Genom regnbågen
Författare: polly winther Datum: 2021-09-14 11:56:09
Läst:
13 741 gånger
Betyg: 4.6 (8 röster) 6 medlemmar har denna novell som favorit
”Var beredd nu då, så gör jag en till!”
Jag samlar ihop mitt våta hår till en ny tofs. Koncentrerar mig, och sätter sedan fart mot vattenspridaren. Sträcker upp armarna, vinklar mig framåt och hjular genom de kalla strålarna. Lyckas nog hålla mina långa ben raka, och få till det hela ganska perfekt, utan att dratta på rumpan på den hala gräsmattan.
”Blev det bra? Syns regnbågen?”
”Visst...”
Flora kastar ett öga på mobilen, men har plötsligt helt tappat fokus. För vi är inte ensamma längre. Wilma har just parkerat sin rosa moped vid grinden, och genast är all entusiasm som bortblåst.
”Gud så ni hoppar och skuttar.”
Wilma har fixat sig, och har en ny urringad, kort klänning. När hon tar av hjälmen är det långa blonda håret utsläppt. Att springa genom en vattenspridare är verkligen det sista hon skulle få för sig.
”Alltså jag fotar bara”, svarar Flora. ”Hon ville det.”
”Få se då.”
Wilma rycker telefonen från Flora. Kollar med rynkade ögonbryn.
”Skitsnyggt Sigrid. Verkligen. Men... vilken wet t-shirttävling hade du tänkt vara med i? Ska de ha något på Sölves eller?”
De exploderar i ett gemensamt skratt, medan jag går för att stänga av vattenkranen. Känner genast gråten svida till i halsen.
Jävla Wilma.
Visst, min vita t-shirt sitter helt klistrad, och brösten syns nog igenom ganska tydligt. Men vad spelar det för roll när man bara är hemma och har kul. Och det är typ en kilometer till närmsta granne.
”Du kanske borde tänka på att ha något under gumman”, fortsätter Wilma. ”Så himla pyttesmå har du ju faktiskt inte längre.”
”Ska du säga, som hade värsta stringbikinin när vi var på bryggan med killarna.”
Jag ångrar genast mitt svar. Vill ju inte att vi ska hålla på sådär, och kommentera varandras kroppar och utseenden.
”Det är väl kanske inte riktigt samma sak”, menar Flora och söker medhåll från både mig och Wilma.
”Gud nej”, suckar Wilma. ”Men kom nu Floris, vi måste sticka om vi ska hinna till matchen. Och jag vill inte vara här om hennes lebbmorsa kommer hem. Hon kan stirra så jäkla grose ibland.”
Det sista får mig att se rött. Särskilt som Flora genast följer Wilmas order. Hon glömmer sin cykelhjälm på filten vi låg och skrattade på tidigare idag. Jag kastar iväg den efter dem. Träffar Wilmas rygg, men bryr mig inte om att se hur det gick. Försvinner in genom glasverandan istället.
En stund senare sitter jag på golvet i mitt rum. Nyduschad i trosor och linne. Ute har det börjat att ösregna, så Asta, som inte synts till på flera dagar, har äntligen fått lust att smyga in.
Jag trycker ansiktet mot hennes mjuka päls. Släpper fram gråten, och sätter på en låt med PJ Harvey igen. Pappas favorit, som jag var livrädd för när jag var liten, men nu har blivit som helt besatt av.
Varför kan det inte vara som förra sommaren, när Wilma hängde med Bianca och det bara var jag och Flora? Och vi var med hästarna, och var på stranden och åkte till Liseberg. Och pappa bodde kvar, och mamma var vanliga mamma, och inte någon grose lebbmorsa. Och jag ännu inte hade gjort det där superäckliga.
Mobilen surrar till. Jag låter Asta tassa ifrån mig och ser ett meddelande från Flora: ”Synd att du blev sur. Dante är här och har frågat efter dig. Just saying.”
Jag påbörjar några olika sorters svar, men slänger sedan ifrån mig mobilen med en suck, utan att ha skickat. Hör i samma stund bildäck på grus. Mamma är hemma!
Jag reser mig för att gå ner och möta henne, men hindras av ett högt skratt där utifrån.
Rafaelas skratt. Hon är med såklart. Skulle ju vara här hela helgen. Skit också.
Det första jag gör är att stänga av musiken. Sedan fixar jag två inbakade flätor. Orkar inte fler kommentarer om mitt blonda änglahår. Lyssnar samtidigt efter Vega, men hör inget som skulle kunna komma från en busig tvååring. Hade ju annars varit skönt att få skingra tankarna med lite småbarnsgull.
”Låt jorden ligga kvar i bagaget, älskling. Vi tar det när det slutat att regna!”
Mammas röst är som vanligt sådär tillgjord. Och Rafaelas smattrar supersnabbt på spanska. I telefon, antar jag, för mamma är mycket sämre på spanska än vad hon tror, så Rafaela tycker det är lättare att de pratar svenska eller engelska med varandra.
Fast mest pussas de förstås. Eller hånglar. Trots att jag är med.
Och tänk så jäkla snabbt det har gått. Det var ju i påskas som mamma berättade. Att hon hade träffat en ny, och att det var en kvinna, som hette Rafaela.
”Allt är stort med henne”, förklarade mamma uppspelt.
Jag hade just kommit tillbaka hit, efter att ha varit hos pappa i en vecka. Vi satt bland vitsipporna nere vid eken, med fika, och jag tänkte att det skulle bli en lugn och mysig påskhelg, med äggmålning, sällskapsspel och besök av mormor. Precis som alltid.
”Stort mörkbrunt hår, stora mörkbruna ögon, stor mun, stort hjärta”, fortsatte mamma. ”Och så en stor rumpa och jättestora tuttar.”
Det sista lade hon till med en snabb, viskande röst. Som om hon bara inte kunde låta bli, trots att vi båda blev helt generade.
Hon var så hemskt nykär att det blev olidligt. Jag fixade ensam med påskäggen, och plockade till och med nässlorna till soppan själv, medan mamma satt och fnittrade med Rafaela i telefon. Som om det var hon som var tonårsdotter och jag som var vuxen.
”Sigrid?! Är du hemma?!”
Det är väl min moped som har avslöjat mig. Jag suckar, går ut ur mitt rum och släntrar nedför trappan.
”Nämen, hej gumman!”
Mamma står i träningskläder och fyller på i kylskåpet. Jag sätter mig vid köksön. När hon vänder sig om ser hon direkt.
”Men... Har du varit ledsen?”
Jag gömmer ansiktet i händerna, utan att egentligen orka gråta mer. Känner snart mammas långa, smala armar runt min kropp. Hennes läppar mot min nacke.
”Det var typ det vanliga”, förklarar jag. ”Flora var här, och vi hade jättekul, men så kom Wilma, som är typ Floras idol, och hon är alltid så jäkla rädd för allt som kan verka barnsligt, och kan bli så jäkla vass liksom.”
”Okej gumman. Wilma... är det hon med jättelångt hår, och en mamma som heter Erika?”
”Mm. Hurså?”
”Nej... inget särskilt. Men vet du vad jag tror? Jag tror att Wilma bara är svartsjuk. För att du och Flora är så bra kompisar.”
Jag struntar i att svara. Håller bara om mammas seniga underarmar. Vill inte att kramen ska ta slut.
”Var är Rafaela, och har hon inte Vega med sig?”
”Rafaela tar en dusch, och Vega är hos sin andra mamma, men hon kommer nog med nästa helg, och innan dess kanske du vill hjälpa till att göra om lilla rummet här nere till ett riktigt prinsessrum?”
”Kanske.”
Mamma lösgör sig till slut. Tar en flaska från skåpet och fyller den med vatten.
”Du gumman, jag ska iväg på yoga nu, men vi kan väl prata mer sen? Jag kan köpa med mig sushi från det där nya stället vid Blomsterboden. Och så kan vi dela den här också?”
Mamma viftar busigt med en mörk, ekologisk chokladkaka. Men jag kan ändå inte dölja min besvikelse och suckar bara till svar. Mamma kramar om mig igen.
”Men du... Jag kommer tillbaka ikväll, och Rafaela är ju här.”
Det blir tyst ett tag. Kanske kollar mamma av min reaktion, och förbereder sig på hur hon ska fortsätta.
”Sigrid... Rafaela tyckte att stunden ni hade förra gången var jättemysig, då i söndags, efter att ni hade sett på film ihop. Och hon skulle gärna... gosa så med dig igen.”
”Men!...”
”Jo men det har hon sagt, och jag blir ju bara glad ifall ni kan komma närmre varandra. Jag tänker också att det är en fin möjlighet för dig att... upptäcka och undersöka...”
”Men ÅÅÅH!!! Sluta mamma!”
Att hon aldrig kan fatta när det blir pinigt. Helt sjukt jäkla pinigt!
”Okej gumman. Bara så att du vet.”
Hon ger mig en snabb puss på pannan. Tar på sig kepsen och försvinner iväg.
Jag sitter ensam kvar. Plockar i ordning på fruktfatet, medan känslorna värker inom mig. Dels längtan tillbaka, till när allt var som vanligt. Dels skammen över det nya, konstiga, och det där superäckliga som hände i söndags. Fattar inte hur jag kunde gå med på det. Fattar inte!
Men det är säkert mig det är fel på. Min jäkla pervokropp. Jag har ju verkligen hållit på nästan varje kväll i sommar, och ganska ofta på mornarna också. Och ibland i badkaret. Knappast normalt. Flora onanerar nästan aldrig, har hon sagt. Högst någon gång i månaden. Wilma vet jag inte.
Jag hoppar ner från pallen och lämnar köket. Släpper ut Asta igen, och kastar ett surmulet öga på min spensliga kropp i hallspegeln.
Jag borde ta på mig något mer. Inte fjanta runt i bara underkläder som en förväxt barnunge. Eller som någon som... ber om det.
Klä på mig, ska jag göra. Och sedan genast sticka ut igen, trots att det regnar.
På väg mot trappan ser jag de blöta spåren mellan badrummet och sovrummet. Kanske måste jag snabbt säga hej i alla fall.
”Ah! Sigrid! Hallå mi gacela!”
Rafaela har redan fått syn på mig genom den halvöppna dörren. Hon sitter i skräddarställning på den stora sängen. I en kort kimono och en handduksturban.
”Hej.”
Jag gör en gest att gå vidare, som Rafaela struntar i. Hon lägger istället från sig sin laptop, och vinkar mig till sig.
”Så fin att se dig!”
Med armarna i kors vänder jag motvilligt. Kisar nästan, eftersom allt är så vitt. Väggarna, taket med sina gamla stuckaturer, den tunna gardinen som böljar framför det upphakade fönstret, lakanen och de stora kuddarna i sängen. Och så Rafaelas leende.
”Men kom då!”
”Mm... Fast alltså jag skulle bara...”
”Jo, kom! Jag vill krama dig hej!”
Och så är jag plötsligt i sängen bredvid Rafaela. Just precis där jag inte ska vara.
”Så fin...” upprepar hon och stryker med en hand över min kind. Känner lite på flätorna. Bryr sig inte om att kimonon samtidigt glider upp framför hennes bröst.
”Kom! Så mysig...”
Jag låter henne styra mig. Vi sjunker ner bland kuddarna och hamnar alldeles för tätt intill varandra. Jag som en stel pinne vid hennes varma, mjuka kropp. Som doftar honung på ett sätt som påminner om Anna, min gamla fritidsfröken.
”Mi cariño!... Mi cariño!... Allt bra med dig?”
”Mm.”
Jag klarar inte riktigt av att möta hennes blick. Vänder mig mot den stora tv:n, där ett engelskt par ska köpa hus på landsbygden. De ser ut som morföräldrar från någon sagobok, och huset de tittar på verkar sjukt fint.
Den olivfärgade huden på Rafaelas händer är len och glansig. Hon fortsätter att liksom gulla med mig, och jag reagerar lika löjligt som vanligt. Ryser så att jag inte vet vart jag ska ta vägen.
”Är det bra på ditt jobb”, frågar jag för att liksom avbryta lite.
”Mm. Fast svenskar och flamenco...”
Hon gör en vickande rörelse med handen och trutar skeptiskt med munnen, för att sedan spricka upp i ett stort skratt.
”Men de lyssna mycket bra! Mycket lydiga elever! Och Falared folkhögskola mycket fin, mycket vacker, och vad man säger... gay and lesbian friendly?”
”Kommer du att flytta hit på riktigt sen, när kursen är slut?”
”Oh, jag vill Sigrid! Jag vill! Jag älskar din mamma Katja, och du så söt, mi querida! Och Vega också trivas så bra här! Så om jag få?... När jag inte ha klasser abajo en Córdoba.”
Rafaelas händer rör sig över min kropp. Och jag hatar att det får mig att smälta. Hatar att vara så enkel.
”Mi dulce gacela...”
Kimonon har nästan helt glidit av henne. Och jag vet ju varför, men är livrädd för att ta något initiativ. Vill inte kunna anklaga mig själv efteråt. Samtidigt som det känns helt absurt att jag ligger såhär, och låtsas som ingenting!
Paret står i duggregn och tvekar inför en liten gård med fantastisk utsikt. Jag intalar mig att jag vill se hur det går. Att det är därför jag stannar.
”Jag tror det kallt där, på vinter”, kommenterar Rafaela.”
”Mm. Kanske. Men mysigt med kaminer.”
Jag vrider minimalt på huvudet mot Rafaela när jag svarar. Precis samtidigt som programmet bryts för reklam. Tydligen blir det till någon sorts bekräftelse.
”Åh... Jag verkligen behöva Sigrid... Du vill? Som förra gång?”
Stödd på armbågen tar Rafaela om sitt ena jättebröst. Lyfter upp det. Kramar om det. Drar lite i bröstvårtan. Passar in den.
”Duktig flicka...”
Och så gör jag det igen. Det knäppa, superäckliga och... helt oemotståndliga. Jag suger på Rafaelas bröst. Blundar och suger mig fast runt den snabbt svällande bröstvårtan.
”Ah... Dios mio... Så duktig flicka.”
När mjölken kommer får jag ingen sådan där reflex att stoppa, som förra gången. Jag bara fortsätter. Suger och sväljer, och försvinner in i allt det mjuka och söta.
Gud...
Rafaela andas djupt genom näsan. Trycker mig ännu närmre och viskar en massa på spanska. Tv:n kan jag inte längre se, men jag hör när reklamen tar slut och nya husletare presenteras.
”Alison grew up near the white cliffs of Dover, and after twenty years in London she now wants to move back. With her husband John and teenage daughter Freya...”
Efter ett tag vill Rafaela att jag ska byta bröst. Jag öppnar ögonen och ser hur en vit droppe trillar ner på det stora, mörkbruna området runt bröstvårtan. Räddas av min tunga i sista stund.
”Ah... Mi quarida...”
Rafaela hjälper till. Trycker med beslutsam min runt sitt andra bröst, tills det kommer där också.
”Ah... Sug... Sug...”
Hennes hand hittar min. Våra fingertoppar leker stillsamt med varandra. Upp och ner som två fjärilar. Landar till slut på Rafaelas runda höftkulle.
”Horseback riding is a common interest for Alison and her daughter, and the family loves to hike in the dramatic nature...”
Rafaela har inga trosor. Och hon styr mig nu lite mer bestämt. Styr mig... dit! Vill hon att jag ska hålla där?!... Samtidigt?!... Eller?!
”Alltså... Jag...”
”Si... Du kan göra så skönt... Snälla...”
Hon vill verkligen. Och jag låter det ske. Som om det var helt naturligt. Något man bara gör, när man myser tillsammans. Som att klia på ryggen eller ge fotmassage eller vad som helst.
Rafaelas stänger av tv:n. Hennes snippa är len och våt och hal. Som min egen, fast liksom öppnare.
Och jag gör det verkligen. Känner på någon annans snippa!
”Jag har aldrig...”, mumlar jag och tittar upp lite. Möter Rafaelas liksom både fokuserade och frånvarande blick.
”Ingen fara... Jag vet du kan... Det finaste en kvinna kan ge en kvinna...”
Hon visar lite. Och jag vågar. Glider fram och tillbaka. Ibland en bit in. Ungefär som jag brukar göra på mig själv.
Alla tankar motar jag bort. Blir som en del av Rafaela, genom ett berusande kretslopp. Från hennes bröst, in i min mun, ut i min hand, in där nere.
”Aaahhh... Aaahhh...”
Rafaela rör sig rytmiskt. Har börjat att stöna och trycka sig mot mig. Håller om min nacke. Liksom desperat.
”Så... bra...”
Hennes handduksturban faller av, släpper ut det långa, kastanjebruna håret. Och jag lär mig snabbt. Förstår att jag ska trycka ganska hårt, och rakt på hennes klitoris. Som brukar kännas för mycket på mig själv.
”Aaahhh...”
Och så blir hon plötsligt helt tyst, och spänd som en fjäder. Jag tänker först att jag gjort fel på något sätt, men fattar snart att det är tvärt om. Rafaela får en orgasm! På grund av mig!
Hon tar ett stenhårt tag om min hand. Håller den still, och vältrar sig över mig.
”Diiiiiiooooooos!...”
Bröstvårtan glider ur min mun, samtidigt som jag knappt får luft under allt det mjuka. Men Rafaela sjunker till slut bakåt och befriar mig.
”Aaahhh... Så skön...”
Jag avvaktar. Vet inte om jag ska ta bort handen, eller hålla kvar om Rafaelas snippa. Möter snabbt hennes blick.
”Sigriiiiid...”
Jag tar bort handen. Ska kanske gå nu? Lämna Rafaela ifred?
Hon hamnar med benen brett isär. Det känns plötsligt ofattbart att jag har varit där med min hand, och måste titta undan. Gör en ansats att gå upp ur sängen, men stoppas direkt.
”Inte så blyg... Du vill vara utan kläder med mig?”
Och trots att jag försöker en stund till, så kan jag inte stå emot. Drar därför linnet över huvudet. Visar upp mina små bröst, samtidigt som Rafaela smeker sig själv.
”Åh...”
Trosorna får jag också av mig. Helt utan övertalning.
”Så söööt... Kom!... Kom!...”
Som en naken fågelunge kryper jag ner i Rafaelas famn igen. Hud mot hud, så att det ryser och brusar och pirrar i precis hela mig.
”Åh!... Jag vet du längtat...”
Och så kysser hon mig. Med samma läppar som brukar kyssa min mamma.
Och jag kysser tillbaka. Till och med med tungan.
”Mm...”
Vi slingrar oss om varandra. Hennes runda lår mot min snippa. Och jag kan inte låta bli. Måste trycka, som mot kudden i morse.
”Såja... Jättebra... Så fin... Du jättekåt...”
Hon håller så jäkla skönt om min midja, om mina höfter och om min rumpa. Och nu är det nog sex, på riktigt.
Shit.
Vi böljar mot varandra och ingenting går att hejda. Rafaela hamnar över mig igen. Hon pausar kort för att knyta upp sitt hår. Och så fortsätter vi att kyssas. Djupt och intensivt. Som på film.
Rafaela rör mina bröst också. Fint och ömsint. Inte alls som Dante.
”Så vackra”, viskar hon, trots att de väl ser helt barnsliga ut, när de står rakt upp sådär. Alldeles vita efter bikinin.
Hon cirklar med tungspetsen. Pussar och suger. Ganska hårt. Så att nästan hela bröstet försvinner in i hennes mun, och det liksom smackar.
”Ha... Ah...”
Jag måste låta. Och lägger armarna över mitt rodnande ansikte. Vill inte se. Särskilt inte nu, när Rafaelas kyssar når längre ner.
”Alltså... jag...”
”Slappna av. Bara slappna av Sigrid.”
Rafaela rör mig där nere. Och det är bara löjligt att göra motstånd. För min kropp har avslöjat mig. Jag är supervåt. Så att det rinner, känns det som.
”Ah... Gud...”
Hon smeker varsamt. Jag särar på mina långa ben. Öppnar mig lydigt. Som om jag var hos någon jäkla gynekolog.
”Så duktig gumman. Jätteduktig.”
Hennes fingrar letar sig in i min slida. Det går lätt. Kanske för lätt. Kanske märks det inte alls att jag är oskuld.
”Ah... Det känns så... mycket!”
”Så bra, mi quarida... Så bra!”
Och så börjar hon göra med munnen också. Som att hon kysser min snippa. Med tungan! Helt jättemycket!
Ändå så konstigt rätt. Så liksom självklart. Inte alls som när Dante ville att jag skulle göra med munnen på honom, och jag stack därifrån.
”Ah... Ah...”
Jag vågar titta lite igen. Möter Rafaelas ögon där nere, mellan mina groteskt särade lår. Jag ser hennes läppar sluta sig om mig. Jag tar om hennes hårknut. Trycker henne intill mig och stönar när jag andas. Som i någon äcklig porrfilm.
Det går inte att låta bli, eftersom det känns så jäkla naturligt. Som att det här är precis vad min kropp har längtat efter.
Rafaela fortsätter med fingrarna. Hon både slickar och knullar mig, och jag kan inte hålla emot det minsta. Jag släpper den sista spärren, hisnar när jag förlorar mig i orgasmen.
”AAAAAAAHHH!!!... AAAAAAHHH!!!... Guuuuud... Shit... AAAHHH...”
Jag försvinner bakom mina armar igen. Darrar och rycker, medan det liksom sköljer genom min kropp.
Länge, länge.
Gud... Jag är säkert den enklaste tjej Rafaela någonsin varit med. Helt jävla översexuell! Och det känns dessutom som att det sprutade lite. Så som det gör ibland. Så jävla pinigt och skämmigt...
”Så fin... Så vacker... Mi corazon!... Amo tu vagina...”
Hon kryper upp mellan mina spretande ben. Brösten så tunga mot min mage. Kyssarna precis överallt. Men det måste räcka nu. Inte bli ännu mera skämmigt. Inte innan jag hunnit fatta vad vi egentligen håller på med.
”Jag måste kissa”, får jag fram och slingrar mig bort. Rafsar åt mig trosor och linne och lämnar rummet, utan att se mig om.
Ett ögonblick senare är jag på väg ut. Genom tvättstugan, för att slippa gå förbi sovrummet igen. Jag slänger på mig den gamla gula regnrocken över klänningen och hoppar i mammas för stora gummistövlar. Kryssar förbi tvätthögarna som jag hade lovat att ta mig an.
Måste härifrån. Måste få luft..
Fortfarande i chock ger jag mig iväg på mopeden. Märker först inte att regnet har avtagit, till ett svalkande dugg, att allt luktar jord och att det ångar om grusvägen ner mot Hultet.
Jag vet inte varför jag kör just ditåt, men det är skönt med nedförsbacken. Att kunna hämta andan i livsfarlig fart. Så att min skugga i dikesrenen knappt hinner med.
Jag stannar vid stigen ner mot sjön. Ställer mopeden och upptäcker regnbågen som rest sig över vägen bakom mig. Och så ser jag ett nytt meddelande från Flora:
”Wilma stack. Helt skumt. Säkert efter Milton och hans störda brorsa.”
Okej. Som om jag skulle bry mig.
Fast det gör jag kanske ändå. För det är liksom befriande att höra att verkligheten fortfarande pågår. Trots vad jag precis har gjort.
Kanske behöver det inte spela så stor roll då? Kanske behöver jag inte typ dränka mig. I alla fall inte direkt. Trots att jag fortfarande känner smaken av Rafaelas bröstmjölk i min mun. Doften av hennes snippa på mina fingrar.
Jag traskar på ganska planlöst. Halkar fram på på de hala stenarna och rötterna. Kan kanske kolla till morfars gamla sportstuga. Även om den väl är låst och igenbommad.
Våta granruskor smeker mina bara knän, och upp längs låren. Tvingar mig att erkänna min längtan tillbaka. Till det mjuka.
Fan... Jag kommer nog att vilja göra om det. Tänk om jag rent av är lesbisk nu! Precis som mamma. Fast jag var ju faktiskt kär i Nils i höstas. Sjukt kär.
Oavsett vilket – allt måste fortsätta att vara helt som vanligt, här utanför det vita sovrummet. Annars går jag under.
Just när jag börjat tvivla på om jag valt rätt stig så ser jag glittret mellan stammarna. Sjön bereder ut sig framför mig.
Vi badade alltid här förr, när vi var en riktig familj. Det var vårt hemliga ställe, som ingen mer än vi och kusinerna kände till. De brukade ha sin eka här, som vi hade när vi fångade kräftor. Någon gång sov vi över i den pyttelilla stugan.
Att dörren nu står öppen är det första jag lägger märke till. Det andra är de två personer som sitter längst ut på den gamla bryggan.
Två kvinnor är det. En ung och en lite äldre. Som håller om varandra. Och helt nakna låter sig smekas av den sena eftermiddagssolen.
Som någon sorts spegling.
Jag stannar tvärt. Men trots att jag känner igen båda de sommarbruna ryggarna så dröjer det innan jag får ihop det i huvudet.
Det dröjer tills de båda samtidigt vänder sig om och får syn på mig. Först då inser jag, att den ena är Wilma, och den andra min mamma.
Fler noveller av samma författare
Kommentarer
Pirrade till när jag såg att du skrivit en ny novell, och jag blev inte besviken. ;)
Kommentera denna novell
Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.
Fint att höra Mia! Tack till dig och tack till er som hör av sig via pm. Har tyvärr inte befogenhet att svara.