vi kommer in på terminalen och uniformen frågar om jag har något arrangerat för min vistelse, jag ruskar på huvudet,
-Då kanske jag få föreslå en av de otaliga guiderna som hjälpreda under den månad tillståndet gäller.
Jag tänker på pengar och frågar om det.
-Det kostar inget, allt finns redan på kortet.
-Då-så, nickar jag.
Uniformen rycker upp en telefonliknande sak, ger några snabba order som jag inte hann uppfatta. Vi fortätter och han för in mig på ett av kaféerna. Jag blir anvisad ett bord och jag blir serverad kaffe och macka med något obestämbart pålägg. Under tiden försöker jag läsa in mig på omgivningen, kläder, hur de för sig, hur konversationen går, kärleksfull, argt. Det är flest kvinnor, och de män som är där verkar ragga och de kvinnor som finns gör sitt yttersta för att bli uppraggade. Föraren berättade också att prostitution avskaffades samtidigt med att sexinrättningarna började sin verksanmhet. En svindlande tanke; är kvinnorna så svältfödda på sex att det uppstått manlig prostitution? Faktiskt verkar det så. Mina tankar avbröts av ett vänligt
-Var hälsad till Birka och den svenska enklaven.
Jag tittar upp och där står en ung man, kansker mera pojke, sexton kanske sjutton. Något slags uniform, mera liknande vanlig klädsel, men har utan tvekan ett drag av tjänstedräkt, ljusblå kavaj, lite mörkare byxor. Blond med en så där skälmsk lock hängande ner mot ansiktet, melerad ögon, han var ungefär 1,60 lång, smärt, som om han inte var fullväxt, runt ansikte bländvitt leende. Han verkade vara van att ta hand om sig själv. Den bästa vän och värste ovän
Jag har munnen full och jag annvisar honom stolen mittemot. Nästan som på kommando sattes fram smörgås och kaffe till min nye gäst och vi ägnade några minuter att titta på varandra, och omgivningen, under det att maten tog slut. Vi satt tysta ytterligare någon minut och jag frågade om det kom många till planeten som turister?
-Jag har haft arbete sedan jag var 10 år...
-10 år?, avbryter jag honom.
-Ja, säger han, fullt upp!
Jag måste stilla min nyfikenhet genom att fråga direkt
-Vad går ditt arbete ut på?
-Att eskortera turister, mera konstaterade han.
Jag frågar naturligtvis
-I viket avseende då?
Det verka som om han förstått frågan och vaggar på huvudet.
-De flesta som kommer hit vill bara ha sex, en liten del kommer av andra skäl, en del kommer hit för att de är på rundresa i galaxen och har nästan som mat och vätskekontroll här. Sedan kommer de underfund med vår specialitet och männen håller ofta sälskapet kvar några dagar genom att helt enkelt gömma sig. Planetens natur är lika andras så det säljer inte särskilt, så vår planetprodukt utgörs till 99% av sexindustrin... OCH, han håller upp ett finger, det är nu min uppgift att se till att Du får ut det mesta av din vistelse och att din kredit blir fullt utnyttjad. Det sista lade han till med en ögonblinkning. Jag log.
-Nå, sa jag, om jag nu skulle vilja se något annat, är Du min guid då också?
-Självklart, svarade han med övertygelse, men när det gäller mera planetens system och transporter och sånt måste jag skaffa lite skriftlig information. Plötsligt spärrade han upp ögonen; -Du är väl inte journalist?
-Nej, jag tillhör nog de som bara hört talas om era djur.
-Bra, sa han, då vet jag vart vi skall gå, men först skall vi se till att du blir inkvarterad någonstans, ett hotell eller hos privatpersoner?
-Spelar det någon roll, frågade jag.
-Nej, egentligen inte, men det kan vara trevligare med en familj, men ett hektiskt uteliv gör hotellrummet mera attraktivt, nästan enbart för att ha någonstans där man får vara i fred.
Jag tänker så det knakar, samtidigt som jag överväger ensamheten får jag mer än nog av det på min patrullrunda, alltså, oönskad ensamhet eller påtvingad samvaro.
-Finns det något speciellt med att logera hos en familj?
-Frukost på sängen, måltider i övrigt om du vill, lite medmänskligt engagemang vid sänggående.
-Förväntas jag ha nattgäst?
-Det är helt upp till dig, på listan finns alla smakriktningar, från rena kärleksnästen till viktoriansk puritanism, uppknäppt till näsan, torrt och formellt så det knastrar.
-I så fall, något mitt emellan, jag skall kunna stänga dörren om jag vill vara i fred.
-Faktum är att de flesta logierna är just så, de båda extremerna - puritanerna är nog bara ett par stycken i hela enklaven, kärleksnästen finns det betydligt flera av. Avgjort då?
Ögonbrynen upp i hårfästet med minen att jag skall svara genast.
-Du väljer, svarar jag snabbt.
-Ok, då går vi.
Vi hade avslutat den enkla måltiden och reste oss, tackade för servicen och jag likson rumpade med min guid ut ur kaféet. Utanför kaféet började staden, gatorna var som andra gator, det var ju visserligen en jordkoloni men den skilde sig på alla punkter, der var som att kliva in i 1900:talets städer på Jorden, gata upp och gata ner. Rakt över gatan, som var ungefär tolv meter bred med gångbana, låg en park med högt utsirat stängsel mot gatan, en grind ledde in där och människor passerade ideligen. Växtligheten var som i andra parker men jag kom ihåg från inflygningen att marken i övrig inte verkade bördig och jag frågar.
-Därför att marken innehåller för mycket svavel, staden förlades hit av det skälet, inget växer här ändå.
Jag pekar på parken mittöver.
-All matjord är hitforslad och isolerad från den naturliga marken.
-Jätteträdet där då? Pekade jag.
Djupet ligger runt 20 meter, om inte mer. De vanliga gräsmattorna har väl 4-5 meters djup. Alla växtdelar komposteras och återförs så att den odlingsbara delen utökas hela tiden.
Guiden stannade framför en stolpe intill gatan, där förde han in ett magnetkort i en springa, en grön indikatorlampa tändes efter några sekunder och kortet kom ut.
-Vår transport är på väg, sa han.
Han vinkade fram mig till stolpen
-Föresten du, titta här, han pekade på en plattan där kortet fördes in. Ser du den lilla springan. Om du skulle tappa ditt kort kan du föra in lappen du fick med din kod där, då kommer det ett fordon med regnbåge på sidan. Du blir förd till närmaste administrativa enhet där du får ett nytt. Om du förlorar både kortet och lappen är det lite svårare eftersom du måste leta upp en stolpe som kan läsa ID:n du har i axeln, den har gröna ringar runt sig ett par meter upp och det finns bara ett tiotal i hela staden.
-Vad händer då?
-Samma sak, det kommer en taxi med regnbåge.
-Taxi?
-I viss mån, ingen förare, du bara kliver in och den för direkt till myndigheten. Annars för du in ditt kort, taxin anländer och det är bara du som kan öppna den. Du talar om vart du vill åka och sedan tar dig magnetbilen dig dit.
Jag står som ett fån, magnetbil?
-Tar den sig fram med magneter?
-Ja, det blir ju inget motorbuller och fullständigt rena miljömässigt. Man behöver inget eget fordon utan kallar på ett när det behövs, och som du kan se har de något gammalt i sig, som en bil av äldre modell, synnerligen komfortabla, de skrotas runt tio år. Det goda är ju att man aldrig behöver fylla på bränsle eller serva den i övrigt. Drivningen går till så att det i gatan finns en kontinuerliga induktionsplattor som förser fordonet med energi, och magnetfält på var sida om plattorna. Nästan hela bilens bottenplatta utgör mottagare av induktionen och två längsgående superledande magnetskenor, och med teknikens hjälp vänder de sig mot det som finns i marken. Alltså flyter de ett par decimeter ovanför marken, och det kan vara hur gropigt som helst. Styrning och framdrivning sker med samma teknik. Styrningen är kopplade till kablar i körfälten och fordonet följer dessa tills man når målet. I några fordon finns både autopilot och manuell styrning.
Det går inte att komma fram särskilt fort enbart med magnetdrift, lite över 70 km/timmen, omräknat till jordetid skulle det bli strax över 100. Omräkningen består i att vår sol är lite större och planeten är lite längre bort och går därför lite långsammare, både året och dygnet har faktorn 1,5 i förhållande till Jorden.
Vill man färdas fortare måste det till flygteknik, vilket är ett problem i sig, då går det inte att färdas saktare än 500 km/t. Körfälten är egentligen artificiella gräsmattor, cirka tolv meter breda, och det går att korsa dem hur som helst - men det går inte att ha metallföremål i skorna eller några decimeter upp för då kan det ta eld i kläderna av induktionsstömmen. Fordonens säkerhetsanordningar är så känsliga att det praktiskt taget är omöjligt att köra på någon, eller något över huvud taget. Skulle man vilja ta livet av sig genom att kasta sig under, är det ytterst effektivt. Den magnetism som råder där dödar direkt.
Jag lyssnar lite halvhjärtat och tar mera del av den omgivning vi står i. Det är märkligt att vi på jorden inte kommit på det här ännu, där kör vi fortfarande med fyra hjul, men drivkraften kommer från en laddningsbar kärnreaktor, det lilla som blir över omarbetas till nytt bränsle, en slags rundgång där egentligen inget blir över. Skrotningen har jag ingen aning om.
Ett fordon glider in till vår stoppzon, en bullig skapelse i skimrande grönt, ungefär som ett segment av en cylinder med fönster runt om, skulle tro runt 4-5 m lång, två meter bred och halvannan hög, guiden för in sitt kort i fordonets läsare och en skjutdörr glider upp ljudlöst, det välvda taket gör att man mera kliver upp än tränger sig in. Limousinkomfort, barskåp etc, smakfull läderinredning som går i pastellblått. Vi sätter oss tillrätta mot färdriktningen, säten mittemot och gott om plats, påminde nästan om en tågkupé och med lite god vilja skulle man kunna sitta fyra i bredd.
-En av de allra nyaste modellerna, konstaterade guiden.
Jag sitter stum och bara tittar. Dörren stängs och en lövtunn dataskärm fälls ner från taket och stadens karta blir synlig, guiden pekar på skärmen som zoomar in området. De faktiska adresserna kommer upp och guiden pekar på en adress. Skärmen reagerar med ett litet ”blipp” och den glider upp i taket igen.
-Nu vet den vart vi skall, säger han vänd mot mig.
Vi kommer i rörelse en sakta axeleration och så behaglig start har jag nog aldrig upplevt, det brukar vara ryck och slit och ax med G-kraft. Jag njuter av färden, ljudlös och fullständigt vibrationsfri finner fordonet sin väg. Guiden kommenterar i bland vad som passerar, framför allt pekar han ut de olika ödlehusen och deras specialiteter. Efter någon kvarts resa var vi framme och fordonet saktade in och stannade framför en port. Dörren gled upp och vi förväntades att kliva av.
-Här är ditt natthärbärge, sa han och pekade upp mot ett fönster i det fem våningar höga kvarteret.
Jag tittade också och även på omgivningen i övrigt, alla hus såg likadana ut på den här gatan, gula byggelement, som staplade sockerlådor. Guiden märkte att jag tittade mig omkring och han förekom en fråga.
-När det kom till gällde det att nästan smälla upp husen på en kafferast, därför ser det mycket funkis ut. Det som byggs i dag har en helt annan stil.
Porten, som allt annat öppnades med kort, vi kommer in i ett trapphus, gul betong med en ynkansvärd trappa, kanske ett barn kunde gå obehindrat där, och en jättestor hiss rakt fram. Den var helt öppen, en plattform fem gånger fem meter, säkerhetsräcke och grind. Vi klev på och i med kortet och knapp för våning. Med ett svagt väsande rörde sig plattformen uppåt och stannade på fjärde plan. Vi klev ut på etaget.
-Vet dom att vi kommer?
-Ja, svarade guiden, när vi väntade på vår transport passade jag på sända en förfrågan och fick grönt. Så dom vet att vi kommer.
Etaget var fyrkantigt, lika brett som hissen, rakt fram fönster mot gatan och hade två dörrar, en åt vardera hållet vänster - höger och guiden valde den till vänster, åter i med kortet och dörren gled upp. Det var ett förbannat kortande tänker jag, man hinner ju knappast stoppa ner det innan det skall upp igen. Väl inne i korridoren förstod jag att den räcker kvartert runt med avbrott för trapphus och hiss på intervall.
-Mot gatan är det små bostadsmoduler och inåt gården stora rejäla.
Jag bara nickade, och det syntes också på antalet dörrar. Mot gatan var där fyra dörrar och till vänster en dörr på varje modul. Jag räknade till 8. Vi stannade vid den tredje. Kortet igen.
-Det var många gånger du måste fram med kortet, sa jag.
-Mmm, svarade han, ett av säkerhetsystemens förbannelse, men också välsignelse, beroende på hur man ser det.
Jag hörde att det plingade där inne och strax öppnades skjutdörren, en hall vinklad mot höger, mönstrade röda tapeter, en spegel. Min guid ropade ett glatt.
-På återseende!
Till mötes kom en man lite rundnätt, kal upptill med en hårkrans, bruna flanellbyxor och vit T-shirt, Jag sökte guidens blick. Den klädslen har jag inte sett annat än på gamla bilder från jorden.
-Nä men, vad ser jag, är det inte Mikael, Mikael Franson som kommer, han famntog guiden och fick liksom syn på mig, -å vad har vi här då?
-En turist från gamla världen, han kommer att stanna här några veckor och uppleva våra specialiteter.
-Jaha, välkommen då, han sträckte ut sin hand och jag tog den. Det var inte en arbetarhand jag hälsade på, den var mjuk och len men hade fast grepp, han såg mig i ögonen och skakade min hand ett par gånger sedan tittade han runt mig på golvet,
-Har du inget resbagage?
-Det är kvar i skeppet.
-Nå, sade han, det ordnar sig väl med det. Han tog min guid i armen.
-Det var inte i går du gästade oss, får se... fyra fem månader sedan sist, eller vad. Men skit i det, vi blev alla glada när vi fick ditt anrop och nästan tävlade om att få trycka för grönt. Nu träffar vi resten av familjen!
Han förde in oss i ett större rum, smakfullt möblerat, allt gick i brunt, mahogny och läder eller så, imitation tänkte jag, en soffgrupp med bord placerat i mitten av rummet, fyra tresistssoffor och ett lågt bord där inne. Mot väggarna stod bokhyllor sprängfyllda med böcker och lösa blad, permar och gud vet allt. Där väggarna syntes hade de dekorationer av trä och någon tapet med mönster som jag inte blev riktigt klok på. Ljuset i rummet var det som släpptes in genom ett panoramafönster som vete in åt gården plus ett par lampetter mitt emot. Fyra öppningar ledde ut ur rummet, dels hallen som vi kom från med fortsättning på andra sidan, två intill panoramafönstret åt vardera hållet. Familjen var samlad, två döttrar, en runt 10-11, en tonåring och en son, skulle tro uppåt 20, och hustrun, borde vara runt 50, men jag är inte tränad att bedöma det så det kan vara allt från 30 till 60. Mannen lättare att tro att vara över 50. Alla hälsade hjärtligt på guiden och liksom i förbigående konstaterade att jag var deras inhysing.
De hälsade så småningom även hjärtligt på mig och sa sina namn, gubben hette Hugo och modern Teres, sonen Kurmi, Lina i mitten och lilla Naimi sist, men det var guiden, Mikael, som var den förlorade sonen. Jag fick se mitt nya rum, det låg i riktining fönstret och till vänster. En liten korridor med fönster mot gården och två dörrar, en till vänster och en rakt fram. Dörren rakt fram stod öppen och där visades jag in. Ett som jag kunde bedöma vanligt hotellrum med säng mot höger vägg och skåp och byrå, toa- och duschrum rakt fram. Skulle tro att det var 4 x 5 meter med fönster mot gården + det sanitära, sängen var väl tilltagen Den yngsta dottern hade rummet intill allrummet och jag delade badrum med henne, eller alla i familjen troligtvis. Dörren jag såg i hallen går nog dit också. Hela inredningen gick i vinrött, mjuka pastellfärger. Det blev tillagt i mitt kort att jag hörde hemma här.
För att göra transportstäckorna korta åkte vi tillbaka till rymdhanmen och hämtade vad jag troddes behöva av personliga tillhörigheter. Terminalens förare nickade igenkännande när vi klev in i hans buss. Och önskade mig lycka till när vi klev av.
Tillbaka utanför porten beslutade Mikael att lämna mig för dagen.
-Jag kommer i morgon runt tiotiden och då skall vi göra staden. Det blir något det Henning.
Fler noveller av samma författare
| Titel | Kategori | Betyg | Datum |
|---|---|---|---|
| Antris kapitel 3 | Kinky | 3.0 | 29/11-22 |
| Antris (Sci fi) | Heterosex | 3.0 | 7/10-22 |
| SIFO-undersökningen | Homo | 4.0 | 15/9-22 |
