Björn och Karin, en cuckolding-novell del 19
Författare: bjorn_karin Datum: 2021-09-06 09:07:59
Läst:
3 140 gånger
Betyg: 3.6 (6 röster) 1 medlem har denna novell som favorit
Kapitel 19
Karin tittade på dem båda och insåg att hon faktiskt tittade på de två männen i sitt liv. Hon skrattade till åt sig själv, och Björn besvarade hennes skratt med ett ögonkast och ett leende. Han kunde förstås inte veta vad hon tänkte, men ibland undrade Karin om det ändå inte var så att han förstod henne utan ord. Det, eller så var hon bara fånig, och han gladdes åt hennes glädje.
Hon ställde sig upp och började plocka undan resterna av den lätta middagen. Hon såg hur Björn reste sig för att hjälpa henne, men hon skakade nästan omärkligt på huvudet åt honom och han satte sig igen. Hon var glad att han var beredd att hjälpa till, och inte bara det. Han hade redan kommit till en punkt där han nästan instinktivt passade upp på henne och Peter. Men bara nästan; hon behövde fortfarande vänligt putta honom i rätt riktning, påminna honom eller säga åt honom. Och nu tänkte hon faktiskt ge honom några minuter ledigt. Hon njöt av den till synes normala stämningen där hemma. En eld brann i kaminen och det låg en lugn och rofylld stämning över kvällen. Även om alla visste varför Peter var där behövde inte varje sekund de tre spenderade tillsammans präglas av spel och rollintagande. Just nu njöt hon bara av den sköna stunden.
Hon tänkte för tusende gången att hon och Björn verkligen måste sätta sig och ha det där samtalet snart. Han hade uttryckligen bett om det, och hon såg också att de faktiskt verkligen behövde det. Inte för att de hade det dåligt, utan för att de behövde stämma av att de var på väg i samma riktning, att de förstod varandra, att… Karin orkade inte avsluta tanken. Självklart behövde de prata om vad som hände och hon behövde inte rationalisera det inför sig själv.
När hon tänkte på Björn infann sig en varm känsla hon inte känt på länge. Hon skulle aldrig kunna förklara det, inte för någon annan, knappt för sig själv. Definitivt inte för någon utomstående. Men trots… Nej, hon rättade sig själv. I alla fall delvis på grund av allt det som hände mellan dem hade hennes känslor fördjupats om möjligt ännu mer. Förstås på grund av det osjälviska sätt han förlåtit och tagit henne tillbaka. Men inte bara. Även det som hänt sen mellan dem. Karin visste att det var så, men kunde knappt själv förklara hur det kom sig. Men känslorna var äkta och varma. Kanske lite annorlunda än innan; en kärlek och respekt grundad mindre på ytliga känslor och mer något äkta och genuint. Det gällde bara att få honom att förstå det också.
Oavsett vad hon hade sagt till honom, så visste hon att hon aldrig skulle kunna lämna honom. Hon hade spelat ett högt spel och tillfälligt vunnit, men det förvånade henne att han inte förstod hur beroende hon var av honom. Hade han sagt bestämt nej, så hade hon inte haft Peter i sitt liv nu. Kanske inte fullt ut lycklig, kanske med något som alltid skulle ligga mellan dem, men hon hade blivit kvar. Och hon skulle aldrig lämna honom. Det visste hon säkert, nu gällde det bara att få honom att förstå, verkligen förstå, att det var så. Kunde han vara lika trygg i det som hon, så skulle allt det andra inte skrämma honom lika mycket. Hon hoppades i alla fall det.
Hon tappade upp vatten och började diska av tallrikarna. Hennes tankar återvände på en gång till männen ute i vardagsrummet. Hon fnissade till över att de satt där, över att de hade kommit så här långt på så kort tid. Det var helt absurt, otroligt, chockerande. Men härligt. Om ett tag skulle hon be Björn följa med henne in till sovrummet. Hon såg redan fram emot det, hur han skulle klä henne, göra henne redo. En behaglig rysning gick igenom hennes kropp. Men hon kunde dra ut på det lite till. Njuta av stämningen här och nu.
En stund senare hade hon satt sig i soffan bredvid Peter. Det hade fallit henne så naturligt att slå sig ner där att hon inte ens hade reflekterat över det. Hon gav sig själv en varning; det fick aldrig falla sig helt naturligt, för då skulle risken finnas att hon för en stund glömde bort Björn, och det var en farlig väg att vandra. Hon såg till att få ögonkontakt med honom och log sitt varmaste leende mot honom innan hon sjönk lite djupare in i Peters famn. Hon var en djävul, men hon njöt så av att se honom se så där plötsligt handfallen och osäker ut.
De satt så en stund och småpratade och drack upp vinflaskan de öppnat till middagen. Karin förlorade sig lite i sina tankar, insåg att de inte sagt något om var Björn skulle sova. Räknade han med att inta soffan igen? Vore det kanske lämpligare att skicka ut honom i gäststugan? Där ute skulle det vara både lite kyligt och dragigt, och hon var ganska säker på att det fortfarande inte fanns något att läsa eller sysselsätta sig med där ute. Gäststugan får det bli, tänkte hon med ett leende. Jag är en liten djävul och det får bli gäststugan.
”Så” sa Peter lite dröjande och satte sig lite rakare i soffan. ”Jag vet att vi sa inga presenter i julas… och jag hatar egentligen när folk inte håller sånt. Men… jag kunde bara inte låta bli. Sen dröjde det flera veckor innan posten kom, och jag har väntat på rätt ögonblick.”
Karin vred lite på sig för att se vad det var han drog fram ur sin väska. När hon såg det insåg hon att hon nog fick nöja sig med att Björn sov på soffan ändå. Hon sneglade åt Björns håll samtidigt som Peter la sin present på bordet mellan dem. Förstod han? Hon var tveksam. Han kunde vara nästan löjligt naiv ibland. Han såg mest lite nyfiken ut.
”Ni gör förstås som ni vill” sa Peter och gav henne en blick som antydde att han visste att de gjorde som hon ville och inget annat, ”men jag tyckte de passade er. Eller vad tror ni?”
Karin lyfte upp först den ena och sen den andra förpackningen och tittade på piskorna där under den genomskinliga plasten. Den ena en enkel piska; Karin hann tänka att det såg ut som en vanlig piska innan hon rättade sig själv och tänkte att det nog inte finns något vanligt med det här. Hon fnittrade till inför tanken. Hon kände också ett stygn av ilska över Peter och hans framfusighet. Björn hade inte ens vant sig vid att hon hade en älskare, och ändå kunde Peter inte låta bli att trissa upp situationen gång på gång.
”Passade…?” sa Björn och såg frågande ut. Hon log åt honom. Samtidigt tog han upp den andra, mindre piskan. Den såg mer ut som ett styvt läderband. Mjuk men ändå hård.
”Den” sa Peter och nickade åt det Björn höll i handen, ”den är för dina privata delar så att säga”
Björn tittade på först honom och sedan henne i chock.
”Vadå, menar du att… att jag ska…?” Han skrattade till åt det absurda i tanken. Sen fortsatte han svara på sin egen fråga. ”Du menar…”
Hans kinder gick från bleka till blossande röda. Ändå såg Karin att han inte kunde kunde slita blicken från Peters present. Hon skrattade till, ett mjukt och vänligt skratt, log åt hans förvirring. Nickade åt honom.
”Har ni…” Hans blick for mellan dem båda. ”Har ni planerat det här?”
”Nej” sa hon och skakade på huvudet, fortfarande med ett leende på läpparna. ”Vi har inte alls pratat om det. Jag har faktiskt inte ens tänkt tanken innan. Men jag tror att Peter här är en naturbegåvning när det kommer till vissa grejer” Hon log mot mannen vid sin sida.
”Ja” föll Peter in, ”jag får väl erkänna att inspirationen kom till mig från internets mörkare sidor, men jag gillade tanken. Jag trodde nog du också skulle det Karin”
Hon nickade. Hon gillade definitivt tanken.
”Gör det inte ont?” frågade Björn.
”Det är klart att det gör ont” sa hon, ”jag tror att det är halva poängen med en piska vännen…”
”Oj…” Björn skakade på huvudet. ”Och jag ska ta det … bara sådär?”
”Precis. Men inte ikväll, kanske inte ens om en månad. Vi får prata om det i morgon.” Hon gav Peter en menande blick och han verkade förstå budskapet.
”Mmm” svarade Björn tveksamt. Hon såg på honom hur han grubblade på det som nyss hade hänt. Och även om hon fortfarande var sur på Peter, så insåg hon att den familjära stämningen från innan var ersatt av en annan, och att det var dags att gå vidare med kvällen. Peter verkade tänka samma tanke.
”För ett tag sen, när vi satt här. Då pratade vi lite om ert sexliv förut, eller hur?”
Karin nickade och Björn hummade ett ”mmm”.
”Jag tänkte att vi kan fortsätta där vi avslutade sist” fortsatte Peter. ”Björn, kan du ordna oss lite dricka bara?”
Björn gjorde som han blev tillsagd, och strax satt Karin tillbakalutad i soffan med ett glas vin. Peter hade lagt armen om hennes axlar. Björn gav henne en frågande blick, och när hon nickade svagt satte han sig i fåtöljen.
”Karin, du sa att Björn är en bra älskare. Berätta, vad är han bra på?”
Karin fnittrade till och log mot båda männen. Hon visste inte vart Peter var på väg, men tänkte bara flyta med.
”Han är följsam, han tänker på mina behov” svarade hon och log mot sin make. ”Och han är bra på att… ja, men att slicka”
”Är det hans största talang?”
Karin funderade lite, så nickade hon.
”Ja, det är det. Han är väldigt bra på det. Väldigt bra”
”Visste du att hon tyckte det, Björn?” frågade Peter. Karin såg hur Björn log lite och sträckte på sig.
”Nja, nej… eller jag vet inte. Inte så tydligt.”
”Det var väl bra att höra?”
”Ja” svarade Björn och log. ”Det var det”
”Och gör du, ni, det fortfarande?”
”Gud ja” svarade hon snabbt. ”Jag behöver det nästan ännu mer nu!”
”Sen vi träffades?”
”Mmm”
”Trodde väl det” svarade Peter med ett leende. Han drack lite av sin öl och såg på Björn. ”Jag ville att du skulle höra det Björn. Karin behöver dig fortfarande. Även i sängen.”
Björn nickade lite, nästan blygt, och log.
”Så” fortsatte Peter. ”Nu Karin, kanske du kan berätta lite om Björns penis. Tycker du om den?”
”Haha!” Karin fnittrade till och såg förvånat på Peter. ”Det är klart jag gör. Mycket!”
”Men önskar du att den var större?”
”Jag…” Karin funderade. ”Nej. Jag har ju dig nu. Men innan…”
”Är Björn medelstor skulle du säga?”
”Hm. Jag tror inte det. Men nästan.”
”Hur stor är du Björn?”
”Ääääh…” Björn såg bortkommen ut och såg sig vilset omkring. ”Tretton… typ tretton centimeter”
”Det är inte så mycket” skrockade Peter. ”Och vad säger du Karin, spelar storleken roll?”
”Det gör den verkligen.”
”Så, det är skönare att ha sex med mig? Än med Björn?”
Karin log åt honom, men såg till att få ögonkontakt med Björn.
”Ja, din kuk är mycket skönare. Det känns mycket mer.”
Hon lät orden hänga i luften, samtidigt som hon behöll ögonkontakten med sin make. Efter några sekunder bröt han deras ögonkontakt och tittade lite förvirrat på Peter, sen på henne igen. Hon kunde ana hur orden sjönk in i hans medvetande.
”Vad bra att du är ärlig. Jag tycker ni ska… ni ska fortsätta det här samtalet själva sen. Och vara ärliga. Visst vill du också det Björn?”
”Mmmm”
”Bra. Hur känns det att du vet att Karin tycker att din kuk inte riktigt duger?”
”Jag…” började Karin, som ändå kände att hon behövde bryta in och försvara sin make. Men han förekom henne.
”Det är ganska skönt med ärligheten ändå” sa han och skrattade till. ”Jag får väl gå ned på henne oftare.”
Peter flinade mot honom och höjde sitt glas i en liten skål.
”Precis. Nu…”
Peter böjde sig fram och kysste henne. Karin svarade ivrigt på hans kyssar. Det var dags.
”Björn, vännen” sa hon samtidigt som hon reste sig och sträckte honom sin hand, ”vill du följa med mig och hjälpa mig byta om?”
Hon såg att han tvekade ett ögonblick, sen nickade han, nästan ivrigt. De gick hand i hand mot sovrummet. Hon såg hur Björn sneglade på föremålen som låg där på bordet.
Fler noveller av samma författare
