Sjömansbiblioteket
Det hade just börjat skymma i hamnen och himlen var röd mot de svarta kranarnas höga silhuetter. Fiskmåsar skränade och när Donny närmade sig det slitna tegelhuset på hörnet hörde han biblioteksskylten gnissla där den hängde och svängde ovanför porten.
- Det är riktigt förfallet här, tänkte han när han skjutit upp dörren och traskade uppför den murkna spiraltrappan. Medaljongtapeten hade börjat lossna och fläckas både där och i den lilla tamburen med handfatet, där han stampade med kängorna mot svinborstmattan innan han steg in i bokhallen.
Också denna lokal var ganska nedgången, men hade ändå en klassisk charm med sina höga flerrutade fönster och blandade mörka träslag i hyllor och bord. Medaljongtapeten hade kompletterats med en träpanel halvvägs upp på väggen, också den mörk, och passande i den herrgårdsliknande atmosfären. Böckerna stod tätt, hyllorna inklämda där de fick plats, uppställda i ett organiserat kaos. I mitten fanns dock en glänta för lånedisken, och bakom den satt orsaken till hans besök: Marion.
Hon såg upp från sitt kortsorterande när han nästan var ända framme, och trots att hon gärna hade verkat likgiltig hajade hon till när hon såg att det var Donny som kom - i full matrosmundering, pomada i det kolsvarta håret och ett retfullt leende i mungipan. De uppkavlade ärmarna blottade en tatuering hon inte sett förut, föreställande ett skepp med en vinkande naken kvinna i fören. Han måste nyss ha kommit i hamn efter sin senaste resa söderut. Ärligt talat hade hon försiktigt hört sig för om när skeppet förväntades vara på ingång, men var ändå överrumplad av hans närvaro efter fyra månader utan ett vykort ens. Inte för att hon hade väntat sig något. Men ändå.
Hon såg hur han krånglade sig ner på den lilla pinnstolen framför den låga, katederliknande disken - bredbent och nonchalant tillbakalutad med armarna i kors över bröstet. Han var inte särskilt kraftig och inte heller lång, men hans arroganta stil gjorde att han tog nog så mycket plats ändå. Han såg henne hela tiden i ögonen och leendet fick henne nära nog ur fattning. Hon skyndade sig dock att - med hjälp av en onödig korrigering av glasögonens placering på näsan och en liten harkling - ikläda sig sin professionella attityd. Hon kunde känna sin barska kollegas falkögon i nacken och ville inte för sitt liv tappa masken och framstå som den sämre flicka hon redan hade rykte som.
- God kväll, kan jag hjälpa herrn?
Donny bara fortsatte flina. Marion höjde ögonbrynen på ett - hoppades hon - uppfordrande vis. När hon kände Donnys fot treva sig in under bordet och röra vid hennes egen rynkade hon dem argt istället, tills han var tvungen att säga något.
- Long time no see.
Hon började plocka med några av katalogkorten medan hon väntade på en fortsättning, men det kom ingen så hon upprepade:
- Finns det något jag kan göra för herrn? Någon bok ni vill ha?
Han vägde på stolen och såg sig om i rummet. Sedan lutade han sig fram med huvudet på sned och undrade:
- Innerrummet där borta, vad finns det för böcker där?
- Medicin, historia, lantbruk... Lite dikter och essäer. Utländska romaner.
- Aha, medicin... Ni råkar inte ha någon bok om den kvinnliga anatomin? Särskilt de nedre regionerna intresserar mig, förstår fröken. Det vore fint att ha något sådant att fördjupa sig i tills jag är i hamn härnäst.
Marion gjorde en grimas och gav honom en lätt spark på smalbenet. Hennes kollega var utom synhåll. Donny sträckte sig efter Marions hand, men hon drog sig undan och reste sig, under det att hon åter puttade upp glasögonen på näsroten.
- Följ med då.
Donny höll sig fogligt ett par meter bakom henne när de sicksackade sig genom salen. Väl inne bakom den låga anatomihyllan började hon låtsasleta med ryggen mot Donny, med ett öga på dörröppningen som släppte in en strimma gult ljus i det lilla dunkla rummet.
Donny lutade sig fram, som förväntat, och mumlade i hennes öra, som var blottat tack vare håruppsättningen i nacken:
- Har du saknat mig, va?
En pust av tobak, trådnött bomull och pomada.
- Jag vet att du har det, log han.
Hans öppna mun letade sig ner mot hennes hals och smekte över den. Hans ena hand smög samtidigt fram över hennes mages blustyg, under koftan, längsmed det smala utrymmet mellan behån och hennes höga pennkjol. Nervöst flyttade hon omkring på sina klackar, som för att försäkra sig om balansen. När hon märkte att han lyft huvudet och såg på henne så log hon och svarade:
- En liten smula, kanske.
- Kyss mig.
- Det går inte, tänk om nån kommer in.
- Det gör de inte.
- Det går inte, säger jag!
Han släppte henne och måste ha backat; hon kunde inte längre känna hans andedräkt i nacken. Hon kom på sig själv med att stå och bläddra mellan samma tre böcker, fram och tillbaka, utan att ens ta in vilka det var.
Plötsligt kände hon ett par händer greppa om hennes lår och bestämt skjuta den snäva kjolen uppåt. Donny hade sjunkit ned bakom henne och ville tydligen, i skydd av bokhyllan, kyssa henne någon annanstans. Först försökte hon hindra honom, men han sköt undan hennes händer, förde trosorna åt sidan, sniffade försiktigt och pussade henne på skinkorna några gånger innan han började slicka henne med hårda, långsamma drag.
Hon rodnade häftigt, räknade dagarna sedan hon senast badade. Han hade ju näsan rakt i rumpan på henne! Det bekom honom dock inte alls. Tvärtom började han söka sig uppåt med tungan, rakt mot det förbjudna hålet, och njöt av att höra henne kippa efter andan.
Just när han skulle be henne vända på sig såg Marion hur den som hon mest fruktat skulle uppenbara sig i dörröppningen gjorde just det. Kall av rädsla, och med en skrämd blick som mötte kollegans, försökte hon signalera situationen till Donny med en knyck bakåt med foten. Åh, vad hon ville lovsjunga hans kvickhet när han snabbt som ögat dök upp helt upprätt intill henne, bläddrande i en stor bok.
- Det verkar inte vara den här heller, sa han högt och tydligt, och gav Marion anledning att huka sig ned för ”fortsatt letande”. Hon kände hjärtat bulta långt uppe i halsen och det var knappt benen bar henne när hon kikade upp igen, men tack och lov hade kollegan redan lämnat rummet.
- Jävlar! utbrast Marion i en viskning, och Donny skrattade lågt till svar. Han var redan på väg att placera sig bakom henne igen, den här gången stående.
- Du är galen, andades Marion bestört. Den där haggan måste ha märkt nåt, hon kommer in när som helst igen. Du kan inte...!
- Men du vill, mös Donny och pressade sig tätt intill henne.
Händerna smekte över hennes lår och ljumskar, upp över magen och brösten.
- Det märks allt att du vill.
I en handvändning hade han lossat på sin livrem och skickat byxorna i golvet, och i nästa stund kände Marion hans erigerade kuk placerad mellan sina ben, i linje med skåran. Det kändes underbart pirrigt och vått, och trots rädslan kunde hon inte motstå att trycka sig lite mot kuken, gnida sig fram och tillbaka... Hon flämtade. Donnys händer kramade hårt om hennes påklädda bröst. En liten vinkling av skötet och den trängde sig in, det gjorde nästan lite ont men var samtidigt skönt, det var vad hon ville, så vått och trångt och Donny tog sats för att börja jucka...
Men förnuftet och rädslan tog överhanden. Marion trippade försiktigt uppåt och framåt för att komma loss, vände sig om och fick med sig Donny ner på huk på golvet.
- Åååh, det här går inte, allvarligt talat. Det är alldeles för farligt. Du måste gå, väste hon.
Donny drog henne intill sig och kysste henne passionerat med uppspärrad mun, och med lusten rusande i kroppen kunde hon inte motstå att svara med samma iver. Men när han försökte lägga sig över henne på golvet och sikta in den igen så satte hon stopp:
- Nej!
Hon stötte honom ifrån sig och reste sig upp till sittande.
- Det går inte! Klä på dig och gå. Nu!
Donny började dra upp byxorna och leta fram en bok att ta till utlåningsdisken.
- När slutar du ikväll då?
- Åtta.
Marion kämpade med att få ner kjolen och rätta till håret utan att synas över bokhyllekanten.
- Då väntar jag på torget när du kommer ut. Du anar inte vad du eggat upp mig! Vi kanske kan ta en öl först, och sen köra en repris på förra gången.
Han boxade henne retfullt på armen, och hon boxade rodnande tillbaka.
- Påminn mig inte! Jag skäms, sa hon strängt.
Så var de båda klara och Donny på väg ut, efter en lätt kyss på hennes hand.
- Men vi ses vid åtta då? undrade han.
- Jag antar det, log Marion under lugg. Jag har faktiskt saknat dig.
Donny drog matroshatten ur bakfickan, blinkade till henne och försvann ut i lånehallen. Hon fick syn på sin rufsiga uppsyn i en spegel på väggen och sa till sig själv:
- Det är en jävla tur att den karln kan hålla masken!
Fler noveller av samma författare
| Titel | Kategori | Betyg | Datum |
|---|---|---|---|
| Sjömansbiblioteket | Heterosex | 4.0 | 20/5-22 |
| Höstkväll hos Håkan (Nicole del 1) | Heterosex | 2.9 | 6/2-20 |
Oj vad härligt med den här svettiga och fuktiga sjömansgenren. Ger stor extra krydda. En novell att läsa i kajutan, med en pipa i handen, när man inte tvättat sig på några dar! Hoppas på en fortsättning med ett genomsvettigt råknull på ett nedlusat motell i hamnen...