Sagan om prinsessan som inte kunde knulla
Det var en gång en vacker prinsessa i ett land mycket långt bort. Hon hade hela sitt liv drömt om att bli drottning och leva lyckligt tillsammans med en prins som hade varit tapper och modig och kärleksfull. Under många år såg det också ut att bli så. Det fanns en ung man i hovet som uppfyllde alla hennes krav, och som dessutom fick den vackra prinsessans hjärta att slå extra snabbt. Prinsessans kammarjungfru, som också var hennes förtrogna, hjälpte henne att med list få den unge mannen att fria till prinsessan.
Men kungen hade också en rådgivare som ville att prinsessan skulle gifta sig med hans son. På det sättet skulle rådgivaren få ännu mer makt. När prinsessan fick reda på det reagerade hon mest avsmak, för sonen var motbjudande till personlighet och sätt, och sade till sin fader att hon inte ville gifta sig med honom. Istället ville hon gifta sig med den unge mannen som hade fångat hennes hjärta. Och kungen, som var en mycket vis man, lät sin dotter få avgöra sitt eget öde.
Rådgivaren blev därför mycket vred och tillkallade en trollkarl, som han träffade i hemlighet.
"Mäktige trollkarl", sa han. "Vårt lands prinsessa har blivit förtrollad, och jag skulle därför vilja förhindra att den man som har förtrollat henne kan göra henne med barn."
Det tyckte trollkarlen var en god idé, och han arbetade i flera dagar med en trollformel som skulle göra det omöjligt för prinsessan att fullborda äktenskapet med den unge mannen. Rådgivaren tänkte att när prinsessan väl hade förstått, skulle han låta henne återfå förmågan så länge hon frånsade sig den unge mannens kärlek och istället gifte sig med hans son.
När trollkarlen var färdig och uttalade sin trollformel fick prinsessan en hemsk överraskning. Hennes underliv växte samman så att hon blev lika slät där nere som en av hennes kinder. Prinsessan förstod snart vem som låg bakom det hela, och låtsades därför som ingenting när rådgivaren kom och frågade om allt var som det skulle.
"Varför skulle det inte vara det?" sa hon, men i själva verket funderade hon mycket på vad hennes tilltänkta make skulle säga om han visste om hennes situation.
Därför sade hon ingenting till honom, och han lät henne vara tills bröllopsnatten. Då berättade hon för honom vad som hade hänt. Hennes nye make trodde henne först inte, och misstänkte att hon bara låtsades för att hon egentligen inte älskade honom. Men när hon tog av sig sina kläder och blottade sitt underliv för honom, kunde han själv se att hon talade sanning.
"Du är i sanning helt slät och utan hål. Hur ska detta gå?"
Prinsessan tröstade honom och sade:
"Vi försöker ändå. Det kanske endast är en illusion."
Den natten försökte de fullfölja sina plikter på alla de sätt som de kunde komma på. Hon låg underst. Hon satt på honom. Hon stod framför honom, både på knä och på fötterna, både vänd mot honom och från honom. Och hon särade på sina ben så mycket hon kunde, så att han skulle komma åt.
Men varje gång slutade det på samma sätt. Hans mandom kunde inte äntra henne, och de tvingades till slut inse att deras kärlek skulle bli ofullbordad den natten.
"Jag älskar dig ändå", försäkrade prinsessans nye man och hon kunde gott se att han talade sanning.
Dagen därpå mötte hon rådgivaren, som återigen frågade om allt var som det skulle.
Återigen ljög hon för honom och sade:
"Varför skulle det inte vara det? Det är i själva verket bättre än det har rätt att vara."
Men när rådgivaren hade gått, med en rynka i pannan, låste prinsessan sin dörr och tog åter av sig sina kläder och betraktade sin kropp. Den släta kroppsdelen, där så många njutningar borde finnas, fick henne att förtvivlas och gråta.
Samma kväll låg prinsessan och hennes man i sängen som dagen förut, och försökte återigen att genomföra sina plikter. Men trots att de använde alla trick de kunde lyckades hon inte omsluta honom, och båda var i slutet av natten lika trötta som de varit när natten hade börjat.
"Jag älskar dig ändå", försäkrade åter prinsessans nye man och hon kunde åter se att han talade sanning. När han hade gått för dagens uppgifter kallade hon till sig sin goda vän, kammarjungfrun, och sade:
"Rådgivaren har förtrollat mig på ett förargligt sätt och jag vet inte vad jag ska göra."
Kammarjungfrun, som inte låg prinsessan i klokhet, sade att hon inte kunde rådge henne utan att veta mer om problemet. Med viss tvekan nickade prinsessan och började åter att ta av sig sina kläder och visade upp sitt sköte för sin vän.
"Det var besynnerligt och underligt", svarade kammarjungfrun. "Jag känner här att det är lika slätt som din kind."
Prinsessan sade då:
"Det är därför mycket svårt att genomföra våra äktenskapliga löften. Hittills har jag inte kunnat ta emot min make på det sätt som vi båda skulle vilja."
Kammarjungfrun funderade ett slag medan hon fortsatte att undersöka prinsessans problem.
"Rådgivaren kommer inte att ge upp sitt övertag utan en eftergift", sade hon.
"Det vill jag inte", sade prinsessan.
"Och om du inte bär barn, förlorar du kanske också både din tron och din make."
"Däri ligger problemet", sade prinsessan.
Men kammarjungfrun var listig och hade strax en lösning.
"Det är kanske inte den lösning du önskat, men den ger dock det resultat du vill ha."
Samma kväll fick prinsessan åter sällskap av sin make till sängs.
Prinsessan sade:
"Trots att ingenting har förändrats, vill jag åter försöka med våra plikter."
Hennes nye make nickade och gjorde sig redo.
Men istället för att lägga sig bredvid sin make låste prinsessan upp dörren, där kammarjungfrun väntade.
"Detta är min önskan", sade hon. "Du, min make, ska låtsas att kammarjungfrun är jag, och tillsammans med henne genomföra de äktenskapliga plikterna. För att lura rådgivaren ska jag också finnas här för att skria som en hind."
Hennes man, som var trogen och lojal, ville först inte beakta hennes önskan, men prinsessan var van vid att få som hon ville, och övertalade honom. Sagt och gjort. Kammarjungfrun äntrade prinsessans säng, bredvid hennes prinsessas make. Prinsessan kände sig såsom spetsad av ett hett kol när hon såg hur hennes kammarjungfru tagit hennes plats nära hennes man. Men hon insåg också att det var den bästa lösningen. Hennes man pussade försiktigt hennes kammarjungfru, såsom han pussade en broder, men prinsessan lät honom få nya instruktioner.
"Min make, du ska låtsas att kammarjungfrun är jag i allt."
Hennes nye make blev stärkt av hennes fasthet och började därför kyssa kammarjungfrun såsom han brukade kyssa sin brud, med både passion och hetta.
Prinsessan förbannade rådgivaren och trollkarlen för att de tvingat henne till detta, och kände återigen på sitt släta sköte för att försäkra sig om att ingenting hade ändrats. Det hade det inte, och hon gav dem därför instruktioner att fortsätta sin älskog.
Hennes man blev nu allt mer eldig och lät kammarjungfruns ben omfamna honom, medan han höll hennes händer. De sammansmälte, och prinsessan, som aldrig sett något liknande grät och skrattade om vartannat. Hon hjälpte till bäst hon kunde, genom pussar och smek, på både sin make och sin kammarjungfru. Hon tittade på dem med glädje och sorg, och eldig passion som aldrig skulle kunna förverkligas, och kysste sin kammarjungfru på munnen med emfas. När deras klimax hade nått dem, lät de tillsammans alla tre som brunstiga hundar, och somnade i varandras famnar.
På så sätt lyckades de båda unga älskade kringgå rådgivarens list, och fick även ett barn med kammarjungfruns hjälp. Varje gång de träffade rådgivaren svarade de, innan han kunde fråga om allt var som det skulle:
"Allting är bra. Varför skulle det inte vara det? Det är i själva verket bättre än det har rätt att vara."
Snippa, snapp, snut, så var sagan slut.
Fler noveller av samma författare
