Björn och Karin, en cuckolding-novell del 20
Författare: bjorn_karin Datum: 2021-09-06 09:08:07
Läst:
2 944 gånger
Betyg: 3.3 (7 röster) 1 medlem har denna novell som favorit
Kapitel 20
”Hur kommer det sig att du inte frågar mer?”
Hennes ord dröjde sig kvar mellan dem. Björn ville verkligen svara, ville förklara, ville få det rätt. Han tänkte därför efter noga. Såg sig omkring. När de till sist verkligen tog sig tid att prata om allt, hade han föreställt sig att de skulle ligga omslingrade i sängen, hennes hand runt hans kuk, något sånt. Istället satt de i deras lilla kök, drack kaffe och betedde sig som om de pratade om månadens budget eller kriget i Syrien. Han tyckte det kändes konstigt, obekvämt.
”Alltså ärligt” svarade han till sist, ”så både vill och vill jag inte veta, om du förstår hur jag menar.”
”Mmm” svarade hon, ”jag kan förstå det. Men jag märker ju också att du vill veta, lite mer än du inte vill det…?”
Han nickade lite tankfullt. Svalde, suckade djupt. Dags att försöka vara ärlig.
”Problemet är” sa han lite dröjande, ”att… att om jag frågar, då… då blir jag upphetsad, liksom. Och du vet det, för att… för att jag frågar.”
”Så?” Han tittade upp på henne och såg att hon hade den lilla rynkan i pannan som hon fick när hon funderade, eller i alla fall försökte se fundersam ut.
”Så” svarade han henne, ”om… det blir en grej mellan oss att jag blir… ja, men kåt. Då… Hur fan ska du se på mig då, vad är jag för… ja, men vad är jag för man då?”
Hon skrattade till. Hon såg både lite förbryllad och lite förvånad ut.
”Men Björn” sa hon och tog hans hand, ”jag vet ju att du tänder på det. Tror du… eller, va? Det vet du väl att jag… men herregud!”
”Jojo”, sa han och såg ned i bordet. ”Det… det vet jag väl”
”Väl? Vad har vi gjort det senaste halvåret om det inte handlar om upphetsning…?”
”Men det är ju en annan sak om jag liksom… söker det?”
”Hm” svarade hon bara. När han nästan trodde att hon inte hade något bättre svar fortsatte hon. ”Så du är orolig för att jag… för att jag ska vadå, tänka att du är mindre värd som … vadå? Man? Livskamrat? Make? För att du tänder på att Peter har mig?”
”Ja, men… ja” svarade han lite dröjande.
”Hör du hur fånigt det är?”
Det hörde han egentligen inte, det var hon som inte förstod. Hon förstod inte skammen i att inte bara hamna i den situationen, utan att frivilligt sätta sig i den situationen. Hon förstod inte.
”Jag förstår att det är ett … ja, men att det är ett element av skam i det” sa hon och han kunde inte låta bli att le lite mot henne när hon bevisade honom fel. ”Och det är väl ofrånkomligt. Och vet du vad, det är inget vi behöver skygga för.”
”Vadå menar du?”
”Ja, men…” Hon harklade sig och han såg hur hon tänkte efter, noggrann med att inte uttrycka sig fel. Han gav henne en liten paus genom att dricka lite av sitt vid det här laget ganska kalla kaffe. ”Här, i en trygg miljö, där kan man ju leka lite med den skammen, som vi har gjort. Men du behöver inte skämmas inför mig, inte så. Inte som att…” Hon suckade till.
”Fortsätt”
”Inte som att det egentligen är något du behöver skämmas över. Herregud Björn, jag vill att du ska njuta av det också, och att du ska få det även om en del av din njutning är att skämmas lite. Förlåt, jag svamlar.”
Han visste att hon träffade helt rätt med sin analys, men han var inte redo än att erkänna det, varken för henne eller helt fullt ens för sig själv. Han nickade bara lite åt hennes ord.
”Ok” sa han och log lite försiktigt, ”jag ska försöka tänka på det.”
Han kunde se på Karin att hon var frustrerad över att han inte öppnade upp sig ännu mer, men han tänkte att hon helt enkelt fick leva med att han inte var redo än.
Hon log mot honom, nickade lite, gav honom den där varma blicken han skulle kunna döda för.
”Ok” sa hon. ”Bra. Är det något… något annat du tänkt på?”
”Mmm” svarade han lite dröjande. Hans tankar virvlade runt. Det var förstås hur mycket som helst, allt och lite till, men han kunde inte, orkade inte, ta in allt nu. ”Ok, en grej. Eller två. Eller…”
Hon skrattade till åt hans velande.
”Ja, vad?”
”Mmm, ja men dels undrar jag om … om den här, ja men buren…” Han kunde känna hur den stramade över hans kuk, en påminnelse till honom både om hans situation och om att han uppenbarligen fann diskussionen upphetsande. Något som var klart oroande.
”Ok, vad undrar du?”
”Hm, ja, men… hur ofta, liksom? Nu har jag ändå haft den i… snart tre veckor?”
Hon fnittrade till och kramade hans hand.
”Börjar det bli jobbigt?”
”Det har varit jobbigt i tre veckor, Karin. Precis som det var de tre veckorna före det. Och…”
”Hallå där! Det var nog minst två veckor där emellan då du inte hade den alls!” Hon flinade åt honom.
”Jo, visst…” Han tänkte tillbaka och fick väl ge henne typ rätt. Men han visste också att hon omöjligtvis kunde förstå den enorma frustration han kände bara efter några timmar. Några dagar var ren tortyr, två veckor outhärdliga. ”Men veckorna blir jävligt långa, och nu undrar jag, ja, men vad har du tänkt dig liksom? Ska jag ha det så här nu? Alltid?”
Han hörde på sig själv att han lät nästan sårad och irriterade sig på hur han lät. Men Karin lät det passera.
”Nej” sa hon och tryckte hans hand igen. ”Jag har väl tänkt att det är en del av … ja, men av charmen med det att du inte vet, liksom?”
”Mmm, fast ändå inte.”
”Jag hade väl tänkt” sa hon och ryckte lite på axlarna, ”att det just nu känns väldigt kul att göra det, och så länge det fortsätter kännas kul, så…”
”Ok. Det är kul… ibland. Och jobbigt ibland. Ganska ofta.”
”Är det inte en ganska bra sammanfattning av att vara en cuckold?”
”Jag antar det…” sa han och log lite mot henne.
Hon skrattade till.
”Ja, ungefär så ja. Fast jag hoppas att det är mer kul än jobbigt.”
Han tystnade ett ögonblick, osäker på om han ville höra mer. Det fanns en gräns för vad han kunde ta in. Han skakade lite på huvudet åt hela situationen och reste sig och tog undan deras kaffekoppar.
”Så vad, är vi färdiga med att prata?” sa hon. Han tittade på henne och letade efter tecken på att hon var irriterad på honom, men såg inga. Han ryckte lite på axlarna.
”Jag vet inte, jag… det är mycket att smälta bara”
”Men jag hör inga protester…?”
Han suckade.
”Nej”
Björn vände ryggen till och sköljde av kaffekopparna. Det var bra att prata ut, absolut. Men det hade också väckt hundratals nya funderingar och han kände sig minst lika vimmelkantig som innan. Ändå fick hennes nästa ord honom ännu mer ur balans.
”Så…” hörde han bakom sig. ”Har du några funderingar kring Peters present?”
”Öh… jag, nej, eller…”
Hon kom upp bakom honom och höll om honom, gav honom en puss i nacken. Han visste att hon var tvungen att stå på tå för att nå. Tanken fick honom att le, även om han fortsatte diska av deras koppar.
”Du behöver inte oroa dig.”
”Haha, inte?”
”Jag har sagt till Peter att han hade alldeles för bråttom där. Tanken uppskattad, men…”
Han vände sig mot henne.
”Nu kanske det inte var timingen jag i första hand funderade på” sa han.
”Inte det?” Först tänkte han säga något, öppnade munnen men insåg sen att hon spelade ett spel med honom. Det var något i leendet som lekte i hennes mungipa som fick honom att inse att riktigt så dum var hon inte.
”Jag har ingen brådska” fortsatte hon, ”så du behöver inte känna dig stressad. Men jag ser väldigt mycket fram mot det”
”Inte jag”
”Förstås inte” sa hon och sträckte sig upp och gav honom en puss. ”Men du kommer göra det ändå”
Ja, tänkte han. Jag kommer ju antagligen göra det ändå.
Fler noveller av samma författare
