Björn och Karin, en cuckolding-novell del 24
Författare: bjorn_karin Datum: 2021-09-06 09:08:44
Läst:
3 407 gånger
Betyg: 3.2 (6 röster) 1 medlem har denna novell som favorit
Kapitel 24
För ett ögonblick hade han tappat bort Karin, men så såg han henne en bit fram igen. Hans väg var blockerad av barnfamiljer och pensionärer och allehanda bråte. I teorin gillade han att gå på loppisar. I praktiken var det oftast mest bara stökigt.
Efter en stund kom han ikapp henne. Hon stod och betraktade några fåtöljer med kritisk blick. Så tittade hon upp på honom och skakade på huvudet. Nej, inte rätt. Han såg att hon plockat på sig några koppar och en tavla och tyckte att det kändes absurt att hon både inredde torpet och gjorde … det här … samtidigt.
Men det kanske inte var något konstigt. Precis som deras torp och att fika så var det en del av deras dagliga liv att han var hennes cuckold nu. Han hade till sist förstått och accepterat det. Det betydde inte att han såg fram emot allt det innebar, men ändå… Han kände efter. Jo, han kände sig faktiskt lugn inför det.
”Där du!” sa Karin och väckte honom ur hans funderingar. Hon pekade på en gammal trästol och trängde sig fram mot det hon sett ut. Han följde efter och betraktade stolen. Stor och tung, slipat trä. Den såg robust och rejäl ut. Ingen sittdyna, men det gick väl att ordna. Eller att strunta i, tänkte han.
”Ja, ok, var det något sådant du…?”
”Det var precis något sådant jag tänkte” svarade hon och strök en hand över ena armstödet. ”Den blir ju perfekt”
”Mmm, ok”
”Inget att tveka på”
Han gick fram och lyfte upp stolen och hon log mot honom och styrde stegen mot kassan. Han bar deras fynd där bakom henne, och kunde inte låta bli att tänka på att han snart skulle sitta i den. Sitta där och se… Han skakade på huvudet.
”Men vi har ju massa stolar?” hade han naivt sagt. ”Varför är det så viktigt?”
”Dummer” hade hon svarat och gett honom en puss på pannan. ”Jag vill att det ska vara något speciellt.”
”Speciellt…?” Björn hade nästan föreställt sig någon slags stol ombyggd till tortyrredskap.
”Något vi köper ihop, för ändamålet. Något speciellt, helt enkelt”
”Åh”
Så nu gick han här och bar på en stol som var ’något speciellt’. Och jo, han kunde nästan känna det. Det här var något väldigt speciellt. Han försökte balansera att bära på stolen och samtidigt följa Karin mot kassan, vilket var lättare sagt än gjort bland alla människor som rörde sig inne i den trånga lokalen. Om de bara visste… Han kunde inte låta bli att le lite för sig själv.
Björn kunde känna hur han såg fram emot lördagen, även om det var en skräckblandad förtjusning. Han var nervös, orolig, men också förväntansfull. Upphetsad. Han kunde inte riktigt förklara varför, eller orkade inte sortera upp alla tankarna, men han visste att det hon gjort mot honom på något sätt hade fungerat. Inte omedelbart efteråt. Då hade han bara känt sig förödmjukad, ledsen och haft ont. Men vartefter timmarna och dagarna gick hade han märkt att Karin inte behandlade honom annorlunda. Tvärtom, hon hade möjligen varit mer kärleksfull och omhändertagande än vanligt, men hon hade inte avvisat honom, inte verkat se på honom på något annat och sämre sätt. Det var en insikt som gradvist växt fram under dagarna efteråt, och som hade fyllt honom med en känsla av trygghet, en känsla han inte hade upplevt på länge. Han hade låtit henne göra det, och hon hade sett honom så utsatt och förödmjukad. Och ändå hade hon kunnat fortsätta behandla honom med kärlek och respekt efteråt.
Därmed inte sagt att han uppskattade upplevelsen. Det hade gjort mycket ondare än han hade trott att det skulle. Han hade bönat och bett och vädjat, men hon hade ändå fortsatt. Ändå var den värsta förödmjukelsen när han efter en lång stund, snörvlande av gråt, började känna att han hade tyckt att det också, trots smärtan, var lite skönt.
Han slet sig ur sina tankar när de kom fram till kassan. Om bara några dagar skulle det ske. Tills dess var han tvungen att i alla fall försöka leva i nuet för att inte bli helt tokig. Så han försökte lägga tankarna på det som hänt och skulle hända i bakgrunden. De fanns där hela tiden ändå förstås. När de satte sig på fiket och drack kaffe, småpratade om Karins kompis som separerat från sin kille, när de åkte hem i bilen, lagade mat ihop på kvällen. Det gick inte att helt fly från tanken att han snart skulle se sin fru med en annan man. Och att han faktiskt såg fram emot det.
Efter middagen satte sig Karin för att titta på tv. Björn gick in till henne med ett glas vin och lämnade henne sen ifred och tog hand om disken. Han försökte koncentrera sig på uppgiften han hade framför sig, men tankarna kunde omöjligtvis släppa det som snart skulle ske. Han såg sig runt i deras hem. Allt såg så normalt ut. Allt var väl också normalt. En vanlig kväll i ett vanligt pars liv, en slö fredagskväll där man inte orkar eller vill gå ut på krogen. Några glas vin till maten och en tidig kväll, kanske trött sex efter På Spåret. Björn skrattade till. Just det visste han var uteslutet. Han suckade frustrerat och kunde inte låta bli att sticka in en hand i byxorna och röra sig själv så gott det gick mellan spjälorna i buren, vilket förstås bara gjorde frustrationen värre.
Björn torkade upp diskbänken och fann sig stående stirrande ut i mörkret där utanför på gårdsplanen. Herregud vad han var sugen på en cigarett. Han insåg att det han egentligen kände var ett nervöst pirr som inget nikotin i världen skulle råda bot på, men i det tillstånd han var i grep han efter halmstrån. Eller cigaretter. Det var åratal sen han slutade röka, men nånstans i den gamla byrån fanns det nog ett paket från i somras.
En stund senare hade han hittat det han sökte och gick ut på gården. Det var fortfarande vinter enligt kalendern, men det var en varm kväll och fortfarande behagligt ute fast solen gått ned. Han drog fram en av plaststolarna från garaget där de stod och inväntade våren och satte sig och lyssnade på tystnaden. Han tittade upp och tände sin cigarett och önskade att det hade varit stjärnklart. Cigaretten smakade inte alls så bra som han hade hoppats, så han sköljde ned den med mer vin.
Hur länge han blev sittande där visste han inte, men han insåg att det nog var längre än han trott när Karin med en lite förvirrad min öppnade ytterdörren och tittade på honom. Han såg hur hon svepte in sig i en stor filt och gled in i hans alldeles för stora träskor och kom ut till honom.
”Sitter du och … röker?”
Han lyssnade efter om hon var förvånad eller irriterad. Hon hade aldrig sagt det rakt ut, men han hade ganska fort förstått att hans då nya flickvän inte uppskattade hans vana. Hon hade om inte annat verkat väldigt nöjd när han väl slutade. Herregud, tänkte han, det var många år sedan nu.
Karin såg sig om innan hon helt enkelt satte sig i hans knä. Hennes värme och närhet kändes underbar. Han slog en arm om henne.
”Här” sa hon och nickade åt honom. Han sträckte henne cigaretten och hon tog några försiktiga bloss. Hon hade fortfarande knappt lärt sig att ta halsbloss.
”Fy fan” skrattade hon. Hon drog filten tätare om sig. ”Kallt är det också”
”Jag kommer in strax” svarade han. ”Jag bara…”
Han lät orden hänga i luften outtalade. Hon nickade lite.
”Spänd?”
”Mmm, är väl det” mumlade han. ”Och lite fundersam liksom.”
”På…?”
Han skrattade till och unnade sig ett sista bloss innan han fimpade cigaretten på marken.
”Ja, du?”
”Jag fattar, men…”
”Inget särskilt. Bara fundersam. Det är väl inte så konstigt”
”Nej” sa hon och han såg hur hon nästan hackade tänder. Hon hade alltid varit löjligt frusen, så han borde inte vara förvånad.
”Här” sa han och drog av sin jacka. Hon såg ut som att hon tänkte protestera, men så tog hon emot den och drog över sina axlar.
”Det är något avantgardistiskt över vad vi gör” sa han. Karin skrattade till.
”Pretto”
”Mmm jag vet. Men det är det ju. Vi rör oss liksom i utkanten av vad som betraktas som normalt”
”Kan du inte bara säga att vi är freaks? Inte riktigt kloka?”
”Ja, det är väl det jag funderar på. Om vi är kloka eller inte” Han bestämde sig för en sista cigarett och tände den, noggrann med att blåsa ut röken så långt från Karin som möjligt. Herregud vad den smakade illa och ändå underbart.
”Ångrar du dig?”
”Det är väl lite för sent för det” svarade han, ”och dessutom… dessutom vet jag inte om jag har något att säga till om i den frågan, egentligen.”
”Det är klart du har”
Hon lät nästan butter, lite sårad eller lite spelat tjurig. Han visste inte riktigt och funderade över vad hon egentligen sa. Ibland förstod han henne inte alls.
”Så lät det inte när…”
”Var inte dum” sa hon och sparkade irriterat med benen så att träskorna föll av henne. Han kunde inte låta bli att skratta till. ”Det fattar du väl att jag alltid skulle välja dig”
”Åh”
”Vadå?” sa hon och tittade på honom. ”Du tror väl inget annat? Inte egentligen?”
”Jag…” Han såg på henne. ”Nej. Kanske inte. Ska vi gå in?”
Hon nickade.
Det var inte förrän flera timmar senare, när hon redan höll på att somna in bredvid honom, som de berörde ämnet igen. Björn hade slutit ögonen och försökte sova och lyssnade på Karins andetag. Han trodde att hon redan somnat när hon sträckte ut sin hand och la på hans bröstkorg.
”Imorgon…” sa hon. ”Det kommer vara annorlunda då, bara så att du är beredd på det”
”Mellan oss?”
Hon fnittrade till.
”Det är det redan. Mellan… mellan mig och Peter. Det är inte som när vi … när vi älskar. Så du vet det”
”Mmm”
”Är du okej med det?”
”Ja” svarade han och tittade ut i mörkret. Jag är nog det.
Fler noveller av samma författare
