Björn och Karin, en cuckolding-novell del 2
Författare: bjorn_karin Datum: 2021-07-06 13:37:48
Läst:
25 319 gånger
Betyg: 4 (15 röster) 4 medlemmar har denna novell som favorit
Kapitel 2
”Vad jag kände?”
Björn suckade djupt och tänkte efter. Han sjönk ned i soffan och tittade för en stund på en punkt långt borta och försökte ge henne ett så ärligt svar som var möjligt.
Det var snart en månad sedan de hade haft samtalet på restaurangen. Samtalet. Han hade börjat referera för sig själv till det tillfället som Samtalet. Det gick inte en dag utan att han tänkte på vad hon hade sagt. Herregud, det gick knappt en minut utan att han återvände dit i tankarna.
Han hade tvekat länge inför att fråga, men vinet hade drivit på honom. Björn visste inte ens om han var tacksam för eller arg över att han frågat henne. Och han visste verkligen inte hur han skulle hantera hennes svar. Hennes ord hade fått honom att gråta, att förtvivla. Men när han tänkte tillbaka på Samtalet väckte det andra känslor också. Herregud, vad skulle hon tro om honom om hon visste? Om hon visste hur stenhård han var där och då? ’Ja, det är skönare’ hade hon sagt, och hans kuk hade stått som ett hårt spett. Vad sa det om honom?
Björn sköt undan tankarna och tittade upp på sin unga fru där i soffan bredvid honom.
”Jag…” fortsatte han, och tog en ny paus. ”Jag kände ilska. Eller allra först var det väl…” Han slängde en ny blick på Karin, såg hur ledsen hennes blick var. Hon ville veta, låta honom berätta, men han var ändå tvungen att välja sina ord. Trots allt älskade han henne så oerhört mycket. ”Allra först var det väl chock. Förvirring. Jag gick runt den där dagen och försökte fatta vad som hade hänt, men allt var liksom fragmenterat. Om du förstår hur jag menar?”
Karin tittade upp, nästan lite skyggt.
”Ja… och nej” sa hon, tyst och försiktigt. ”Jag har ju aldrig… inte upplevt det. Men jag tror jag förstår”
Han sträckte ut en hand och strök henne över kinden. Till och med nu, efter allt detta, ville han skydda henne och ta hand om henne, stod inte ut med att se henne ledsen.
”Men sen… älskling, jag känner inte så nu, men då var jag arg. Så fruktansvärt arg. Jag skrek och slog i väggar och bar på så mycket ilska.”
Hon nickade stumt och tittade ned i golvet. Björn kände åter hur han ville både skydda henne och samtidigt få henne att känna vad han känt.
”Det var ett sånt svek. Och förlåt Karin, jag vill inte göra dig upprörd, men det var det verkligen, det vet du. Och det gjorde mig så arg. Jag ville…” Han tystnade och knöt symboliskt handen i luften. Även nu kunde han känna ilskan plötsligt välla upp inom sig. Som en masugn djupt där inne som plötsligt öppnades upp på vid gavel och förtärde allt.
”Men den där ilskan, den… när jag såg dig, dina tårar. Jag varken ville eller kunde hålla fast vid den. Det gick bara inte”
Han log svagt mot henne och hon log tillbaka samtidigt som tårarna rann nedför hennes kinder. Han sträckte ut en hand och torkade bort en tår från hennes haka och hon tog hans hand i sin och kysste den.
”Förlåt” viskade hon. Björn förlät, men han ville inte sluta prata om det. Inte redan. De behövde göra detta. Han visste att Karin inte ville, han ville knappt själv heller. Men de behövde ändå göra det. Och efter hans fråga där på restaurangen… Han kunde inte förstå att han vågat fråga, men det hade han, och det hade på något märkligt sätt gjort det enklare.
”Jag är inte arg längre. Inte på det sättet. Det är klart att jag… jag är arg. Men förstår samtidigt varför…” Han suckade tungt. ”Varför det hände. Och förstår samtidigt precis hur mycket jag älskar dig.”
”Och nu?”
”Vad?”
”Vad känner du nu?”
Björn betraktade världen där utanför fönstret. Han tog hennes hand i sin.
”Jag känner väl fortfarande allt det där ibland, men mer än annat, så… skam”
Karin skrattade till lite av förvåning.
”Skam?”
”Ja, men… ja. Att jag inte var man nog att hindra det. Eller jag vet inte. Jag känner mig förödmjukad, som en… jag vet inte Karin. Men av nåt skäl är det jag som skäms”
”Gör inte det” sa hon och kysste hans kind.
”Men kan du inte förstå att jag gör det?”
Hon tittade allvarligt på honom och funderade på sitt svar.
”Jo, jag… Jo, jag antar det. Jag kanske berövade dig en liten del av din manlighet.”
Han nickade till svar. Jo, så var det väl. Inte för att hon ville, men för att det var konsekvensen av vad hon gjort. Björn svalde tungt.
De satt tysta en stund, höll om varandra. Det fanns fortfarande så mycket att prata om, men Björn kände att han inte orkade ta in allt på en gång. Han kände efter. Han var trött, urlakad. Men på något plan kändes det ändå ok. Han sneglade på Karin och kom återigen på sig att plötsligt föreställa sig hur hennes läppar kysste någon annan. Han tänkte på vad hon sagt - ”mycket större” - och en blixt slog genom hans kropp; svartsjukan och ilskan flammade upp, men också den där känslan han nästan inte ville känna. Han kände hur han hårdnade av bara tanken.
Efteråt skulle han tänka att det nästan var som om hon förstod. Precis som han hade kanske också hon någonstans i bakhuvudet hennes gamla kollega, eller så förstod hon bara något som han inte hunnit processa. Karin tog hans hand i sin igen, kramade om den.
”Du ska veta att jag är så oerhört ledsen för allt älskling” Han nickade och kramade om hennes hand tillbaka. Jo, det visste han ändå.
”Med det sagt” fortsatte hon, och Björn kunde känna hur den där känslomixen stormade upp inom honom igen. Det var som om han visste vad hon skulle säga därnäst. ”Med det sagt så betyder det inte att jag kan lova att det inte händer igen”
Björn nickade stelt och kände hur hans ögon tårades. Han visste egentligen hela tiden att det var så. Karin strök honom mjukt över håret.
”Jag har väntat, men jag hade tänkt fråga dig om… hur du skulle känna om jag träffade honom igen”
*
Karin tystnade och tittade intensivt på Björn, försökte läsa ut hans reaktion ur hans ansiktsdrag, förekomma hans ord. Hon såg hur han bekymrat tittade ned i golvet och svalde tungt. Alldeles för en stund sen hade han haft så förvånansvärt mycket energi, men nu var det som om all kraft rann av honom.
Innan han hann säga något reste hon sig ur soffan och gick in i köket. Hon kunde nästan känna hur han tittade efter henne. Hon sträckte sig allt hon kunde och nådde precis att ta ner whisky-flaskan från skåpet. Med flaskan i ena handen och ett glas åt honom i den andra tog hon några steg mot honom där han satt innan hon ändrade sig. Hon behövde ett glas hon med. Hon satte sig i soffan bredvid honom och räckte honom glaset. Han tog emot det med en förvånad min.
”Det kanske låter som en fruktansvärd sak att fråga om. Men innan du svarar, så… Det är någonting... Det är någonting jag vill prata med dig om.” sa hon samtidigt som hon hällde upp till dem båda
Han tittade på henne, på whiskyglaset och på henne igen. Han svalde tungt.
”Om… om det du sa? Att träffa honom igen?” Karin kunde höra hur orolig han lät. Hon log stort mot honom och sträckte ut en hand och la på hans.
”Ja, för jag tror vi behöver prata om det, båda två” sa hon och menade varje ord. ”Om honom. Men för att vara tydlig, det är inget som är fel mellan oss. Nej, inget är fel. Bara på mig kanske.”
Han höjde förvånat på ett ögonbryn och tog en klunk ur sitt glas.
”Berätta då” sa han.
Och det gjorde hon. Men hon började med att så gott hon kunde förklara precis hur mycket hon älskade honom, och att det hon skulle säga nu inte handlade om att han eller de tillsammans gjorde något fel. När hon till slut tyckte att hon borde ha kunnat övertyga en sten med sitt brandtal, tystnade hon. Hon svalde tungt och lyfte blicken mot honom.
”Ja, vi behöver prata om ifall jag kan träffa honom igen, men egentligen… Det började för… Det började en gång för, herregud, när var det? Tolv år sedan? Jag var tillsammans med en kille då, strax innan jag mötte Anders. Han hette... Vet du, det spelar ingen roll.”
Han nickade sakta och bad på så vis henne fortsätta, och kanske någon gång komma till poängen.
”I alla fall, jag var otrogen mot honom. Inget allvarligt, hångel på fyllan, man var ung och dum, du vet... Sen ett tag senare gjorde vi slut men vi hängde ju i samma kretsar och sådär så vi var väl lite kompisar.”
”Jag tror jag vet vem du menar..” började han.
”Som sagt, det spelar ingen roll. I alla fall. En gång när han var riktigt full på en fest började vi prata lite. Och på något jäkla sätt kom det fram att han brukade... ” Nu rodnade hon lite. ”Han brukade runka och tänka på när jag varit otrogen.”
Björn såg genuint förvånad ut och öppnade munnen för att säga något. Hennes hjärta sjönk när hon såg det men hon skyndade sig vidare med berättelsen.
”Jag bara skrattade bort det då och det var inte mer med det. Men tanken på det fastnade hos mig, dröjde sig kvar. Jag var nog för ung för att fatta riktigt varför, men jag kunde inte släppa det. Jag minns att jag ville få möjligheten att höra mer om det igen, men det blev aldrig så.”
Hon tystnade ett ögonblick och drack av sin whisky.
”I alla fall. Gud vad jag babblar! Jo så här var det... När jag träffade Caroline, min kollega du vet. Och fattade hur hon hade det, med sin kille. Det väckte alla de där tankarna till liv igen. Du minns väl hur nyfiken jag var?”
”Mmm”
”Efter ett tag, jag vet inte när, upptäckte jag att det fanns en massa ... en massa på internet om det ...om du fattar.”
Han flinade stort. ”Haha! Du porrsurfade!”
Hon skrattade förläget.
”Jo, jag gjorde väl det... Men mest läste jag, upptäckte, du vet, olika forum och nån jäkla sexspalt i en kvällstidning och så småningom hade jag lärt mig vad det var.”
Han började säga något men hon fortsatte.
”Och jag är ett freak på sätt och vis. Fast jag sitter här nu och babblar och är nervös så kan jag inte skjuta ifrån mig känslan att det är något fel på mig och jag vet inte om jag...”
Han tog hennes händer i sina och kramade dem.
”Nu får du ta dig samman” sa han. ”Berätta nu vad du vill ha sagt. Du har redan ställt frågan. Så kan vi utforska om du är galen sen.”
Hon log mot honom och suckade.
”Ok då. Here goes...”
Hon svepte det sista i sitt glas.
”Jag vill... Nej, inte så. Om du vill eller kan tänka dig att pröva detta, så vill jag att ... jag vill träffa honom igen. Men inte bara för att träffa honom, liksom. Utan för att jag vill göra det på ett sätt så att du är min … min cuckold”
Han såg genuint förbryllad ut.
”Cu-vadå..?”
Nu forsade plötsligt orden ur henne, utan att hon behövde tveka.
”Det betyder att jag vill kunna ha en, eller kanske flera, älskare. Jag vill ligga med andra män än dig. Jag vill göra det på ett sätt så att du ... så att du vet vad jag gör. Öppet liksom.”
Hon såg hur chockad han var, men nu kunde hon inte sluta, inte nu när hon börjat.
”Tro mig nu, det handlar inte på något sätt om att du inte duger eller att vi inte har det bra eller ... eller något sånt. Det handlar bara om ... be mig inte förklara varför, jag vet inte. Men det handlar helt enkelt om att jag tänder på det. Och jag vet att jag inte kan be om ursäkt tillräckligt, tvärtom att det kanske bara gör det värre men… Men jag tror det var den tanken, inte bara och jag vet inte men delvis den som gjorde att jag… med honom… att det hände”
Hon andades ut. Han tittade på henne, såg ner på sitt glas som han sakta snurrade runt.
”Så du menar ... som ett öppet förhållande?”
Hon såg honom i ögonen.
”Nej.”
”Nej?”
”Nej. Inte på det viset. Inte... Förlåt, men inte för dig. För mig.”
”Åh”
”Det är mycket begärt, det är oerhört mycket begärt, och det vet jag. Jag säger inte att du ska behöva acceptera det. Jag säger bara att ... Jag säger bara vad jag tänker på. Och vad jag vill förverkliga. Om du vill.”
Hon visste att det här var den kritiska punkten. Med många andra män hade hon varit livrädd för att de skulle brusa upp, göra slut med henne direkt, kanske slå henne, vad som helst. Men hon kände Björn och visste att han inte var som andra män. Att han var mycket starkare och mycket tryggare och just därför, kanske...
”Och det är lika bra att jag säger det. Det skulle innebära en del ... en del svåra situationer för dig. Det skulle innebära att du kanske fick mindre sex, när jag får mer. Jag vet att det låter galet, grymt, men jag är bara ärlig.”
Han nickade sakta. Hon gled närmare honom, höll om honom, kysste hans panna.
”Nu vet du. Tänk på det, och kom med ett svar till mig sen. Nu eller om en vecka eller om ett år. Vilket det än är. Jag älskar dig.”
*
Björn kände hur tystnaden lägrade sig mellan dem. Han fortsatte snurra sitt glas i handen, såg de sista resterna av den guldfärgade vätskan snurra runt där inne i glaset. Han kände hur han lämnade ett stort tomrum mellan dem. Mitt i allt… i allt vansinne hon just pratat om, så hade han hört hennes nästan desperata kärlek. Den fanns där, och nu behövde han besvarade den, vara närvarande. Men han visste inte om han kunde.
”Så du tror att det … att det var därför det hände? Att du hade tänkt på…?” sa han till sist mellan sammanbitna tänder.
”Mmm. Jag säger det inte som en ursäkt, men… men ja, delvis därför i alla fall”
Björn bet ihop tänderna och kände hur spänd han blev. Han nickade stumt igen.
”Men så…” Karin suckade. ”Jag tänkte då att det var alldeles för mycket begärt att fråga dig om det, att… ja, du fattar. Men det borde jag kanske gjort. För det där begäret inom mig, det… det pushade mig över gränsen” fortsatte hon.
Björn sneglade på henne och såg att hon fortfarande såg ledsen ut, men också… bestämd. Hon hade verkligen, verkligen öppnat sitt hjärta för honom. Han suckade och lutade sig tillbaka i soffan, svepte det sista av den brännande drycken. Karin tog hans glas utan ett ord och reste sig och fyllde på det.
”Karin, jag…” började Björn samtidigt som han vände sig om mot henne där hon satte sig bredvid honom igen. Han hade inte ens hunnit formulera orden för sig själv, men hon avbröt honom med en hastig kyss. Han tystnade lika fort som han börjat prata.
”Jag frågar inte om lov. Förlåt, men det gör jag inte. Vill du stanna hos mig så får du detta på köpet. Jag har varit… fruktansvärd, hemsk. Jag förstår om du kanske vill lämna mig. Men stannar du så ingår detta. Inte att jag… inte att jag gör det. Men att jag vill göra det. Förlåt.”
Björn satt tyst, slagen från skyarna. Vad skulle han säga nu? Vad kände han ens?
”Jag förstår att jag begär mycket” fortsatte hon, ”och jag förstår att det är mycket att ta in. Jag vill dig inget illa i hela världen”
Som för att understryka vad hon sa gav hon honom en puss och höll honom nära sig. Björn kände sig fortfarande vimmelkantig, men kunde i alla fall besvara hennes närhet med att krama henne tillbaka och nicka stelt.
”Och i så fall” sa hon, ”då lovar jag att göra allt jag kan för att det ska vara bra för dig också. Vi kanske kan göra det till något härligt för alla?”
Björn tittade upp på henne och gav sin fru en förbryllad blick. Hon log åt hans förvirring.
”Cuckold…” Björn andades nästan ut ordet i en förbryllad suck. Karin verkade ha bestämt sig för att inte pusha det vidare, för hon gav honom en ny puss och reste sig upp. Han kunde inte låta bli att följa henne och hennes höfters former med blicken. Han kände upphetsningen där, fast hans värld höll på att ramla samman.
Fler noveller av samma författare
