Internatet Regnbågen: Biologilektionen

---

---

Lekstunden var över, och gruppen Enhörningarna samlades på mattan i grupprummets mitt, för att invänta fröken Jenny och den nya flickan. De var nio stycken, flickorna i enhörningsgruppen. Utanför hängde istapparna över det avlånga fönstret, deras sken reflekterades i de färgglada julkulorna som hängde innanför gardinen, arrangerade i regnbågens färger.

Grupprummet hade en gång varit ett klassrum, liksom Internatet en gång varit en stor byaskola. Lugnande musik spelades från högtalarsystemet, belysningen från taklamporna var dämpad och lilaaktig. Flickorna satt nära varandra, det var kyligt, och i enlighet med förhållningsreglerna följde de klädkoden.

De var iförda i vida t-shirtar som de flesta försökt dra nerför låren likt kjolar, även om de alltid åkte upp igen. De flesta av dem var färggranna och hade motiv av gulliga tecknade djur i pastellfärger, inte alltför olika de som förr i tiden kunde köpas på Circle K.

På fötterna hade de strumpor, förutom de tre flickor som var iförda fuskpälstofflor i form av tassar. De där tre flickorna, Sonja, Karla och ’Nillan, hade även sina hår prydligt uppsatta med nekoöron.

Alla flickor hade nakna ben, och när de satt eller låg på mattan var benen slängde kors och tvärs över varandra. Sju av flickorna bar stringtrosor, ofta väldigt små och färgglada, vilka mjukt smet om deras underliv genom de smala band som följde deras höfters form och sökte sig mellan deras stjärtklyftor. En av flickorna, en späd halvasiatisk tjej vid namn Lin, bar en blöja, sammansatt genom bamseplåster. I munnen sög hon på en napp, medan hennes mandelformade ljusbruna ögon såg fram under en rak, svart lugg. En annan av flickorna, en blond, korthårig flata vid namn Klara, hade valt att komma utan trosor överhuvudtaget – något hon skulle bestraffas för ifall Jenny eller Alexa kom på henne med det. Men hon bar en lång t-shirt, med ett tryck av en blåögd polarvarg som även när hon stod upp skulle täcka de platta brösten och de pojkaktiga, smala höfterna. Och Klara, misstänktes det bland flera av flickorna, skulle nog inte ha något emot att bli bestraffad…

Den enda kvarvarande detaljen i ”uniformen” var armbanden som varje flicka bar kring vänster vrist. Det fanns de rosa, med hängande ringar i form av två symboler för det feminina, för de lesbiska. De lila, med en feminin symbol och en kombinerat maskulin och feminin, för de bisexuella. En med en extra pil, för de pansexuella. En med evighetssymboler, för de ickebinära. Varje flicka bar en sådan kring handleden.

Förutom det kunde det tilläggas att flickorna knappt kunde definieras som det, åtminstone utanför den värld som var Internatet. De var samtliga arton till tjugofem, men innanför Internatets gränser spelade det ingen roll. När de under gårdagen anlänt med buss hade de förutom att uppge mobiler, surfplattor och kläder – vilka under de följande sju dagarna skulle förvaras inlåsta i metallskåp – fått skriva på ett kontrakt.

Kontraktet, som samtliga tjugonio flickor i de tre tjejgrupperna skrivit under, definierade att de under följande sju dagar skulle följa Internatets schemasättning, lyda pedagogerna, gå och lägga sig i tid, och samtycka till att pedagogerna hade rätten att fysiskt bestraffa dem ifall de var stygga och olydiga.

Utanför var de arton till tjugofem. Här innanför var de inget annat än oskyldiga små flickor med flätor och hårband. På Internatet förekom ingen stress och press, inga prestationskrav. Här skulle flickorna kunna leva och andas i sju dagar utan ansvar, samt få alla sina individuella fysiska och sexuella behov tillgodosedda av erfarna pedagoger. Många av flickorna studerade på olika universitet i Sverige, och i likhet med många andra lesbiska och bisexuella unga kvinnor var de i behov av en ”mommy”, en äldre älskare som kärleksfullt men bestämt kunde guida dem in i vuxenlivet, stödja dem materiellt och med fysisk ömhet och omsorg. Bostadsbristen blev bara värre, och ett praktiskt alternativ för en ung kvinna som både ville utforska sin sexualitet på ett tryggt sätt och få mat och husrum garanterade var att flytta in hos en äldre kvinna som kunde ge stabilitet, ordning och regler i tillvaron.

Dessvärre kunde knappt bara en av tio unga kvinnor flytta in hos en ”mommy”, trots att många ”mommiesar” tog sig an två eller tre flickor samtidigt. Dessutom var många av flickorna – i synnerhet de yngre – osäkra och blyga och kände sig ännu inte trygga med att söka en äldre kvinna som älskare (trots att föräldrar ofta uppmuntrade den typen av relationer, det minskade behovet av att betala hyror och risken för oplanerade graviditeter var obefintlig).
Nu satt flickorna andäktigt och väntade på dagens första lektion. En del av dem hade under natten delat rum, och satt nu och höll handen och vänslades, lätta kyssar på kinder och örsnibbar. Andra tisslade och tasslade. Under gårdagen hade de varit nervösa, vissa hade brutit samman och gråtit, men då hade de fått möjlighet att gå in i ett avskilt rum och kramas med Jenny eller någon av de andra pedagogerna.

Under de tre åren Internatet hade existerat hade över två dussin grupper flickor passerat igenom dessa salar. Väggarna och möblerna var prydda med konst skapade eller donerade av gästerna – teckningar med regnbågsflaggor på flickor som höll händer, log, hade varandra i koppel, kysstes medan de fingrade varandras kön eller knäböjde mellan varandras ben. En soffa vid ena kortsidan av rummet var fylld med gosedjur. Ovanför den fanns en enkel skivhylla, och den var till brädden fylld med glittriga sexleksaker i geléaktiga pastellfärger. Detta var Regnbågens syfte, en plats där flickor skulle kunna utforska sin identitet och sexualitet… och förutsättningslöst knulla med varandra och bli knullade av pedagogerna, under sju dagar i sträck.

Den tunga dörren öppnades, och Jennys högklackade steg slog ihåligt mot trägolvet. Hon var en lång kvinna, blond och med håret bundet bakom nacken i en slarvig men på sätt och vis ändå stilig knut, som om varje vild test av hår som föll utanför egentligen var minutiöst arrangerad i ett slags konstverk. Hennes anletsdrag var klassiska, med ett avlångt ansikte som påminde om Bryce Dallas Howards. Läpparna var målade röda som blod, men hennes leende var på samma gång svalt och varmt – även om flickorna visste med att hennes fingrar var omvittnat svala. Hon var förutom högklackat iförd en axelvadderad röd affärsjacka som sträckte sig ner halvvägs över låren, svarta strumpbyxor och ett par vita handskar. I håret bar hon en svart silkesrosett.

”God morgon, damer små!” hälsade hon gruppen, som repeterade med ett: ”God morgon, fröken Jenny.”

Med sig hade hon en ny, obekant flicka, vilket fick rummet att flämta till.

Nykomlingen rörde sig skyggt, och skygg var hon. Liten och späd och mager, med nästan anorektiskt smala armar och ben. Ljushyad och fräknig, med spetsig musliknande näsa och milda nötbruna ögon gömda bakom ett par stora runda glasögon. Brunt var även hennes hår, enkelt och rakt klippt i en pagefrisyr. Men det var inte det som föranlett flämtningen.

Ej heller hennes kläder var särdeles anmärkningsvärda. Hon var klädd i en enkel ärmlös topp med ett tryck av en söt chibihaj som hoppade genom en regnbågsfärgad ring. Toppen var kort, slutade strax ovanför flickans navel. Hon bar även ett par söta neonfärgade skor med små regnbågssnören, och ett par sockar som täckte vaderna, färgade i rosa, ljusblå och vita linjer, samma färg som de små stringtrosor hon bar runt de smala höfterna.

Det var de som fått rummet att flämta till, och spänningen hade ökat. Mellan hennes ben buktade nämligen ett litet, vagt påsformat paket ut mellan de smala låren, som ”flickan” höll ihop på ett blygt sätt.

Det var Klara som skrek ut det alla tänkte: ”Vad är det där!?” Hon pekade mot paketet mellan ”flickans” ben. Hennes röst var högljudd och dåligt modulerad, nästan som en råmande kossa.

”Klara!” röt Jenny till, och fick den korthåriga, atletiska tjejen att sänka blicken. ”Vad har jag sagt?”

”Förlåt..,”

Jenny lade skyddande sina vithandskade händer över flickans axlar och ställde sig bakom henne. ”Det här,” förklarade hon, ”är Tia. Enhörningar, hälsa Tia välkommen!”

”Välkommen Tia,” mässade flickorna i kör, även fast många fortfarande skeptiskt försökte undvika att visa att de skeptiskt skärrskådade Tias skrev. Var det verkligen… vad de trodde att det var där?

Under tiden använde Jenny magneterna för att fästa upp en duk i form av en flagga på vita tavlan. Den hade fem vågräta linjer, de yttersta ljusblå, mellanlinjerna rosa och den innersta vit, precis som Tias sockar och trosor. Den nya flickan – om det nu var en flicka – stod och skruvade sig nervöst framför gruppen.

”Tias mamma,” förklarade Jenny, ”fick komma och köra henne hit, då Tia hade lite otur och hennes buss fick motorstopp på E4;an. Kylan var det. Så, Tia, kan du ta av dig skorna själv, eller ska jag hjälpa dig?”

Tia svalde och såg ner. ”Tia?” Jenny lyfte på hennes haka, tvingade deras ögon att mötas.

”Ja fröken. Jag menar nej fröken! Jag menar, jag kan själv.”

”Böj dig ner och gör det.”

Tia gjorde som Jenny sade. Det fick hennes rumpa att puta ut, och Klara visslade fräckt till. När hon var klar gick Tia tillbaka till dörren och placerade på Jennys inrådan skorna bredvid garderoben.

”Vi har inte skor på oss inomhus,” förklarade Jenny barskt men svalt. ”Men du visste inte det, för du är ny. Nej, sätt dig inte bland de andra. Kom hit tillbaka till mig.”

Återigen lade Jenny handen på Tias axel. Den brunhåriga nykomlingen stod och skakade, med händerna skyddande framför skrevet. Jenny masserade henne ömt samtidigt som hon tittade ut över Enhöringarna, som nervöst skruvade på sig.

”Vi kan säga att Tia hade tur som blev försenad, i synnerhet nu när jag ser att många av er har frågor angående en viss sak.”

För ett ögonblick kämpade Tia emot i överraskning när Jenny greppade tag om hennes handleder, och förde hennes händer bakom ryggen. Återigen blev bullen som sträckte ut det gulliga pastellfärgade trostyget synlig, trots att Tia gjorde sitt bästa för att hålla ihop låren och försöka dölja det lilla paketet.

”Tia. Isär med benen!” beordrade Jenny.

”J-ja fröken!” stammade lilla Tia.

Jenny signalerade till de övriga flickorna att krypa över till kanten av den stora runda mattan, så de kunde se bättre. När en var på mattan var en tvungen att krypa, hasa eller gå på alla fyra. Det var ett regelbrott att stå upp.

”Så flickor,” förklarade Jenny och satte sig på huk, med sina fingrar ömt smekandes Tias mage. ”Vad är det en flicka kan ha mellan benen?”

Klara räckte upp handen. ”En fitta, fröken!” halvskrek hon, och mer än en av de andra flickorna började misstänka att den korthåriga flickan hade autism.

”Klara!” utbrast Marielle, en honungsblund flicka med nyckelpigsmönstrad rosett i sitt välkammade hår.

”Fy skäms!” röt Jenny till. ”Inga fula ord här, Klara! Marielle, vad kan en flicka ha mellan benen?”

Marielle log duktigt, stolt över att visa upp sina kunskaper. ”En snippa, fröken!” utbrast hon kavatt.

”Mycket duktigt Marielle! Du är en mycket klok flicka!” Marielle spann som en liten kattunge medan fröken Jenny klappade henne på huvudet.

”Men,” fortsatte Jenny, med handflatorna smekandes Tias armar. ”Flickor har inte bara snippor mellan sina ben. En del av dem har nuppar. Och en del har rentav snopp.”

”Vaa!” utbrast många av flickorna med låtsad förvåning. Detta var ett rollspel, och Tia var dess centrum.

”Bevis!?” tjoade Klara och slog sig för knäet, till synes helt oberörd av den bestraffning som säkert skulle vänta henne när de andra skulle vara med på roliga timmen.

Jenny nickade. ”Det är viktigt att ni flickor upplyses om att kön och könsidentitet inte är samma sak, och det bästa sättet ni kan förstå detta på är genom en enkel demonstration.”

Med de orden greppade hon tag om resåren till Tias mjuka stringtrosor, och drog ner dem till knäna.

Många av flickorna ryckte tillbaka, en del med ögon som plötsligt var oroliga. De hade förväntat sig en rolig överraskning. kanske en påse godis? En gosig liten tyguggla som höll i ett hjärta? En liten rosa, halvt genomskinlig vibrator?

Tias snopp var liten och mjuk och len, knappt mer än en vacker liten knopp med ett förskinn hopdraget som en ros. Bakom den hängde pungen hopdragen och rakad, med testiklar som allt av döma tycktes vara små som hallon. Lin hade täckt ögonen med händerna, och några av flickorna föreföll äcklade. Marielle lutade på huvudet, hennes ansiktsuttryck outgrundligt, medan Klara mest verkade road.

Tia å andra sidan, hade slutit sina ögon hårt och hennes en gång mjölkvita kinder rodnade nu i rosa gryningsfärg. Hennes händer hängde slappt vid sidorna om hennes höfter, men var hårt knutna. Hon skakade.

”F-förlåt mig.”

”Tia..,” viskade Jenny i hennes öra, strök lent undan lite hår. ”Du är väldigt modig som gett samtycke till detta.” Hon lade sin andra hand om Tias rumpa, höll den där. Det var menat som en avslappnande men också dominansetablerande gest, sådant som fanns inom instruktionslitteratur för relationer mellan äldre och yngre kvinnor. Det fungerade, och lilla Tia kunde återigen andas.

”Jag förstår,” förklarade Jenny lugnt, medan hon lugnt fortsatte smeka Tias nakna bak med sin hand, ”att en del av er känner er otrygga. Denna plats är menad att vara en safe space, men den är också menad att möjliggöra för er att utforska era gränser och leka med identiteter under trygg översyn av erfarena pedagoger som mig själv. Ja, Rose?”

Flickan med uppräckt hand var en kurvig afrikansk tjej i rosa Hello Kitty-linne, med vackra fylliga läppar och krulligt hår.

”Den är… vacker,” log hon blygt. ”Ser ut som en liten blomma. Jag är inte rädd för den.” Hennes varma, intensivt mörka ögon vilade ömsint på det lilla paketet.

”Jag tänker,” sade Jenny, ”att vi kunde ta och lära oss lite grann om flickor och deras snoppar, och framförallt om Tia och hennes snopp. Det skulle vara bra om de av er som sitter längre bak skulle kunna hasa fram, så att ni ser bättre.”

Jenny sjönk ner på huk och använde handen hon höll mot Tias stjärt för att vända på flickan-med-snoppen, så hon inte längre stod vänd mot de andra flickorna utan mot Jenny. Gruppen såg nu henne ur profilperspektivet, med hennes lilla snopp hängandes ut som en liten rosett.

Jenny tog ett tag om Tias hand, kramade den. ”Har fröken samtycke att leka med din snopp, Tia?”

Det lät inte som en fråga. Tia, för spänd för att svara, kunde bara nicka. Knappt omedvetet hade hon regresserat, och Jenny log för sig själv – tänkte att detta var ett steg för Tia att utvecklas, omfamna sin identitet och ta första steget. Ett litet men avgörande sätt.

Jenny lutade sig framåt, och gav ovansidan av Tias snopp en liten ömsint kyss, innan hon ömsint vägde Tias pung mellan sina vitklädda fingertoppar. Även fast flickan-med-snopp ännu darrade kunde de andra flickorna notera att en del av henne njöt av behandlingen. Jennys andra hand fattade grepp om roten till det slaka fortplantningsorganet, med pek- och långfingret som en sax. Mjukt började hon dra fingrarna fram och tillbaka över den lilla mjuka knoppen.

Tia svalde. Fortfarande var hennes händer knutna. Men omedvetet – och utan anmodan från fröken – särade hon obetydligt mer på benen. Ett tydligt tecken på att hon njöt av behandlingen.

Under en halv minut fortsatte Jenny smeka Tias lilla paket, men trots att flickan tydligen inte hade alltför mycket emot det blev den inte hård. Så hård nu en sådan obetydlig liten grej kunde bli. Det var nervositeten, Tia hade spenderat hela den tidigare natten orolig. Över att de andra flickorna inte skulle kunna acceptera henne som hon var. En flicka-med-snopp, ej snippa.

Jenny upphörde med sin behandling och tittade upp. ”Marielle? Kan du vara en duktig flicka och gå och hämta vaselinet.”

Marielle reste sig, glad som en sol över att vara utvald till en så Viktig uppgift av fröken. När hon reste sig gled hennes gröna t-shirt upp över magen, så hennes rosa stringtrosor blev synliga för alla. Men det gjorde inget, Marielle var friidrottare och tränade vanligen tre kvällar per vecka. Hon var stolt över sina vältränade lår och sin smala figur med de fasta brösten.

Med guppande höfter gick hon till kemiskåpet, öppnade dörren och tog ut vaselintuben.

”Marielle, kan du ta på dig ett par plasthandskar?” bad Jenny. ”Vi ska göra ett litet experiment nu!”

Medan Marielle tog på sig plasthandskarna fortsatte deras fröken oupphörligt med att smeka Tias innerlår, pung och mage, i lugnande rörelser. Tia andades lugnare nu, höll ögonen stängda.

”Du är jätteduktig och jättemodig, Tia. Bra att du håller ögonen stängda ifall det får dig att känna dig mer trygg. Bra flickan, du är jätteduktig.”

Det rådde absolut tystnad i rummet, flickorna vågade knappt ens andas så spännande som det var! Långsamt, tvekande, anslöt sig Marielle till dem igen. Jenny instruerade henne att andäktigt knäböja bakom Tia.

”Dra isär hennes stjärtklyftor, Marielle.”

Marielle gjorde som tillsagd, medan Jenny instruerade henne att trycka ut lite vaselin på den vackra lilla analrosetten, en liten svart stjärna mot Tias porslinsvita hy.

”Vacker,” flämtade Marielle.

”Stryk ut det svala över den,” instruerade Jenny. Med långsamma cirkelrörelser åtlydde Marielle befallningen, medan Jenny återigen började manipulera Tias könsorgan. Hon tryckte med tummen upp snoppen hårt mot buken, som om hon försökte pressa in den genom skinnet, så hon hade fri tillgång till Tias pung.

Jenny lutade sig framåt med slutna ögon, placerade två ömma små kyssor på de små kulorna, innan hon sträckte ut tungan och höll den under påsen, som om hon vägde den mot sin tungas yta. En del av flickorna rodnade nu, en blandning av skam och sexuell upphetsning.

Den varma, röda tungan smetade ut en genomskinlig, blänkande hinna av saliv över pungen, vilket i viss mån skapade värme i det stora, svala rummet, där elementen var fem grader för låga och den säkraste värmekällan kom från mänskliga kroppar. Det var i viss mån varmt, som att få pungen ingniden med en tygtrasa med ljummet vatten. Varmt, till dess att Jenny började nynna på en ordlös liten sång och blåsa ut en tunn vind kall luft över den fuktiga pungen.

Ungefär samtidigt återupptog hennes hand smekandet av snoppen, som nu börjat växa, som genom magi bli avlång istället för en liten rosknopp. Med tummen under toppen drog hon handen tillbaka, blottlade det lilla rosa ollonet. Med läpparna planterade hon ömt en kyss på det lilla kisshålet, och började sedan slicka den känsliga lilla toppen medan hon fortsatte runka av den hårdnande muskeln. På andra sidan hade Marielle applicerat den kalla krämen över den ljuvliga lilla analöppningen, och höll som bäst på att breda runt den kring krökorna… krämen var kall, fingrarna mjuka och lilla Tia njöt av behandlingen.

Med sin fria hand tog Jenny tag om Tias hand, höll i den medan hon fortsatte leka med den nu hårda snoppen. ”Marielle kommer snart stoppa in ett finger i din rumpa. Det kommer kanske göra lite ont till en början, men sen blir det skönt.”

Marielle – som hade lite erfarenhet – lade en betryggande hand på Tias stjärtklyfta.

”Böj dig framåt lite grann, Tia,” förmanade Jenny och drog i Tias hand. ”Så kommer hon åt bättre.”

Tia böjde svanken lite, vilket fick hennes pojkaktiga rumpa att puta ut, samtidigt som Marielle omsorgsfullt tryckte pekfingret mot hennes lilla underbara anus. Som genom magi gled fingret igenom hålet, och för första gången stönade Tia, ofrivilligt rörde sig handen mot hennes lilla, plommonstora bröst, vars vårtor nu stod upp hårda som spjutspetsar under den ärmlösa toppen. Med händerna smekte hon sina bröst, samtidigt som hennes snopp stod ut, rak, blek och smal, försats blandad med saliv och vaselin skapade ett rytmiskt, smackande ljud medan Jenny alltmer hårdhänt och snabbt runkade av flickan.

Tias händer greppade okontrollerat tag om Jennys vadderade axlar, hennes fingrar borrade sig in i det lena röda tyget, medan hennes rödblossiga ansikte andades genom munnen. Marielle förde ömsint sitt pekfinger in och ut ur Tias anus, också det i en alltmer snabbare takt – snart matchade hon Jennys rörelser.

”ÅååååÅÅÅÅåååhhh!!!!” utbrast Tia, och likt en fontän av skum sköt hennes rosa förhuvud ut två satser limaktig säd, vilka sprutade ut med våldsam fart, stänkte ner över Jennys ansikte och toppen på hennes röda jacka. Besegrad och flämtande sjönk Tia ner på knäna, ännu med Marielles pekfinger begravet i stjärthålet.

”Rose!” bad Jenny. ”Kan du hämta en våt trasa och torka upp?”

Rose gjorde som tillsagd, och torkade omsorgsfullt frökens jacka och ansikte. Den sista satsen hade Jenny fångat i sin hand, och hon satte sig nu upp på katedern, med handen utsträckt, flatan uppåt.

”De av er som vill kan komma och ta er en närmare titt, och även känna och smaka,” förklarade fröken pedagogiskt.

Alla flickor stack försiktigt ner fingrarna i den kladdiga fläcken med vätska, smakade och sög på den.

”Det där,” förklarade Jenny när flickorna gått och satt sig, ”är en flickas spermier. Ni kan bli gravida med dem, men vi tillhandahåller piller och andra preventivmedel här. Tia, dra inte upp trosorna än.”

Hon stod upp, rättade till jackan, lade handen om Tias axel. Marielle och Rose satt nu återigen bland de andra flickorna.

”Så flickor, ni är ju stora och duktiga och jättekloka. Ni förstår ju att Tia är en jättesöt flicka som ni, bara det att hon har snopp och inte snippa. Men många av er kanske är oroliga för att hennes snopp ska hamna på en del platser utan samtycke. Marielle?”

”Ja fröken?”

”Kan du gå bort till skåpet och hämta buren. Den är rosa och består av tre delar.”

Marielle skuttade iväg och hämtade ett rosa föremål som såg ut som en liten leksak av halvgenomskinlig rosa plast. Den var vagt formad som en rundad fingerborg, fast något större.

Jenny skruvade och delade objektet i tre delar, en ovan- och undersida, som ett kinderägg, samt en snäv liten ring som kunde öppnas vid en punkt där två andra ringar möttes.

”Detta,” förklarade Jenny, ”är en snoppbur. Den används för att ibland kan små söta flickor med snopp – ett annat ord för en sådan flicka kan vara sissy – få flickor med snippa att känna sig lite otrygga. Marielle, ta halvorna här.”

Marielle gjorde som tillsagt. Jenny instruerade henne att föra ihop fingerborgshalvorna över den nu slaka lilla knoppen. Med ett litet klick förenades halvorna, och nu var snoppen verkligen som i en liten genomskinlig bur!

Sedan var det ringens tur att fästas vid könsorganets rot, och Jenny trollade fram ett litet rosa lås från sin ficka som hon fäste vid ringen, och låste om.

”På det här sättet,” log Jenny och stod upp. ”Är den i tryggt förvar, och det blir inte risk för några otrevligheter.”

Tia ryckte i Jennys ärm. ”F-fröken!” bad hon. ”Jag är en snäll flicka, och min snipp kommer jag inte göra nåt fult med alls! Jag lovar!”

Ömt klappade Jenny lilla Tia på kinden. ”Ja lilla vän, men jag tänker också för din skull. Om du är tryggt burad kan ingen sedan komma och säga att du gjort saker med din snopp som du inte får göra. Men,” sade hon och tittade ut över de övriga flickorna, ”jag tycker att ni får besluta om saken. Vad tycker ni flickor? Fungerar det för er att Tia går med bur, eller ska hon få vara fri som ni andra? Fundera på det över rasten!”

Med det klappade hon händerna. Lektionen var över.


Fortsättning följer, eventuellt. Tanken är att ni, läsarna av detta, ska bestämma ifall Tia ska tillbringa dagen burad eller om hon/hen/han ska få vara fri.

---

---

Fler noveller av samma författare

Titel	Kategori	Betyg	Datum
Internatet Regnbågen: Biologilektionen	Age play	3.8	15/12-21
Andrea - att skända öknens ros	Lesbiskt	4.2	25/3-20

Kommentarer

Kommentera denna novell

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.