Balans
Det började närma sig sommaren och som vanligt hopade sig allt på jobbet. Full fart från deadline till deadline, och så allt annat socialt runtomkring, som lätt blev en börda det också. Det var mycket helt enkelt, på gränsen till för mycket. Den här fredagen hade det varit after work, och jag förstår så här nu i efterhand att jag väl hade ett inre behov att släppa allt och för en stund koppla bort alla måsten. Det var väl därför jag drack lite snabbare och lite mer än vanligt den kvällen. En drink direkt, och sedan ett glas vin, och ett glas vin till, och när den nye sprätten (på riktigt, han är en tönt som tror att han är något) på Inköp bjöd laget runt på Tequila, så slank den ner också. Mer än vanligt, som sagt, men ingen urspårning på något sätt. Och det var en rätt kort kväll. Ska jag vara ärlig, så är mina kolleger rätt tråkiga och det är mest pliktskyldigt som jag är med på de där tillställningarna. Så vid halv åtta reste jag mig, rättade till kjolen, la på mitt standardleende, förklarade att jag behövde ordna en sak med slutrapporten till på måndag och gick iväg så stadigt jag kunde. Jag var glad att jag hade sneakers på mig. Min sorti hade definitivt kunnat bli mindre värdig om jag hade stapplat iväg på högklackat. Helt stadig på stegen var jag nämligen inte.
Det var faktiskt sant att jag behövde hämta en utskrift till rapporten, som jag hade glömt på kontoret, men jag tänkte knappast sitta med den samma kväll. Det var ju en dag imorgon också, eller i övermorgon. Kvällen var varm och skön, och det var härligt att känna sommarluften mot mina bara ben när jag lullade bort mot kontoret i kvarteret bredvid. Jag började drömma mig bort mot semestern, mot sol och bad, mot att ligga på stranden i bikini (jag hade precis köpt en ny) och bara kunna njuta av livet. Om några veckor, så!
Så jag var definitivt på bättre humör nu när jag hade lämnat kollegerna bakom mig och med semestertankar i huvudet öppnade dörren till mitt kontorsrum och gick in och satte mig i kontorsstolen. Rapporten jag skulle hämta låg på skrivbordet. Jag stoppade ner den i min axelremsväska och skulle egentligen gå, men kände hur skönt det var att bara sitta i stolen, så jag dröjde mig kvar. Jag var inte redo att gå hem till min tomma lägenhet ännu. Jag behövde bara vara lite.
Sådana där stunder där man bara är mittemellan allt kan vara så underbara. När man bara är på väg men ändå stilla, när tiden liksom inte finns. Och där och då var min egen stund, utan något som störde, utan något måste. Så jag lutade mig tillbaks i stolen och bara slappnade av.
Min blick vandrade förstrött över kontorsrummet. Ha, där låg den ju! Den där boken som jag hade köpt förra veckan på lunchen, men aldrig tagit med hem. ”Heta nätter i Paris”. En riktig kioskroman. Jag var väl inte precis upplagd för att börja läsa en bok nu, men när jag såg omslaget (kvinna med halvt uppknäppt blus, så att en svart spets-bh skymtar fram, böjer sig bakåt och mottar en liderlig kyss av en manlig hjälte – säkert läkare och såväl godhjärtad och framgångsrik som tvålfager) kunde jag inte låta bli att tänka på när jag var yngre och bläddrade igenom föräldrarnas bokklubbsböcker i jakt på sexscener att få pulsen att stiga till. För ett ögonblick kände jag spänningen komma tillbaks. Jag öppnade boken och började skumma snabbt genom sidorna. Kunde det finnas något spännande möte i Paris-natten att få kinderna att rodna till? Blädder, blädder. Det här var ju kul! Samma förbjudna känsla som då där hemma i vardagsrummet, men kanske inte riktigt lika spännande, inte riktigt lika otillåtet nu när man är vuxen. ”Hon tittade djupt in i hans ögon när hon kände hans händer fast och försiktigt greppa hennes armar. Hon hade tagit på sig sina finaste underkläder och undrade hur han skulle reagera när han såg henne i dem. Hon knäppte försiktigt upp en knapp i blusen, och han förde hennes händer nedåt, så att de tillsammans knäppte upp nästa. Snart stod hon med blusen vidöppen och ville bara känna honom närmre mot sig, så hon drog försiktigt hans tröja över huvudet och såg glöden i hans blick när den åter kunde vandra över hennes hettande kropp. ’Jag vill ha dig’, viskade hon, och hans läppar lade sig varsamt över hennes”. Ojoj, inte helt oskyldigt ändå, log jag för mig själv, och kände den där härliga kittlingen, även om det var ganska taffligt det hela. Mer! tänkte jag, jag måste hitta mer! Det var så underbart att känna den där begynnande upphetsningen. Så jag skummade ivrigt vidare, mot slutet, och tänkte att där måste det väl ändå finnas något slags klimax eller något. Och, jodå, mycket riktigt: ”Hans händer gled upp längs hennes lår. Hon brann nu. Måtte han bara komma närmre. Hennes andning var så tung nu, och hon var redo. Aldrig förr hade hon varit så redo. Hon skulle ta emot honom och de skulle förenas. Hans läppar rörde sig nerför hennes hals och ner mot upphöjningarna under den svarta spetsen. Hon lyfte ryggen lätt och knäppte upp banden, gjorde sig fri för honom och visste inte var hon helst ville att hans händer skulle vara. Överallt, tänkte hon. Överallt.” Ja, och så slutade den. Helt slut där.
Men vad hände sedan då? fnittrade jag för mig själv och började fantisera vidare där jag satt i min kontorsstol. Tankarna tog sina egna underbara vägar. Jag blev henne. Jag var hon och ville bara att han skulle lägga läpparna runt mina bröst och försiktigt dra isär mina ben med sina händer. Ååhh, det här var så underbart. Hur ville jag mer att han skulle göra? Vända mig på mage? Ja, det ville jag. Jag ville känna honom över mig. Med så där lagom mycket tryck, så att jag känner värmen och hur han vill ha mig, men ändå så att jag kan röra mig. Och jag rörde mig, sakta fram och tillbaka över stolen, så att trosorna stramade över mig, tryckte mot mig, som en föraning av vad jag ville ha, och det fick mig bara att vilja ha mer. Jag förde mina händer över mina lår, blundade och tänkte att det var hans händer. Och jag knäppte upp blusen, kupade mina händer under bh:n, tryckte ihop brösten och kände hur jag andades så tungt nu. Det här fick aldrig ta slut, jag måste ha mer. Jag måste trycka mig mot något. Allt rann till nu. Det var så varmt mellan mina lår och jag letade över rummet, febrigt nu. Bordet. Där stod bordet. Jag ställde mig upp, vajade till lite, helt uppfylld nu. Så, så… kåt bara. Ville bara ha mer, något, och just nu såg jag bara skrivbordet. Jag gick fram emot det, ställde mig mot hörnet, drog upp kjolen sakta men målmedvetet, och blottlade mina svarta trosor, tunna tunna. Jag hade känt tyget mot mig nyss när jag satt på stolen. Nu ville jag ha mer än så mot mig. Jag insöp varje sekund nu. Skyndade lagom långsamt, visste vad jag ville, men inte helt hur. En tunn hinna glansigt tyg som låg tätt, tätt mot mina blygdläppar var nu bara centimetrar från bordet. Den rundade upphöjningen, mitt venusberg, visade riktningen. Jag rörde mina höfter lite, lite framåt och möte hörnet på bordet. Min hand tog sig ner innanför trosorna och särade lite på blygdläpparna, så att klitoris blev fri. Åååhh, mer ville jag ha. Mer. Jag lutade mig framåt, kände hur mina bröst trycktes ihop under mig. Jag drog ner bh:n och kände den svala bordsskivan mot mina styva bröstvårtor. Jag började gunga fram och tillbaks, sakta, lite i taget. Min skåra gled över hörnet på bordet, rytmiskt nu. Trosorna var emellan men blygdläpparna var öppnade och gav fri lejd dit där jag ville känna mer. Jag särade lite till på benen, låg med nästan hela min tyngd mot bordshörnet nu och kved. Jag visste inte var jag var längre, bara att det var här jag ville vara. Jag var där och då, helt i stunden, helt upprymd, helt omedveten om allt annat, helt fokuserad på att gnida mig mer och mer, på att vara i detta... när jag tittade upp och fick se ett par förskräckta ögon. Ridå ner! Vad händer? Vad i helvete händer?! Det var han, en av mina närmsta kollegor, han som alltid sitter kvar för länge på jobbet på fredagar. Hur kunde jag ha glömt honom? Hur kunde jag ha glömt att tänka på att jag kanske inte var ensam? Vilken jävla idiot jag var! Och han då! Vilket pervo! Stå här och…och…kolla på mig…när jag….. Åh, så jävla pinsamt! All upphetsning rann av mig på en millisekund. Jag var bara skam hela jag. ”Ditt äckel, vad gör du här!?”, fick jag ur mig. Det kändes inte det minsta fräscht att han hade stått och tittat på mig. Inte det minsta. Han såg väldigt förskräckt ut. Väldigt förskräckt. ”J-j-jag gick precis förbi. Jag lovar, jag har inte sett någonting. Jag skulle bara gå och hämta en grej i kopieringsrummet, och hörde att det lät som att någon höll på att flytta något. Eller ansträngde sig i alla fall, jag trodde det var en inbrottstjuv eller något”. Tjena! tänkte jag. Men vad spelade det för roll varför han hade gått förbi? Det var ju jag, mitt våp, som hade försatt mig i den här situationen helt själv. Så fruktansvärt, fruktansvärt pinsamt. Säga upp sig och flytta till annan ort, var väl det enda rätta i det här läget. Inte bara det enda rätta, utan det enda möjliga. Byta identitet var väl på sin plats också.
Jag stod som förstenad, säkert flera minuter. Iskallt nykter på en gång. Jag visste verkligen inte vad jag skulle ta mig till. Mörker, mörker. Till sist, efter en lång stund, började jag röra mig mot utgången, mot trapphuset med hissarna. Och såklart! Alldeles försent såg jag honom. Han stod och väntade på hissen också. Den enda person jag inte fick träffa nu, stod just där. Vi gick in i hissen båda två. Det kändes helt overkligt, helt bortom allt som gick att fatta. Jag hade min stenhårda blick, som bara utstrålade en sak: Titta inte på mig, du har inte rätt att titta på mig! Den hissresan varade 10 sekunder, men kändes som 10 år. Tystnad, tystnad, total tystnad. Och skam, som jag täckte med ilska, en mycket arg ilska.
När hissdörrarna till sist öppnades och jag tog de första raska kliven mot utgången, hörde jag hans försiktiga röst: ”Du, det är ingen fara. Du vet…jag…jag onanerar också på jobbet ibland.”. Jo, jag tackar, tänkte jag. En sådan snuskgubbe som du gör säkert det. ”Ja, kul för dig då”, sa jag kyligt ”men nu måste jag gå hem” och så skyndade jag mot ytterdörrarna, bort iväg. I ögonvrån hann jag ändå ana en skiftning i hans ansikte. Var det irritation? Hursomhelst lät han mer bestämd när han ropade efter mig: ”Men, du, skärp dig! Vad skulle jag göra?”. Jag vände mig inte om, utan skyndade bara vidare, ut i kvällen och raka vägen hem.
Jag kunde inte sova den natten. Skulle jag någonsin kunna sova igen? Skulle jag någonsin kunna visa mig någonstans igen? Jag grubblade och grubblade. Tankarna snurrade och letade desperat efter fäste. Hela förloppet från att jag lyfte huvudet där på bordet, till att jag rusade ut genom ytterdörren spelades upp om och om igen. Vad hade egentligen hänt? ”Vad skulle jag göra?”, hade han sagt. Ja, vad skulle han göra…? Hade jag föredragit att han hade flinat åt mig och antytt att han hade en bra story till fikan på måndag? Att han hade fotat med sin mobil? Att han hade dragit ner byxorna och runkat? Hade jag föredragit något av det? Knappast! Min hjärna försökte komma framåt. Så vad hade jag helst velat att han gjorde i den situationen? Jag tänkte och grubblade, vände mig i sängen, försökte få styrsel på tankarna. Fanns det något annat jag hade velat att han hade gjort? Eller – tanken slog mig, men jag fick inte ordning på den - var det faktiskt så att han hade gjort det absolut bästa han kunde? Kunde det ha varit så?
När klockan var halv sex gav jag upp och drog på mig en T-shirt och ett par mjukisbyxor och gick upp och åt frukost. Inte en blund hade jag fått i ögonen under natten. Jag måste styra bort tankarna på något sätt, fattade jag. Så jag öppnade jobbdatorn och tänkte att det bästa jag kunde göra var att begrava mig i rapporten, få den klar och stänga ute allt annat. Och när jag får upp inkorgen till mailen – vad ligger överst där, om inte ett mail från honom! Även om min första tanke var att bara deleta, stänga ner och blunda, springa iväg, gömma mig och aldrig komma tillbaks, så besinnade jag mig och öppnade mailet: ”Hej! Jag sitter uppe och kan inte sova. Jag tänker på hur du måste känna. Jag tänker mig in i hur jag hade känt om någon hade sett mig i den situation jag såg dig i. Jag är glad att jag harklade mig så att du tittade upp och såg mig. Det hade varit mycket värre för dig om du bara hade sett mig på väg ut senare och undrat livet ur dig om jag hade sett dig ’in action’ tidigare. Det tror jag i alla fall. Så hade jag känt. Jag vill verkligen inte att du ska skämmas. På riktigt, det är självklart att man måste få ge sig hän. Det gör vi alla, och jag kan inte förstå att du skulle vara något undantag. Sedan är det såklart inget man gör inför alla och envar, så jag fattar att det känns pinsamt, skamligt, skämmigt och, ja, hemskt. Men känn inte så! Jag gör samma sak på jobbet när jag har tråkigt och fantasierna skenar iväg (men jag är lite försiktigare än du och går in på toaletten, får jag erkänna, ditt sätt var inte jättesmart om jag ska vara ärlig). Jag anar att du bara vill fly bort från allting nu, och allra minst möta min blick på måndag. Jag fattar det. Men jag tänker ändå att det kanske hade känts bättre för dig, trots allt, att på något sätt prata med mig. Så om du vill kan vi höras i helgen. Snacka bort ångesten. Fundera på det. Och ring mig om du vill. Jag har jobbmobilen på idag”.
Jag överlade med mig själv. Att fly löser sällan någonting. Det vet jag, och det har jag lärt mig många gånger tidigare. Jag insåg till sist att han hade rätt. Det var bättre att snacka om det än att låtsas som ingenting och ha en klump i magen varenda minut på kontoret. Så jag tog ett djupt andetag och ringde honom.
Det var rätt stelt i början. Och det var ju inte så överraskande precis. Han var ganska nervös förstod jag, och det var ju jag också. Men efterhand blev vi tryggare och tryggare. Vi pratade säkert en timme. Gick igenom allt, vände och vred, och till sist kunde vi båda faktiskt skratta åt det. Åh, ångesten rann bort från mig. Det var så skönt. Han förstod ju verkligen hur jag kände. Vi lade på, och den eftermiddagen sov jag så gott som jag aldrig hade gjort tidigare.
På kvällen såg jag en film och när jag sedan skulle lägga mig kunde jag såklart inte sova. Jag hade ju sovit hela eftermiddagen och var pigg som en mört. Tankarna gick till telefonsamtalet på morgonen. Det hade varit en så bra känsla när vi snackade. Jag ville ha kvar den för alltid. Utan att tänka skickade jag iväg ett sms till honom: ”Hej! Jag kan inte sova. Kan du ?”. Tio sekunder senare kom svaret: ”Nej, inte jag heller. Helt hopplöst. Sov hela eftermiddagen och är superpigg nu”. Jag tänkte några minuter. Vad ville jag? Jag insåg ju att jag längtade efter att prata med honom igen, jag ville hålla fast i den där känslan och vara trygg i den. ”Ska vi ses och prata mer?” fick jag iväg, och ångrade mig direkt. Men jag fick hans ”Gärna!” bara några sekunder senare, ”Hos dig eller mig?”.
Och en timme senare stod han i min hall. Lite darrig kanske, liksom jag. Men det kändes skönt att han var där. Vi satte oss i soffan och kvällen bara gick. Vi snackade flera timmar. Lite om jobb, lite om vad vi gjorde på fritiden, lite om serier vi kollade på. Till sist sa han att det var dags att gå. Klockan var mycket, men jag kände ändå att något gnagde i mig. Även om det kändes tryggt att vara med honom, så var det som att det var något slags obalans. Han hade ju sett mig i en utsatt situation, och även om han hade gett mig bra tröst efter det – det var inget snack om det - så var det som att han fortfarande var inbäddad i ett skyddslager, medan jag varit naken och utsatt. Jag förklarade det för honom så gott jag kunde, och han tänkte efter ett tag och sa: ”Ok, jag fattar. Ska jag ställa mig och onanera och så tittar du på?”. Nej, det var ju inte rätt. Verkligen inte. Risken var att han bara skulle njuta av det, och det skulle bara kunna göra det värre på något sätt. Nej, han behövde vara naken på riktigt. Så där osexigt naken. Skyddslöst naken, så som jag kände mig i det ögonblicket där på kontoret. ”Jo, jag tror jag är med på hur du menar”, sa han och klädde plötsligt av sig, tog en stol från köket och satte sig på den. Ja, där satt han. Helt naken, med nedsänkta axlar, slokande penis och magen lite veckad. Rätt ynklig såg han ut faktiskt. Jag kände med honom, och fylldes samtidigt av glädje över att han gjorde det för mig. Det var något mycket fint över det.
”Hur känns det?”, frågade jag. ”Tja…rätt…naket…skulle jag säga. Och lite kallt”, svarade han. Stackarn, tänkte jag, och en idé föddes plötsligt i mitt huvud. ”Vänta”, sa jag och rusade in i sovrummet. Där tog jag en sjal jag hade liggandes, drog snabbt av mig jeansen och satte istället på mig kjolen som låg kvar på stolen vid sängen sedan igår.
När jag kom tillbaks in i vardagsrummet satt han kvar precis som jag hade lämnat honom en halvminut tidigare. Jag la sjalen över hans axlar, och kände hur han slappnade av lite. Jag ställde mig framför honom. Våra blickar möttes och jag log. ”Det var skönt det jag gjorde igår. Jag tyckte om det”, sa jag. Hans ögon tvekade lite, som att han undrade vad jag menade. Utan att titta bort började jag sakta dra upp kjolen, och jag såg hur hans blick vändes nedåt mot mina trosor, som kjolen nu var helt undandragen från. Hans ögon blev större, och inte bara de. Jag kunde se hur det rörde sig mellan hans ben. Steg för steg växte den till sig, fylldes och blev större. Det gjorde mig glad. Jag gick bort till soffbordet och sa till honom: ”Vi gör det här bättre den här gången. Vi gör det så att det blir bra”. Han satt helt orörlig nu, och jag ställde mig på knä med benen på var sin sida om ena bordsbenet och la mig försiktigt över bordet så att han kunde se mina bröst tryckas ut mot det. Försiktigt passade jag in skåran, la mig tillrätta och tryckte mig lätt mot bordshörnet och kände hur skönt det var. Jag drog upp kjolen ännu lite till så att stringen i trosorna syntes hela vägen upp. Han blev ännu hårdare nu, kunde jag se. Ollonet svullnade mer och jag kände ett sådant sug efter att komma närmre det. Jag började röra mig fram och tillbaks i korta rörelser, lät mina händer dra upp mina trosor ännu mer, så att jag kunde känna dem skära in hårdare mellan mina skinkor och spänna stramare över mina blygdläppar. Bordet tryckte mot klitoris och jag kände hur värmen kom över mig, hur jag uppslukades av detta, hur våt jag började bli och hur min blick växlade fram och tillbaks mellan hans ögon och hans nu helt fyllda kuk. Som jag ville, som jag ville känna hur mina läppar slöt sig kring honom. Han satt ett par meter från mig, och min mun drogs mot honom, ville dit, samtidigt som mitt underliv inte ville släppa bordet. ”Sängen?”, hörde jag honom fråga, nästan som i en dimma nu. ”Ja”, sa jag, och vi gick in till sovrummet.
Han la sig ner på rygg, och jag satte mig försiktigt strax framför hans fötter och böjde mig fram och förde honom med mina händer in i min mun. Det fanns inget annat. Min tunga kände sig fram och mina läppar gled fram och tillbaks. Han var i min mun, och det var härligt, men det räckte inte. Jag ville ha mer. Jag ville ha honom helt in i mig, in i min längtande, trånande fitta. Jag måste ha honom där. Så jag reste mig upp och flyttade mig framåt, grensle över hans höfter nu. Hans händer gled upp längs utsidan på mina lår, upp över midjan och greppade om mina bröst. Jag lutade mig framåt för att möta dem, för att känna hur de tog om mig, känna hur mina bröstvårtor letade sig ut mellan hans fingrar när jag la min tyngd mot hans uppsträckta armar. Samtidigt höjde jag mina höfter lite till för att komma i position precis över honom. Med ena handen drog jag trosorna åt sidan och förde skaftet mot mig för att strax därefter sakta, sakta låta mina blygdläppar glida ner över det. Djupare och djupare tills han var helt inne i mig. Ååh, så otroligt skönt! Äntligen var han inne i mig, och jag började redan känna hur orgasmen knackade på, men jag måste skynda sakta. Jag började röra höfterna fram och tillbaka. I små lugna rörelser red jag honom nu och kände hur jag omslöt honom helt. Snart satte han sig upp och sög tag i sig mina bröstvårtor, en i taget samtidigt som han kramade brösten hårt. Jag följde med i hans rörelse vidare bakåt, så att jag hamnade på rygg istället, och fick hela honom ovanför mig. Jag drog upp mina knän och tryckte höfterna mot honom för att få honom ännu, ännu längre in i mig. Jag ville ha in allt som gick, allt ville jag omsluta och fyllas av. Jag hade hälarna på hans rygg, och kippade efter andan när han började stöta. Sakta till en början, sedan snabbare och snabbare. Jag hörde hur jag stönade, det gick bara inte att hålla emot. För varje stöt stönade jag till. Han stötte snabbare och snabbare. Jag kände honom mot hela mig, och jag såg för mitt inre hur hans kuk gled in och ut i värmen där nere, kände det och var i det. Åh, vad jag stönade nu, och jag kände hans tunga andning, hans kraft i varenda rörelse vi gjorde tillsammans. Jag ville bara ta emot allt, få in mer i mig, omsluta. Känna hur han sprutade in i mig. Mer, mer, mer! ville jag. In i mig, runtom mig, överallt! Mer! "Åååååååhhh, Jag kommer nu!” skrek jag. Och som jag kom. Jag har aldrig varit med om en sådan orgasm. Jag bara låg och skakade i vad som kändes som en evighet. Till sist vände jag mig om och kunde se hans utmattade leende alldeles intill mitt ansikte. Han var röd om kinderna och rufsig i håret. ”Tror du att du kan sova nu?”, frågade han. ”Vi får försöka”, sa jag, och märkte hur jag redan höll på att falla i sömn.
När jag vaknade igen på morgonen, var det första jag gjorde att rulla mig upp över honom, och jag kände direkt hur han växte mot mig. Det var snart två år sedan nu, och sedan dess har det inte gått en enda natt då vi inte har sovit i samma säng. Jag älskar honom.
Skön långsam stegring mot finalen. Jag blev riktigt kåt av att läsa den dessutom är ditt språk mycket bra.